I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

Med en frätande och samtidigt milt ironisk sarkasm tar sig Oskar Aglert an dagens globala politiska maktstrukturer. Utgångspunkten är att inte bara acceptera utan också fullständigt bejaka den nyliberala drömmen om ständigt ökad ekonomisk tillväxt. I utställningen ”Accessoarer” presenterar Aglert olika förslag på ”hur jakten på snabb profit och makt skulle kunna lösas på ett effektivt och bekvämt sätt". Och sålunda dragen till sin spets växlar drömmen omedelbart över i en skrämmande mara, såsom i ”Paradgata” skapad av turistkartor har en rad olika metropolers huvudgator smält samman till en enda globaliserad jätteaveny. Turistindustrin omtalas ofta som en av de viktigaste tillväxtbranscherna och som besökare kan jag se min egen delaktighet i ekonomin när jag inser hur många av delarna jag själv faktiskt besökt eller velat besöka. Utställningen domineras dock av verket ”war ship/oil rig/oil tanker/yacht”. Det är precis vad namnet antyder: en gigantisk modell av ett möjligt multifunktionellt fartyg som består av fyra sammanfogade enheter, fast möjliga att koppla isär – ifall det skulle behövas. Verket blir en grotesk symbol för maktens olika kontrollinstrument, och en påminnelse om att alla dessa hör ihop. Hotet om våld och militär intervention, exploateringen av naturens ändliga råvaror och transportnätet som möjliggör förflyttningen av dem till andra delar av världen, samt slutligen ekonomins mest eftersträvansvärda mål – gränslös lyxkonsumtion för de snuskigt rika. Kanske är det sistnämnda den mest effektiva kontrollmetoden av dem alla. Individens hopp om ett socialt och ekonomiskt uppåtstigande i ett i grunden ojämlikt system. (Adress: Krukmakargatan 28)

Olle Borg är en konstnär med ett gott öga till konstruktivismen, låt vara i en högst personlig tappning. Ända sedan debuten har han arbetat med ett måleri som bygger på en närmast vetenskaplig analys av sina egna förutsättningar, och där matematiska modeller spelar en viktig roll. Samtidigt driver han inte det vetenskapliga betraktelsesättet till sin spets. Det finns i hans strama färg- och linjespel hela tiden en inbyggd instabilitet, tecken på att hela strukturen är på väg att vittra sönder. I sin nya utställning har han tagit hjälp dels av den engelska färgtillverkaren Humbrols färgskala, dels av talserier som fått bestämma hur kompositionen skall se ut. Humbrols färger för hobbybruk är ett slags readymades som inte är avsedda att blandas med varandra. På samma sätt är talserierna på förhand givna, och den spänningseffekt som Borg skapar i målningarna härrör från hans praktik att vrida kompositionen 90 grader för varje nytt lager som läggs till målningen. Efter en stunds betraktande tycker vi oss urskilja ”koden” som gör det möjligt för oss att dyrka upp den dolda meningen i bilderna, bara för att snabbt inse att komplexiteten omintetgöra hela företaget. Och i dessa tider av da Vinci-koder och annan esoterica är lockelsen att söka efter dolda meningar och budskap större än någonsin tidigare. Samtidigt har Olle Borg vaccinerat sina dukar mot ett alltför lättvindigt och hängivet försjunkande i den rena abstraktionens nirvana. Här och var läcker färgerna över i varandra och ”smutsar” ner omgivningen, en påminnelse om att konstnärlig renhet och perfektion aldrig kan tillåtas vara ett självändamål. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

Det skall böjas i tid, och så vidare. Louise Dorphs utställning ”Debut” infaller året innan hon lämnar Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Raskt marscherat, men typiskt i en tid när konstmarknadens hunger efter nya stjärnor är större och omättligare än på länge. Men Louise Dorph är inget ”one-hit-wonder”. Hennes måleri har en originalitet som närmar sig det anakronistiska. Hon målar motiv ur en konventionell svensk verklighet, men med ett formspråk och färgval som leder tankarna till kontinentalt muralmåleri från det förra århundradet. Färgerna är få, ”osvenska” och pålagda med tydlig avgränsning mot varandra, ungefär som ett i ett barns målarbok där man fyller numrerade fält med på förhand angivna färger. I grunden finns en stark känsla för figurationen, men Dorph driver reduktionen så långt att bilderna ofta närmar sig det rent abstrakta, en säregen form av pseudorealistiskt ”color field”-måleri. Perspektivet är grunt, vilket skapar en känsla av platthet som Clement Greenberg hade uppskattat. Och ljuset i bildrummet är så jämnt fördelat att man hade kunnat ana Photoshop någonstans på vägen. Men Louise Dorph målar inte för att leka med tekniken och konsthistorien. Det finns i hennes bilder en vilja att se genom verkligheten för att hitta grundstenarna för vårt seende. Och kanske är de, som i barndomens målarböcker, enbart nummer och färger. (Adress: Tegnérgatan 4)

Se upp i trappen annars får du gammal konst i nacken! Roslin, Zorn och de andra gubbarna har äntligen släppts ner från väggarna för att få sträcka på benen eller för att om möjligt lämna plats åt nya förmågor. Nedför Nationalmuseums långa trappa skuttar, rullar, snubblar och hoppar trehundra basketbollar som iklätts kulturens svarta klädnad, här i form av en löst sittande sammetsdrapering. Några dröjer sig dock kvar på de mittersta trappstegen, är det Rembrandt och Ruisdael som planerar en picknick på Skeppsholmen? Konsthistorien har plötsligt släppts ut, de gamla mästarna är fria. Maria Fribergs sju minuter långa video ”Commoncause” från 2008 är lysande i sin humoristiska kommentar till hur en konsthistorisk kanon kan och bör omprövas. Att videon går på loop förstärker intrycket av att de gamla mästarna tycks oändligt många. Det gamla hos mästarna kommer dock på skam för en mer överförtjust stämning får man leta efter. Den plötsligt vunna friheten har inbjudit till att leka Hela havet stormar och Kull på samma gång i trappan, något som i verkligheten naturligtvis skulle vara fullkomligt otänkbart. Om det första intrycket bjuder till barnslig glädje att få göra det förbjudna, släppa lös konsten och se vad som händer, så rymmer ”Commoncause” en alldeles särskild uppriktig uppmaning; ta ner konsten på jorden. Strunta för ett ögonblick i teorier och hovsamhet inför den stora Konsten och försök och ta mig om du kan. (Adress: Sergels torg)

Stockholms gallerivärld är numera att betrakta som en riktig svampskog. Knappt har man lärt sig adresserna till de gallerier som finns så sticker det upp en nytt. Ett av de senaste tillskotten är Galleri Jacobson, som öppnar med en kortare separatutställning med verk av Ann Frössén. Frössén har under lång tid varit sysselsatt med att måla havet, men inte i egenskap av marinmålare. Hennes fokus är egentligen inte människans relation till havet, utan havet som organism, som väsen. Med tanke på havets betydelse för mänsklighetens överlevnad och mötet mellan människor och kulturer är detta kanske inte så underligt. Frössén vänder dock sina konstnärliga instrument inåt, på jakt efter ett vattenlandskap som förenar havet med individens innersta värld. I utställningen på Galleri Jacobson har hon gått ned i format, och använt sig av tuschteckningen som medium. I de stiliserade virvlarna av skumlinjer och vattenbubblor – som till och med sträcker sig utanför bildernas ramar – kan man förnimma något av hur det skulle vara att befinna sig inuti Hokusais stora vågmålning. Det är en enkelhet som samtidigt berusar och skapar djup. Man omsluts och tumlar i nästa ögonblick ut i en okänd rymd. (Adress: Skeppargatan 74)

Gamla varuhuset PUB har under det senaste året genomgått en extreme makeover, och satsar nu hårt på att kvalificera sig som ett av Stockholms hippaste ställen. Och ju längre upp i huset man kommer, desto högre är hippfaktorn. På översta planet, passande döpt till Pub.03, samsas märkes- och secondhandkläder med skojiga accessoarer, en cool bar/restaurang med tillhörande DJ och galleriet Operating Place. Galleriet har blivit ett showroom för Kungl- Konsthögskolans 4- och 5-årselever, vilket ger shoppingflanörerna en chans att uppleva morgondagens stjärnor på konsthimlen redan idag. Galleriet är värt ett besök, och personalen har gott om tid att berätta om utställarna och deras verk. I den utställning som just nu pågår kan man bland annat se Filippa Barkmans smått obehagliga John Currin-parafraser och Niklas Elmeheds finurliga textteckningar. Han visar dessutom några minst lika uppfinningsrika textanimationer, där orden tycks leva sitt eget liv. Allra starkast är emellertid Tove Kjellmarks samling av flådda mekaniska leksaksdjur på parad. Operating Place har goda möjligheter att bli ett sådant centrum för den unga konsten som Stockholm så länge saknat. Och med prisvärt bubbel i baren och utlevande DJ:s är det svårt att se hur konceptet skulle kunna vara fel. (Adress: Hötorget)

Thomas Henrikssons måleri har under hela konstnärens karriär befunnit sig i skärningspunkten mellan nyexpressionismen och abstraktionen. Samtidigt har han aldrig förlorat rötterna i den konkreta verkligheten. Tidigare kunde motiven vara byggnader eller maskiner, nu riktar han sitt intresse mot det som alla pratar om men ingen gör något åt: vädret. Eller hur är det, egentligen? Domedagsprofetiorna om vårt klimat lär oss att vi faktiskt gjort något åt vädret, fast på ett mycket negativt sätt genom att nästan förstöra livets grundförutsättningar på jorden. I Henrikssons världs känns det också stundom som om vädrets makter inte alls är våra vänner, utan ruvar på hämnd. Molnmassiven tornar upp sig som mörka bergstoppar och regnet hänger som en tung ridå över landskapet. Ibland tycks det faktiskt som om lågtrycken bokstavligt talat sveper in huskropparna i en seg, klibbig, grå massa av obestämbar kvalitet. Kanske är detta också en metafor för måleriets sammanbrott vi bevittnar. Gravitationen drar färgen nedför duken på samma sätt som man sänker en teaterridå. Den modernistiska föreställningen är slut, och vad som väntar i andra akten har vi inte en aning om. Bara att det kommer att bli annorlunda. (Adress: Fredsgatan 12)

Med jämna mellanrum är det alltid någon sistaårselev på Kungl. Konsthögskolan som ger sig i kast med att utforska modernismens relation till totalitära ideologier. Jon Holm målar sig in i en värld där Leni Riefenstahl är gudmor, och himlen blå med ulliga moln som avtecknar sig ovanför muskulösa idrottsmäns stålhårda kroppar. Tidigare har exempelvis Magnus Wallin i animationens form mediterat över 30-talets kroppskultur och Berlinolympiaden. Senare i år är den kinesiska polisstaten värd för de olympiska spelen, vilket med önskvärd tydlighet visar på idrottsrörelsens dubbemoral. Jon Holms måleri är knappast särskilt originellt, med sina starka vibrationer av en tidig Gerhard Richter. Men han gör precis vad man skall när man går sista året på den högre konstutbildningen: han prövar sig fram utan krav på behård konsekvens. Emellanåt hettar det också till lite mer än vanligt, som när bilden av naziofficerare plötsligt befinner sig på väggen mitt emot en sval interiör hämtad ur en inredningstidning från 60-tal eller tidigt 70-tal. Nog visste vi väl att det var en hund begraven på designfascisternas bakgård. (Adress: Brahegatan 3)

Enligt historiefilosofen Giambattista Vico följer historien ett cyklisk förlopp. Studerar man konsthistorien är det uppenbart att han har en poäng. Fotokonsten startade i mitten av 1800-talet med iscensättningen av bilder, ofta utifrån förlagor i det klassiska måleriet. Nu har cirkeln slutits, och i den samtida fotokonsten har konstnärer som Jeff Wall och Annika von Hausswolff inmutat ett eget fält med det arrangerade fotografiet som uttrycksmedel. När man ser Tom Hunters utställning på Fotografins Hus-filialen på Konstnärshuset slås man av tanken hur lite vatten som egentligen flyter under broarna i konsthistorien. Hunter är granne med det slitna området Hackney i östra London. Där hittar han många av sina modeller och situationer, som oftast balanserar på gränsen till det teatraliska (för att inte säga melodramatiska). Brutalitet, våld och ond bråd död är vanligt förekommande motiv, som vi ställs inför just i det ögonblick när det fasansfulla just har inträffat och det inte finns någon väg tillbaka. Samtidigt är det få som likt Tom Hunter kan få de sjabbiga urbana miljöerna att se ut som exklusivt naturfoto från National Geographic. Vare sig man gillar Hunters högspända och retoriska fotokonst eller ej, så måste man beundra hans skicklighet som berättare av mörka sagor ur samtiden. (Adress: Smålandsgatan 7).

Lisa Jeannin står tillsammans med Nathalie Djurberg bakom de senaste årens boom för animationskonst. Men där Djurberg vanligtvis hållit sig innanför de ramar som en traditionell dramaturgi ställer upp har Jeannin valt ett mer associativt förhållningssätt, något hon accentuerar i sitt nya verk, videoinstallationen ”Gorilla Goddess Gangster and the Goblins”. Via en projektion uppdelad på tre separat skärmar utsätts betraktaren för en visuell berg- och dalbana där man letar förgäves efter ett övergripande sammanhang. Mellan den tokroliga fejkgudinnan Kali, leksakstrollen, gangstern av trolldeg och gorillan som emellanåt skymtar förbi finns det kanske samband på ett djupare plan. Men förmodligen skall man inte ägna alltför mycket tid åt att fundera över dem. Installationen har en drömlik logik – den börjar faktiskt med att en biografmaskinist i spindelkropp går och lägger sig, vilket gör att verket kan tolkas som spindelns dröm. Det eventuella meningsskapandet överlåts till oss själva, men knappast utrustade med det vakna intellektets skarpslipade instrument. Snarare är det fantasins och drömmarnas struktur som gäller. Skeenden dubbelexponeras, upprepas, flyter samman och glider isär. Möjligen hade presentationen kunnat stramas åt lite mer, för kaos kan enbart uthärdas i små doser. Men ett sevärt och fascinerande verk är det lika fullt. (Adress: Luntmakargatan 78)

Galleri Niklas Belenius fortsätter att experimentera med kortutställningar, som bara varar cirka en halv vecka. Ett intressant grepp, men lite orättvist i Torbjörn Johanssons fall. Hans måleriska installation i galleriet har olyckan att sammanfalla med påskhelgen, vilket är synd. Den tillhör nämligen de mer spännande utställningarna man kan se i Stockholm just nu. Johansson har under lång tid arbetat med måleriet som medium utifrån ett analyserande förhållningssätt: han har omformulerat det som ljus, låtit det anta objektformer och nu även inta rummet med imponerande bredd. Färgen flödar ut över golvet ur hål i väggen, men har stelnat på vägen och antagit närmast geologiska skepnader. Färgskalan är ren och enkel, men det kan inte hjälpas att det smyger in sig en känsla av smygande olust i sammanhanget. För vad är det för krafter bakom väggarna som styr händelseförloppet, och som om det vill sig illa kan dränka hela galleriet och dess besökare i ett hav av färg? Torbjörn Johansson är inte rädd för att blanda det estetiskt tilltalande med det oberäkneliga - när han sätter igång sina processer med flödande färg är det nämligen omöjligt att helt och hålet förutse vad som kommer att hända. Konsten under de senaste åren har bjudit på ett otal utställningar där konstnärerna analyserat måleriets beståndsdelar, ofta med ett torrt intellektualiserande som resultat. Torbjörn Johansson ger sig iväg i motsatt rikting, och låter analysarbetet paras med en geniun färg- och rumskänsla. (Adress: Ulrikagatan 13)

Gerry Johansson är en av de fotografer som valt att skildra kulturlandskapet utan att porträttera dess invånare. I en rad fotografiska sviter har han avbildat de miljöer där människan rör sig och efterlämnar avtryck av sin verksamhet. Individualitetens och kollektivets konturer blir synliga i indirekt form, som resultat av påverkan och ingrepp i naturen. Nu visar Johansson verk ur serien "Impediment" på nystartade Double Elvis Gallery på Södermalm i Stockholm, ännu ett av de gallerier som delar lokal med andra aktiviteter ( i detta fall ett café). Bilderna föreställer i flertalet fall fragment av vegetation, ofta på platser där man normalt sett varken förväntar sig att möta växter eller där man inte lägger märke till dem. Ibland är det den obändiga kraften hos de små plantorna som gör sig mest påmind, andra gånger är det förmågan att krypa ihop och anpassa sig i överlevandets namn som gör det starkaste intrycket. Gerry Johanssons natur är framför allt inget passivt föremål som enbart är till för att betraktas. Naturen i "Impediment" bryter sig ur de gängse ramarna, gör uppror mot världsordningen och manifesterar sin särart. Det ska mycket till för att man inte låter sig imponeras av Gerry Johanssons stilrena, strama bilder av ett landskap som vägrar att böja sig för månniskan. (Adress: Kocksgatan 52)

Martin Kippenberger har gjort det. Liksom Barry X Ball. Jag tror till och med att Jacob Dahlgren varit inne på det. Vad det handlar om? Emballage och frigolit. Japanen Yoshiaki Kaihatsu sällar sig med sin första utställning i Sverige till frigolitens nobla brödraskap. Materialets lockelse skall inte underskattas. Små barn och husdjur vet vad det rör sig om, för de brukar visa större intresse för själva frigolitemballaget än för prylarna som frigoliten skyddar i transportlådan. Yoshiaki Kaihatsu återvinningskonst kan ur en aspekt ses som en förlängning av arte poveras upphöjelse av ratade och negligerade material i vår vardag. Men här är ambitionen lika mycket ett byggande av mikrovärldar, inom vilkas gränser föremål mister sin ursprungliga betydelse och fogas in i ett nytt sammanhang. I stället för att stödja och bära något annat och mer betydelsefullt förvandlas frigoliten till huvudmotivet. I det kulturella rollspelet står plötsligt alla på huvudet. Samtidigt är det frestande att spekulera över om det finns ett frigolitens spektrum av dialekter. En del tyder på detta, för Yoshiaki Kaihatsus frigolitkomponenter har en karaktär som skiljer sig åt beroende var i världen han hittat dem. I en tid av ändlös globalisering kan det vara bra att veta att det lokala soprummet i alla fall har sin egen nationalkaraktär. (Adress: Sibyllegatan 22)

Galleri Herrekipering är ett nytt galleri inrymt i nya Kocksgatans Herrekipering i Stockholm. Ännu ett tidens tecken på att konsten är på frammarsch och på allas läppar. Det är tre unga grabbar som håller i trådarna. Som första utställare har den för konstpubliken inte helt okände Fredrik Lindberg valts ut med 30 teckningar. Han är 34 år och befinner sig ganska så långt ifrån modernismen med sina jugendslingor och skojiga minotaurusmänniskor. Här finns grävlingar med kostym, abborrar med slips, lamm med små bockhorn inramade av William Morrisinspirerade slingrande växter med folkloreliknande förlagor. Råttmannen i kostym som viftar med ogrässlingor i sina händer, ekorren högst upp på en kråkvickerranka och fåret med en kaffekopp i sin hand bär alla roliga titlar: ”Flyktmekanismen”, ”För goda drömmars skull”, ”Stigen till din lyckas dörr” etc. Dessa titlar vittnar alla om en civilisationskritik och ett slags längtan tillbaka till ett mera rousseauanskt samhälle som värnar om människa och natur. Utställningen är sevärd ochrolig. Den 29 mars kan den som befinner sig i Luleå se målningar av Fredrik Lindberg på Kulturens Hus. Målningarna har något ensligt Hopperskt över sig. (Adress: Kocksgatan 17)

Olle Ljungström är musiker och konstnär. Han ställer just nu ut på Kocksgatan 17 Herrekipering som har ett alldeles nytt litet galleri. Vad jag förstår är han en konstnär som tittat för djupt i glaset. Det handlar inte om någon alkoholromantik i första hand utan om ett slags besvärjelser i klara färger och fet krita. Ett rödorange glas på svart fot kallar han för ond saft, ett syrenlila glas har ett svärd med turkos skaft och gul knopp rakt igenom sig på ett hotfullt sätt, och så där håller det på i hans kritteckningar.Verken har underfundiga namn som ”Droppar som droppar”, ”Den onda saften och dess vänner”, ”Olle som Olle ser det”, ”Solar sig i glansen av två solar” etc. Det är fullt av odjur av olika slag eller är det gubbar eller kanske t.o.m. självporträtt. En del har stora öron, andra har röda munnar, en del har skojiga mustascher och andra har skägg och jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det finns glas på precis alla verk. Glas med färggranna vätskor kan vara rätt snygga att titta på. En del fungerar som rebusar: två kylslagna snapsglas + små hästar + muslimska kvinnor i skira slöjor och hejiga män. Det hela slutar med ett snapsglas precis som ni trodde! Allt håller en naiv och till och med barnslig stil om man ska vara riktigt ärlig. Kanske är det många som känner igen sig i vår gränspsykotiska tid? Konstigt nog finns det inga musikinstrument med på någon av teckningarna. Olle Ljungström är faktiskt musiker också men musiken är kanske inte problemet i första hand. Stor konst är det inte, men sålt har det gjort. Värt att kolla in i alla fall. Bland vårskorna, sidensjalarna, kalsingarna och finkostymerna i nämnda Herrekipering. (Adress: Kocksgatan 17)

Helena Mutanen är en av de mest intressanta konstnärerna av alla de som under de gångna tio åren utvidgat skulpturbegreppet i svensk konst, detta till trots för att hennes separatutställningar inte varit så många till antalet. Mutanens skulpturkonst bygger inte på idén om att producera stora, fysiskt imponerande föremål som skall betraktas på behörigt avstånd. Liksom kollegan Katarina Norling arbetar hon för det mesta i ett litet format, som kräver att betraktaren tar sig nära inpå objekten för att kunna uppleva dem till fullo. Och då är man lika fast i Mutanens värld som flugan på flugpapperet. I hennes tidigare verk har stämningen svängt mellan det poetiska och det småkusliga: dödskallar med insektsben, en ros med tänder och ett träd tillverkat av skelettdelar blandas med en självspelande karelsk luta eller ett huvud av snäckskal. I sin nya utställning har hon skruvat åt konceptet ett varv till, och tematiserat presentationen. Lås och nycklar är utgångspunkten, egentligen ganska självklar utan att vara alltför uppenbar. Hur många gånger om dagen säger vi exempelvis inte att saker gått i lås, att något är nyckel till lösningen av ett problem, och så vidare? Men Mutanen gör nyckel- och låsmetaforiken till något betydligt mer än en språkliga vana (eller ovana, om man så vill). Nycklarna formar sig till en DNA-spiral och låset uppträder i form av en mänsklig hjärna, om än något fyrkantig. Mutanen gör orden och idéerna till något handfast och gripbart, hela tiden med glimten i ögat. Helt enkelt ett filosoferande som underhåller. (Adress: Kommendörsgatan 6)

Patrick Nilssons teckningskonst är av det obehagligare slaget. Hans teknik är ren och avskalad, det finns inte mycket som stör det budskap han vill förmedla. För ett par år sedan visade han en serie månadstavlor, där varje månad bestod av en detaljerat återgiven våldsscen direkt ur Folkhemmets innersta. Just kombinationen av tidsserien och vardagligheten gjorde motivet än mer skrämmande: detta är tingens normala tillstånd i ett Sverige som är på väg att krackelera. I sin nya utställning har han i stället valt att använda ett helikopterperspektiv – eller är det Guds allseende öga vi fått låna för ett ögonblick? Med stora, skrämmande byggnader som bakgrund och mörka molnmassor jagande över himlen kryllar människorna maktlösa omkring på marken likt myror, inbegripna i hämningslösa utlevelser eller plötsliga, besinningslösa våldsutbrott. Perspektivet påminner om Hieronymus Bosch eller Pieter Bruegel d.ä., i vilkas verk de mänskliga aktiviteterna avtecknar sig i miniatyr med ett samtida landskap som fond. Patrick Nilssons landskap är emellertid ingen realistiskt återgiven samtidsskildring, utan en allegori över ett samhälle som å ena sidan gör allt vad det kan för att kontrollera och övervaka sina medborgare, men å den andra sidan aningslöst gör sitt bästa för att bryta ned de sociala strukturer som skulle kunna erbjuda ett naturligt kontrollsystem. I en av bilderna får vi också mycket riktigt dela vyn som den gudomlige spaningsledaren har genom sin kikare. Mörkare än så här kan knappast en livssyn bli. Men den ger oss samtidigt en otäck insikt om hur tillståndet är i den grottekvarn vi brukar benämna civilisation. (Adress: Gävlegatan 12 B)

På samma sätt som vid sin avgångsutställning från Konsthögskolan i Malmö har Anders Sletvold Moe på Elastic konkret skapat en ny ingång till utställningsrummet. Den vanliga öppningen är försvunnen och i stället har Sletvold Moes gjort en smal öppning där det annars bruka vara vägg. Hela utställningen går i svartvitt. Förutom ingreppet att ändra öppningen till gallerirummet består utställningen av fyra platsspecifika verk. ”Level” är en målarburk som är svart inuti och som är nedsänkt i det svartmålade golvet. I ”Inverted Corner” har ett av rummets hörn vinklats svagt utåt i nederkanten så att det bildas en skugga på de annars illvita väggen. På en annan vägg är ett fyrkantigt hål utskuret, och när man kommer närmare ser man att det är en blankt svartmålad tunnel som vrider sig bakom väggen. Sticker man in huvudet där i ser man att det kommer ljus från andra änden. Verket har Sletvold Moe döpt till ”Specular Reflection”. På motsatta väggen har en kvadratisk bit av väggen vikts ut, som om den bara satt samman med övriga väggen på mitten. Av kvadraten skapas skuggor och ljusreflektioner. Sletvold Moe driver utförandet av sina verk till des spets. Allt är genomfört med en extrem precision och estetisk renhet. En estetik som också gör att utställningen känns lika extremt världsfrånvänd. Verken är totalt avskalade och därmed också vidöppna för att lägga in sin egen tolkning, samtidigt som de inte handlar om något annat än sig själva. Det är den minimala och maximala utdragningen av white-cube-rumsligheten. Att möta Sletvold Moes konst är som att en morgon slå upp sin tidning för att upptäcka att redaktionen av estetiska skäl valt att hålla tidningssidorna tomma. En Roy Andersson-dystopisk värld där de skandinaviska avskalade skönhetsidealet till fullo upphöjts till allenarådande lag. (Adress: Ystadvägen 22 /Bragegatan 15)

I en tid när konstmarknadens aktörer hyllar måleriet i alla upptänkliga tonarter känns det som mer än en slump att Magasin 3 markerar vårsäsongen genom att ställa ut tre fotografiska konstnärskap: Miroslav Tichý (bilden) , Julia Margaret Cameron och Annika von Hausswolff. Mellan Tichý och Cameron kan det tyckas breda ut sig en avgrund (Annika von Hausswolff recenseras i en separat artikel). Outsidern och fridstöraren Miroslav Tichý har till det yttre inte mycket gemensamt med societetsladyn Julia Margaret Cameron, och detta konstaterande är inte först och främst byggt på jämförelsen av deras sociala bakgrunder. Tichý arbetade med enkla, hemgjorda kameror och plåtade i stort sett allt som försiggick framför hans ögon (möjligen med en viss förkärlek för lättklädda damer). Cameron arbetade i stället med omsorgsfullt arrangerade modellstudier i prerafaelitisk anda, där referenserna snarare sträckte sig in i allegorins värld än i hennes egen samtid. När man sammanför de bägge konstnärskapen uppstår emellertid är sällsam samklang. Här står den personliga förundran, gränsande till besatthet, inför fotomediets möjligheter i centrum. Camerons perfektionism och Tichýs antiperfektionism möts i upptäckten att vardagen är magisk. (Adress: Frihamnen)

Konstens uppgift är inte alltid att tillföra något nytt i form av nya objekt och nya bilder. Det kan lika gärna handla om att ge oss ett förändrat synsätt på befintliga företeelser, helt enkelt genom att klä dem i en annan skepnad. Karl Tuikkanen har gått mycket grundligt tillväga när han låtit en BMW 750ial (på den tid det begav sig en statussymbol av högsta valör) anta formen av en jättelik fallos, inte helt oävet med tanke på kopplingen mellan bilar och manlig potens. Utställningens andra verk består av en neonskulptur med förlaga i en teckning gjord av seriemördaren Jeffrey Dahmers teckningar gjorda under samtal med fängelsepsykologen. Dahmer, en av de värsta seriemördarna i USA:s historia, tillhör den kategori människor som i kraft av sin meningslösa brutalitet är omöjliga att förstå sig på men lika fullt utgör bränsle i underhållningsindustrins maskineri. När Tuikkanen återger Dahmers märkvärdiga teckning i neon, en uttrycksform vi förknippar med det offentliga rummet, då stannar min puls för ett kort ögonblick. (Adress: Tulegatan 19)

Tonsättaren Igor Stravinsky lär ha sagt att pianot är ett slaginstrument. Och för Matthias van Arkel tycks måleriet vara ett objekt. Hans konstnärskap har låtit oss gå in i målningar, snubbla över kubformade målningar på golvet eller stöta på färgen i sammanhang där vi minst av allt anar det. Sedan några år tillbaka arbetar han med att producera målningar av vulkaniserat silikongummi. Just ordet ”producerar” är sällsynt väl valt, eftersom van Arkel arbetar fram sina verk i en genuin fabriksmiljö. I sin förra utställning var fokus på målningar som faktiskt hade två sidor, och mycket väl kunde hängas som det passar betraktaren. Denna gång har van Arkel dock återgått till ett mer traditionellt frontalperspektiv, även om inget hindrar att man nu som tidigare kan placera verken i exempelvis garaget eller utomhus. De är garanterat väderbeständiga. Formspråket är glatt expressionistiskt, och i kombination med den halvindustriella tillverkningsprocessen förnimmer man en fascinerande kollision mellan kreativa eruptioner och ett tuktat, minimalistiskt förhållningssätt. Konsthistorien slår knut på sig, och känns i ett ögonblick väldigt levande. (Adress: Sturegatan 24)

Det måste göra ont i de huvudlösa kropparna som utgör motiven på fem av de sex bilderna i sviten ”Spiralling” av Per Wizén. För i de flesta av dem har odefinierbara nålliknande redskap stuckits in i huden, ibland är köttet fullt synligt. Våld och intimitet förenas. Mitt i plågan, där förövare och offer står i ett symbiotiskt förhållande till varandra, finns homoerotiska undertoner. Det är mellan män som den sadomasochistiska leken med en och annan mjuktackling utspelas. Behandlingen av kropparna får tankarna att vandra till hedniska företeelser som sioux-indianernas manbarhetsrit soldansen där björnklor försedda med snören stacks in i bröstet innan personen hängdes upp luften, voodoo, akupunktur och aztekernas människooffer. Samtidigt gör de stundtals blödande såren kopplingen till Kristusgestaltens stigma allt annat än långsökt. Bilderna är transformationer av Antonello da Messinas religiösa målningar från 1400-talet. Att det rör sig om collage av reproduktioner är svårt att urskilja med blotta ögat. En bild skiljer sig från de övriga. I motsats till dem som föreställer huvudlösa kroppar framträder här ett ansikte. Liksom en symbol för det ansiktslösa våldet är bödeln undanglidande till sin karaktär. Om det överhuvudtaget finns någon bakom huvan, masken, är tveksamt. Tanken på aztekernas sedvänja där bödeln efter förrättat människooffer iklädde sig offrets hud får gränsdragningen mellan förövare och offer att luckras upp. För Per Wizéns djupdykning i människans våldsamma historia är inte en uppvisning i några entydiga våldsexcesser. Istället ger de uttryck för ett ambivalent känslospektrum där skillnaden mellan gott och ont, aggressivitet och kärlek, är långt ifrån självklar. Förutom att bildsviten dessutom kan sättas i relation till eskalerande konflikthärdars våldsspiral i nutid går det att anlägga ett mer existentiellt perspektiv på den. Konsten blir då som en metafor för livet självt. Ömsom en plågsam njutning, ömsom en njutbar plåga. (Adress: Rådmansgatan 7)
Läs även Anders Olofssons recension av Per Wizéns utställning på Brändström & Stene 2006!