Milliken Gallery, Stockholm: Olav Westphalen (10/8-1/10)

En av Olav Westphalens äldre teckningar visar en lätt mörkhyad man i lappade kläder framför en nedbränd by. Inför ett TV-team utbrister han: ”What our village needs now is a biennial!” Verket (från 1999) är typiskt för Westphalen. Han är en konstnär som finner sin livsluft i själva det internationella konstsystemets ofta absurda logik, som skapar och krossar avgudar med ungefär samma effektivitet. Westphalens konstnärskap hade sannolikt varit omöjligt utan denna enorma reservoar, och för dem som anser att konst framför allt är ekvivalent med originella idéer måste Westphalen vara rena mardrömmen. För i hans fall är det just avsaknaden av originalitet som är själva poängen. Han vill att vi skall känna igen oss, fatta poängen och lämna utställningen med känslan av att ha blivit något mer smarta och konstmedvetna än tidigare.

Westphalen, född i Tyskland men (givetvis) boende i New York, var IASPIS-konstnär 2001, och hade sin första separatutställning i Sverige på Zinc Gallery 2002. Nu är han åter aktuell med en utställning på ambitiösa Milliken Gallery, och konsekvensen – man frestat att säga envisheten – i hans konstnärskap lyser starkt som en fyrbåk. I sin förr utställning lekte Westphalen med tecken i tiden på ett ömsom roande, ömsom kusligt sätt. Hans bläcktolkningar av Andreas Gurskys fotografier av jättelika byggnader är i sin monumentala, kliniska renhet redan några av samtidskonstens heligaste ikoner. Med teckningen som medium förvandlas de dock till lätt prövande utflykter i konsten att devalvera allvaret. Betydligt mindre lättsam är det videoverk med vars hjälp Westphalen simulerar attacken mot World Trade Center – ur de dödsdömda flygpassagerarnas perspektiv. Men eftersom det (som i tidiga versioner av Microsofts legendariska flygsimulator) går att flyga rakt igenom byggnaderna uteblir den riktiga ångestattacken.

Dessa exempel är symtomatiska för Westphalens konstnärliga strategi. Han har kallats provokatör, men de provokationer han iscensätter är knappast av det slag som dagens publik känner sig särskilt trängda av. Westphalen håller – som i fallet med WTC-videon – en försonande distans till sina ibland smått obehagliga motiv. Det handlar emellertid inte om ironi, vilket på ett positivt sätt skiljer honom från de internationellt verksamma kolleger som i allt tröttare cirklar vandrar runt i ironins manege. Westphalen är, i likhet med sin danske kollega Peter Land, en konstnär som vågar använda sig av humorn med en värmande underton.

I sin nya utställning traskar Olav Westphalen på utefter den invanda vägen. I en videofilm (ursprungligen från en av konstnärens performances) ser vi hur Westphalen förgäves försöker cykla på ett fordon där hjulen bytts ut mot hakkors av metall. Det är ett konststycke som Peter Land mycket väl skulle kunna ha tagit sig an, med ungefär samma resultat som följd. Hakkorset är fortfarande den kanske mest kända symbolen för oinskränkt ondska, men som del av ett icke-funktionellt fordon blir nazidiktaturens fälttecken löjeväckande och berövat sin skräckinjagande strålglans. Samtidigt kan man inte låta bli att dra på smilbanden åt Westphalens stundtals äventyrliga turer utför backarna med sitt okonventionella fortskaffningsmedel. I en annan del av utställningen tar sig konstnären än en gång an teckningskonsten, denna gång genom att visa stora, handtecknade ”reproduktioner” av bilder ut det slags pekböcker för barn som brukar delas ut på flygplan. Dessa bilder saknar dock den ”punchline”, som Westphalen brukar excellera i. Eftersom bakgrunden till bilderna är minst sagt oklar känns de också ofokuserade och utan förmåga att fånga betraktarens intresse.

Detta gäller dock inte utställningens huvudattraktion, installationen ”Avenger”. Installationen består av en robot, som via en styrenhet kan fås att spänna en pilbåge och avlossa pilar rätt in i väggen. Här kan man verkligen påstå att de kulturhistoriska referenserna står som spön i backen, från diverse Robin Hood-filmer till Edward Kienholtz legendariska installation ”Still Live”, där djärva besökare kunde placera sig i en fåtölj framför en revolver som programmerats för att avfyras någon gång – okänt när – inom den närmaste hundraårsperioden. Det sinnrika styrsystem som Westphalen använder sig av (och som garanterar att roboten inte kan avfyras av misstag) har också skrämmande likheter med de system som används för att kontrollera världens kärnvapenarsenal. Samma kombination av knappar och nycklar, och samma känsla av att processen inte är lika lätt att stoppa när den en gång startats.

Verket utstrålar samtidigt en skulptural skönhet, som till stor del beror på att form och funktion ingått en lika lättfattlig som visuellt uttrycksfull symbios, ganska lik den som (dessvärre) brukar känneteckna de flesta vapensystem. Här balanserar Westphalen elegant på gränsen mellan fascination och aversion, och får vår fantasi att skena iväg långt bortom den punkt där pilarna slår in i väggen.

Adress: Luntmakargatan 78