Milliken Gallery, Stockholm: Olav Westphalen (16/8-22/9)

Humor i konsten är an allvarlig sak. Åtminstone kräver den sin man och kvinna, eftersom konsten under så lång tid, med vissa gyllene undantag, varit tämligen humorbefriad. Och har det alls handlat om humor så är det snarare ironin som legat närmare till hands. Sedan början av 00-talet har emellertid något hänt. Plötsligt är den postmoderna ironin inte längre så gångbar. I dess ställe har kommit en konst berikad med humor som inte kyler ner utan värmer, en humor som ofta uppvisar en förstulen empati och som ser det milt absurda i den tillvaro vi alla delar i kraft av att vara människor. Men denna humor har en allvarlig baksida, som är precis den egenskap som gör att den kan fungera som en tolkningsmodell med betydligt mer än bara underhållningsvärde. Hos två så vitt skilda konstnärer som Peter Land och Lotta Hannerz finns ett medlevande och medkännande förhållningssätt med oss kreatur som måste komma till tals med den bångstyriga skapelsen, samtidigt som de observant följer varenda liten detalj som visar hur upp-och-nervänd skapelsen egentligen är.

Olav Westphalen har definitivt inte samma ambitioner. I stället använder han konsten som en skrattspegel, och det finns bokstavligt talat inga gränser för vad han kan ta sig an. Han har exempelvis skojat med Andreas Gurskys monumentala arkitekturfotografier, presenterat franska postmoderna filosofer som amerikanska reklamskyltar, gjort minimalismen till en skum UFO-företeelse och försökt sig på så skiftande (och halsbrytande) aktiviteter som att gå på vattnet och cykla på ett fordon där hjulen byts ut mot hakkors i metall. Han har i intervjuer talat om sin själsfrändskap med en författare som Rabelais, som inte bara förlöjligade föremålet för texten utan lika mycket läsaren och författaren själv. Så även om det säkert finns ett allvar någonstans bakom Westphalens piruetter, så är det inte av ett alltför svårmodigt slag. Snarare handlar det om att blottställa sig själva och sitt konstnärskap genom att våga vara tafflig, oprecis och ifrågasättande på ett sätt som bara en riktigt ihärdig femåring kan vara.

Man kan med andra ord urskilja en viss grad av subversion här, som när Westphalen förrförra ställde ut en automatiserad pilbåge på Milliken Gallery. Maskineriet var försett med ett säkerhetssystem som påminde om det man brukar i kontrollrummen i stormakternas kärnvapendepåer, och som skall säkerställa att ingen missil avlossas med mindre än att en order från höger ort verkligen utfärdats. Robin Hood möter den moderna vapenteknologin, och även om man kan dra på smilbanden inför det faktum att Westphalens pilbåge på sin höjd kan borra hål i galleriets vägg så anar man en isande insikt om den djupa konflikten mellan säkerhet och total förintelse.

I sin nya utställning har Olav Westphalen (delvis assisterad av konstprofessorskollegan Ronald Jones) gått på upptäcktsfärd i en kulturell undervegetation som det är svårare att följa honom in i. Utställningen har ett etymologiskt lager, som har med synen på Westphalens konstnärskap att göra, diffust kopplat till Christoffer Columbus upptäckt av Amerika. Det lagret skall man ta med en nypa salt: här är kulturhistoriska försåtmineringar talrika, och knyter Westphalens konstnärliga gärning till en frisvängande tolkning av det engelska språkets historia och synen på konstnären som finkulturens hovnarr. Ovanpå detta lager finner man utställningens egentliga tema, kort och gott formulerat: snögubbar. Med tanke på de redan apokalyptiska visioner som kommit att omge den globala uppvärmningen kan man tänka sig att snögubben borde vara en av de mest utrotningshotade företeelser man kan tänka sig.

I en serie teckningar ikläder sig snögubbarna likt smurfar eller Legofigurer allehanda roller av det mer eller mindre groteska slaget: de har sex, kräks, kramas och halshugger varandra. I en av de vemodigare bilderna ser vi hur de på varsitt litet isflak glider bort mot den mörka horisonten, där den sista snösmältningen väntar. I utställningens centrum återfinnes en enorm installation där ett gäng smältande snögubbar omger en väldig, totempåleliknande snögubbe. Gubbarnas glada anletsdrag har helt utplånats av nedsmältningen, det är en värld med klimatologisk pyspunka de representerar. Så långt är utförandet precis så välgjort och samtidigt lätt nonchalant, en kombination som blivit Olav Westphalens varumärke. Men denna gång håller det hela inte riktigt ihop. Snögubben må vara en aldrig så träffsäker symbol för vår klimathotade kultur, men utöver detta konstaterande gör inte utställningen några mer minnesvärda konklusioner. Den knorr som Westphalen brukar hantera med så stor finess känns denna gång lite trött och inte alltför engagerad. Men å andra sidan kan det vara tillåtet även för den mest infallsrike konstnär att prestera en och annan transportsträcka.

Adress: Luntmakargatan 78