Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Johan Zetterquist (11/1-10/2)

Begreppet ”offentlig konst” är ett av konstspråkets mest belastade uttryck. Det behövs inte mycket för att få människor att med ett förvildat uttryck i blicken börja se sig om efter utgången när någon råkar säga något om offentlig konst. Trots att institutioner som Statens konstråd, en av den offentliga konstens banerförare, numera både har ett mandat som är betydligt mer utvidgat än tidigare och en förmåga att ta sig an tekniker som tidigare hade varit omöjliga att utnyttja i det offentliga rummet så är det problematiskt att diskutera konst på offentliga platser. Kanske just därför att själva det offentliga rummet idag inte är vad det en gång varit. Köpcentra, gallerior och andra s.k. gated communities har gradvis inskränkt det fysiska utrymme som inte står under någon privat intressents domvärjo, vilket i sin tur fört med sig en minskad tolerans för radikala estetiska uttryck. Visst stormade det om exempelvis Kirsten Ortweds Wallenbergmonument, men det realiserades ändå på ort och ställe mitt i Stockholm. Är de någon som tror att samma konstverk (eller åtminstone ett liknande) hade fallit ägarna till Sturegallerian eller Gallerian vid Hamngatan på läppen? Knappast. Förr kunde man hoppas på djärva privata entreprenörers sinne för innovativa och utmanade konstverk, men så inte längre. Ägarna av cityområdenas köptempel är mer konservativ och rädd för att utmana än vad någonsin den gamla borgarklassen var.

Men tanken är gubevars fortfarande fri att använda för den som så önskar. Johan Zetterquist har sedan några års tid tillbaka sysselsatt sig med att skapa konstverk som i sig är förslag till offentliga konstverk. Greppet påminner om norrmannen Terje Nicolaisens bokprojekt från 2002, där han redovisade 60 förslag till offentliga konstverk, det ena mer dråpligt än det andra. Visserligen hade faktiskt tre av Nicolaisens förslag realiserats av uppdragsgivare, men det gäller nog knappast förslagen att bygga ett pariserhjul av sjukhussängar eller utplaceringen av återvinningscontainers som man kan kasta dåliga konstverk i. Nicolaisens udd är riktad mot själva systemet med offentliga uppdrag, men hans attack sker utifrån ett lika positivt som anarkistiskt stämningsläge. I Johan Zetterquist har han onekligen en själsfrände. Zetterquists förslag till offentliga projekt befinner sig även de i ett härad som närmast garanterar att de aldrig kommer att utföras – eller? Faktum är att ett av Zetterquists mest grandiosa förslag, det som går ut på att bygga ett superhögt parkeringshus, faktiskt blivit verklighet i Jönköping, om än inte i den ursprungliga utformningen. En ironi som nästan är för bra för att vara sann.

Hans utställning, den andra separat, på Andréhn-Schiptjenko fortsätter att utveckla katalogen över tänkta offentliga utställningsprojekt. Här är det inte fråga om att sätta gränser: idén om att borra ett hål genom månen paras med förslaget om att vända kyrktornen upp-och-ner eller att låta en grupp vindkraftverk driva ett av dem i motsatt riktning, det vill säga mot vindens riktning. Allt är emellertid inte glada krumsprång. Zetterquist hyser exempelvis en genuin kärlek till amerikanska custom-bilar, och föreslår att de skall erbjudas billigare bensin än vanliga – och fulare, får man anta – fordon… Och det ryms en speciell typ av humor i konstnärens materialbeskrivningar, där de flesta av utställningens modeller kan erhållas i ”variabla dimensioner”. Till slut tryter emellertid även den mest kreativa konstnärs skaparkraft. När Zetterquist skall ta sig an uppdraget att utforma ett monument tillägnat USA, som erkännande för att man en gång i tiden tagit emot de landsflyktiga puritanerna. Zetterquist bjuder glatt in oss alla att delta i designprocessen, med den diskreta upplysningen att monumentet aldrig är avsett att förverkligas.

Det hade varit lätt att avfärda Johan Zetterquists projekt som ännu ett uttryck för den ironiska generationens drift med föräldragenerationens rädsla för att som kan rubriceras konst och har det dåliga omdömet att plötsligt uppträda i våra vardagsmiljöer. Den detaljeringsgrad med vilken Zetterquist angriper sitt projekt och den skaparkraft han bygger in vittnar om ett allvar som går betydligt djupare än den moderiktiga ironin. Zetterquist inordnar sig snarare i en gammal god tradition med rötter i dadaismen och Fluxus, en tradition som gör både konst och underhållning av sin systemkritik. Men man skall fördenskull inte underskatta udden i kritiken. Johan Zetterquists småskaliga modeller må vara nog så beskedliga när man promenerar omkring bland dem. Men de ställer stora och viktiga frågor om varifrån den ångest kommer som omger inte minst dem kommersialiserade offentlighetens aktörer.

Adress: Markvardsgatan 2