I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan! Du når Gå och se-arkivet för år 2001 genom att klicka på länken nedan.

För något år sedan var det "projektrum" som skulle gjuta nytt mod i galleribranschen. Tanken med projektrummen är att de skall fungera ungefär som de stora skivbolagens underetiketter gör, nämligen som en plattform där nya, intressanta artister kunde exponeras utan att hela moderföretagets resurser måste sättas in i processen. Idag finns inte så många av projektrummen kvar. Idén var god, men de ekonomiska realiteterna tuffa. Galleri Lars Bohmans projektrum lever dock fortfarande, och har genom sin placering fördelen att inte behöva vara bemannat för att fungera som utställningslokal. Katinka Ahlboms installation i projektrummet upplevs nämligen bäst utifrån gatan, genom skyltfönstret. Ahlbom visade förra året installationen "Thrift City" på ett flertal platser i landet. Verket - en "modell" av en modern storstad, byggd av färdigfabricerade plastföremål ur hushållssfären - relaterade både till Duchamps readymades och arkitekternas halvabstrakta modellverklighet. Den nya installationen är även den uppbyggd av vardagliga plastföremål, men denna gång är de helt svarta. Över scenen lyser två lampor, vilket skapar en känsla av nattligt storstadslandskap. Det har sipprat in ett mörkare drag i Ahlboms konst. De glada färgerna, som hör dagen till, har utplånats och ersatts av ett såväl symboliskt som reellt skymningstillstånd, där positiva respektive negativa egenskaper inte längre är så lätta att skilja från varandra.

Anders Olofsson

Många förknippar säkert begreppet "amerikansk konst" med stora dukar eller objekt, kombinerat med ett expansivt formspråk. Men då glömmer man att det även finns en annan amerikansk konst, som löper i en traditionsfåra ända från Josef Albers och framåt. Här är varken verkens storlek eller expressiva kraft avgörande för hur vi uppfattar dem. Denna konst använder sig i stället av ett estetiskt finlir som hellre begrundar millimeterskillnader mellan olika färgnyanser än den drar upp nya, djärva linjer. Diti Almog arbetar genomgående med mycket små bilder, vars motiv upprepas i ett stort antal variationer. Hon placerar sig - och vårt perspektiv - precis mitt emellan figurationen och abstraktionen. Ibland tycker man sig urskilja fragment av en arkitektur: fönsternischer, väggar, rum. Lika snabbt försvinner emellertid de identifierbara bildelementen in i en helt abstrakt formvärld. Stundtals får man känslan att Almog driver med hela den abstrakta traditionen i amerikansk konst genom att stundtals låta färgfälten i målningarna närma sig turistbroschyrernas uppdelning i hus, strand, himmel och hav. Några helgerån är det ändå inte fråga om. Diti Almog vårdar traditionen med stor omsorg och en hälsosam portion humor.

De flesta av oss upplever säkert vardagen som den stora tryggheten. Vardagen är vilotillståndet, och allt som bryter dess rytm är potentiellt farligt. Men är det egentligen så helt och hållet säkert? Kanske ruvar i själva verket vardagen och vardagsföremålen på ett hot, kanske väntar de bara på rätt tillfälle att slå till? Karin Alsin är sistaårselev på Konsthögskolan i Stockholm. Hon arbetar i en tradition vi känner igen från exempelvis Mona Hatoum och Leon Golub. Liksom Hatoum har hon en välutvecklad talang för att göra heminteriören - den "kvinnliga" sfären av tillvaron, om uttrycket tillåts - till ett högspänningsladdat fält av ambivalenta känslor. En barnsäng, som genom ett enkelt ingrepp förvandlats till en bur, och en allt annat än behaglig vardagsrumssoffa i järnplåt är två exempel på detta. Samtidigt fungerar verken i en närmast minimalistisk läsart och dominerar då med sina strama former det omgivande rummet. Alsin låter denna dubbelhet få existera utan försök till harmonisering, vilket är klokt. Mellan enkelhet och komplexitet finns det sällan ett genuint motsatsförhållande.

Anna Selander och Gunilla Leander är projektstuderande vid Konsthögskolan i Stockholm. De har tillsammans åstadkommit sommarens kortaste (?) utställning i skolans elevgalleri. "ander show" pågår bara under fyra dagar, men är värd ett besök. Selander har videofilmat städpersonal vid Konsthögskolan vid sina maskiner och redskap på arbetsplatsen. De som vill filosofera kring de "små berättelserna" har här ett grundmaterial att sätta tänderna i. Leander visar bland annat ett interaktivt videoverk med titeln "Operation Restore Hope". Det utgår från ett hopklipp av nyhetsfilmer från terroristattacken i New York den 11 september 2001. För de som mot förmodan hunnit glömma de fasansfulla bilderna av World Trade Centers kollaps är verket en påminnelse om ondskans närvaro i vardagen. Men håller vi en knapp nedtryckt börjar plötsligt bandet att löpa baklänges, ackompanjerat av hurtig discomusik. Tvillingtornen reser sig ur askan, röken uppslukas av jorden och New Yorks skyline återfår sin karakteristiska silhuett. Lättköpa effekter eller cynisk spekulation? Jag är inte så säker på det. När jag ser hur skyskrapornas takmaster stiger mot himlen ur ett moln av rök slår mig tanken, att detta är välbekant. För var det inte så, ur samma perspektiv, vi en gång kunde se NASA:s rymdraketer bära de amerikanska astronauterna mot ära och berömmelse? En skrämmande och hisnande tanke.

Att behandla konsthistorien som en kortlek är något som konstnärerna gjort till en vana under de senaste decennierna. Man blandar och ger med samma frimodighet som vilken kortoxe som helst, oberoende av vad som kan anses passande ur en konstteoretisk synvinkel. Klassiska motiv och figurer återkommer i nya sammanhang, utan att historiemedvetenheten därmed behöver vara så stor. I Kjell Andersons bilder korsas ett gammaltyskt, religiöst måleri med en färgrikedom som för tankarna till det ryska ikonmåleriet. Ett verk med en identifierbar förlaga (Mathias Grünwalds "Uppståndelsen") hänger granne med bilder där Anderson avsiktligt komponerat om innehållet, men behållit en central tematik. Han använder akvarelltekniken med samma flexibilitet som om han arbetat i olja. Skarpa konturer avlöses av rörliga färgskyar, som suger blicken bort mot oändligheten. Ofta tycks det som om konstnären arbetat med två olika fokus i en och samma bild, ett som fångar vår uppmärksamhet på händelserna i förgrunden, och ett som skjuter seendet mot bakgrunden. Alla bäst lyckas Kjell Anderson när han undviker detaljtroheten mot enskilda förlagor, och i stället ägnar sig åt att utveckla frånvaron av betydeslefulla bildelement. För en ikonmålare hade detta säkert varit en styggelse. Men Anderson gör tomheten och färgkollisionerna till mötesplatser, där blicken går på upptäcktsfärd i landskapet bortom de konsthistoriska klichéerna.

Dejan Antonijevic gick nyligen ut från Konstfack. Hans verk rör sig konsekvent kring de stundtals absurda dubbelexponeringseffekter som uppstår när olika nationella och kulruegenheter läggs ovanpå varandra, och när det mellanstatliga regelverket ställs på huvudet av en individ som inte riktigt passar in i systemet. I Antonijevics konst intar officiella bilder, trycksaker och ritualer en framträdande roll. Han har exempelvis utfärdat intyg om svenskt medborgarskap i sitt eget namn, och förstorat upp en autentisk visumansökan till USA där den förvirrade tjänstemannen noterat "Travelling with Swedish girlfriend" som ett lamt försök att förtydliga en svårbemästrad situation. Hos Dejan Antonijevic finner vi även den traumatiska medvetenheten om de djupa spår som det forna Jogoslaviens sammanbrott satt hos alla inblandade parter. Hans konstnärliga tilltal är inget man skall förvänta sig att kunna uppfatta i sin helhet på kortast möjliga tid. Processen som ligger bakom de enskilda verken betyder ofta mer än objekten som visas i utställningsrummet. Dejan Antonijevic är något så ovanligt som en svensk konstnär med ett europeiskt medvetande. Och sådana kan vi aldrig få för många av.

Största delen av det vi till vardags kallar konstnärlig verksamhet handlar om att lägga till något. Färg på duk, objekt i tomrummet, en handling där ingen tidigare företagit sig något. Men visst finns det konstnärer som arbetar i andra änden av skalan, och som i stället reducerar uttrycket tills dess att det nästan inte längre är synligt. Curt Asker befinner sig någonstans mitt emellan dessa ytterlighetspunkter (om man kan benämna dem så). I sin utställning på Konstakademien går han en balansgång på spänd lina. Utställningsrummets imponerande dimensioner har snarare förstärkt hans strävan att tona ned uttrycket till det knappt märkbara. Såväl formspråk som teknik är lågmält och kräver ett visst mått av kontemplativt sinnelag. Allra bäst är Askers "teckningar" utförda i fjäderstål. De svävar ett stycke ut från väggen, befriade och bundna vid materien på en och samma gång. Samtidigt har känslan av ögonblicklighet, av handens flykt över ritpapperet, bevarats på ett sätt som gör att arbetsmaterialet för en kort stund mister den ringa vikt det har. Curt Asker låter tecknen stiga mot taket och rummet förvandlas till ett hörn av världsrymden.

Ett intensivt kärleksdrama utspelar sig just nu på Bror Hjorths Hus i Uppsala. Här visas de tre konstnärsvännerna Ivar Arosenius, Ole Kruse och Gerhard Hennings gemensamma fascination för en och samma kvinna – den undersköna Ester. I utställningen återkommer en rad porträtt av samma rödklädda kvinna gjorda i olika faser av deras konstnärskap; alla hade de en relation med henne. Det var dock Ivar Arosenius som blev mest drabbad, han och Ester var tillsammans dryga året, men eftersom hon ville bli skådespelerska lämnade hon en förkrossad Ivar efter sig. Ivar Arosenius verk är de som bär flest spår av denna kvinna. Klädd i röd klänning symboliserar hon det kvinnliga, men också det röda i kärlek, liv och död. Ivar Arosenius led av blödarsjuka, och i flertalet verk står också de överdrivna dropparna blod från hans krossade hjärta som en symbol för vad som höll honom vid liv, men också för vad som kom att bli hans tidiga död. Utställningen visar de tre konstnärernas skilda konstnärskap, uttryck som måhända speglar deras personligheter – Ivar Arosenius dramatiska spretiga och underfundiga teckningsmanér, Ole Kruses mer reflekterande och återhållsamma symbolism, och Gerhard Hennings sensuella skisser som resulterade i finkänsliga skulpturer. Bland annat på Ester, kvinnan som alla avbildade och avgudade i det dramatiska 1900-talets början.

Frida Arnqvist

Än finns det lite tid kvar att besöka Vanessa Bairds vildvuxna och provocerande utställning på Galleri Wang i Oslo, förutsatt attman har vägarna förbi. Baird, den norska måleri- och teckningskonstens enfant terrible, har denna gång tagit sig an moderskapets våndor och välsignelser. Hon har aldrig tillhört dem som ryggat tillbaka inför vår kulturs alla tabuföreställningar, och finner en njutning i att punktera dem en efter en. Kan hon vrida om kniven ett extra varv är det dessutom bara en fördel. Hos Baird är det heliga moderskapet allt annat än heligt. Det är en enda räcka snor, urin och tjat intill den punkt där vansinnet ligger snubblande nära. I en av bilderna sväller den gulliga lilla babyn ut till en veritabel gökunge, som hotar att kväva sin stackars mor. Alltsammans är dock utfört med den självironiska distans som blivit Vanessa Bairds kännetecken. Utställningens verkliga fullträff är den porslinsservis som hon - likt svensken Roger Andersson - försett med lika konstfärdigt utförda som otäcka motiv.

Den allra mest arketypiska av våra moderna, offentliga miljöer är tveklöst väntrummet. Knappt en enda av oss kan ha undgått att vid åtminstone något tillfälle besöka ett väntrum hos läkaren, tandläkaren, socialsekreteraren, närpolisen eller en annan institution. Bigert & Bergströms installation väcker därför ett otal mer eller mindre angenäma associationer. De genialt matchade stolarna (eller snarare icke-matchade, eftersom det bara är i offentliga utrymmen vi råkar ut för kombinationen grönt och blått), det klaustrofobiskt låga taket med sina karakteristiska skumplatsplattor och det kvasifunktionalistiska soffbordet - alltsammans skapar en slags bisarr "hemkänsla". Från taket hänger jordglobslika sfärer, vilka avbildar negativfoton av väntrummet. Men där finns också rättvända bilder av människor som kan tänkas besöka det. När vi placerar oss på stolarna utnmed lokalens väggar blir vi därför lika oklara över om vi är iakttagna eller speglade. Som fallet är med i stort sett samtliga installationer signerade av paret Bigert & Bergström har väntrummet en näst intill metafysiskt tolkningsnivå. I väntan på den gränslösa lyckan, den stora kärleken och den gyllene chansen är det lätt, blott alltför lätt, att bli kvar på sin landstingsgröna stol tills dess bara döden finns kvar att vänta på.

Vissa minnen tenderar att klibba sig fast vid ting; så kan en hårlock eller en grässlänt bli bärare av erfarenheter. Andra gånger förblir hågkomsterna mer konturlösa, men likväl präglar de våra livsrum. På Galleri PS har Mette Björnberg klätt väggarna med skulpturer som gäckar leklusten, ja de inbjuder rentav till att plockas ned och tas i bruk - som byggstenar i en sönderslagen historia. För verken framstår just som transformerade, mer eller mindre stiliserade upplevelser. Av vad förblir oåtkomligt och någon helhet kan inte heller skönjas, men ändå sätts något i rörelse. En platt figur föreställande en gräddbakelse hänger som en jättelik pusselbit, strax intill klättrar ett utsnitt av en krukväxt med spaljé medan en plats reducerats till en kurva. Somligt är hiskligt uppförstorat, annat har krympts ned till hanterbart format - så som minnet omformar händelsers omfång. Med ömsom sakliga, ömsom poetiska titlar förskjuts den ögonblickliga tolkningen och till synes abstrakta konstruktioner framträder som schematiserade minnesbilder och fragment. Vad som i förstone framstår som en sockel med en rosa rulle på ändrar skepnad genom den perspektivförskjutning som beteckningen "Slutet skrin" skapar. Blicken tvingas neråt, mot något som ögat knappt noterat - vilka minnen ryms där i asken? Det glättiga anslaget är uppenbarligen bedrägligt. Stundom driver titlarna rentav gäck med betraktaren: "Två vita skulpturer"? Jag såg något helt annat, om än oklart vad.

Kristina Hermansson

Blickar man bakåt i konsthistorien upptäcker man snart hur dominerande illusionsmomentet varit. Från renässansen fram till impressionismen är det just likheten med konstverkets förlaga som skapat dess estetiska värde. Detta värderingskriterium har gällt, trots att konsten sällan kunnat efterlikna verkligheten i mer än två dimensioner. Med modern teknik finns dock möjligheten att låta konsten relatera till en utvidgad verklighet. Det handlar då inte längre bara om bilden av en yttervärld, som vi alla kan avläsa och återskapa. "Verkligheten" kan lika gärna vara en inre värld, som har få beröringspunkter med omvärlden annat än på en elektronisk signalnivå. "Brainsongs" är resultatet av ett samarbete mellan konstnären Teresa Wennberg och Parallelldatorcentrum (PDC) vid KTH i Stockholm. Verket har skapats i PDC:s VR-kub, ett rum specialgjort för virtual reality-upplevelser. "Brainsongs" kombinerar det neurofysiologiska perspektivet med en friare, konstnärlig synvinkel. Det åstadkommer en form av psyko-fysisk illusion som säkert skulle ha fascinerat de gamla renässansmålarna. "Brainsongs" visas efter överenskommelse torsdag, fredag och söndag eftermiddag t.o.m. den 31 maj. Bokning av visningar görs på telefonnummer 0708-620143.

Tidlös konst är knappast något som det talas öppet om idag. I vår post-postmoderna värld har vi lärt oss att det mesta av vad vi ser och uttrycker oss om vilar på en mer eller mindre synlig historisk grund. Fredrik Brånstads måleri befinner sig ändå så nära man någonsin kan komma det tillstånd som gör tiden omärkbar. Form- och färgspråket är emellertid allt annat än tidlöst: här möter vi åter senmodernismens sakrala tyngd, formad till en stämning med arkaiska eller mytiska inslag. Brånstad har god kontroll över sina uttrycksmedel, och darrar inte på manschetten när han bygger upp sina arkitektoniskt strama bildrum. Det finns ett iögonenfallande skulpturalt moment i hans arbeten, vilket förstärks av de mäktiga järnkonstruktioner han använder för att montera målningarna på väggen. I ett mindre rum ruvar också ett riktigt, tredimensionellt objekt liknande den heliga Förbundsarken. Till skillnad från förlagan kommer dock inte ljuset från objektets gåtfulla innandöme, utan alstras av ett par armaturer med omisskänneliga drag av kontorskorridor. Fredrik Brånstad är uppenbarligen en mycket jordnära romantiker.

Zinc Gallery har alltsedan starten tillhört förnyarna i Stockholms gallerivärld. Från att ursprungligen har varit ett rent fotogalleri har man på senare år breddat verksamheten, och även introducerat ett antal utländska konstnärer som inte tidigare presenterats i Sverige. Grupputställningen "Champion" har producerats genom att man låtit en curator, Sheldon La Pierre, välja ut 12 unga amerikanska konstnärer från Chicago, New York, Los Angeles, San Francisco och Miami. I Europa brukar vi inte få se amerikanska konstnärer förrän de slagit igenom på hemmaplan, och därmed blivit officiellt sanktionerade av det amerikanska konstetablissemanget. "Champion" ger därför ett utmärkt tillfälle att kika bakom kulisserna och bekanta sig med konstnärer som fortfarande befinner sig i början av karriären. En del känns mycket amerikanskt men lika mycket upplevs faktiskt som europeiskt, vilket antyder hur svårt det numera är att urskilja den kulturella gränsen mellan den gamla och den nya världen. Den konstnärliga angelägenhetsgraden varierar, men utställningen har avgjort sina fullträffar. Kojo Griffins fabellika skildringar av socialt och etniskt förtryck, John Espinosas både sakliga och eteriska tolkningar av religiösa känslor och Deborah Mesa-Pellys naturfotografier av skogslandskap med artificiella "implantat" tillhör definitivt denna kategori.

Videokonst tillhör knappast de stora publikmagneterna på konstscenen. Att Galleri Charlotte Lund ägnar nästan två månader åt att visa en utställning med verk av åtta unga nordiska videokonstnärer är mot denna bakgrund berömvärt. (Konstnärerna är Alexander Gutke, Lotta Konow Lund, Ditte Lyngkær Pedersen, Lina Viste Grønli, Marika Orenius, Christoffer Paues, Björn Renner och Lina Selander.) Frilanscuratorn Marianne Zamecznik har satt samman ett program som befinner sig i ett område av videokonsten som ofta underskattas eller hamnar i skymundan. På den internationella scenen har videokonst, framför allt under senare år, blivit synonym med stora, konceptuellt upplagda installationer. Verken som utgör "Cinema Paradiso" rör sig emellertid i ett mer TV-nära format, där verkens berättande innehåll och kontakten med den indivduella betraktaren prioriteras framför ett storslaget kringverk. Resultatet har blivit en ovanligt mångsidig utställning, som har goda chanser att vinna nya vänner för videomediet. Den visuella spännvidden är stor, från Lotte Konow Lunds djävulska kortversion av en psykoanalytisk session till Alexander Gutkes mediereflekterande animation, som också är en underfundig kommentar till en klassisk Charlotte Gyllenhammarinstallation som Galleri Charlotte Lund ställde ut 1996. Programmet har en behagligt hanterbar längd och en variationsrikedom som gör utställningen tillgänglig på ett sätt som annars inte är så vanligt när det gäller den yngre videokonsten.

Anders Olofsson

Kommentar: Texten ovan innehåller vad som visat sig vara en lite väl fri tolkning av verkligheten. Alexander Gutke hade nämligen varken sett eller hört talas om Charlotte Gyllenhammars verk när han skapade sitt bidrag till utställningen. Vi ber konstnären om ursäkt ifall textens formulering skulle antyda att det föreligger en direkt påverkan.

Det målas som aldrig förr. Men det målas annorlunda. Borta är de "rena" konstverken, avsedda att beundras på tillbörligt avstånd med en konstprofessors ord ringande i öronen. Dagens måleri har allt oftare en handgriplig karaktär. Det tränger in i våra liv och i rummet som vi trodde oss behärska. Och så sitter plötsligt en målning där i finstolen och flinar åt oss. Fräckhet och kaxighet är dock inte alltid den bästa strategin. Maria Chevska arbetar med ett måleri som under lång tid, med hjälp av otaliga lager lera och färg, låter ett slags "textmålningar" växa fram. Orden som formas är hämtade från litterarära verk. Textsnuttarna har fragmenterats och åter gjorts synliga i bildernas reliefartade yta. Ibland tycks det som om texten är på väg att sjunka in i färgen, andra gånger verkar den stiga upp ur målningens dunkla djup. Angela de la Cruz genomför i stället en egen variant av Max Books tavelknäckande. Hon arbetar med enorma dukmassor, som bestrukits med färg och spänts upp på ramar som är alldeles för små. Ibland fullbordas processen genom att hon sågar sönder ramen och låter alltsammans bli hängande på väggen som en brädhög. Varje verk utgör en estetisk naturkatastrof i sig, som återger ett entusiastiskt lustmord på den allvarligaste formen av abstrakt konst: det monokroma måleriet. Det är helt enkelt lika chockerande roligt som vackert att se.

Förra året visade Index i Stockholm ett par märkliga videoverk. I filmerna rörde sig kameran - vår ställföreträdande blick - sakta genom tomma rum och korridorer, ibland horisontellt och ibland vertikalt. Efter en stunds betraktande infann sig en lite kuslig känsla av att både perspektivet och miljöerna inte hade något med den verkliga världen att göra, vilket var helt korrekt. Vad vi bevittnade var nämligen en kameraåkning genom en modell. Verkets upphovsman heter Jonas Dahlberg. I somras deltog han som en av ett fåtal svenskar vid den stora Manifesta-utställningen i Frankfurt. Nu visar han sitt bidrag till Manifesta på IASPISGalleriet. Denna gång rör sig kameran i stadig takt, rakt framåt längs en regnvåt gata kantad av abstrakta huskroppar i högmodernistisk stil. Ödsligheten och bristen på vittnesbörd om mänskligt liv är i sig själv skrämmande, men ännu mer obehagligt är det monotona tempot och den låsta "blicken". Något slut på vandringen går heller inte att ana, och det är en oöverstiglig uppgift att hålla reda på exakt var i det arkitektoniska landskapet vi befinner oss. Även i detta fall har Dahlberg använt sig av en modell, och för den som bevarat barnets lust att plocka isär saker för att upptäcka hur de ser ut inuti finns modellen utställd i ett angränsande rum.

Ibland består den konstnärliga gärningen inte så mycket om att skapa nytt ur intet, utan om att upptäcka sådant som andra inte sett. Ett oväntat fynd som fotografen Bruno Ehrs gjorde ligger bakom dubbelutställningen "Det är roligast i köket/Det är roligast på våren". Ehrs fynd bestod i en låda fotografier av lägenhetsinteriörer, hämtade direkt ur det sovjetiska 50-talet. Vem som tagit dem är okänt, liksom i vilket syfte. Man kan bara spekulera i om de eventuellt varit del i ett propagandaprojekt för att visa upp det ideala sovjethemmet. Samtidigt som de visar kök, sovrum och vardagsrum är bilderna påfallande kliniska. I någon av dem skymtar man en människa, men själva spåren av mänskligt liv lyser med sin frånvaro. Det är mer än idé än en faktisk verklighet som de illustrerar. Ehrs har kombinerat denna svit bilder med en annan, lika absurd, bildserie. I denna möter vi nakna, amerikanska män (även de från 50-talet) i stelfrusna brottarposer. Bilderna har avgjort en tungt homoerotisk underton, men genom att kropparna ter sig så livlösa reduceras den erotiska laddningen till ett minimum. Erotiken förvandlas till ett koreograferat händelseförlopp snarare än en svettångande parningsakt.

Svensk Forms sommarutställning är en härlig nostalgitripp för alla som hyser en speciell kärlek till klassisk, svensk industridesign. Här finns det mesta av de föremål i vår vardag som blivit synonyma med det svenska välfärdssamhällets framväxt från 50-talet och framåt. L M Ericssons svarta bakelittelefon, Electrolux matberedare, Tetrapaks mjölkförpackningar - listan kan göras hur lång som helst. Och när man ser de ursnygga engreppsblandarna och diskborstarna av plast presenterade bredvid den fula ABC80-datorn förstår man plötsligt varför Sverige aldrig blev en datortillverkande nation. Utställningen speglar också en epok i den svenska samhällsutvecklingen som såg både kvinnans frigörelse från hushållsarbetet och medborgarnas förvandling till konsumenter. I vissa av de äldre föremålen dröjer sig fortfarande ett moralistiskt nyttopatos kvar, men hos många av dem kan man skönja konturerna av en framtid när formgivningen skulle komma att betyda mer än funktionen.

Årets fem stipendiater från Edstrandska stiftelsen, Peter Land, Maria Lindberg, Thorvaldur Thorsteinsson, Salla Tykkä och Knut Åsdam får, förutom äran, även 200.000 kronor var i stipendium. I samband med prisutdelningen visar Malmö Konsthall verk av de 5 konstnärerna.Den som skiljer ut sig från mängden i utställningen är Maria Lindberg. Hennes teckningar med ett enkelt, nästan skissartat formspråk, lämnar tydliga avtryck efter sig. Det beror nu inte på att jag är direkt förtjust i hennes konst, utan snarare på den kontrast hennes teckningar utgör mot de övriga konstnärernas verk som domineras av videoprojektioner. Peter Lands ”Staircase” består av två projektioner. På den ena väggen finns en rymd som betraktaren sakta glider igenom, medan vi på den andra kortväggen ser en man som i slow-motion ramlar ner för en trappa, om och om igen. Medan rymdresan, som pågår i oändlighet utan slut, upplevs som behagfull och nästan meditativ får mannens eviga fallande en mytologisk karaktär. Han blir en Sisfyos eller en av de evigt straffade i Dantes helvete, dömd till evig upprepning. Islänningen Thorvaldur Thorsteinssons skapar i sin installation ”Song Concert” en känsla av utanförskap hos betraktaren. Vi möts av en stängd dörr med en skylt som meddelar att insläpp inte görs under pågående föreställning. Vi hör uppträdandet och publiken som applåderar, men de låsta dörrarna stänger oss ute från att delta i gruppen/publikens gemenskap.Tillsammans utgör de 5 konstnärerna ett utsnitt av samtida nordisk konst, vilket bidrar till att skapa en mycket intressant och givande utställning.

Mathias Jansson

Mellan konsten och arkitekturen finns ett lika gammalt som kärt förhållande. Intensiteten har varierat genom århundradena, men som gemensam och förmedlande faktor har alltid funnits en filosofisk beröringspunkt snarare än en teoretisk. Både konsten och arkitekturen har ofta delat samma ambition att formulera en utopisk vision med anspråk på att slutgiltigt säkerställa människosläktets lycka. Idag har konsten släppt sina utopiska anspråk, men här och var har de levt vidare inom den arkitektoniska teoribildningen. Thomas Elovsson är en konstnär som i en rad utställningar utvecklat och gestaltat en tolkning i konstnärliga termer av arkitekturens (eller formgivningens) vision av det Goda Livet. I installationen "Think - Play" återknyter Elovsson till den brittiska arkitektgruppen Archigram, som under 60-talet utformade konceptet för en flyttbar stad med rika möjligheter till lärande och förströelse. Elovsson har valt att komprimera och renodla Archigrams idéer till en halvabstrakt, färgglad topopgrafi med otaliga möjligheter att associera till konkret måleri och minimalistisk skulptur. Att referera till konstnärens barnasinne vore att tillgripa en pinsam kliché, men Elovssons verk besitter verkligen den slags skapande fördomsfrihet som vi dessvärre brukar lägga bort när vi blivit medelålders och kloka.

"Art in Sweden" gavs första gången ut 1998 i Svenska Institutets regi. Avsikten med boken var att ge en bred överblick av den svenska samtidskonsten för läsare utanför Sveriges gränser. Nu har en reviderad utgåva av "Art in Sweden" publicerats, som tidsmässigt sträcker sig till fram till 2001. Att fräscha upp denna klassiker bland handböcker är ett gott initiativ. Engbloms framställning är inte inte lika fullspäckad med namn som exempelvis Mårten Castenfors del i Sveriges Allmänna Konstförenings trebandsverk "Sveriges konst1900-talet", och han täcker avsiktligt ett smalare fält av konstlivet. Engbloms styrka är i stället förmågan att hela tiden knyta presentationen av de enskilda konstnärskapen till händelser och utvecklingstendenser i konstens sociala, kulturpolitiska och ekonomiska verklighet. Speciellt stort utrymme ägnas åt "konstens platser", det vill säga det faktum att konsten inte längre uppträder enbart i traditionella utställningslokaler. Konstutbildning och konstnärernas levnadsvillkor får också en egen genomlysning, liksom de källor till kunskap om svensk samtidskonst som finns att tillgå i tryckt eller digital form. Engblom drar sig inte ens för att, med hänvisning till strategiskt valda exempel, diskutera den svåra frågan om vad som egentligen är konst. På några ställen märks skarvarna mellan de äldre och de nyare texterna lite väl tydligt, men som helhet betraktad är "Art In Sweden" en behändig och lättläst introduktion till den svenska samtidskonsten.

Den italienska landsbygden, kulturen och historien är utgångspunkten för konstnären Anette Englunds måleri. Bofast i Italien tittar hon sig omkring och gör sin egen tolkning av en kultur runt knuten. På Galleri Strömbom i Uppsala ställer hon ut verk målade i akryl på pannå, verk som både tilltalar och utmanar. De skissartade figurerna och de dekorativa inslagen tar sin början i en estetisk blandning av färger, men tittar man närmre luras konstnären eftersom de kvinnoansikten hon målar har drag av smärta, rastlöshet och också av njutning. Tvärsöver de starka figurerna och de dekorativa slingriga växterna löper horisontella och vertikala linjer, som att konstnären vill ta bort något av det vackra, leka med föreställningen om det sköna. De matta milda nyanserna som Anette Englund använder motsäger det farliga och det förbjudna hon låter ana. Genom att måla på tredelad pannå låter konstnären antyda en historia, förgäves tittar ögat efter sammanhang och kopplingar. Den klassiska triptyktekniken minner om en italiensk konsthistoria och genom att använda historiska referenser tillkommer ytterligare en dimension i Anette Englunds utställda måleri. Tradition. Elegant knyter hon ihop nu och då med till synes enkla estetiska medel.

Frida Arnqvist

Ingrid Erikssons konstverk "Face it" på Uppsala Konstmuseum består av en enorm bandyplan. Den är monterad högt upp i luften och kräver att besökaren tar några steg upp på träbockar, för att sticka in huvudet i något av de elva utsågade hålen. Plötsligt befinner man sig i händelsernas centrum på bandyplanen – ansikte mot ansikte med någon annan besökare. Gemensamt rör vi blickar och huvuden flackande och trevande, koordinationen sätts ur spel, och tillsammans skulle vi nog inte vinna en bortamatch i brådrasket. Verket kräver anpassning och fysisk justering, det är märkligt hur naken man blir när huvudet för en stund avskiljs från kroppen. Bandyplanen väcker en känsla av utsatthet och genans, speciellt när man blygt blänger på någon annan i ett av hålen. Samtidigt fyller verket ingen funktion om det inte finns med- eller motspelare. Det kräver andra deltagare, vilket är något av den finess som Ingrid Erikssons verk bygger på. Tidigare har hon skapat en bowlingbana och en hockeyrink. Även ett pingisbord har utgjort ett konstverk, något som egentligen inte är underligt för konstnären, eftersom hon själv är bekant med sportgenren som före detta basketspelare på elitnivå. Målet är att integrera och aktivera besökarna i konstverket. "Face it" skapar medvetenhet med hjälp av dess medverkande. Sport är konst.

Frida Arnqvist

Stillebenmåleriet är en av de äldsta genrerna inom målarkonsten. När man är som allra mest övertygad om att det sällat sig till de utdöda konstarterna är det hux flux någon konstnär som pumpar nytt blod i de gamla årdrorna. I och för sig är detta inte så märkligt. Ett stilleben har möjligheten att vara nästan i stort sett vad som helst, från en realistisk återgivning av verkligheten till en sofistikerad allegori. Konstnären har bara att välja. Eva Maria Ern tillhör de konstnärer som tar traditionen som utgångspunkt för konstnärliga experiment, vilka leder i oväntade riktningar. I hennes stilleben skockas en mängd till synes slumpmässigt hopsamlade föremål. Leksaker, julpynt, spargrisar, konstnärsverktyg och souvenirer samsas i ett bildrum som strukturerats genom att konstnären låtit genomkorsa det med vikbara skärmar i olika färger. Ibland verkar det som om en viss dramatik råder. Oftast saknar föremålen dock relationer till varandra på annat sätt än att de allesamman befinner sig i konstnärens ägo. Vi kan emellanåt skymta reminiscenser från den västerländska konsthistorien i form av kopior av antika skulpturer, men dessa huserar nästgårds med leksaksfiguren Kåk-Oscar. Finkulturen har fått pyspunka, och det är inte utan att man grips av medkänsla med den stackars Venus Milo som tvingas sällskapa med en svart plastspindel...

I våras kunde vi se Jennifer Esplings oroande husgerådssamling i Konsthögskolans vårutställning på Skeppsholmen. Verken avslöjade en ung konstnär med en säregen och väl utvecklad sensibilitet för det abnorma som lurar i även den mest vardagliga av vardagar. I sin utställning på Galleri Mejan har hon gått upp i format, och samtidigt skruvat till det konstnärliga frekvensomfånget några varv. Utställningen består bland annat av ett antal plastobjekt som smälts ned till hälften och arrangerats i "konstnärliga" formationer. I en sällsam DVD-projektion tar konstnären oss med på en resa genom ett skulpturalt landskap vars topografi formats av just nedsmälta plastföremål hämtade ur vårt allra närmaste livsrum. Espling tangerar stundtals den känsla för vanlighetens morbida sidor som är exempelvis Louise Bourgeois och Monta Hatoums kännetecken. Men hon befinner sig djupare rotad i en popkonstinfluerad slackerestetik än vad man kan säga om hennes namnkunniga kolleger. I Esplings värld känns begreppet Konst inte längre så viktigt, samtidigt som det är med konsten som instrument hon dissekererar och visar upp hur rottrådarna löper från det dagliga livet direkt till den existentiella ångestens readymades.

Anders Olofsson

Vår tid kan tveklöst karakteriseras som bildens tid. Under de senaste hundra åren har fler tekniker för att skapa, reproducera och distribuera bilder uppfunnits än under hela mänsklighetens tidigare historia. Bilden är idag så dominerande att somliga pessimistiskt talat om språkets förfall. Men det är inte först och främst antalet bilder som är bedövande, utan de sofistikerade kulturella koder som åtföljer bilderna. Dessa koder är den egentliga orsaken till att bildflödet tröttar ut oss. Vi blir helt enkelt kvävda av livsstilar, politiska budskap, produkterbjudanden och ouppnåeliga förebilder som visar oss hur det goda livet skall vara. Var i denna visuella kakafoni finns ett rum för vila? I ljudet. Visserligen kan man inte hävda att antalet ljud vi dagligen utsätts för är mindre än antalet bilder, men de flesta ljud har ännu inte uppslukats av det kulturella kodsystemet. Henrik Andersson och Henrik Rylander arbetar med ljud (och delvis även med bild), en konstart som borde ha en lysande framtid. Ibland är resultatet humoristiskt, ibland smått obehagligt. Men framför allt är det enkelt och rent som morgondagg. I samarbete med curator CM von Hausswolff har en utställning kommit till som blandar situationskomik, kulturkritik och lyssningsbar poesi. Den är med god marginal något av det bästa som Stockholms konstliv kan erbjuda just nu.

Fram till den 15 december kan man på Galleri Leger i Malmö se en minnesutställning tillägnad Ola Billgren, som avled för drygt ett år sedan. 33 konstnären, till största delen svenskar, har bidragit med var sitt verk. När jag själv tänker på Ola Billgrens konstnärskap tänker jag främst på hans realistiska målningar, till exempel ”Interiör” från 1971, med kvinnan i rött och blått som ligger och sover på en säng, och där ett milt ljussken strilar in genom fönstret. Även Max Book, Jan Håfström och Leif Eriksson verkar ha tänkt på dessa målningar, eftersom deras bidrag bär så tydliga inspirationer och drag från denna period, naturligtvis tolkade med varje konstnärs egna personliga stil. Andra, som Ernst Billgren, Jan Svenungsson och Björn Wangen har inspirerats av Billgrens senare abstrakta måleri. Slutligen finns det i utställningen några verk som inte alls verkar anknyta till Billgrens konstnärskap, som Lars Nilssons foto från installationen ”Gå i fängelse”. Det intressanta med utställning är dock, att även om Billgrens konstnärskap har varit så starkt inspirerande och dominerande för de deltagande konstnärerna så är uttrycket och tekniken ”typisk” för respektive konstnär. Max Book har utgått från Billgrens "Interiör", men bara Max Book skulle ha kunnat målat motivet på det viset. I många fall uppstår det därför en intressant dialog mellan Billgrens konstnärskap och konstnärens tolkning, som visar på Billgrens betydelse och inflytande på svenskt konstnärsliv.
(Bild: Max Book, Emitter II)

Mathias Jansson

Modernas utställningsserie "Udda veckor" kommer att bjuda på en och annan överraskning. Det är i alla fall intrycket man får av den första utställningen, signerad Jan Håfström, i raden av åtta. Håfströms verk har alltid haft portarna öppna mot såväl historien som historierna i den kulturella, kollektiva erfarenheten och det personliga minnet av berättelser som flätats in i medvetandets undervegetation. Installationen "Blinky Palermo Never Went to Belgian Congo" har en yttre stramhet som bitvis närmar sig det minimalistiska eller konceptuella. Men överallt finns referenser insprängda till en ödesgemenaskap mellan individer som gått förlorade i jakten på sig själva och sin mission. Den tyske konstnären Blinky Palermo, Joseph Conrads romanfigur Kurtz, Tacitus försvunna legionärer - alla har de absorberats i suget från mörkrets hjärta. Som kontrast till detta breder Håfström ut klara, väl avgränsade färger vilka i sin renhet symboliserar ett luftigt ovanifrånperspektiv det knappast är möjligt att tro på längre. Nere på marknivå sluter sig skogen, och ingen kan i förväg säga vad som väntar bakom nästa flodkrök. Håfström smider en ogenomtränglig helhet av paradoxerna, och sänder ett kyligt vinddrag genom vår skönhetsupplevelse.

Holländaren Twan Janssen har vid två tidigare tillfällen visat oss hur vidsträckt genren "måleri" egentligen är. Janssen använder material, som om man beskriver dem verbalt, skulle passa ganska väl in som definition på vilken relativt modern målning som helst. Spännram, duk, akrylfärg - vad kunde väl vara enklare? Janssen använder emellertid inte de måleriska verktygen för att avbilda något eller för att hänge sig åt att studera de abstrakta formernas värld. Han hanterar målningarnas komponenter som om de vore delar i en byggsats eller material för ett handarbete. Och handarbete är vad han ägnat sig åt denna gång. Färgen har strukits ut på en glasskiva, och sedan skurits i tunna remsor. Av dessa har konstnären flätat en yta som - om liknelsen tillåts - påminner om den slags platstsits vissa kafémöbler brukar ha. Den konstteoretiskt bevandrade kan säkert urskilja en humoristisk taskspark åt alla skönandar som i konstnärshandens rörelse vill se verkets unika värde. Vi andra kan glädja oss åt ett hantverk som sannerligen inte tillhör det mest lättköpta. Janssen har arbetat hårt, men lustmomentet går det inte att ta miste på.

Detta är inte en utställning som revolutionerar, men väl en finmejslad perspektivförskjutning. Och sammanhang och proportioner är ju nog så avgörande om förändring ska till. Den böljande, lena havsstranden är en lockande utopi, en dröm som inte minst resebranschen vet att anspela på. Men i Margareta Johanssons tappning är den sträv som sandpapper, nedkrympt och lossryckt det land och hav den hör hemma emellan. Här och var skjuter tunna strandkanter med ulligt gräs på ut i rummet, som växte de ut ur galleriets vita väggar. Mittemot hänger stora brunaktiga plastblaffor på rad. Uppförstorade sandkorn? Nej, det är snömos som fotograferats och uppförstorats till oigenkännlighet. Fotografiet fungerar inte längre som avbild; det är en bild i sig utan synbar relation till det ursprungliga motivet. Och på andra sidan tröskeln väntar en skog av spindelsvävssköra glittrande stegar, som leder ända upp till taket. I dess nedre fästen svävar vita isolerade "öar", strax ovanför golvytan. Den eventuella utväg dessa räddningsstegar bjuder fordrar både vilja, kraft och tålamod, för antalet trappsteg tycks oändligt. Försiktigt rör jag mig bland de vajande stänglarna som skjuter upp. Eller om riktningen är den motsatta; att trådarna bär upp öarna? För de är inte de ömtåliga halmstrån de först ser ut att vara; de är gjorda av slitstark fiskelina som glittrar i den eftermiddagssol som slipper in genom fönstret.

Kristina Hermansson

Det brukar sägas att en nations mentala styrka är beroende av dess politiska samvete. I en tid när våra folkvalda alltmer kommit att förlora sitt inflytande över medborgarna är det i stället konstnärerna som fått fylla denna roll. Men frågan är om det politiska samvete som konstnärer presterar alltid är detsamma som det makthavarna önskar se. Peter Johansson har under en lång följd av år arbetat med en tematik som berört det svenska Folkhemmet i dess allra mest kurbitssmyckade djup. Hans oväntade grepp att låta tre dyngfulla skinheads på en flotte representera kungariket Sverige i en utställning i Tyskland väckte sannolikt mer uppseende på hemmaplan än i värdlandet. För många blev "verket" en obehaglig påminnelse om en sida av det svenska samhället som få vill kännas vid. I sin nya utställning vrider Peter Johansson om stiletten ännu några varv i Moder Sveas lekamen. Han har låtit brodera genuina bomberjackor (skinnskalleplagget nummer ett) och fejkade naziuniformer med folkloremönster hämtade från Dalarna och Hälsingland. Och skinnhuvudenas fruktade Dr Martens-kängor har försetts med fantasifulla blomrankor i glada färger. Som simulerad etnografi är Peter Johanssons utställning en träffsäker kulturkritik, levererad med humor, glimt i ögat och räv bakom örat. Han följer i Charlie Chaplins fotspår genom att välja löjet som vapen i stället för den högstämda indignationen. I vissa ögonblick befinner sig Johansson farligt nära av att bli en alltför småmysig fridstörare, men än så länge klarar har att hålla sig på rätt sida av gränsen till schablonernas rike.

Anders Olofsson

Kameran har genom tiderna använts till mycket. Genom historien har den visat sig lika användbar för att avbilda landskap, interiörer och människor som för att fånga bilder av andar och gengångare. Marjaana Kellas fotografier visar oss personer försatta i ett hypnostillstånd. I bakgrunden kan man skönja psykoanalytiska metoder, där själva bilden av en människa under vissa omständigheter tros kunna berätta något om vad som försiggår på de djupaste själsliga nivåerna. Kella tar dock processen ett litet stycke längre. Betraktaren förvandlas till voyeur, men samtidigt förefaller "hypnosoffren" paradoxalt medvetna om att de fotograferas. Kanske är deras till synes helt avslappade kroppar och medvetanden i själva verker fyllda med föreställningar om vad som pågår? Några av bilderna visar inga människor, utan rum (utomhus eller inomhus) som tömts på nästan samtliga meningsskapande detaljer. Där tar utställningen sina andningspauser. Marjaana Kella är noga med att låta det personliga förbli onåbart. Ingenstans möter vi en öppen blick, eller en antydning till tilltal. Hon gör slutenheten till en kommunikationsyta, ett gränssnitt mellan bild och betraktare där språkverkligheten är tunn och nästan genomskinlig.

Bra konst förutsätter ett gott hantverk, brukar det heta. Men i Clay Ketters fall är denna slutledning mer träffande än vad som är vanligt. Ketter arbetar med olika former av byggnadsmaterial på ett genuint hantverksmässigt sätt. Hans verk pendlar mellan att vara readymades och sofistikerade simuleringar. I BoStad 02-utställningen har han tillsammans med sin assistent Lars-Johan Claesson tagit en blivande bibliotekslokal i besittning. Utrymmet är långt ifrån färdigt, och Ketters verk infogar sig följsamt i byggarbetsplatsens samtidigt välordnade och kaotiska miljö. Efter en stunds sneglande på konsthistorien skulle man kunna säga att han åstadkommer motsatsen till vad Jan Håfström gjorde på 80-talet. Där Håfström arbetar med det fysiskt påtagliga, ofta smärtfyllda, minnet av det förflutna naglar Clay Ketter fast ett ögonblick på vägen mot någots tillkomst. Han gör det utan vare sig sentimentalitet eller överdrivna förhoppningar om framtiden. I en bomässa som i fulla drag andas utopiska drömmar om det fulländade boendet är Ketters verk välgörande konkreta.

Lydmar Hotel fortsätter att upplåta sin kombinerade lobby-bar-restaurang för konstutställningar i regi av curatorerna Power Ekroth och Thomas Nordanstad. Den senaste utställningen består av verk av Anna Kleberg, en av våra mest intressanta yngre fotokonstnärer. Kleberg har tidigare bland annat gjort förföriskt sinnliga bilder av interiörer hos lyxbilar, en påminnelse om hur kort avståndet är mellan materialitet och immateriell njutning i vår upplevelseorienterade värld. Hennes nya verk (ur serien "Incorporated") spelar med relationen mellan den enskilda individen och de genomdesignade kontorsmiljöer som framför allt kännetecknar företagen i den s.k. nya ekonomin. Bilder av snygga men sterila arbetsplatser är i och för sig inget nytt, men Kleberg har valt att punktvis placera in människor i kontorslandskapen. Oftast är de ensamma och bortvända, ungefär som figurerna i Caspar David Friedrichs romantiska landskapsmålningar. Och liksom dessa utstrålar Klebergs människor en existentiell förkrympthet som tycks vara tidlös. Men där Friedrichs berg, skogar och havsvidder är speglingar av individens själsliv reflekterar Klebergs corporate identity-estetik den tomhet som ruvar i det innersta hos de stora företagens organisationsstrukturer. Att omslutas av dem känns som en metafor för den välsminkade döden.

Alltmedan fyra- och femårseleverna intagit Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan har (som förra året) två- och treårseleverna vid Konsthögskolan tagit plats i Annexet på Skeppsholmen. Faktum är att utställningen de presterar står sig väl i jämförelse med de äldre studiekamraternas, trots att lokalen inte är idealisk. Några enskilda verk märks särskilt tydligt. Natalie Sutinens platsspecifika installation, med ett par nakna vaxben som lojt tycks plaska med tårna i en golvbrunns smutsiga vatten, har en surrealistisk äckelfaktor som är ganska hög och förvandlar utställningsrummet till något högst obehagligt. Magnus Alexandersson målar essensen av en fotbollsträning som ett hallucinatoriskt virrvarr av taktiktavlor, konturer av bollar och olikfärgade dimbankar som låter de idrottsliga övningarna försvinna in i ett expressionistiskt töcken. Love Enqvist har flyttat in i köksregionen som han belamrar med s.k. telltales, snörstumpar som vanligtvis är fästa på segel eller flygplansvingar för att det skall vara möjligt att läsa vindströmmarna. Enqvist åstadkommer en sällsam fusion av högteknologi, hemkänsla och naturförnimmelse, där man inte riktigt kan vara säker på var det ena börjar och det andra slutar.

Det har blivit något av en tradition att Konsthögskolans elever avslutar vårsäsongen med att invadera Kulturhuset. Denna gång sker det under rubriken "Konstnärer, knarkare och äventyrare". Titeln syftar på en sociologisk undersökning, i vilken de tre grupperna placerats i samma kategori, förenade av den gemensamma nämnaren att ständigt jaga adrenalinkickar. Allt enligt utställningens curatorer Marianne Zamecznik och Stina Högkvist. Och visst finns det adrenalinstinna verk i utställningen, om än få. Mest slående är annars hur sällan de utställda verken kamouflerat sig och därigenom valt att fungera subversivt. Oftare är det konstverk som visar upp sig som Konst med stor begynnelsebokstav (vilket i och för sig inte behöver vara negativt). Ibland bygger resultatet på avancerad teknik, som i Tina Finnäs och Caroline Ramzys interaktiva videoprojektion. I andra fall dominerar enkelheten, vilket Karin Lindhs klädstreck tvärs över Sergels torg är ett utmärkt exempel på. Den som eventuellt tror sig veta att konsthögskoleeleverna antingen bara målar eller gör konstiga installationer bör få sin fördom korrigerad genom ett besök på Kulturhuset. Det är en spännande bredd som visas upp, och höjdpunkterna är verkligen höjdpunkter. Missa exempelvis inte Allen Grubesics videoprojektion "Svansjön", där ett gäng dildoer dansar till Tjajkovskijs musik... (Bilden visar en detalj av ett verk av Cendrine Colin)

I Stockholms konstvärld har det paradoxala skett, att nytillskottet av konstnärsdrivna utställningsrum på senare år varit större än antalet nya kommersiella gallerier. Till viss del kan detta förstås skyllas på den generella ekonomiska recessionen, men kanske inte helt och hållet. ALP Galleri är därför ett välkommet initiativ, speciellt som galleriets verksamhet tycks vilja förena affärsintresset med en ungdomlig entusiasm. ALP (förkortningen står för "Art Lover's Paradise") har en planerad utställningslista som till stor del upptar f.d. elever från huvudstadens högre konstutbildningar, vilket måste sägas är ett både djärvt och finansiellt dödsföraktande grepp. Förste man ut är Jakob Krajcik, vars måleri och objekt befinner sig i gränslandet mellan den abstrakta och konkreta konsten. Krajciks bilder, där svarta eller vita fyrhörningar avtecknar sig mot en likaledes svart eller vit bakgrund, leder tankarna till såväl det ryska avantgardet som de svenska konkretisterna. Samtidigt är det alls inte förbjudet att tyda verken som porträtt av storstadsnatten, fylld av ljuset från tusentals fönster. Krajciks konst håller ett modest tonläge som följsamt matchar galleriets profil.

För drygt fem år sedan inleddes en förnyelse av svensk skulptur, intierad av ett antal unga kvinnliga konstnärer. Klara Kristalova var en av dem. Gemensamt för henne och kollegerna är undersökningen av ett närområde som känns högst personligt, utan att fördenskull bli påträngande intimt. Ofta rör sig konstnären i en värld där språkliga utsagor gestaltas in i minsta detalj, och en tänkbar normalverklighet förskjuts en liten aning för att producera de mest säregna resultat. I sin nya utställning har Kristalova arbetat konsekvent med klassiska, skulpturala material: brons, stengods, trä och gips. Den värld hon ger oss en inblick i befinner sig dock långt från att vara klassiskt tuktad. Hennes objekt består av element som, tagna vart och ett för sig, inte skulle väcka särskilt stort uppseende. Fogade tillsammans i en helhet blir de däremot svårbestämbara och ibland lite skrämmande. En hög stiliserade duvor av glaserat stengods kan till och med framkalla lättare kväljningskänslor, och en romantisk bronsgrupp med blomkalkar som vidrörs av en hand väcker av outgrundliga orsaker associationer till köttätande växter. Kristalova vågar vara konkret och på en och samma gång förrädiskt undanglidande. Ingen som sett hennes verk kan heller instämma i den ofta slentrianmässigt upprepade klagovisan om unga konstnärers brist på respekt för traditionellt konstnärligt hantverk.

Under de senaste åren har förbättrad teknik och större erfarenhet hos konstnärerna gjort att videoinstallationerna vuxit sig allt större och mer komplicerade. Därmed inte sagt att uttrycket också blivit starkare. Det finns dock konstnärer som lyckats kombinera det stora formatet med en enkelhet som skärper de visuella formuleringarna intill det kristallklara. Annika Larsson är en av dem. Nyligen tilldelades hon Beckers konstnärsstipendium, vilket får anses mycket välförtjänt. Som kronan på verket har hon också inbjudits att delta i Biennalen i Istanbul hösten 2003. Annika Larssons videoverk förenar ett lågt tempo med ett kraftigt reducerat bilkdspråk. Situationerna hon skildar glider omärkligt mellan det sällsamt hallucinatoriska och det otäckt vardagsnära. I den värld hon visar oss har makten abstraherats, och ofta antagit en kyligt elegant ytlighet. Just späningen mellan denna anonyma makt och individens underkastelse är ett återkommande tema som hon bearbetar från skiftande synvinklar. Allra mest övertygande är hennes närmast osannolika precision i dramaturgi och kameraarbete. Där skulle många av våra unga filmskapare ha ett och annat att lära.

Anders Olofsson

Matts Leiderstams konstnärskap är ett av de mest konsekvent genomförda i den svenska samtidskonsten. En välförtjänt internationell karriär har även blivit följden av detta. Leiderstams konst bygger till stor del på återanvändningen och manipuleringen av estetiska koder med djupa rötter i konsthistorien. Somliga av dessa låter han speglas i en samtida, homoerotisk kontext. För den som inte äger nycklarna till denna rebus kan Leiderstams verk stundtals te sig kryptiska och slutna. Det är synd, eftersom de har mycket att säga oss om hur vi betraktar bilder, och hur synsättet förändras beroende på i vilken form och i vilket sammanhang bilderna uppträder. Nu finns emellertid en utmärkt bok till hjälp för den vetigirige. Projektgruppen Antenna följer upp förra årets framgång med en Carin Ellberg-bok genom att ge ut en minst lika informativ och behändig bok om Matts Leiderstam. Bildmaterialet är högklassigt, och texterna - författade av Gertrud Sandqvist, Ami Barak, Marilu Knode, Charles Esche, Peggy Phelan och Leiderstam själv - tillför faktiskt konstupplevelsen en dimension. Skribenternas varsamma analys av Leiderstams arbeten skapar en positiv nyfikenhet hos läsaren, och plötsligt inser man att konstupplevelsen kan vara en lustfylld lärandeprocess. Man väntar med spänning på Antennas nästa bokprojekt!

Det vilar något respektingivande över dem som målar motiv som står på listan över det mest förbjudna. Inför sådana konstnärers verk frågar man sig om de valt sina motiv på pin kiv, för att jävlas med trendkänsligare kolleger, eller för att motiven helt enkelt är vad som ligger dem varmast om hjärtat. Oftast är det senare alternativet också det mest sannolika. Maija Lempiäinen Nyrén målar blommor, och det hör tveklöst till kategorin "förbjudna" motiv i dagens måleri. Men det är inga studier i naturens fräschör hon presterar utan enkla och avskalade bilder av pressade och torkade växter, sådana de framträder mellan bladen i ett herbarium. Allt som kan minna om den ursprungliga tredimensionaliteten har konstnären sänt bort så lång det någonsin går. Kvar finns en rad spinkiga stjälkar med sina tillplattade kronor, Målningarna har exakt samma slags bakgrund, en lätt strukturerad yta som ger ett neutralt intryck. Monterade på väggen i vertikala serier ger bilderna ett intryck av ordning och reda, motsvarande den struktur som Carl von Linné en gång upprättade i växtriket. Men helt laglydiga är inte Maija Lempiäinen Nyréns blommor. Här och var - faktiskt oftare än man anar - har figurationen brutit sig loss från förlagans konturer och skenat iväg åt sitt eget håll. Mutationer kallar visst botanikerna sådant. Konstnärlig frihet är ett annat ord för exakt samma sak.

Sivert Lindblom är en av vår tids mest betydelsefulla svenska konstnärer. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att föreställa sig en exposé över de senaste 50 årens svenska skulptur utan att Lindblom tilldelas en huvudroll. Trots att han ofta rört sig med det mycket stora formatet har han alltid haft en unik förmåga att skapa verk som också fungerar i det lilla, starkt begränsade sammanhanget. I samband med att fontänskulpturen "Obelisken" invigdes i Eskilstuna (Lindbloms födelsestad) öppnade konstmuseet en utställning med verk ur konstnärens rika produktion. Samtliga objekt är hämtade från Lindbloms egen samling, och flera av dem har aldrig visats tidigare. Utställningen förmedlar en tydlig bild av Sivert Lindblom som en byggande konstnär med ett väl utvecklat sinne för arkitektoniska formproblem och rumslig gestaltning. Men han är samtidigt en konstnär som skrider till verket med välgörande lekfullhet och en öppenhet för att följa enstaka hugskott. Det är lätt att man främst betraktar honom som den monumentala konstens mästare, även om det knappast är monument han arbetar med. Lindbloms skulptur befinner sig närmare det scenografiska, den konstart som mer än någon annan fungerar som ett ramverk för livet.

Vad kommer först - bilderna eller orden? Frågan har sysselsatt filosofer och psykologer i alla tider och kulturer. Inte heller konstnärerna har varit likgiltiga inför problemet vad som i grund och botten formar vår verklighetsuppfattning. Oavsett hur man önskar formulera sitt svar kan ändå alla enas om att såväl bilderna som orden är av fundamental betydelse för vårt minne. I detta skikt av medvetandet möts egna erfarenheter och personliga upplevelser med texter och bilder som når oss genom böcker, tidningar, TV och radio. Karin Lindkvists installation ger rumslig gestalt åt denna komplicerade samverkan mellan olika uttrycksformer. Utställningslokalen har delats av med hjälp av ett "membran" bestående av genomskinliga bilder, somliga hämtade från konstnärens eget album, somliga ur historien och nyhetsmedierna. Bakom "membranet" breder ett fält av fragmenterade texter ut sig, ungefär som den okända gudomen döljer sig bakom ikonostasen i en ortodox kyrka. Här är det emellertid orden med vars hjälp jaget vävs som vi kan förnimma genom svärmen av hemlösa bilder. Det är ett poetiskt och självutlämnande verk som Lindkvist åstadkommit, långt från de distanserade, mediekritiska bildlekar som många konstnärer lockas att delta i.

För en tid sedan visade Ulf Lundin verket "Maskinen", en stor och lådkameraliknande kammare där den fotografiska tekniken monterats ned och satts ihop på ett sätt som producerade högst oväntade resultat. I maskinens inre utsattes besökarna för fotoblixtar, men den enda bild som blev resultatet var en fantombild på ögats näthinna. Den nya utställningen - det är möjligt att betrakta den som en uppföljare till "Maskinen" - har titeln "Ur mörker". Ulf Lundin har i turordning efter varandra placerat ett antal människor i ett mörklagt rum. Inget finns som kan fånga deras uppmärksamhet. Med ett oregelbundet intervall har sedan blixtfoton tagits, utan att personen ifråga haft en aning om exakt när det skall ske. För den som uppskattar det fotografiska porträttet för dess intensiva närvarokänsla och personlighet är Lundins bilder en riktig nedtur, som norrmännen säger. De flesta av hans modeller ser ut som om de befinner sig i en helt annan värld än den där rummet och kameran finns. De förefaller på något märkligt sätt inkapslade och oåtkomliga. Ansiktena avslöjar förstås att vi har att göra med individer, men individualiteten fattas. Ulf Lundin har fångat människan som bild.

"Maskin". Sug på ordet en stund. Just maskinen har i vår kultur kommit att inta en motsatsställning gentemot det fria, konstnärliga skapandet. Maskinen är reglerad, den skapande människan är fri. Men maskinen är också det objekt som en gång hävde oss ur bondesamhället och in i industrisamhället. Redskap är bara en förlängning av muskelkraften men maskinen, den åstadkommer underverk utan minsta medverkan från vår sida. För tänkare som Walter Benjamin var maskinen också ett förebud om ett nytt förhållningssätt till konsten. Maskinen möjliggjorde en mekanisk reproduktion av bilder, vilket smulade sönder den gamla originalitetstanken. Maskinen är också förutsättningen för de nya medier som förändrat konstscenen under de senaste 25 åren. Ulf Lundins och Marcus Hanssons maskin har ett ståtligt yttre, som motsvarar alla de förväntningar man kan ha på en maskins allsmäktighet. Till skillnad från de flesta maskiner producerar den dock inga synliga resultat. Lundins och Hanssons maskin fungerar i stället som en inre spegel, i vilken vi möter oss själva. Paradoxalt nog precis den slags funktionalitet som maskinkonstruktörer med en ryggmärgsreaktion brukar placera i kategorin "flum" eller "hopplös romantik". Så kan konsten användas för att få kulturen att slå knut på sig själv.

Att utländska konstnärer debuterar separat i Sverige hör till undantagen. Men det är vad Adelle Lutz gör. Somliga kanske känner henne som skapare av scenkostymer för både film och teater. På Färgfabriken har hon dock lagt sig på en betydligt mer hudnära nivå. Utställningen är centrerad kring människans hårväxt, och reaktionerna som denna framkallar i olika sammanhang. Lutz arbetar i en konsttradition där tidigare Jana Sterbak, Ghada Amer, Meret Oppenheimer och andra trampat upp stigarna. Det vore därmed frestande att placera henne i det postfeministiska (alternativt neofeministiska) facket, men det låter sig inte göras hur lätt som helst. Lutz bruk av människohår bär inga könspolitiska godkännandestämplar. Det är snarare så, att man bör uppfatta hennes "ingrepp" ur ett allmänmänskligt perspektiv. Kroppshåret är vårt mest intima kännetecken, oavsett om vi är män eller kvinnor, och en av de få fysiska detaljer som direkt binder oss till våra mer aplika förfäder. Behåringen är också förknippad med magi och övernaturliga krafter, från naturreligionerna till Simson och Delila. Samtidigt föreskriver dagens modeideal helt hårlösa kroppar för bägge könen, en senkommen hämnd på Skaparen. Adelle Lutz gör en rättfram och vacker utställning, som likväl inte skyr komplikationer.

I en värld där symbiosen mellan politiska budskap och det visuella uttrycket blir allt tätare kan man undra vad som skulle hända ifall de bägge komponenterna åter plockades isär, och sattes samman med andra enheter. Monika Marklingers utställning (byggd med bistånd av Johan Waerndt) gör just detta. Marklinger har tagit med sig politiska valparoller från Sverige till fen indiska staden Bangalore, där s.k. bannerpainters (affischmålare) återgivit de käcka uppaningarna med en estetik som är genuint rotad i indisk PR-kultur. Resultatet har blivit en hisnande kulturell resa. De valkommentatorer som nyligen hörts klaga på färg- och fantasilösa valaffischer får här verkligen sitt behov av såväl färg som uttryckskraft tillfredsställt. Våra vanligaste politiker uppträder plötsligt i en färgskala som tycks hämtad direkt från de indiska filmaffischernas värld, och budskapen basuneras ut med effektfullt formgiven typografi. Med ens ter sig de gamla uttjatade slagorden om jämlikhet, fred, trygghet och välstånd fräscha på samma sätt som ett nytt tvättmedel eller en ny sorts hamburgare. Raskt inser man att översättbarheten mellan kulturerna inte är fullt så enkel som man kan tro i vårt globaliserade tidevarv. Samtidigt är det få medier som kan utmana konsten i förmåga att göra både likheterna och olikheterna synliga på en och samma gång.

I dagarna är publicitetskampen hård mellan Sune Nordgrens BALTIC i England och Lars Nittves Moderna Museet. Just nu förefaller ställningen vara oavgjord. Stockholms konstförståsigpåare (som aldrig gillat Moneos museibyggnad) har dock redan på förhand bestämt sig för att utflyttningen från Skeppsholmen är det bästa som hänt i Moderna Museets historia sedan Pontus Hulténs dagar. Men visst är det en unik möjlighet man har att prova ut nya arbetsformer, på tryggt avstånd från debatter om belysnings- och bevakningsfrågor. Lokalerna vid Klarabergsviadukten har ett vidunderligt läge, ett stenkast från Centralstationen och Cityterminalen. Man har också lyckats åstadkomma lokaler som är extremt publiktillvända. Besökaren formligen ramlar rätt in i upplevelser av såväl estetiskt, socialt som kulinariskt slag. Utställningsytorna är visserligen traditionellt vita, men någon vit kub är det ändå inte tal om. Spetsiga vinklar och väggar med glaspartier sörjer för detta. Under sommaren visar man museets nyförvärv, och i slutet av augusti inleds en serie kortare utställningar med konstnärer ur olika generationer.

Om Ulf Lundins "porträtt" kan sägas vara höjdpunkten av opersonlighet, så är bilderna de tre afrikanska fotograferna Samuel Fosso, Seydou Keïta och Malick Sidibé visar på Galleri Enkehuset raka motsatsen. Just porträttfotograferandet har alltid haft en speciell ställning i de afrikanska länderna, och traditionen är fortfarande stark. Fosso, Keïta och Sidibé representerar tre generationer av västafrikansk fotokonst, och de hal allesamman nått berömmelse utanfrö sina hemländer. Därmed inte sagt att de marginaliserats till fotokonstens finrum. Porträttfoto i Afrika är ett yrke som utövas i enlighet med väl definierade sociala regler. Därför är också dessa fotokonstnärers bilder så starka i sitt uttryck. Man anar, kanske till och med vet, att bilderna tillkommit som förlängningar av en vardaglig yrkesverksamhet, och inget stipendiefinansierat finlir i ateljjén. För den som inte tidigare stiftat bekantskap med de afrikanska fotografernas verk kan deras bilder förefalla lätt anakronistiska. Porträtten påminner ibland inte så iute om dem som porträttfotograferna sysslade med på våra breddgrader kring sekelskiftet. I många av dem skönjer man tydligt klyftan mellan tradition och modernitet, men lika mycket enskilda människors stolthet och tro på framtiden. För den som tillfälligt tröttnat på fotokonst är Fosso, Keïta och Sidibé goda vägvisare tillbaka till livet.

Världen är full av små ritualer och andra formalia som syftar till att göra tillvaron trygg. I ett fall kan det röra sig om ett dokument, utfärdat av en statlig myndighet, i ett annat fall om en individuell handling som fyller en vedertagen social funktion. Konstfackeleverna Love Nordberg och Dejan Antonijevic har tagit fasta på ett par sådana detaljer. Antonijevic utgår från den betydelse ett pass har, men frilägger också de absurda vardagssituationer en enskild människa kan hamna i när immigrationsbyråkratin slår till. En slarvigt påförd anteckning med lydelsen "Traveling with Swedish girlfriend" på en visumansökan till USA är belägg nog för misstanken att det juridiska regelverket författats av en hornprydd figur med sällsynt svart humor. Love Nordberg har låtit sig inspireras av den slags bekännelseritual som illgärningsmän brukar utföra i vissa TV-dokumentärer, antingen de är gamla SS-män eller vanliga förbrytare utan uniformen som alibi. Nordberg relaterar en självupplevd berättelse om sin medverkan i en ungdomsfest som urartat till våldsamt upplopp. Precis som i de historiska dokumentärerna är balansen mellan självutlämnande och förlåtelse hårfin. Nordberg har skickligt naglat fast de ögonblick när sanningen står och väger, skrämmande tyngdlös.

Galleri ID:I är det senaste tillskottet i Stockholms konstliv inom disciplinen konstnärsdrivna utställningsplatser. Galleriet ägs kollektivt av 19 enskilda konstnärer och projektgrupper. En av de sistnämnda är The Pineapple Project Room. Bakom det står Torbjörn Limé, en av de verkliga veteranerna i Sverige när det gäller olika former av konstnärsdrivna initiativ. Utställningen "Onedaystands" är vad dess titel antyder: en serie endagsutställningar eller evenemang som sträcker sig fram till den 10 april. De deltagande konstnärerna kommer både från Sverige, Norge, Storbritannien och Finland. Uttrycken varierar från måleri till ljud, video, dans och foto. Till skillnad från andra gallerier är man föredömligt frikostig med öppettiderna, och de flesta dagarna i veckan tar man emot publiken fram till minst klockan åtta på kvällen, ofta senare. Tanken med "Onedaystands" är lika mycket att etablera en plattform för sociala kontakter som att visa upp ett antal unga konstnärers verk. Löpande information om utställningarna och vad som händer kring dem kan man få på projektets hemsida.

I sin examensutställning vid Konsthögskolan i Stockholm visade Stefan Otto förra året en installation där vi kunde möta ett antal människor som betraktade oss inifrån lägenheter upplysta med ett kraftigt bakljus. Varje individ avtecknade sig som en svart silhuett, vilket gjorde dem anonyma. Samtidigt som vi intar voyeurens position är föremålet för vår blick opersonlig. Kanske är det i själva verket vi som är iakttagna? I sin första galleriutställning har Otto fortsatt att laborera med bakljusscener, men denna gång är omgivningen betydligt mer svårbestämbar. Ofta visar bilderna en mänsklig gestalt i ett skogsparti. Figuren avtecknar sig i skarp kontrast mot en stark, okänd ljuskälla någonstans bland träden. Konstnärens goda förtrogenhet med filmens språk gör förstås att man omedelbart associerar till filmer i science-fictiongenren. Stämningen i verken utstrålar något översinnligt, kanske rentav hotfullt. Vad detta består i kan vi emellertid inte veta. Känslan som fyller oss är nämligen en produkt av associationerna hämtade ur vårt bildminne. Stefan Otto har ett väl kalibrerat sinne för det teatraliska, som han använder för att avtäcka såväl våra förhoppningar som farhågor inför det okända.

Det var bara en tidsfråga innan Magasin 3 skulle öppna ett projektrum i Stockholm. Men att man skulle göra det på den plats där Djurgårdsbrunns Värdshus stått var något av en överraskning. Det är inte alltför ofta den sofistikerade samtidskonsten vågar sig utanför det trygga reservatet på Östermalm. Än så länge är det omöjligt att bilda sig en uppfattning om vart Projekt Djurgårdsbrunn kommer att ta vägen. Sommarens nordiska videoprogram - som inte direkt har innehållit några spektakulära nyheter - känns mer som en hygglig gest gentemot den hemlösa medarrangören Moderna Museet än som ett uttryck för en självständig, strävan. Men av detta skall man inte dra några förhastade slutsatser. Redan i höst aviserar man att amerikanen Tony Oursler skall göra en utomhusinstallation i det Projekt Djurgårdsbrunns absoluta grannskapet. Det vore heller inte så märkligt om Magasin 3:s ledning på sikt söker positionera Projekt Djurgårdsbrunn någonstans i närheten av den ruta som lämnats tom i och med att Moderna Museet Projekt lagts i malpåse. Den sortens konkurrens kan svensk konstpublik bara tjäna på i längden.

Att göra en konstnärlig abstraktion av verkligheten innebär ovillkorligen att den visuella komplexiteten förenklas i avsikt att låta en annan slags komplexitet framträda. På sätt och vis skulle man kunna säga att konstnären arbetar ungefär som en mikrobiolog, vilken ur organismernas mångfald söker filtrera ut deras gemensamma struktur på cellnivå. Andreas Ribbungs måleri har sin upprinnelse i detaljer i omvärlden som redan på ett översiktligt plan pekar i riktning mot abstraktionen. Tidigare lät han hustakens linjespel i stadsbilden närma sig den konkreta konsten, och i sina nya bilder låter han oformliga samlingar av gosedjur ta språnget över i ett expressivt, färgrikt måleri. Att låta gosedjuren få komma in i målarkonstens finrum tyder på ett avspänt förhållande till såväl motivet som den egna konstnärsrollen. Någon estetisk polemik är det inte fråga om. Ribbung är inte en av de konstnärer som arbetar konceptuellt med det "låga" eller "orena" som ingredienser i sitt skapande. Egentligen är han en muterad realist, som målar detaljer ur verkligheten sådana de ser ut på näravstånd, med det förbehållet att det mera är vårt ögas uppfattning om tingen som intresserar honom än tingen själva.

Moderna Museets serie korttidsutställningar med samlingsrubriken "Udda veckor" har hittills bjudit på en riktig berg- och dalbana. Inte mycket förenar de olika utställarna, annat än möjligen att de får hålla tillgodo med samma 70 kvadratmeters utställningsyta. Och även om de riktigt djärva greppen saknats är omväxlingen i sig en förnöjelse. Martha Rosler har valt att öppna det kublika utställningsrummet mot verkligheten utanför museet genom att fokusera på de två andra tillfälliga hyresgäster som Moderna Museet delar hus med vid Klarabergsviadukten. Den ena av dessa är stödorganisationen Convictus, som hjälper HIV-positiva drogmissbrukare och hemlösa. Den andra är gocartanläggningen Race Town. Rosler har låtit Concivtus och Race Town flytta upp i museet, samtidigt som en videolänk skapar en visuell realtidskontakt melland de tre platserna. Den s.k. relationella estetiken brukar inte alltid producera konstverk som känns angelägna, men i Roslers fall känns resultatet mycket säkrare. Ingreppet hon gör i "den vita kuden" hade i och för sig kunnat vara mindre försiktigt. Ändå formulerar hennes utställning fler betydelsefulla frågor än man brukar få anledning att ställa sig efter ett besök på något av våra större museer.

Ragnar Sandberg är en av de stora målarna i efterkrigstidens svenska konst. Ändå har det på senare år varit svårt att få se hans verk i någon mer omfattande presentation. Nu är denna brist reparerad i och med Liljevalchs överdådiga Sandbergretrospektiv, som nästa år kommer att vandra vidare till konstmuseerna i Göteborg och Norrköping. Utställningen har sammanställts av Mårten Castenfors, som gjort ett gediget arbete. Han har undvikit den strikta kronologiska presentationen, och i stället arbetat med olika teman. För många blir detta brett upplagda möte med Ragnar Sandberg ett kärt återseende, en bubblande fest för ögat. Konstnärens exceptionella färgkänsla har förutsättningar att påverka nya betraktare lika starkt som de redan invigda. Utställningen lyckas emellertid samtidigt tvätta bort mycket av den idyllstämpel som stundom häftat vid Sandberg. I de tidigaste faserna av konstnärskapet märks tydligt influenserna från Edvard Munch, och de starka färgerna blir kokonger som inom sig rymmer själens mörker. Men även i de senare bilderna finns en latent oro, som framkallar gnisselljud i bildrummets perfekta harmoni. Man skall med andra ord inte leka med Ragnar Sandberg, utan möta honom som en konstnär som har något angeläget på hjärtat.

Anders Olofsson

Vår orienteringsförmåga i vardagen förutsätter att det finns en överensstämmelse mellan vad vi ser och funktionen som detta har. Konstnären, däremot, arbetar gärna med att bryta denna tysta överenskommelse i avsikt att göra oss mer eftertänksamma. Mats Eriksson, Björn Kjelltoft, Izabela Knockenhauer och Liv Strand arbetar allesamman med konstnärliga uttryck som lockar vår blick, men i samma stund ändrar förutsättningarna och gör det igenkännbara okänt. Det kan handla om vardagliga material som används i ett helt annat sammanhang, hybrider mellan konstverk och historisk dokumentation, reklaminslag som hanteras med stillsam hantverksmässighet eller stramt arkitekton