Kulturhuset, Stockholm: ”Uppenbar(a)t” (7/10-7/1 2007)

Hårdrockbandet AC/DC tillfrågades vid ett tillfälle om det inte, efter decenniers spelande, var dags för en förnyelse. Bandmedlemmarnas förvåning var inte att ta miste på: ”Om musiken vi spelar har fungerat i 30 år finns det väl ingen anledning att ändra på något?” Och så är det nog. Idrotten har sin devis ”never change a winning team”, och rockmusiken klafsar vidare med sina bastanta tre grundackord som ledstänger. Ungefär på samma sätt förhåller det sig inom konsten, vilket är just den paradox som gör konst till en livsuppgift. Antalet motiv och teman har, historiskt sett, visat sig vara tämligen begränsat, men vad gör det? Variationsmöjligheterna är oändliga, och med dem även det utrymme som varje skapande individ får.

Under de senaste decennierna har konstens historiska teman till och med fått en renässans, delvis som en följd av postmodernismens uppgörelse med den klassiska modernismens strävan efter ”tidlöshet”, dels som en följd av nyfikenheten hos en ny konstnärsgeneration på de bildvärldar som under århundraden utgjort filtret mellan den västerländska människan och hennes kultur. Av dessa bildvärldar är sannolikt den kristna religionens ikonografi den allra mest dominerande. Och faktum är att Bibelns scener och personer fortsatt att hitta in i både konstens och populärkulturens mitt även långt efter det att sekulariseringen och förvandlingen av grundskolämnet kristendomskunskap till religionskunskap kapat banden mellan den kristna symbolvärlden och det uppväxande släktet. För det var ju inte smart marknadsföring av kyrkan som under mitten av 80-talet fick unga tjejer att börja bära krucifix, utan en ung dam vid namn Esther Louise Veronica Ciccone Ritchie – Madonna, kort och gott.

Att Kulturhuset hakar på trenden med återanvändning av den kristna bildvärlden är därför både fingertoppskänsligt och positivt. Utom för den närmast berörda, Svenska kyrkan, tycks det som. Tidigare i vår drog man tillbaka sin finansiering som en följd av att utställningen – ursprungligen producerad av Israel Museum i Jerusalem – innehöll förment anstötligt material. Nu är inte det ett särskilt stort problem (annat än möjligen finansiellt). Bilderna av Jesus och den bibliska historien tillhör sedan länge en betydligt vidare krets än den religiösa, vilket speglas med all önskvärd tydlighet i utställningen ”Uppenbar(a)t”. Utställningen har också en maximal spännvidd, och omfattar allt från ”finkultur” som Andres Serrano och Man Ray till vad som närmast kan betecknas som kristen kitsch. Intrycket förstärks av utställningsarkitekturen, signerad Anders Wilhelmson. Hans idé att klä utställningsrummet i guld och skapa en labyrintliknande inre arkitektur bestående av korridorer och nischer utmanar allt vad vita kuben-estetik heter. Men det fungerar, konstigt nog, liksom det halvmörker som man vant sig vid att Kulturhuset numera brukar försänka sina konstutställningar i.

Däremot kan man knappast säga att ”Uppenbar(a)t” bjuder på några omvälvande konstupplevelser. Visserligen finns det enskilda verk som på ett särskilt markerat sätt skiljer ut sig från helheten – Andres Serranos bilder, Sam Taylor-Woods pietà-video, Jan Saudeks fotografier och Annie Leibovitz parafras på den sista måltiden med familjen Soprano i centrum är några exempel – men det är ändå inte de utställda verkens egenskap som konst som är det intressanta med dem (somliga av dem är inte ens producerade i akt och mening att de skall uppfattas som konst). Det är i stället bildernas förmåga att fungera som projektionsytor för historiska konflikter, social kritik, politisk agitation och intim självrannsakan som gör dem unika. När unga israeliska och palestinska fotografer hittar sina Golgata- och pietà-motiv på Mellanösterns stundtals blodiga gator, då inser man snart att här finns ambitioner att hitta ett gemensamt språk som för ett kort ögonblick kan förena två oförsonliga parter. Detsamma gäller när Andres Serrano visar oss en svart Kristus, eller när Thérèse Frare i sitt sin kontroversiella pietà-bild för klädföretaget Benetton visar oss en Kristusliknande man, döende i AIDS.

För någonstans upphör varje ny bild av Jesus att vara ännu en parafras som läggs till de övriga i tjocka, konsthistoriska lager. I stället blir de till allmänmänskliga, men samtidigt högst individuella, mikroberättelser om lidandet bortom massmediernas strålkastarljus. Jan Saudeks märkliga svit med silvergelatinfotografier, ”Måltavla - en soldats död”, skildrar hur en representant för alla krigs eviga kanonmat gradvis tonar in i ett enkelt träkors. Saudek är en fotograf som gjort till sitt varumärke att utmana den goda smaken, vilket gäller flera av de fotografer som deltar i ”Uppenbar(a)t”. Men trots alla försök till provokationer är utställningen först och främst en bekräftelse på ”de stora berättelsernas” förmåga att gripa oss, hur gärna vi än skulle vilja att så inte var fallet.

Bilder (uppifrån och ned): Andres Serrano, Annie Leibovitz, Jan Saudek

Adress: Sergels torg