Konsthögskolan Valand, Göteborg: Vårutställning (20/4-4/6)

I slutet av april slog konsthögskolan Valand upp dörrarna för årets vårutställning. Magistereleverna ställer ut på Göteborgs Konsthall och övriga årskurser i konsthögskolans egna lokaler. Med så många konstnärer och än fler verk samlade på olika platser känns det nästan som att besöka en minibiennal. Som alltid på elevutställningar spretar konstnärskapen åt olika håll, men Valandeleverna håller generellt en överraskande hög kvalitet. Verken som presenteras pulserar av skaparglädje och experimentlusta, och jag inspireras av den nyfikenhet och lättsamma humor med vilken de utfört sina arbeten.

Flera elever ställer ut i skolans källare, däribland Ikuko Ishida med video- och performanceverket ”No Body Suit”. I en vit, uppochnervänd kondräkt i styrofoam, går en människa runt med endast en liten smal spalt som titthål. Vitt tyg täcker armar och ben och den oförargliga figuren väcker till skratt när den klumpigt springer fram i lokalerna och närmar sig besökare. Den tillhörande videon är skojigt knasig på samma opretentiösa sätt. I videon blir besökaren via en nyhetssändning informerad om dressens funktion och ges en vetenskaplig förklaring till varför den framställts.

På skolans innergård står ett glashus där treorna visar sina alster. Här har den frilansande curatorn Power Ekroth på ett enastående sätt lyckats forma en balanserad och sammanhållen utställning i en tämligen komplicerad byggnad. Hela innergården är belagd med kullersten, bara runt glasbyggnaden, intill väggen, växer det gräs med visst mellanrum. Men nog är mellanrummen lite för jämna? Och visst visar det sig vara en del av Maria Qvarfordt-Brisings verk. Hon arbetar med det, vid det här laget, traditionella temat om spänningen mellan natur och kultur. I hennes svartvita målningar möts en avskalad funkisarkitektur med en lika uttänkt och tillrättalagd gräsbeklädd utomhusmiljö. Fler än hon arbetar i svartvitt och med teckning, tillräckligt många för jag ska uppmärksamma det som ett särskilt fenomen och jag kan inte låta bli att undra om måhända Jockum Nordström är deras inspirationskälla? Precis innanför entrén till bygganden står underdelen av en skorsten. Skulpturen av Mikael Carlsson tränger upp till våningen ovanför. En liten envis överdel i gulaktigt murat tegel känns aningens malplacerad där den står på golvet lika hög som en besökare. Man får lust att hjälpa den till sin rätta plats och funderar samtidigt på dess funktion, dess estetiska värde, på dess vanligtvis osynliga delar som här gjorts synliga.

Intill har Thomas Dahl maniskt spikat sönder väggen från baksidan med 6715 spikar. De spetsiga ändarna sticker ut ur ett runt hål i väggen. Det vackert poetiska och på samma gång obehagliga verket heter kort och gott 6715. Lika maniskt samlar Meira Ahmemulic på regnvatten i sitt pågående projekt. Små och stora glasburkar med datummärkning står uppradade utefter de stora glasfönstren. I hörlurarna intill hör man henne lugnt berätta om hur hon gått tillväga, hennes upptäckter under arbetets gång och funderingar kring regnets flyktiga natur. Har hon lyckats kuva regnet när det fångats och stängets in i en burk, eller har det i samma stund förvandlats till vilket vatten som helst? Det känslomässigt starkaste verket är videon ”Överraskningen” av Goran Hassanpour. I slow motion visas en inspelning från en familjefest i Sverige där en äldre man firas. Det råder en upprymd och glad stämning. Samtidigt hör vi konstnären, med stundtals stora svårigheter, återberätta sin minnesbild från dagen då hans pappa fängslades av de irakiska myndigheterna på grund av sin kurdiska etnicitet. Det är en berättelse ur ett barns perspektiv där de personliga tankarna och irrationella handlingarna har företräde framför den objektiva och sakliga beskrivningen. Den äldre mannen som firas i videon är pappan, som efter många år frigavs och slutligen i videon återförenas med sin familj.

I ett rum i en annan del av skolan visar Conny Blom sitt ”Bunny project”. Det är ett litet, lustigt och på samma gång allvarsamt verk. Tre polaroidbilder visar olika motiv föreställande terroristaktioner, men där bomberna blivit utbytta mot morötter. Oundvikligen förs tankarna till den paranoia som genomsyrat västvärlden sedan terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Och till tummandet på gamla och införandet av nya lagar som pågått allt sedan dess för att stärka rättssäkerheten, men som smygande allt mer löser upp staternas demokratiska grundvalar. På golvet intill har Therese Szatek lagt ut små bitar av papper på golvet. De liknar små blad på en meterstor cirkulär blomma. På varje blad har hon tecknat i blyerts. Det är ett känsligt och finstämt verk där de figurativa återgivningarna blir synliga vid närmare betraktelse. Motiven breder ut sig över flera blad samtidigt. Genom att andra bladkluster är helt täckta med blyerts skapar Szatek en rytm i den fragmenterade bildvärlden. Likt en buddhistisk mandala verkar den i sin sprödhet vilja påminna oss om tingens obeständighet. Tyvärr har en annan konstnär, Polly Apfelbaum, redan gjort ett väldigt snarlikt verk. Apfelbaum formade på samma sätt en cirkulär form av små blombladsliknande pappersbitar målade i olika akvarellfärger.

Bland magistereleverna visar Frida Yngström ett intressant verk med titeln ”Självporträtt”. Självporträtten av henne sitter uppsatta i tre långa rader. I den ena raden har porträtten utförts av hennes vänner, i den andra av konstnärskollegor och i den tredje av gatumålare från olika länder. Alla porträtt skiljer sig mycket åt från varandra. Jag som aldrig sett konstnären försöker hitta återkommande ansiktsdrag i bilderna. Vilken av porträttörerna håller sig egentligen närmast sanningen? Eller finns det en sanning? Kanske ser vi olika ut för olika personer, både för de som känner oss och de som inte känner oss. Konstnären tillför ytterligare en dimension till verket när hon under öppningskvällen målar ett porträtt av sig själv inför besökarna. Stina Östberg visar diabildsverket ”1976 Istanbul 2005”. Östberg har rest i sina föräldrars fotspår till Istanbul. Hon har försökt lokalisera platserna hennes mamma fotograferat och tar en egen bild av samma plats eller motiv. Verket handlar i hög grad om tid, men kanske lika mycket om att hitta sin egen identitet genom att utforska föräldrarnas livshistoria. Jag dras med i hennes sökande och följer resan, men efter ett tag börjar jag skruva på mig. Att platser och människor förändras över tid vet vi alla. Liksom att en händelse aldrig bli exakt densamma om den upprepas. Jag väntar på att hon ska avslöja sin poäng, men den uppenbarar sig aldrig. Runt hörnet har Malin Bryntesson skulpterat en värld full av propellerflygande marsvin. Likt överdimensionerade humlor flyger de omkring över lika överdimensionerade blommor och gräs. I fonden bakom sitter en ung flicka i gräset och håller i ett marsvin. Flickan och gräset är utförda i blyerts, vilket jag uppfattar skiljer gestaltningen av en minnesbild från barndomen åt från en uppbyggd fantasivärld. Hela installationen är utförd med stor precision och känslighet.

Sedan ett antal år tillbaka har allt fler konstnärer vänt intresset från de stora politiska frågorna till det mer vardagliga, personliga och intima. Det manifesterar sig på olika sätt, allt från lågmälda blyertsteckningar till narcissistiska dagboksvideor. På den punkten fortsätter Valandeleverna i samma spår. Kanske ser man i deras verk avtryck av den absurditet som omgärdar livet för i synnerhet den yngre generationen. Och kanske är det just att de verkar i periferin som gör att eleverna på Valand vågar ta i mer, vågar experimentera mer. Inspirerande är det i alla fall och flera av dem kommer jag med nyfikenhet följa vad de gör framöver. Det bör framhållas att det är en omöjlig uppgift att i en sådan här övergripande beskrivning ge alla konstnärer det utrymme de förtjänar. Därför uppmanar jag alla som inte redan sett utställningen: Åk och se den!

Bilder (uppifrån och ned): Maria Quarfordt-Brising, Conny Blom, Therese Szatek, Stina Östberg, Malin Bryntesson

Adress: Konsthögskolan Valand (Vasagatan 50), Göteborgs konsthall (Götaplatsen)