Brändström & Stene, Stockholm: Per Wizén (24/2-27/3)

Mycket kan sägas om arvet efter den postmoderna eran, speciellt i tider när det blivit comme il faut att hylla historielösheten. Men det finns likväl postmoderna ränder som aldrig riktigt går ur. Och väl är kanske det. Förmågan att laborera med parallella synvinklar eller blickar på konsthistorien är ett exempel, måhända det bästa. Att läsa om konsthistorien på ett nytt sätt är ändå inte särskilt märkvärdigt. Det har människor gjort i alla tider. Men att tränga ner i konsthistorien och placera sig som en samtida bland konstnärerna, men utrustad med ett annat seende, det kan få gnistorna att flyga. Av naturliga skäl har detta förnyade insiderseende kommit att bli ett effektivt vapen i händerna på delar av befolkningen vars synvinkel på verkligheten tidigare negligerats eller förtryckts. En stor del av den genusrelaterade konsten har med framgång valt denna strategi, och därmed kunnat avtäcka konturerna hos patriarkatets förment ”objektiva” version av historien. Metoden har också framgångsrikt använts av konstnärer som arbetar med en queer-problematik. En pionjärgärning på detta område har utförts av Matts Leiderstam, som via klassiska konstnärer som Nicolas Poussin påvisat underströmmar i våra bildvärldar – i detta fall homoerotiska – som vanligtvis sopats under mattan.

Per Wizén började i slutet av 90-talet att ”dekonstruera” målningar från främst den italienska renässansen genom att klippa sönder reproduktioner och omsorgsfullt foga ihop bitarna till väldiga collage. I Wizéns händer blev de kliniskt välkomponerade och subtilt symbolbehängda bilderna plötsligt vibrerande av uppdämd åtrå och en farlig närhet till de allra mest förbjudna lustarna. Inte underligt att Wizéns bilder vandaliserades av högerextremistiska huliganer på Rooseum 2003, när han visade dem i en samlingsutställning med det träffande namnet ”De bortbjudna”. Denna slags reaktion brukar inte vara resultatet av någon djupare analys, men frågan är om vandalerna någonstans i sina förvirrade hjärnor ändå fattat något av sprängstoffet i Wizéns bilder. Han visar oss nämligen en version av verkligheten och kulturarvet som brukar resultera i moralpanik så fort man snuddar vid ämnet. Wizéns iscensättningar av situationer som involverar treenigheten erotik-våld-död är politiskt inkorrekta i sig så det förslår, och har närmar sig sitt ämne med en inlevelse som förmedlar budskapet att detta är något betydligt allvarligare menat än ett lite försenat, postmodernt spel med förlagor och identiteter.

I sin nya utställning hos Brändström & Stene har Wizén använt sig av katalogbilder av målningar av Uccello, som han i vanlig ordning klippt och klistrat ihop till nya bilder. Den verklighet han ger oss inblick i är arrangerad i ett smått klaustrofobiskt tittskåpsformat, där det svartvitrutiga golvet tycks suga betraktaren in i bildens mitt, ett symboliskt svart hål som hotar att sluka allt och alla. Per Wizén fungerar som regissör i denna värld, en suverän härskare med makten att låta människorna agera på en scen som han själv har fullständig kontroll över. I en av bilderna är ett antal riddare inbegripna i en strid på liv och död, men det är ingen gloriös bataljscen Wizén förevisar. Snarare är det resultatet av en meningslös slakt, där människospillrorna ligger utströdda på det smutsiga golvet. Även i en annan av utställningens verk, ”Intermission”, möter vi två personer kort efter det att dramatiken har lagt sig. De två halvnakna männen i bildrummet bär delar av riddarrustningar, och åtminstone en av dem förefaller att vara sårad. Samtidigt ångar bilden av sexualitet, och ju längre man betraktar den, desto tydligare blir det att det är en postcoital situation vi bevittnar.

Alla Wizéns personer delar det gemensamma ödet att vara lekdockor i händerna på en högre makt, vilket får sin yttersta manifestation i verket ”Puppet Master”. I detta verk har själva bildrummet försetts med ytterligare ett rum i rummet, en teaterscen på vilken en vuxen man manövrerar ett barn med händerna. Situationen hade kunnat vara ett uttryck för intimitet eller till och med kärleksfullhet, men Wizén har genom sitt arrangemang skapat ett sceneri som snarare pekar i riktning mot kylig ritualisering, underkastelse och ett latent hot som bara väntar på att utlösas likt en sexuell eruption. Alla kusligast i detta avseende är emellertid den jaktscen i vilken Wizén plockat bort såväl jägare som villebråd och i stället lämnat den tomma och mörka skogen öppen inför våra ögon. Man erinrar sig förstås inledningen av Dantes ”Divina Commedia”, där huvudpersonen plötsligt befinner sig ensam i syndens mörka skog utan att kunna hitta den rätta vägen. I Wizéns bild ”The Hunt” formerar sig de nakna träden som en anfallande armé, och mörkret faller i bakgrunden som en svart ridå. ”The Hunt” har goda förutsättningar att inta positionen som en av den svenska samtidskonstens mest otäcka bilder, onekligen en bedrift i sig. Men Per Wizén nöjer sig minst av allt med att kokettera med sin estetiska fingertoppskänsla för vilka strängar som klingar med störst dissonans i vårt medvetande. Skogen i ”The Hunt” är, som hos Dante, urbilden av den existentiella avgrunden, den intighet som ligger på lur så fort människan låter det etiska fördämningssystemet genombrytas av mörkrets rännilar.

Per Wizén är en konstnär som drivs av en övertygelse som inbegriper både ämnesvalet och det tekniska utförandet. Ibland leker han – med eller mot sin vilja – med homoerotiska stereotyper som i en annan konstnärs händer lätt hade kunnat förfalla till maner. Den genuint livsfilosofiska svärta som häftar vid hans bilder gör dock att hans konst fortsätter att fascinera, trots att inga omvälvningar av det mer dramatiska slaget dragit genom hans konstnärskap under de senaste åren.

Adress: Hudiksvallsgatan 6