Konstfack, Stockholm: Vårutställningen 2007, MA (15/5-27/5)

Den tid är för länge sedan förbi när studenterna från de högre konstnärliga utbildningarna var en samling blyga violer som ber om ursäkt för att de finns till. Denna gång har Konstfack tagit i ordentligt, och lagt bombmatta av utställningar över hela Stockholm. I år har Vårutställningen, som en följd av den s.k. Bolognaprocessen, blivit större än vanligt genom att både magistrar och kandidater ställer ut. (Denna text handlar om magisterutställningen vid telefonplan.) Lokalerna i LM Ericssons gamla lokaler vid Telefonplan har en rymd och ett ljus som är generöst, men givetvis gäller inte det alla byggnader. Tidigare har man använt källarplanet i huvudbyggnaden, vilket inte varit ett så lyckat val. Nu har man i stället använt sig av det s.k. Höglagret, och åstadkommit en spektakulär miljö där magistrarna från Konst, Inredningsdesign & möbeldesign och Grafisk design & illustration visar upp sina verk. Det har också medfört att övriga institutioner – Ädellab/Metallformgivning, Industridesign, Textil och Keramik & glas – fått ännu större utrymme till sitt förfogande.

Detta märks redan i entrén, där deltagarna från Keramik & glas suger in besökarna i en suggestiv trollkrets. Christian Pontus Andersson rör sig i en bildvärld där vi tidigare kunnat hitta bland andra Magnus Wallin. Anderssons figurer anknyter till en kroppskultur som med tiden fått dubiösa undertoner, och där fysisk fostran och perfektion gjorts till en kollektiv manifestation. Drömmen om den totala kroppskontrollen är samtidigt en dröm om att överskrida gränserna för det som mänskligt sett är möjligt. Såtillvida speglar den samhällssyn som flirtar med döden, och Anderssons verk fångar med stor precision detta ambivalenta gränstillstånd. Linda Karlsson följer andra estetiska principer, och proppar sin del av utställningen full med figurer hämtade ur en ohämmad fantasi. Här materialiseras de mest otänkbara missfoster, utan minsta oro för att kollidera med den förment goda smaken eller överskrida tabugränser. Den grisskära jättebabyn tronande i sitt eget hav av avföring är en grotesk höjdpunkt i Karlssons skruvade keramiska universum. Mer subtil är Marjolaine Lombard, som ger begreppet glaskonst en ny innebörd. Hennes måleri på genomskinliga glasskivor anknyter motiviskt till den klassiska modernismen, men presentationen talar ett annat språk. Hennes verk förefaller att vara på väg någonstans, och bara tillfälligt befinna sig i utställningslokalen. Hon låter figurationen och materialet bli instabilt, och fångat i korselden mellan olika utomstående krafter. Det krävs en hel del både tankearbeta och känsla för att uppnå denna grad av lätthet i ett så fysiskt påtagligt material som glas.

Textilmagistrarna har under en längre tid rört sig allt längre bort från den traditionella textilen, i riktning mot ett mer konceptuellt förhållande till sitt arbetsmaterial. Deras presentationer detta år utgör inget undantag. På en byggnad utanför själva Konstfack har Frida Berntsson broderat väven som täcker en byggnadsställning, och i utställningen berättas den sorglustiga historien om hur hennes idé om broderi i kolossalformat på byggnadsställningar lider skeppsbrott när det utsätts för den mansdominerade byggbranschens föreställningar om vad som är lämpligt att göra på en byggarbetsplats. Förhoppningsvis kommer något vettigt byggföretag med tiden att nappa på Berntssons innovativa arbetssätt. Det är hon värd. Bentelise Jakobsen arbetar med traditionella handarbetstekniker, men hon gör det som en form av språk, ett språk som dessutom befinner sig på gränsen till vad som överhuvud taget går att uppfatta. Hennes verk antar fysisk gestalt precis i ögonblicket där det uttalade ordet klingar bort och efterlämnar tomhet. Hon gör traditionen till något lättflyktigt men starkt, en minneskonst som har fina men starka trådar som förbinder den med nuet. Minna Palmqvist arbetar inte heller med det textila materialet som sådant, utan tar sin an modekontexten. I ett videoverk förvandlar hon modevärldens ritualer – av- och påklädningen samt poserandet – till en ändlös ritual, i vilken den stackars modellen ibland inte ens är en aktiv part. Palmqvists hatkärlek till modeindustrin är uppenbar, men avståndstagandet är ändå lustfyllt och sker med glimten i ögat.

Även industridesignerna brukar till stor det visa upp konceptuella projekt, som för det mesta är spännande och tankeväckande. I år levereras höjdpunkten av Anna Karlsson och Ulrika Henricson. De har arbetat med frågan vad som kan tänkas förena design och musik, och på så sätt tagit fram nya egenskaper hos prosaiska föremål som dammsugaren och takfläkten. Deras musikspelare är också helt ovetande om hitlistornas ”måsten”, utan anpassar sitt utbud till ägarens sinnestillstånd. Roligt och kulturkritiskt på en och samma gång.

Som tidigare sagts har Höglagret denna gång kommit till användning med den äran. I takt med att gränsen mellan konststudenter och grafiska formgivare blivit alltmer ointressant att upprätthålla har det också blivit naturligt att presentera dem i samma kontext. På konstsidan kan man tydligt notera den teckningstrend som sveper genom konstvärlden. Alexandra Falagra från Grafisk design & illustration har till och med bidragit med ett "Tecknarens manifest", en hjälp till självhjälp för unga tecknare med behov av en starkare integritet. Ragnar Perssons bildsviter befolkade av unga, kaxiga tjejer och kajalsminkade black metal-figurer har en egen accent som bygger upp förnimmelsen av en mörk värld fjärran från den där medelålders konstkritiker (och utställningsbesökare) oroar sig för sina villalån, skatter och priset på sista-minuten-resan till solen. Henrik Stenbergs bisarra bildvärld tillhör inte heller de som man känner mest hemmastadd i. Hans grälla porträtt av barockmänniskor, utförda på reducerat serietecknarmanér, är presenterade som på Nationalmuseum. Men den dråpliga figurationen är allt annat an klassicistisk. Stenberg excellerar konceptuellt i en gammal akademism – försök inte slå honom på fingrarna när det gäller detaljer i barockens mode – trots att hans formspråk har större släktskap med en populärkulturell kontext. Per Nyström visar inte ett teckningsbaserat verk, utan en smått obehaglig liten dockskåpsinstallation, som dock har teckningens tydlighet och expressivitet. Hans lilla scen är kompakt laddad av undertryckta aggressioner och tecken på vardagsvåld mot bakgrunden av ett likgiltigt universum, i vars marginal ett enskilt människoliv bara utgör ett sandkorn.

Det var länge sedan de videobaserade uttrycken dominerade konstmagistrarnas arbeten. Däremot har video blivit allt vanligare på de övriga institutionerna, inte minst på Grafisk design & illustration. I år har Bodil Gustafsson Fürst och Niklas Rissler stått för de riktiga fullträffarna. Bodil Gustafsson Fürst har låtit folkdansare framföra en parafras på Michel Gondrys numera klassiska musikvideo till Daft Punks låt ”Around The World”. I originalet är de enskilda dansarna mer eller mindre isolerade från varandra, och uppträdda som pärlor på låtens musikaliska snöre: helheten är inte en summa av individer utan en kedja av individer. Gustafsson Fürst har tvärtom tagit fasta på folkdansens karaktär av kollektiv upplevelse, där den social gemenskapen är viktigare än själva musiken. Genialiskt och välgjort. Niklas Rissler har gjort en animerad dramatisering av en autentisk historisk episod – det spontana vapenstålleståndet på Västfronten 1914 – som han med hjälp av ett modellandskap och handtecknade figurer får till en mycket gripande liten berättelse. Hans presentation är både professionell och rörande enkel, en förening som alltid är lika effektiv men ofta svår att uppnå. Han är en tecknare som tänker film, och gör ett tyvärr redan bortglömt krig mänskligt angeläget.

Bilder (uppifrån och ned): Frida Berntsson, Linda Karlsson, Anna Karlsson/Ulrika Henricson, Ragnar Persson

Adress: LM Ericssons väg 14