Boken ”Into the Brain” innehåller dels ett rikt bildmaterial hämtat från konstnärens video- och VR-verk, dels ett antal texter skrivna av personer med hemvist i forskningsvärlden snarare än konstvärlden (Olle Granath utgör här undantaget som bekräftar regeln). Anledningen till detta är att ”Into the Brain” är avsedd att fungera som näring för tänkandet kring vad modern teknik betyder för bilden av oss själva och världen, helt oberoende av om det råkar vara konstverk vi upplever. Förhållandet mellan konst och vetenskap är gammalt, men har först under de senaste åren fått förnyad aktualitet efter att under lång tid ha varit ett icke-ämne på den intellektuella agendan. Vad detta beror på är inte helt lätt att förklara. En starkt bidragande orsak är emellertid att de nya tekniker som konstnärerna idag tar i anspråk på ett betydligt mer ”processnära” sätt än olja och akvarell träder i samverkan med förlopp på en nivå av medvetandet där tidigare bara neurofysiologer rumsterade om.

En annan förklaring kan vara att dagens konstnärer ofta närmar sig fältet utifrån självständiga synvinklar i stället för att nöja sig med att illustrera andras ståndpunkter. Den klassiska, konstnärliga introspektionen producerar därför resultat som finner nåd även inför forskareliten, och gör det möjligt att föra en dialog mellan ”de två kulturerna”, något som konstnärer som Peter Hagdahl, Arijana Kajfes, Thomas Broomé och C M von Hausswolff är bra exempel på. ”Into the Brain” ställer således fler frågor än den levererar svar, vilket känns logiskt. För att på ett trovärdigt sätt kunna tala om jaget, tänkandet, medvetandet och drömmarna måste vi nämligen ha en flexibel och kommunikativ hållning, och inte söka nagla fast eviga sanningar med hjälp av föråldrade metoder. Vill man bekanta sig med detta förhållningssätt är ”Into the Brain” en stimulerande introduktion.

Terje Nicolaisens värld är sannolikt inte lika eterisk som Teresa Wennbergs, men inte mindre öppen för äventyr. Nicolaisen har tagit fasta på det faktum att skisser och förlagor till konstverk genom hela konsthistorien haft ett värde som ibland kommit att överträffa det färdiga konstverkets (speciellt om verket ifråga stannat på skisstadiet). Och för konceptkonstnären är projektbeskrivningen som leder fram till verket definitivt detsamma som verket självt. Nicolaisen beskriver sig själv som en ”handelsresande i förslag”, och hans produktivitet på detta område är imponerande. Av de 60 förslag till konstverk som boken omfattar har bara tre realiserats, men det är inget som tycks demoralisera honom. Samtliga projekt är avsedda att utföras i det offentliga rummet, antingen det handlar om att bygga ett pariserhjul av kasserade sjukhussängar eller att låta skjutdörrar trafikera spårvagnsskenorna i Oslo. Vissa av förslagen är härligt knasiga, och nog mer avsedda som mentala krumsprång än seriösa förlagor. Vad sägs exempelvis om att tillverka färjebiljetter av medicin mot sjösjuka, eller placera ut speciella återvinningscontainers där man kan kasta dåliga konstverk?

Nicolaisen har ett särskilt gott öga till konstlivet och dess institutioner. Ett stort antal av förslagen går därför ut på att åstadkomma förbättringar på detta område. Ibland är de relativt modesta, som förslaget att övertala innehavaren av restaurangen i Museet for samtidskunst i Oslo att börja servera hemlagad kinesisk mat, för att därigenom göra stället till en mer attraktiv mötesplats för konstnärer. Andra förslag är visionära, som idén om att låta konstnärsateljéer bli en del av den offentliga utsmyckningen av privata och offentliga byggnader. För alla konstintresserade har Nicolaisen formgivit ett spel, i vilket man med hjälp av ett antal MDF-skivor kan bygga ett museum, komplett med konstverk som kan flyttas runt. Vill man använda egna prylar som konstverk går det lika bra, försäkrar upphovsmannen. Det vore lätt att avfärda Terje Nicolaisen som en festlig kuf i konstlivet, om det inte vore för hans entusiasm, vilja till att kommunicera och genomärliga attityd. Hans samling förslag lyser upp vintermörkret, och får läsaren att tänka till både en och två gånger om vad konst egentligen är bra för.

Bilder: Teresa Wennberg (överst), Terje Nicolaisen (nederst)