Angelika Knäpper Gallery, Stockholm: Martin Wickström (27/9-28/10)

Man behöver inte vara en missmodig filosof som Schopenhauer för att ha förståelse för synen på livet som ett enda långt pärlband av lidande och svikna förhoppningar. De flesta av oss har någon punkt i livet där allt inte gått som vi förväntat oss, och som efterlämnat en tagg i vår själ. Maja Spasovas projekt ”Hemligheter” för några år sedan hade som en av sina kvaliteter att lyfta fram just dessa outsagda och ohörda små berättelser om tillfällen i människors liv när plötsligt drömmar går i kras, förhoppningar strandar och efterlämnar en bitter bottensats och en molande förnimmelse av smärta inför vetskapen om att varje oinfriat löfte också är en förlorad möjlighet.

Martin Wickströms konstnärskap har under lång tid sysselsatt sig med den växande desillusion som följt på det svenska Folkhemmets nedgång och fall, från 70-talets ännu rosiga optimism till 90-talets definitiva sammanbrott för den svenska modellen. I bakgrunden finns även en underström av desillusionerat betraktande av västerlandets konsumtionsideal och tro på att marknaden löser alla problem på bästa sätt för hela världen. Wickström är inte ensam om att dela detta perspektiv, och skall man vara bottenärlig är det ganska sällan enbart detta idékomplex resulterat i några minnesvärda konstverk. Men i Wickströms fall är det inte så. Hans förhållningssätt både till kulturkritiken och till politiken baseras på en genuin kärlek till de verkligheter han skildrar. Han kan på en och samma gång se kapitalismens Disneylandekonomi som den är, men hänföras över dess enorma utbud av fantastiska slit- och slängprodukter och visuella ikoner med världsomspännande genomslagskraft.

Denna kreativa ambivalens gör Wickströms konstnärskap intressant, även i en tid när de flesta tvingats acceptera att Folkhemmet sålts ut och Disneyland bara är ett gäng smarta marknadsförares dröm. Martin Wickströms konst har emellertid aldrig enbart sysselsatt sig med att måla de breda penseldragen, att skildra en samhällsmodells sammanbrott ur ett konstnärligt helikopterperspektiv. Det har alltid funnit ett djupt personligt anslag i hans framställning, rotat i en äkta förnimmelse av saknad eller personlig förlust. I ett av hans verk – ”Stunder” från 1993-94 – skapade han en hel installation till minne av sin förolyckade vän, bergsbestigaren Daniel Bidner, som omkom under en expedition till berget K2 i Himalaya (där han bland annat skulle placera en av Wickströms små plaststolar på toppen). I sin suggestionskraft och gripande enkelhet kan detta verk bara mäta sig med några av Christian Boltanskis installationer på likartade teman.

Nu har Wickström sedan en tid tillbaka sökt sig tillbaka till sina måleriska rötter, och låtit den objektfokuserade aspekten av konstnärskapet träda i bakgrunden (utan att fördenskull helt försvinna). Som utgångspunkt för sin nya utställning på Angelika Knäpper Gallery har han nämligen valt just ett objekt, en transportemballerad barncykel från sent 50-tal. Cykeln har lämnats in på någon järnvägsstation, men aldrig nått den tilltänkta mottagaren. Emballaget och den blekta adresslappen besitter exakt samma aura av förgänglighet eller vittnesbörd om något som gått förlorat som objekten i Christian Boltanskis installationer. Och – liksom Boltanski – relaterar Wickström sitt objekt till betydligt mörkare kapitel i den moderna historien, nämligen Pol Pot-regimens massmord på Kambodjas invånare (som ironiskt nog utfördes samtidigt som det trygga svenska Folkhemmets vänsterintellektuella hyllade mördarregimen som ett bålverk mot imperialismen).

En målning föreställer den unga kvinnan Maly Oudom Ma, en av alla de fångar som mördades i det ökända säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng. Endast en dryg handfull av dem överlevde, men idag möter besökare bilderna av offren som blickar ner från de gamla cellväggarna. Parallellt med målningarna av Maly Oudom Ma och hennes olyckssystrar visar Wickström bilder av husfasader från ett Sverige som svepts i ett förklarande Lars Tunbjörk-ljus. Bakom de mörka fönstren närs förhoppningar och krossas drömmar. Kanske krackelerar den svenska modellen där inne i IKEA-soffan samtidigt som vanvettet når sin kulmen på dödens fält långt borta i Kambodja. Kopplingar kan tyckas sökt, men får i Wickströms händer en säregen intensitet eftersom allt inte uttalas och läggs tillrätta i en oklanderlig logisk ordning.

Just denna öppna och ödmjuka inställning både till ämnet och till det egna konstnärskapets möjligheter och begränsningar är den främsta styrkan i Martin Wickströms utställning. Han är varsam i allt från koncept till penselföring, och har gjort en utställning som talar föredömligt lågmält om smärtsamma ting.

Adress: Tegnérgatan 4