Streetart med ett japanskt anslag och starka penseldrag i svart tusch visas nu på lilla Galleri Herrekipering, Kocksgatan 17 på Södermalm i Stockholm. Temat är såväl brev som kommunikation. Det är nio affischstora collage eller akvareller eller tuschteckningar eller allt detta på en enda gång som ställs ut. Konstnären heter Christian Lajozz. Det är halvabstrakta bilder av stadens rutnät och övergångsställen på vita strecken på gatan ovanifrån, märkta med frimärken och stämplar på ett collageaktigt sätt och en bild är märkt som ett rekommenderat brev. Rekommendation för vad kan man kanske undra? Bilderna är snygga och en streetart som inte har någonting med graffiti att göra, utan är mycket elegantare än så. Det är snärtiga penseldrag i rött och mest i svart som är gjorda med lätt hand i något slags japansk stil. Det röda lyser emot det svarta på tjocka oblekta, vackra pappersark. Titlarna är på engelska och känslomättade typ ”Emotionally structure”, ”Life actual”, ”Alert” och ”Entour ’age’”. Det hela är mycket dekorativt och välgjort på ett spännande men lite obalanserat sätt, och kanske inte det intressantaste eller djupsinnigaste i konstväg vi har sett. Men han jobbar med ett dekorativt tema som på alla sätt har sitt berättigande, även om han kanske är lite för mycket av en snitsig reklammakare. Vad Lajozz definitivt avslöjar är att han har en stor talang. (Adress: Kocksgatan 17)

Storebror ser dig. Den dystopiska framtidsvisionen av ett samhälle där vartenda steg du tar är satt under observation, inte helt olik den som målas upp i George Orwells klassiska ”1984”, kryper allt närmare. I takt med att kameraövervakningen på offentliga platser ökar tilltar även kontrollen över individens förehavanden, den personliga integriteten hotas. Jon Kesslers installation har samma titel som Alberto Giacomettis skulptur ”The Palace at 4 A.M.” från 1932 som refererar till en kritisk tidpunkt på morgonkvisten. Samtidigt är installationen en reaktion på utvecklingen i världen efter attentatet i New York den 11 september 2001. Även om den har några år på nacken känns den rykande aktuell. Trots vissa kopplingar till världen utanför får den som kliver in i denna konstruerade fiktion en upplevelse utöver det vanliga. Det är som att kliva in i en galen mans mekaniska verkstad där allting snurrar, låter, blinkar och har sig omkring en, och den ena konstellationen är mer finurligt konstruerad än det andra. Jag skulle kunna stå där en hel dag och försöka lista ut detaljerna i hur det hela hänger ihop, hur filmerna som visas på TV-monitorerna vända på högkant eller staplade på varandra är uppbyggda, var är kameran, hur rör den sig och var kommer bilderna ifrån? Men liksom i den verkliga verkligheten kan man som besökare aldrig riktigt känna sig trygg i Jon Kesslers värld. Än här, än där dyker plötsligt ens eget ansikte upp på någon av skärmarna utan att man riktigt förstår hur det har gått till. Kameror visar sig finnas inkilade i de mest oväntade skrymslen och vrår, något som ger gott om utrymme för paranoida föreställningar men kanske också ett eller annat skratt. Budskapet är inte att ta miste på. Kritiken mot det amerikanska samhället och USA:s utrikespolitik är inte nådig. Men eftersom den framförs på ett lekfullt och icke-dogmatiskt vis utan att för den skull ge vika vare sig i allvar eller i styrka är installationen ett utmärkt exempel på politisk konst när den är som bäst. Lite som Jean Tinguely mot George Bush. Läs en intervju med Jon Kessler på kopenhagen.dk!

Att tillägna sig Lenke Rothmans konst utan att ta hänsyn till hennes levnadsöde som överlevande efter förintelsen under andra världskriget låter sig inte så lätt göras. Sedd ur ett sådant perspektiv får tavlor med titlar som ”Hud” och ”Tvål” en annan innebörd än om man inte hade hennes personliga livsöde i åtanke. Men hennes konst kan mer än gärna ses utifrån andra kriterier där hennes konstnärskap inte placeras in i ett sådant fack. För Lenke Rothman verkar långt ifrån vara en person som låter sig bli ett offer för omständigheterna. De gånger man får tillfälle att möta henne som person i en film eller text talar hon hellre om öppenheten inför möjligheterna än tvärtom. Mitt i vad som förenklat uttryckt kan tolkas som bearbetningar av allvarliga traumatiska upplevelser finns lekfullheten och en frigörande humor. Själv blir jag road av en film där konstnären intervjuas av Andy Warhol. Viktiga frågor som var hon har shoppat under sitt besök i New York och om hon har tittat på amerikansk TV avhandlas, medan mer existentiella aspekter inte faller i lika god jord hos intervjuaren. ”Gåvor” bjuder på konst från 1948 till 2007. Det är ett gediget, spännande och varierat smörgåsbord av ett omfattande livsverk som dukats upp. Menyn av tekniker och medier kan göras lång. Det är en salig blandning av ready-mades, traditionell grafik, collage av tygbitar och läskpapper, skulpturer av allehanda föremål, måleri med inslag av sömnad med mera. Korsstygn är ett genomgående tema. Men att det inte rör sig om sedvanligt broderi blir man snart varse. Stygnen sätts många gånger i relation till kroppen. Nålen tycks kunna sy ihop de mest oväntade öppningar. (Adress: Kungsgatan 11)

Oskar Korsár är en av de främsta konstnärerna i den våg av nya unga tecknare som i ett huj gjort både teckningskonsten och berättandet till glödheta ämnen för konsten. Korsár har inmutat en helt egen bildvärld befolkad av (mestadels) unga individer på jakt efter en identitet och ett fäste i tillvaron, inte sällan med döden och förgängelsen som följeslagare. I sin nya utställning får vi möta en ung flicka, som även hon rör sig i en halvt drömlik verklighet där döden är en kompis man kan vara förtrolig med och där de konstnärliga och litterära referenserna lurar i undervegetationen. Korsárs flicka har precis det där slängigt valpiga uttrycket som följer av det besvärande fenomenet att alla kroppsdelar inte riktigt håller samma tillväxtttakt i de tidiga tonåren. Samtidigt kan man i hennes utstuderade hand- och fotpositioner anan något av det klassiska ikonmåleriets fäbless för det emblematiska. Hon är en individ som odlar ensamheten, och som har lika god kontakt med sina konstruktiva som destruktiva sidor. Liksom helgonen är hon en gåta, men lika fullt en person som spelar en roll i ett större drama. Omkring henne sluter sig naturen som vore den ett väsen med eget liv. Korsár drar sig inte för att likt äldre tiders konstnärer fylla sina bildrum med symboler av allehanda slag, trots att de inte fogas samman i ett konsistent sammanhang. Men det har heller aldrig varit hans mening. Bilderna är lika sofistikerat snåriga som Korsárs linjeföring. (Adress: Torsgatan 41)

Formgivarduon Vår (Karl Grandin och Björn Atldax) tog sina första stapplande steg som en klubb till vårens ära den ovanligt långa och kalla senvintern 1996. Det skedde på det legendariska undergroundgalleriet Lava. Sedan dess har Vår etablerat sig som en av huvudstadens mest pålitliga leverantörer av snygg grafisk form. De skapar myllrande bilder, ofta fyllda med symboler för liv, död och sex – alltid med glimten i ögat och kryddat med en fingerlätt touch av streetkultur. De senaste åren har de bland annat varit involverade i den visuella gestaltningen av det svenska jeansmärket Cheap Monday. Efter att de i höstas parafraserat Pieter Brueghel d.ä. till en utställning på Röhsska museet i Göteborg har nu turen kommit till Hieronymus Bosch och Riche i Stockholm. Det känns helt följdriktigt. Riche är en bar med ett ambitiöst utställningsprogram där konstnärer som Miss Universum, Dan Wirén, Stefan Otto tagit lokalerna i besittning, och bland andra Jonas Dahlberg och Ziggy tidigare har gått loss på toaletterna. Vår har målat, ritat och bränt in sina karakteristiska bilder som trots ett lättsammare tonläge visar sig vara kongeniala med Boschs skruvade bildvärld. Konstnärerna både räknar med och ser fram emot att barens gäster kommer att bidra till motivet genom att klottra och rita på det skyddande glas som satts upp över verket.

Orden räcker inte riktigt till för att beskriva Diseys betydelse för den svenska graffitikonsten. Att kalla honom för en levande legend, tja det är snarast en underdrift. I mycket definierade han 80-talet. I varje fall i Stockholm, där han hade en ställning som närmast skulle kunna beskrivas som en renässansfurste. En position varifrån han hade möjligheten att både hissa och dissa konstnärskap och strömningar. 1989 försvann han från graffitin, för att göra comeback i mitten av 90-talet. Den forna positionen återtog han aldrig och det var knappast heller hans ambition. Under de senaste åren har han haft en rad utställningar och jobbat offentligt bland annat med ett expanderande verk på butiken Sneakers n’Stuff, som ligger i kvarteret intill den nu aktuella utställningen. Merparten av verken på Adesso bygger på en kontrastverkan mellan hårt riktade, ofta mallade motiv och en mer expressivt slumpartad penselskrift. Vid dryga 40 års ålder så är det säkert inte sina gamla meriter han vill leva på – men med hans forna betydelse så är svårt att låta bli att jämföra. Hans verk av idag äger kanske inte riktig den självklarhet som de han skapade på 80-talet. Men dynamiken och kraften finns kvar, och det räcker ändå långt – tillräckligt långt för att skapa en av årets formmässigt vassaste utställningar. (Adress: Åsögatan 136)

Gorm Heens utställning centreras kring det märkliga kidnappningsdramat I Österrike med Natascha Kampusch och Wolfgang Priklopil i huvudrollerna. Kampusch hölls fången av Priklopil i ett hemligt utrymme i hans villa i mer än 8 års tid. När hon lyckades rymma tog Priklopil sitt eget liv, vilket han hotat att göra vid tidigare tillfällen när Natascha övervägt rymning. Vad som är sant och osant om deras relation, och vad som egentligen hände i huset är i och med Priklopils bortgång höljt i dunkel. Vi har bara Natascha Kampuschs version av händelseförloppet att tillgå, och den styr hon över med järnhand. Hon har numera en egen talkshow i österrikisk TV, och förhandlar om rättigheterna till sitt livsöde med filmbolag och TV-stationer. Nyligen köpte hon Priklopils hus för att förhindra att någon exploaterar det som ett kriminologiskt Disneyland. Gorm Heen har fascinerats av de märkliga turerna i Kampuschs/Priklopils relation, och kopplat den till den europeiska finkulturens både traditionstunga och belastade vision av den romantiska kärleken. Den tar som bekant sin början i en ömsesidig önskan om två personers sammansmältning i ett gemensamt väsen, men tar alltför ofta sin ände i ett destruktivt ägandebegär, som till slut dödar kärleken. Gorm Heen låter denna mörka, gåtfulla sida av attraktionen materialiseras i form av en kopia av den cell där Kampusch hölls inspärrad. Hur relationen mellan henne och Priklopil egentligen såg ut låter Heen vara osagt. Liksom i verkliga livet tvingas vi fylla i dramats vita fläckar med våra egna associationer. (Adress: Tulegatan 19)

Mette Björnberg har en säregen förmåga att låta levande, organiska former stöpas om i en statisk, skulptural form som ändå bevarar en stor del av originalets lättrörlighet och flexibilitet. I hennes nya utställning på Galleri Magnus Karlsson intar objekten oväntade positioner: hängande från taket, på lur i ett handfat eller placerade i vitrinskåp och montrar som vore de en främmande art. Men framför allt är Mette Björnbergs skulpturer en tredimensionell hyllning till måleriet och dess materialkänsla. Det droppar, sväller och flödar ut över alla begränsningar. Färgerna är rena, ytorna blanka eller behagligt beröringsvänliga. Det är en konst man inte enbart skall betrakta – den inbjuder till fysisk kontakt, men söker sig samtidigt bort från relationen med oss människor. Björnbergs skulpturer förenar exklusiviteten och tillgängligheten, vilket gör dem till en samling sällsamma företeelser i konstvärlden. Hon är inte rädd för att leka med formerna och allusionerna, även om hennes skulpturkonst inger respekt och bygger på ett stort allvar i arbetsprocessen. Det är minst av allt några slumpmässigt tillkomna uttrycksformer hon laborerar med. Med sina nya verk fortsätter hon att utforska det oväntade, bitvis absurda innehållet hos många av våra allra mest välkända former och fenomen. (Adress: Fredsgatan 12)

Det är något undflyende och i bästa mening lite oroande över fotografierna i Jenny Källmans utställning ”In my tree” samt bilderna i boken ”Works by Jenny Källman”. Utställningens stora fotografier tycks vid en första anblick vara resultatet av tillfälligheter, slumpartade fångster av vardaglig skönhet. Och med enstaka undantag tycks antingen gestalterna på bilderna eller betraktaren/fotografen vara på väg någon annanstans. I utställningens titelverk förgrenar sig ett vackert mönster över hela bilden, bildat av skuggan från ett stort bladlöst träd. Det spretar ut över en bred asfalterad gata och klättrar upp över en hög sluten vägg. En person sitter på trottoaren framför väggen. Scenen känns bekant. Det kan visserligen handla om vemsomhelst, varsomhelst – men jag är säker på att jag själv har cyklat förbi där många gånger och en av dessa gånger sett en tonåring sitta just precis där. Jag upplever att Källman gestaltar ett visst sorts seende i verken. Det är inte ett seende man väljer utan snarare som kommer över en, som uppstår när man själv och den egna berättelsen på avstånd, under någon förbiilande sekund korsar någon annan, helt okänd människas berättelse – och då man genom de få detaljerna självsvåldigt börjar rekonstruera denna andra berättelse. Vem är den? Vad känner den? Varthän är den på väg? Frågor som dessa får konkreta men instabila svar. Ofta är det just en viss detalj eller tydlig scen som startar processen. En rosa mössa eller några barn kring vid en öppen brasa som efter någon sekund försvinner bort i ögonvrån. Källmans bilder låser fast ögonblicket och låter mig dröja vid berättelsernas korsväg. Däri ligger både det undflyende och det oroande. Frysningen öppnar inte den andra berättelsen utan understryker tvärtom avståndet, okunskapen och betraktarens utanförskap. Men just i denna insikt finns också en fantasieggande frihet. (Adress: Karlbergsvägen 44)

Den konstnärlige tvättsvampen Fredrik Söderberg slår till med två utställningarpå lika många ställen i Stockholm, Milliken Gallery och Magasin 3. Få konstnärer har som Söderberg renodlat konstnärsrollen som samlare. Söderberg suger upp alla slags visuella uttryck, från serier och dataanimationer till 1800-talsesoterika och Carl Larsson. Mångfalden - för att inte säga kaos - är total, och man får anstränga sig ordentliga för att inte helt och hållet gå vilse i de bildvärldar Fredrik Söderberg lägger i lager på lager. Det är inte förvånande att han återknyter till just bildvärldarna kring sekelskiftet. Då, som nu, levde man i en tid av långvarig fred men ändå med känslan av stagnation och besvärande liknöjdhet. I de gamla demonologerna och Carl Larssons estetik finner Söderberg en sällsam samstämmighet, där man med hjälp av pregnanta bilder söker skapa en egen verklighet med förtsättningar som skiljer sig från de som gäller i den övriga världen. Såtillvida är Fredrik Söderbergs konst en hyllning till konstens makt över sinnena. Men om man stundom förlorar<tråden i hans vindlande bilder erbjuder han också vilopunkter där man kan hämta andan. På Milliken Gallery visar han på en hel vägg en svit ovanliga målningar, som kombinerar Hilma af Klints geometriska måleri med en stark dragning åt minimalismen. Det är meningsproduktion och meningslöshet på en och samma gång. (Adress: Luntmakargatan 78)

Gammal är alltid äldst. För ett antal år sedan slutade legenden Frank Stella att måla, men det har inte gjort att han legat på latsidan direkt. Nuförtiden framställer han skulpturer av ett mycket sällsamt slag. Den konsthistoriskt bevandrade kan säkert upptäcka en hel del av kulturarv från den högmodernistiska skulpturtraditionen, men i Stellas händer förvandlas traditionen till något oväntat levande. Liksom minimalisterna använder sig Stella av industriellt tillverkade material som plast och stål, men den strama minimalismen löser han upp och får att slå knorr på sig själv i pur glädje över att bara existera. Han ser till att spiralformer vrider sig lagom planlöst i luften, placerar ett och annat handtag där de inte alls gör någon nytta eller hänger upp objekt på snygga, rostfria krokar trots att föremålen ifråga tycks göra allt för att rycka sig loss ur den tillfälliga fångenskapen. Någonstans kan man vagt ana Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys människorna-mot-maskinerna-estetik, men den är balanserad av ett njutningsfyll förhållande till den moderna kulturens material. Frank Stella har blivit en riktig materialhedonist på gamla dar. Det är inte utan att man redan nu ser fram emot nästa utställning med hans verk. (Adress: Kungsträdgården 3)

Jan Edlund blir man inte riktigt klok på. Och väl är nog det. Edlunds måleri breder ut sig i gränslandet mellan realismen och abstraktionen med en knivsudd samhällskritik som krydda i anrättningen. I det området har vi tidigare kunnat hitta bland andra Dick Bengtsson, och det drar en bengtssonsk fläkt genom Edlunds bildrum utan att överensstämmelserna fördenskull är alltför uppenbara. Edlund målar vår tids arketypiska turister, kompletta med fotvänliga skor och sportryggsäckar, planlöst vandrande i landskap som känns påfallande ödsliga och ointressanta. Ofta försvinner landskapet ut i tomma rymden eller uppslukas av monokroma färgfält. Hunden, människans bästa vän, finns också med i bilderna men de bidrar snarare till att förtäta den lätt obehagliga stämningen i målningarna. Människornas lek med hundarna förefaller mer vara ett förstadie till angrepp än just bara lek. Och i bildernas utkant ordnar diverse statistiska diagram upp sig, en påminnelse om det hopplösa företaget att söka bringa ordning och struktur i ett kaotiskt och obegripligt skeende. Edlund är en skicklig hantverkare, som inte drar sig för att ta hjälp av de mer aparta färgerna på paletten, som limegönt och rosa. Det gör hans måleri både oförutsägbart och infallsrikt, ganska likt det som unga konstnärer brukar prestera några år efter examinationen från den högre konstutbildningen. Inte illa av en konstnär som är född 1957. (Adress: Karlavägen 20)

Med sin andra separatutställning i Sverige fortsätter sydafrikanen Zwelethu Mthethwa på den konstnärliga väg han sedan länge vandrat på. För ett par år sedan kunde vi se hans porträtt av afrikanska kvinnliga gästarbetare i deras påvra härbärgen. Det är människoöden och miljöer som är kärvirke för den som sysslar med socialpornografi. Men det gör inte Mthethwa. Hans porträtt är taga helt och hållet på modellernas villkor och med en ömsesidig respekt mellan bägge parter. I sin nya bildsvit har han sökt sig till ännu ett misärens centrum, en soptipp i närheten av turisternas paradis i Moçambique. Där lever småpojkar av att rota efter saker de kan sälja för att förtjäna sitt uppehälle. Men även denna gång har Zwelethu Mthethwa närmat sig sitt ämne med stor respekt för de inblandade. Pojkarnas blick möter kameran med känslor som spänner mellan hopplöshet och stolthet, många av dem klädda i barnkläder med texter och symboler som är så hjärtskärande avlägsna från det alltför hårda vuxenliv de tvingats in i. Skrämmande nog som sopletare och mänskligt avfall på en och samma gång. Zwelethu Mthethwa bedriver inte någon politisk kampanj. Ändå förmedlar hans bilder en oändligt mycket starkare känsla av livet på globaliseringens bakgård än vad de flesta nyhetsreportage gör. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

Efter en höst och vinter då en rad stora retrospektiva utställningar avlöst varandra så känns den albansk-italienske konstnären Adrian Pacis koncisa framträdande på Bonniers konsthall som något av en befrielse. Utställningen ”per speculum” består av en sex och en halv minuter lång film, där till synes enkla men laddade bilder skapar skira stråk av olika tonlägen som i sin tur flätas samman till en tät väv. Barnlek bryts av en närbild på ett par stilla hängande barnfötter som sänder kalla kårar längs ryggraden innan nästa bild skingrar skräcken. En annan av bilderna svajar på ett svårbegripligt sätt, innan en glipa i kompositionen får mig att inse varför. Det är inte bara visuellt rikt verk. Filmen visas med en gammal 35-millimeters projektor som likt en upptrimmad sextiotalsskulptur av Jean Tinguely tornar upp sig mitt inne i utställningens svarta låda. Dess smattrande arbete skapar tillsammans med filmens mättade bilder en sinnlig upplevelse långt utöver den gängse. (Adress: Torsgatan 19)