Wetterling Gallery, Stockholm: ”Wetterling
goes Russia” (22/1-1/3)
 På
Wetterling Gallery visas just nu ett axplock av samtida rysk konst.
Den som står för urvalet är galleristen och konstnären
Aidan Salakohva som förutom att visa några av sina egna
verk även presenterar ett antal konstnärer som återfinns
på hennes Aidan Gallery i Moskva. Till det som bör uppmärksammas
hör bland annat ett verk i serien”Purple Triumph”
där Jewgenija Tschuikowa målade läpparna
violetta och kysste sin duk tiotusen gånger. Som en kärleksförklaring
till konsten är den både söt och expressiv.
I Nikolai Ovchinnikovs serie ”Transference of Values”
förskjuts perspektiven i några av Louvrens mästerverk.
Konstnären har projicerat bilden av originalverket, i en förvriden
variant, på sin duk och helt sonika målat av både
bild och ram. Verken belyses bakifrån vilket snarare för
tankarna till väggarmatur som försetts med en osedvanligt
dekorativ skärm än fina gamla konstverk i fina gamla Louvren.
Konsthistorien får sig en känga och det förvrängda
motivet och förhållandet till belysningen ter sig närmast
manieristiskt. Fotorealismen i Viktor Krillovs halvfigursporträtt
av nakna kvinnor och män med svårmodig blick lyckas dock
inte övertyga trots storformat och teknisk briljans. Det finns
rent av visuella likheter med de porträtt i kol som man kan
låta göra av sig själv nere på Sergels Torg,
det blir stumt.
Till utställningens mer bestående intryck hör däremot
Aidan Salakhovas fotografi i storformat på duk av
en kvinna klädd i en svart chador och en niqab, ett ytterplagg
som täcker hela kroppen och en huvudduk som döljer allt
utom ögonen. Det är ofrånkomligt att inte lockas
in i bilden av de vackra ögonen som omringas av den mörka
dräkten och fonden. Mötet med kvinnans ögon blir
på en gång intimt eftersom resten av hennes kropp är
höljd i offentlighetens skrud, påbjudet av traditionen
och religionen. Den västerländska föreställningen
om att den beslöjade kvinnan är förtryckt för
att hon döljer sin kropp blir i Salakhovas verk ställd
på sin spets. Och det är kanske framförallt våra
fördomar om hur den beslöjade kvinnan kan tänkas
uppleva sin situation som ifrågasätts. Om hon skulle
säga att hon var lycklig och trygg under sin klädnad skulle
vi tro henne då eller skulle det vara ett uttryck för
att hon inte ens vet hur förtryckt hon är? Kvinnan i Salakhovas
verk är inget offer utan snarare den egentliga betraktaren
som i skydd av sin maskering kan iaktta sin omgivning förbehållslöst
utan att avslöja sig själv.
 I
Rauf Mamedovs fotografiska triptyk ”Supper at Emmaus”
använder sig konstnären av förståndshandikappade.
Mamedov visade senast för två år sedan verket ”Sista
Måltiden”, där Jesus och de tolv lärjungarna
har Downs Syndrom, på Kulturhusets utställning ”Uppenbar(a)t”.
Mamedovs Jesus och de två apostlarna har även här
Downs Syndrom och det finns inget vare sig i kroppshållning
eller i klädesplagg som skulle kunna avslöja vem av de
tre som är Jesus. De ser ut som tre glada, men lite trötta
festprissar runt ett bord vilket förstärker kontrasten
till triptykens två andra bilder. Dels en ensam ung kvinna,
som ser ut att vara nöjt försjunken i sig själv och
dels en naken kvinna som står på konståkningsskridskor
och har något oberäkneligt i blicken. Hon klappar varsamt
huvudet på en sittande, bortvänd och fullt påklädd
man och det är något obehagligt över bilden. Triptyken
belyser på ett effektivt sätt våra föreställningar
om vad som är avvikande från normen.
Som ett axplock av den samtida ryska konsten efter Sovjetunionens
fall fungerar utställningen väl, trots en något
spretig hängning. Nyfikenheten att se mer av det ryska har
väckts.
Bild: Rau Mamedov (överst), Nikolai Ovchinnikov (nederst)
Adress: Kungsträdgården 3 |
