Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Måns Wrange (15/2-21/4)

Hos vissa konstnärskap går ränderna aldrig ur. Lyckligtvis, måste man säga. I tider när smarta positionsförflyttningar och spektakulära utspel uppfattas som den säkraste vägen till framgång känns det betryggande att möta konstnärer som faktiskt inte bryr sig ett jota om detta, utan fortsätter att arbeta på sitt projekt utan att snegla åt sidorna. Måns Wrange tillhör den grupp konstnärer som debuterade i slutet av 80-talet och som lärt sig den postmoderna läxan, där huvudämnet hette systemkritik. I viss mån har han blivit kvar där, men inte av lättja utan av övertygelse. I en rad projekt sedan 90-talets början har Wrange vänt och vridit på den sociala och politiska apparat som ger somliga framgång, dömer andra till ständiga nederlag, lanserar normer och sedan upprätthåller dem som ett sätt att tukta medmänniskorna.

En av de viktigaste aspekterna av Wranges verk har analysen av de verkliga krafter som döljer sig bakom det socialpolitiska språkets dimridåer. Redan i ett tidigt verk som ”Misslyckandets encyklopedi” ifrågasätter han med humorn som vapen innebörden i begreppet ”misslyckas”, för är de eviga tvåor han skildrar verkligen misslyckade? Någon objektiv definition av begreppet misslyckande finns inte, och ytterst är förmodligen Wranges eviga tvåor lyckligare i sina trånga små världar än flertalet imperiebyggare. Med tanke på massmediernas plötsliga intresse för alla slags nördar och losers kan man undra om inte denna insikt med tiden kommit att växa sig starkare hos fler än en enskild konstnär.

I sin nya utställning visar Wrange två pågående projekt, som samtidigt är de avslutande delarna i den trilogi han påbörjade 1999 med projektet ”Medelmedborgaren”. I detta projekt fick en levande person förkroppsliga den statiskt framtagna profilen på den genomsnittliga svensken. Personen, Marianne, har sedan använts för att via lobbyismens alla knep torgföra sina åsikter om det goda samhället i den offentliga diskussionen. En sida av projektet är förstås driften med den svenska modellens sociala ingenjörskonst, där välfärd och lycka är storheter som kan planeras fram med hjälp av statistiska modeller. Den andra sidan är emellertid ifrågasättandet av makten över opinionsbildningen, och här är Wrange precis en så stor utopist som de utopister postmodernisterna hudflängde. Projektets budskap är att förändring är möjlig och att makten inte är oantastlig. Pilla bara fram de små mojänger som får hela maskineriet att rulla, och vips är medborgarinflytande inte längre en utopi.

Det första av utställningens projekt, ”The Revolutionary Word Experiment”, tar sin början i skapandet av ett nytt - och än så länge hemligt - ord. I vår tid har det blivit allt vanligare att ord med tiden varumärkesskyddas. TCO:s lansering av ordet ”livspusslet” är ett exempel, ”let’s roll” ett annat. Orden yttrades ursprungligen av en passagerare på Flight 93 innan han och medresenärerna övermannade de terrorister som tänkt krascha flygplanet i Vita Huset. Numera ”ägs” frasen av Todd M Beamer Foundation. Detta betyder att från början harmlösa ord med tiden kan laddas med ett stort ekonomiskt värde. Wrange använder samma metoder som varumärkesstrategerna utnyttjar när de lanserar nya ord eller laddar om befintliga uttryck. Skillnaden är dock att ordet som ”The Revolutionary Word Experiment” skapar i slutänden kommer att inlemmas i det svenska språket utan att några pengar bytt ägare. Wrange slår knut på branding-experternas strategier genom att utnyttja kommersiella systemet för att skapa publikt värde. Public Service i praktiken, så att säga.

Även utställningens andra projekt använder sig av i grund och botten negativa mekanismer, i detta fall ryktesspridning, för att skapa positiva effekter. ”The Good Rumor Project” är resultatet av ett arbete som Måns Wrange och hans kolleger utfört i gränstrakterna mellan USA och Mexico. I detta konfliktladdade område har man med hjälp av s.k. word-of-mouth-marketing låtit ”goda” rykten om mexikaner respektive amerikaner spridas i den motsatta befolkningsgruppen. I god sociologisk ordning har utvecklingen kunnat följas grafiskt via Internet (www.thegoodrumor.com). Bägge projekten har bedrivits av Wrange inom ramen för hans institut OMBUD, som talande nog har devisen ”The Institute for Improving Society”. Det skiljer honom också från de otaliga relationella konstprojekt som enbart nöjer sig med att från en utanförposition kritisera misshagliga företeelser i samhället. Här handlar det om förändring inifrån, om att bända systemets hävarmar i motsatt riktning och smida om plogbillar till svärd.

Ett av Måns Wranges tidigaste verk hette ”Revolution”, och frågan är om inte det är detta han håller på med i det tysta. Han lägger sig inte i den stundtals tröttsamma diskussionen om konsten verkligen kan förändra världen genom att omformulera frågan till: kan konsten verkligen förändra människan? Det är givetvis en individuell angelägenhet, men de som tycker att den problematiken inte alls hör hemma i konstdiskussionen är förmodligen samma slags folk som tycker att konst är en inredningsdetalj.

Adress: Markvardsgatan 2