Liljevalchs konsthall, Stockholm: Vårsalongen 2007 (26/1-18/3)

Vårsalongen på Liljevalchs har på senare år genomgått en välbehövlig ansiktslyftning. Utställningen var en gång i tiden ett naturligt karriärsteg för varje seriös konstnär, men med tiden kom evenemanget att förvandlas till amatörernas glada tummelplats. Med början år 2000 inleddes emellertid ett uppstramningsarbete, som innebar att ribban höjdes avsevärt för deltagande i Vårsalongen, något som somliga fortfarande har svårt att smälta. För de flesta har det dock blivit alltmer uppenbart att Vårsalongen numera är en kvalitetsutställning, där deltagarnas professionalism står i fokus. Detta har också gjort att Vårsalongen återvunnit sin forna position som språngbräda för i första hand unga konstnärer på väg mellan den högre konstutbildningen och den nationella och internationella konstscenen. Ett problem i sammanhanget är emellertid att Vårsalongen av idag knappast är att betrakta som ett nödvändigt karriärsteg, eftersom den samtida konstscenen erbjuder så många andra kanaler för professionell konstnärlig utveckling. Detta gör emellertid inte auran som omger Vårsalongen mindre, vilket inte minst manifesteras i dagspressen: mängden dagen-före-vernissagen-reportage som ackompanjerat årets Vårsalong är förmodligen större än någonsin tidigare.

Sedan år 2000 har man provat ett antal olika organisationsmodeller för Vårsalongen, från den traditionella juryn i olika sammansättningar till årets extreme makeover där man låtit klyva utställningen i två delar, ledda av varsin curator med tillhörande jurygrupp. Man har också valt två curatorer – Maria Lind och Ricardo Donoso – som representerar två ytterligheter i konstlivet. Mot Maria Linds konceptuella och sociopolitiska inriktning står Ricardo Donosos mer traditionella, senmodernistiska konstsyn. Åtminstone är det så Vårsalongens spännvidd skulle kunna sammanfattas. Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Klyvningen av Vårsalongen kan tyckas som ett tyst erkännande av det faktum att dagens konstvärld inte längre är en, utan flera, som dessutom inte hänger samman med varandra. Men inte heller den konklusionen är utan invändningar, och betraktar man årets Vårsalong som en helhet framträder efter ett tag samband mellan de två halvorna som man förmodligen inte hade upptäckt om det handlat om två geografiskt åtskilda utställningar.

En markant skillnad i jämförelse med tidigare upplagor av Vårsalongen är emellertid det stora inslaget av foto- och videoverk, vilket även avspeglar de över 1 500 ansökningarna. Ryktet sprider sig fort, och inte minst Maria Linds namn har säkert lockat många som arbetar fotobaserat att söka sig till Vårsalongen, trots att utställningen normalt inte hade varit deras naturliga val. Här – som på de flesta andra håll i utställningen – är yrkeskunnandet hos konstnärerna klanderfritt. Men lite väl ofta upptäcker man att verken utan motstånd låter sig inordnas i prydliga genrefållor. Det finns exempelvis en uppsjö av fotografier från diverse mer eller mindre spektakulära ödsliga miljöer, vilket delvis säger en del om tillståndet i nationen men lika mycket om logiken hos en etablerad fotografisk genre. Cedric Bomford, Kristina Jensner Eldon, Sara Appelgren och deras kolleger som arbetar i denna hörna av konstscenen är säkert högst medvetna om bägge aspekterna.

Nästan detsamma kan sägas gälla på den traditionella konstens område. Teckning är ett uttryck som just nu surfar högt på samtidsvågen, och teckning i alla dess former uppträder givetvis också på Vårsalongen, ofta med stilfullt och klassiskt vältempererat resultat som hos Curt Hamne, Eva Anna Hertov eller Elisabeth Ödmann. Till och med den måleriska realismen har kommit med på ett hörn (om än inte alltför dominerande). Hans Lif täcker en hel vägg med sin ateljéinteriör, ett av konstens mest återanvända motiv, och Jens Hedin bjuder på en serie stora Odd Nerdrum-parafraser. Däremot sitter det mer abstrakt syftande måleriet lite trängre, och Eva Löwdins färgsäkra och strama svit om tre målningar med vaga naturinfluenser känns nästan som undantagen som bekräftar regeln.

Om man betraktar utställningsåret så här långt känns det som om 80-talet är på väg att göra en inte alltför oförutsägbar comeback, och Vårsalongen har vigt en hel sal till vad man skulle kunna beskriva som en roande nostalgitripp. Där samsas bland annat Björn Krestesens konstruerade (eller dekonstruerade) kompositverk med Annette Fellesons ved- och gödselskulpturer och Karin Amnå-Lindbergs suggestiva textila objekt. ”Jordhögar i hörnen” var en av de spefulla kommentarerna till 80-talets installationskonst, och på Vårsalongen hittar man faktiskt en äkta hörninstallation, Malin Schønbecks hårt sammanrullade linnegardiner.

I jämförelse med de konstmässor som snart intar Stockholm har Vårsalongen kommit att bli en stimulerande och kommersiellt kravlös översikt av framför allt den unga konsten på väg mot konstvärldens centrum. Ändå kan det inte hjälpas att man stundom drabbas av längtan efter verk och konstnärskap som bryter mönstret, som sticker ut från den välordnade helheten och vågar vara annorlunda. Lyckligtvis finns sådana exempel om man ger sig tid att titta efter lite noggrannare. Andreas Johanssons fotografier tycks stöpta i samma genretypiska form som många andra samtida fotografiska verk, men en närmare granskning avslöjar att han arbetar med handgjorda collage, vilket gör hans bilder både sällsamma och välbekanta på en och samma gång. Detsamma kan sägas gälla Lennart Kalteas stora surrealistiskt influerade silvergelatinfoton eller varför inte Magnus Petterssons underfundiga och fascinerande sonarbilder av skeppsvrak.

Men skall man unna sig en riktig andhämtningspaus från den tämligen intensiva upplevelsemiljö som Vårsalongen är, då bör man slå sig ned i den finurligt byggda videoavdelningen (formad av Uglycutemedlemmen Markus Degerman). Där finns nämligen ett koppel av utställningens verkliga pärlor, som Magdalena Dziurlikowskas träffsäkra drift med homestylingvansinnet, Maria Thånells animation, som gör det välmenande föräldraförtrycket obehagligt påtagligt, och Victoria Brännströms actionvideo med en oglamorös halkkörningsbana som spelplats. Se dem!

Bilder (uppifrån och ned): Andreas Johansson, Björn Krestesen, Jens Hedin, Malin Schønbeck, Kristina Jensner Eldon

Adress: Djurgårdsvägen 60