I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

Nyetablerade galleristen Natalia Goldin öppnar med en debutant, f.d. konstfackeleven Erik Aalto. Aalto arbetar med ett övergripande koncept som i sagans och mytens form tar upp frågor om makt, gemenskap och det hot som kommer från vårt omedvetna, vilket inte bara är en reservoar för positiva influenser. Utställningen kombinerar tecknad film, skulptur och måleri för att engagera alla sinnen. Konstnärens formspråk är stramt och närmast grafiskt. Stämningen som verken förmedlar är kuslig, men inte utan sina ljusa inslag. Som alla goda fabler rymmer Aaltos berättelse såväl goda som onda krafter, men han avstår från att inta en moraliserande hållning. Han skapar närhet till betraktaren, samtidigt som vi ändå inte tillåts någon fullständig identifikation med konstverkets värld. natalia goldin gallery kommer att döma av säsongsprogrammet att i första hand visa ung svensk konst. Med en geografisk lokalisering på det i övrigt kulturbefriade Kungsholmen skall det bli intressant att se om man lyckas locka den svårflörtade konstpubliken till sig. Grannskapet till Filmform är en fördel, men visst skulle man önska att fler gallerier upptäckte möjligheterna i den stadsdel som är huvudstadens mest expansiva. (Adress: Svarvargatan 2.)

Mellan auktionshusen och samtidskonsten råder - med några få undantag - ett ganska spänt förhållande. Kompetensen på området samtida konst hos auktionshusen är ofta bristfällig, och det kommersiella intresset i framför allt den yngre konsten litet. Det är inte underligt, eftersom man i huvudsak inriktar sig på andrahandsmarknaden, dit de unga konstnärernas verk kommer först efter några utställningar. "Action Work", ett praktiskt examensarbete utfört av Karolina Bertorp och Marta Riit vid Stockholms Universitet, är ett försök att prova om auktionsformen är ett bra sätt att förmedla samtidskonst av unga konstnärer. De deltagande konstnärerna och verken är inte helt okända för de besökare som följt konsthögskolornas elevutställningar och grupputställningar under de senaste åren. Det gör nu inte så mycket, eftersom man förfogar över lokaler vid Stureplan, det hetaste stråket i Stockholms innerstad, med potential att attrahera en ny konstpublik. Riktigt spännande blir det dock på utställningens avslutningsdag, då auktionen skall hållas. Något hot mot auktionshusen kan knappast "Action Work" bli. Däremot är de en tänkbar utmanare till vissa gallerier och mindre konsthallar som satsat på att visa verk av förhållandevis oetablerade konstnärer med en sparsam produktion. Hittar "Action Work" en finansiär kan fortsättningen bli intressant att följa. (Bilden föreställer en installation av Thomas Broomé.)

Förhållandet mellan språk och konst – för att inte tala om det mellen språk och nationalitet – är lika gammalt som komplext. Att lära sig ett främmande språk är första steget i processen som leder till att man accepteras som något annat än en outsider. På samma sätt kan språket effektivt användas för att utestänga individer, eller hela folkgrupper, från delaktighet i samhället. Henrik Andersson har utgått från den form av svenskundervisning som pågår inom ramen för SFI (Svenska för invandrare). Han har använt sig av autentiskt utbildningsmaterial, men sammanhanget som det presenteras i förändrar vårt intryck. I en av utställningens två installationer har SFI:s talövningar tagits i anspråk för att ”dubba” avsnitt ur den ökända 70-talsporrfilmen ”Fäbojäntan”, vilken kom att utgöra en av ”den svenska syndens” hörnpelare. I den andra installationen loopas uttalsövningar genom en talförvrängningsapparat, och återkommer med ett hotfullt, smått befallande tonläge. Bägge fallen föder en tveksamhet hos oss om hur naturligt välvilliga språkstudierna är. Hur mycket – eller hur lite – behövs egentligen för att en harmlös språkövning skall bli till ett uttryck för makt eller för ett momant i en manipulativ strategi? Utan att smälla pekpinnen i katedern visar Henrik Andersson på svagheterna även i den mest välmenande pedagogik.

Längst upp under taket i Väsby Konsthalls utställningssal tornar den tyske konstnären Jonas Burgerts målning upp sig. På en gråbeigefärgad, tapetliknande, bakgrund spritter blommönstren. Den är enorm där den hänger längst in i lokalen, och den bildar för mig en start för årets Biennal i måleri som pågår i Väsby konsthall och Galleri Infra. Medverkar gör 92 konstnärer från 22 olika länder. Jämfört med förra biennalen, den första, är det en djärv utökning - från de nordiska och baltiska länderna har den konstnärlige ledaren Ricardo Donoso tagit ett steg rätt ut i världen. Han har samlat ihop en seriös samling måleri som visar att konstarten sannerligen frodas och mår bra. Syftet med denna andra upplaga av biennalen är fortfarande att lyfta fram och visa upp ett brett måleri för en bred publik. Biennalens krafter läggs på verkens inbördes relationer med varandra, vilket är dess styrka. För även om det kvantitativa intrycket förstås är överväldigande, vilket gör att kvaliteten skiftar, är det lätt att hitta favoriter bland de flera hundra verken. Vissa verk får nämligen framträda mer, andra blir framhävda tack vare sammanhang och fysiskt utrymme - biennalen befattar sig helt enkelt inte med någon typ av någon lika-för-alla-mentalitet. Det är därför helt i sin ordning att välja. Själv fastnade jag en lång stund i den ljusa atriumliknande övervåningen, där monumentaliteten i verk som Jonas Burgerts (bilden) måleri framhävs lite extra tack vare denna finess. Berörande är också etablerade Linn Fernström och Annika Bryngelson, liksom den lovande konstnären Jens Hedin. Och det är bara i en av de sex olika utställningsdelarna biennalen består av. (Adress: Väsby Konsthall: Optimusvägen 12B, Upplands Väsby, Galleri Infra; Infra Business center, Kanalvägen 10A, Upplands Väsby.)

Dikten överträffar verkligheten, brukar det heta. Men ibland kan verkligheten ge ett starkare intryck än ens det mest skickligt förfärdigade konstverk, speciellt när denna verklighet formas av drömmens materia. Mette Björnberg har inriktat sig på att spegla vår vardag ur en synvinkel som gör att bilden av vad som egentligen syns blir undanglidande. Ofta är de objekt hon använder som utgångspunkt för sina verk av ett högst prosaiskt slag. I sin nya utställning har hon utgått från sängar, vilket måste sägas vara ett närmast arketypiskt motivval. Forskare upphör aldrig att entusiastiskt berätta för oss hur stor del av våra liv vi egentligen tillbringar i horisontalläge. Björnbergs sängar fungerar som ett slags provkarta över alla upptänkliga sinnestillstånd, från det sensuellt inbjudande till det mörka och skrämmande. Hon hanterar med utsökt tekniskt handlag kontrasten mellan innanmäte och ytterhölje, vilket gör att sängarna fungerar som behållare för fantasins frön. I måga fall blir vi inte uppmärksamma på vad de små skulpturerna försöker berätta för oss förrän vi befinner oss tätt intill dem. Och då är risken överhängande att vi överraskas genom att plötsligt sugas ned i madrassens svarta hål… (Adress: Riddargatan 29.)

Konstnärens närområde är ett klassiskt tema i konsthistorien. Oftast har det emellertid handlat om konstnärsateljén, som av tradition utgjort det smått magiska kraftcentrum från vilket all konstnärlig verksamhet utgår. Men i våra dagars moderna storstäder har andra aspekter kommit att läggas till den klassiska tematiken. Camilla Carlsson har som ung stockholmskonstnär valt att arbeta med ett problem som är en angelägenhet för många unga invånare i Stockholm. Som många har hon vant sig vid att flytta runt mellan olika vänner med ett minimalt bagage. Under utställningsperioden hos Sauna har Carlsson utvidgat denna nödtvungna strategi till att även omfatta Saunas kombinerade galleri och kontorslokal. Konstnären har spunnit ett nät av textiler (förmodligen tillverkat med de egna paltorna som råmaterial), vilket kommit att expandera och mer eller mindre innesluta galleristernas och deras arbetsplatser. Väl inne i lokalen upptäcker man att Carlssons ingrepp befinner sig i mycket nära att uppträda som en organiskt utväxt, en slags parasit eller främmande varelse som lever i symbios med värdorganismen. Idén kan synas utstråla ett latent hot, men Camilla Carlsson förvandlar den till en relativt trevlig och sympatisk form av ockupation. Handarbete på makronivå! (Adress: Bastugatan 1A.)

Jan Christensen tillhör den kategori yngre norska konstnärer som kan bennämnas “urban slick”, och dit man bland andra även kan räkna Børre Saethre, Andreas Heuch, Torbjørn Sørensen och några till. Trots att deras verk skiljer sig ganska mycket från varandra förenas de i en idévärld där populärkulturella influenser, konsthistoria och en fingertoppskänsla för design och finish spelar en viktig roll. Tyvärr har vi inte fått se så mycket av dem i Sverige, men kanske är en förändring på gång. Jan Christensen arbetar ofta med målningar direkt på väggen. De håller sig emellertid sällan inom traditionella gränser, utan tenderar att ta sig ut i rummet med hjälp av golvet eller taket. I de flesta fallen är det konstnärens mål att vi skall känna oss omslutna av bilderna, vilket även gäller utställningen hos Nordenhake. Denna gång är det filmens värld som fått stå för grundmaterialet. Målade ”filmremsor” i klara färger sträcker sig längs väggarna och förvandlar rummet till ett läsbart medium. På sina håll kan man se fragment av digitala siffror, ett sönderfallande räkneverk som markerar både livets förgänglighet och tidlöshet. Den förnimmelse av ensamhet som verket förmedlar är dock inte starkare än att den tillåter enstaka signaler mellan människor i olika tider och på olika platser att slippa igenom. (Adress: Nybrogatan 25A.)

Surrealismen har aldrig satt några djupare skott i den svenska konstmyllan. Etter en kort blomstring på 40-talet med Halmstadgruppen och Imaginisterna försvann den mer eller mindre från dagordningen, även om givetvis enskilda konstnärer fortsatte att odla surrealismens form- och symbolspråk in splendid isolation. Surrealismen var helt enkelt inte något som passade den svenska mentaliteten. Andra ismer, som minimalismen och konstruktivismen, tycks ha tilltalat vår folksjäl på ett mer omedelbart sätt. Den geometriskt grundade ordningen är helt enkelt ett starkare kort än surrealismens gränslöshet och farliga spontanitet. Men frågan är om inte det inte skett ett vindskifte under det senaste decenniet. När Andréhn-Schiptjenko parar ihop veteranen Gudrun Åhlberg med ett koppel av galleriets egna konstnärer (Carin Ellberg, Annika von Hausswolff, Johan Nobell, Nina Saunders och Johan Zetterqvist [bilden] ) slås man av den närhet som finns mellan utställarna i sättet att betrakta världen. Ibland, som i Johan Nobells fall, rör det sig till och med om formella likheter. Utställningen bejakar insikten att det som syns vara något inte alltid är det, och söker med stillsamt eftertryck övertyga oss om att drömmen i många fall är en säkrare representation av verkligheten än de myriader av yttre bilder som vi i svaga ögonblick förväxlar med sanningen. (Adress: Markvardsgatan 2.)

Hämningslöshet är inget som varit en dussinvara i konsten under det senaste decenniet. Även de mest ystra estetiska krumsprången har ofta visat sig vara motiverade av omsorgsfullt kalkylerade teoretiska hänsyn. Den spontana livsglädjen och förundran över konstens möjligheter är det inte lika ofta man möter. Johan Drott Löfgren, alias Drott Spectra, uppvisar dock bägge dessa egenskaper. Därutöver kombinerar han dem med ett lustfyllt intresse för digital teknik av allehanda slag. Men i bakgrunden skymtar en målerisk abstraktion av relativt traditionellt snitt, som han återanvänder genom att låta den passera genom ett högst personligt konstruerat filter. Vi kan känna igen somliga av motiven, som diffusa landskap och det japanska berget Fuji. Dessa har konstnären antingen behandlat med datorns hjälp eller låtit återskapa med hjälp av oljefärg och pannå. Vad som bestämmer vilken väg han väljer att gå tycks mer vara beroende av ögonblickliga infall än resultatet av en långsiktig konstnärlig strategi. Det gör att utställningen drar åt så många håll att den hotar att spricka. Att detta ändå inte sker kan till stor del förklaras med den oförställda, sammanhållande entusiasm som Johan Drott Löfgren smittar även utställningsbesökaren med.

Det finns en slags konst som aldrig tillåts träda in i det estetiska finrummet, men som ändå spelar en viktig roll för vår verklighetsuppfattning. Vad jag talar om är medicinska, arkitektoniska och tekniska sprängskisser. De tar oss med in i en värld som få av oss någonsin kommer att se, skildrad ur ett perspektiv som egentligen är omöjligt. Niklas Eneblom har utgått från sprängskisser av byggnader, men han har valt att reducera dem så långt att bara vissa detaljer finns kvar. Dessutom har han fört in människor i bilderna, något som de renläriga byggnadsillustratörerna sällan eller aldrig gör. För dem är huskropparna i sig tillräckligt fascinerande. Eneblom vill gå ett steg längre, och foga samman de arkitektoniska elementen med människors relationer. Resultatet har blivit en serie målningar som balanserar på gränsen mellan det realistiska och det abstrakta. Mot en monokrom grund avtecknar sig detaljerat återgivna byggnadselement och figurer, allesamman delar av en funktionellt helhet som är okänd för oss som betraktare. Men när frikopplingen av den fysiska strukturen från dess funktion skett framträder ett annat sammanhang. Enebloms figuration blir lätt, närmast svävande, en skör utopisk dröm om konsten som en brygga mellan människa och samhälle.

Det lever i Anna-Carin Englunds detaljrika bildvärldar - eller ”telningar”, som hon kallar sina korsningar mellan teckning och måleri. På Göteborgs Konstmuseum visas 48 bilder av vitt skiftande slag och i olika tekniker. Det är ett berättande måleri som rör sig mellan skräckblandad grotesk humor och ett mer avskalat allvar. I dessa absurda miljöer tycks allt möjligt men ingen går säker: Skuggor lurar i vrårna och det ryker ur eluttagen. Ju längre man tittar, desto fler skikt låter sig anas. Det är gåtfullt och kryptiskt, ofta mycket suggestivt. Dödsföraktande flickor, benrangel och skadade överklassrävar; alla får rum. Och i dessa rum tar såväl figurernas värsta mardrömmar som deras mest efterlängtade fantasier plats: Bakom ett flyttbart duschdraperi väntar en naken karl, i en hylla hos frisören står ett fotbollsmål. Mycket är svindlande bra, i synnerhet då det uppfinningsrika bildskapandet får blomma ut i surrealistiska konstellationer, i miniatyrdramer där tiden och rummets vanliga begränsningar upphör. (Bilden föreställer en detalj ur en större målning. Adress: Götaplatsen/Avenyn.)

Parallellt med Färgfabrikens utställning om bokförläggaren Bo Cavefors (med Leif Elggren och Kent Tankred som curators) visar man även resultatet av ett projekt där deltagarna arbetat med temat “artist books”. Utställningen har vuxit fram i samverkan med Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, och samlar såväl lärare som nuvarande och tidigare elever. Mångfalden är därför imponerande stor, och av de förkättrade generationsgränserna märks inte särskilt mycket. Tolkningen av begreppet ”artist book” är mycket bred. Somliga konstnärer har valt att betrakta boken som bärare av information, medan andra uppfattar den som ett objekt eller en symbol för lärdom, makt, minne och samhällsengagemang. ”The Expanded Book” har en generös öppenhet som inte alltid brukar vara framträdande när ett stort antal konstnärer skall försöka samlas kring ett utställningskoncept. Den är också ovanligt sinnlig för att vara byggd kring ett förhållandevis intellektuellt tema. Stina Stigells delikat sköra tält av lagbokssidor (bilden till vänster) och Johan Drott Löfgrens ”mobila målning” kan synas vara två oförenliga kontraster. Ändå fungerar de mycket väl i samma rum, och skapar – tillsammans med övriga deltagares verk – en inre rytm som gör utställningen både stimulerade och sevärd.

moment:konst/Cityhuset, Gubbängen: "Existens & Engagemang" (25/1-7/2)

Stockholms förorter är en undervärderad resurs i huvudstadens konstliv. Lokaler finns, och en publik som inte är övermätt på kulturupplevelser. Projektet "moment:konst" (med konstnären Veronica Brovall som curator) tar under ett par veckor Cityhuset i Gubbängen i besittning med en utställning under titeln "Existens & Engagemang". I utställningen deltar Katja Aglert, Emil Holmer, Petra Lindholm, Churchill Songs Madikida, Simon Says, Spacecampaign, Paul Steen, Ninia Sverdrup och Lisa Torell. Allesamman tillhör kategorin "ung samtidskonst", vilket i detta fall betyder att projektet har en inte alltför lättsmält utformning. Somliga av de ingående verken är ganska introverta, och sannolikt intressantare för konstnärernas närmaste bekanta än för en bredare publik. Ambitionerna är emellertid höga, och under utställningsperioden kommer besökarna även att kunna lyssna till föredrag av konstnärerna Elin Wikström och Cecilia Edefalk. Men utställningen har också sina oomtvistliga höjdpunkter. Emil Holmer repriserar ett verk som visades förra året i hans elevutställning på Konsthögskolan i Umeå. Holmer har "kidnappat" möbler på olika skolor, tagit hem dem till ateljén och förändrat dem innan de åter passats in i ursprungslokalerna. Resultatet har blivit något som liknar en offentlig miljö på väg att implodera. Petra Lindholm presenterar ännu ett starkt videoverk, där hon tagit utgångspunkt i helt vanliga, odramatiska videosnuttar som hon knycklat ihop, dragit ut och försett med en suggestiv musik. Och därmed åstadkommit en konstnärlig fullträff.

Minnen och upplevelser från en barndom kan vara något privat, något som blir svårt att förmedla så att berättelserna når ända fram, blir betydelsefulla för en omgivning utan anknytning. Det innebär också en utmaning att ge sig i kast med ämnet utan att bli långrandig eller påträngande. Uppsalabaserade konstnären Fredrike Fagerlind lyckas på ett klarttänkt sätt med uppgiften. Rakt överraskande berättar hon en historia om sig själv och sina systrar i utställningen "Tre hummande jäntor" på Ekeby Qvarn. Berättelserna är så tydliga att de blir igenkännbara i ett ögonblick, och med hjälp av en egen naiv och spretig stil övertygar hon och blir ömsom roande, ömsom rörande i de oljor och teckningar hon ställer ut. Hon berättar om en rad minnen med slagkraftiga och färgstarka nyanser, som förstärks ytterligare med titlar som "Jag har väl öron", "Jag har högt hår och plockar blommor" och "Tonårsrum". Utställningen fungerar som en illustrerad dagbok, men genom den allmängiltiga hållningen blir den inte för privat. Den blir istället intressantgenom konstnärens teknik. Fredrike Fagerlind förkortar perspektiv och svänger till formerna på ett eget sätt. Hon har ibland inte riktigt kontroll över alla gestalter och motiv, men tempot i berättelsen om de tre systrarna håller ändå, eftersom där uppenbart finns en hel del minnen som tjänar på att förmedlas.

I Index utställningsprogram under de senaste åren har vi med jämna mellanrum kunnat möta konstnärer och verk som på olika sätt arbetat med utopiska tankemodeller som råmaterial. Utställningen ”Fair Trial” består av tre delar som alla har med drömmen om det (näst intill) omöjliga att göra. Konstnärerna Anri Salas, Carl Johan Erikson och Veli Granö låter oss möta människor som allesamman lever i världar som befinner sig bortom vår egen, och vars ouppnåelighet är det som ger livet i det tröstlösa nuet en mening. Det kanske starkaste bidraget kommer från Carl Johan Erikson, som i en närmast plågsam video skildrar hur en frikyrkopredikant försöker få en kvinna i församlingen att tala i tungor. Givetvis misslyckas hon, och plötsligt skiftar hela stämningen. De närvarandes förhoppning om att bli åskådare till ett möte med det gudomliga förbyts i en illa dold besvikelse, och till slut också ett förakt för den ”ovärdiga”. Eriksons verk har ett kusligt inifrånperspektiv, som både gör det trovärdigt och demaskerar sitt motiv med en nykter, icke-manipulativ ton.(Adress: S:t Paulsgatan 3.)

I en tid när allt som syns, hörs och görs förefaller extremt tidsbundet kan det vara något av en befrielse att möta ett konstnärskap som är garanterat otidsenligt. Liljevalchs stora sommarutställning med verk av Eddie Figge låter oss möta en konstnär som hämtat sin vision från en helt annan värld än den som inramas av skattehöjningar, folkomröstningar och dagisplatser. I Figges verk lever fortfarande drömmen om den ljusa framtiden och möjligheten att nå bortom varje tänkbar fysisk och mental gräns. Ofta är färgerna lätta och klara, ljuset i bilderna luftigt och figurationen näst intill tyngdlös. Bara under en enda period, i början av 60-talet, sänker sig ett mörker över bildrummet och ger upphov till en fördjupad komplexitet. Det är svårt att med samtidens snålblåst i ryggen känna sig helt gripen och övertygad av Figges målningar. Men om konstnärens uppriktiga intentioner råder det inget tvivel, liksom om att utställningen har något väsentligt att berätta om modernismens heroiska och troskyldiga utopism. (Adress: Djurgårdsvägen 60)

”Less is more” är ett uttryck som tillskrivs den store arkitekten Mies van der Rohe. Det är en devis som fortfarande äger giltighet. Konstnärlig styrka har sällan med uppskruvade effekter att göra, utan är oftare resultatet av väl valda strategier och detaljer. Amerikanen Spencer Finch arbetar med något så basalt som människans perceptionsförmåga ch dess relation till vårt visuella minne. I installationen ”Winter Light” har han återskapat det ljus som förekommer utanför hans ateljé i Brooklyn en februarieftermiddag. Rummet som Finch använder sig av är helt tomt, och i stället är det de minutiöst välkalibrerade lysrören i taket som skapar den speciella stämningen. För alla andra än Finch är förstås installationens relation till det individuella minnet ett element som ligger bortom vår uppfattningsförmåga. Ändå är det uppenbart att lokalen fungerar som ett fönster genom tid och rum mot en okänd verklighet. Efter en stund känner betraktaren att de egna, välkända referenspunkterna mister sin hållfasthet, och man förflyttas in i en annan individs värld trots att inget vittnar om vem denne är eller vilken plats det handlar om. Spencer Finchs högst personliga form av psykologisk relativitetsteori producerar fortfarande fascinerande resultat.

Share of mind är en term som används i ekonomisk-strategiska kalkyler i varumärkessammanhang. Ett märkes slagkraft mäts i antal andelar, ju mer genomarbetat märket är desto mer tar det sig in i vårt medvetande. På Norrtälje Konsthall finns Pär Fredins verk med samma namn. Verket består av en vägg med suddiga fotografier tagna i smyg på människor i varuhus. I installationer och aktioner undersöker Pär Fredin och Patrik Karlström konsumtionssamhället. Konstnärerna presenterar en konceptbaserad utställning där de har separata verk, men de har också arbetat gemensamt på plats. CoopForumLoop exempelvis, en film som visar utgången till Coop Forum i Norrtälje. Kundvagnar rullas ut av nöjda konsumenter upptagna i sin egen värld. Verket fungerar som en konsumtionsversion av Mark Wallingers video "Threshold to the Kingdom". Tankarna leds till kontemplativa religiösa sysslor, tillfredsställelsen är påtaglig. Duon arbetar vidare på det samhällsgranskande tema de båda bearbetat tidigare. Patrik Karlström visar här en monumental vägg av konsumerande. Han har samlat på sig plastformar från saker han köpt och använt dem som gjutformar till gipsskulpturer. Verket fyller en estetisk funktion, vilket är förbryllande utifrån dess utgångspunkt i restprodukten. Pär Fredin har som en aktion handlat en t-shirt på en klädaffär i Norrtälje, tagit hem och strukit fast ett eget emblem – Valofrihet – och hängt tillbaka plagget i butiken. Utställningen i Norrtälje konsthall bjuder på smart genomförd samhällskritik mitt i konsumtionshaussens vardag. Dessutom levererad i snygg förpackning, vilket är utställningens bonus.

På gator och torg är asfalten ofta prickig av gråvita kluttar; begagnade tuggummin som valsats runt i främmande munnar för att efter förrättat ärende spottas ut och jämnas med marken. I Pannrummet på Konstepidemin har dessa intrampade, osedda avtryck fått en upphöjd position. Frosti Fridrikssons utställning ”Stay Fresh…” innehåller en serie färgfotografier av kraftigt förstorade tuggummifynd. Somliga för tankarna till ben eller granitblock, andra till marmor eller plast. Associationerna färgas sannolikt även av Ann Carlssons Korneevs stenskulpturer som visas i huvudgalleriet intill; utställningarna bildar en udda men intressant dialog. På golvet ligger även här ”skulpturer”, platta fejkkluttar som ter sig äckligare än fotografiernas närmast natursköna motiv. Vid entrén bjuds den hugade besökaren tuggummin i mer ordinär storlek. Även om dessa exemplar ser färska ut, lockar de föga. Isländsk samtidskonst domineras av humor och finurlig minimalism, åtminstone den som låter höra om sig. Här sker en lyckad förening av båda tendenserna. I Fridrikssons lättsamma tilltal finns också en djupare underton som bottnar i vår alltmer desperata och kommersialiserade strävan att förbli fräscha, fria från kroppsliga lukter och skrynklor. En strävan som ju ytterst handlar om dödsförnekelse.

Ärevördiga Liljevalchs konsthall har under de senaste åren arbetat hårt för att söka återta den tätposition man en gång hade i Stockholms (för inte att säga Sveriges) konstliv. Förnyelsen av Vårutställningen och stora experimentella projekt som Jårg Geismars ”The Optimists” är några exempel på detta. Ett annat är att konsthallen numera arbetar med sina lokaler som ett antal separata rum, vilka kan disponeras såväl för hela utställningen som för mindre projekt. Man har också börjat arbeta med en typ av konstnärlig infiltration som tidigare hade varit otänkbar. Andreas Gedin har under ett och ett halvt års tid gjort ”inngrepp” i konsthallen och dess närmiljö på ett sätt som ofta varit så precisa att besökaren haft svårt att upptäcka dem. Nu har man gjort publiken välgärningen att i koncentrerad form rekapitulera (och delvis återuppföra) Gedins verk från denna period. Som ofta i hans konstärskap handlar det om att hitta glipor i de skenbart logiska förklaringsmodellerna, återupprätta förlorade sammanhang och så tankefrön med utgångspunkt i frågeställningen om natur och kultur som är så enkla att de är svåra att komma på, hur mycket man än anstränger sig. Gedins tilltal är sympatiskt lågmält, och han har ett personligt tonfall som är ganska ovanligt i konsten av idag. (Adress: Djurgårdsvägen 60.)

Tills helt nyligen visades en retrospektiv med Jan Håfströms konst på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. I Lisa Gerdins första separatutställning i samma stad har serietidningarnas pojkdröm bytts ut mot flickans lek med dockor. Men då Håfströms serierutor är fyllda med färg gapar rummen i Gerdins konkreta dockskåpsliknande träskulpturer som skjuter ut från galleriets väggar tomma. De abstrakta dockskåpen är bländande vita och enbart mönstrade tapetbitar som har klistrats upp på några av skåpväggarna, bryter på ett sparsmakat sätt mot den rena linjen. En del avgränsande träbitar i ”dockskåpen” saknas så att rummen i dockskåpen smälter samman med galleriets väggar och omvärlden. Det är som om Gerdin vill visa att här finns det plats för alla och om det skulle vara så att utrymmet inte räcker till är det bara att slå ut en vägg och skapa nya rum. Mitt på golvet i galleriet står en skrinda bruten i två delar. Den kan vara en symbol för en trasig barndom eller ett konstaterande att barndomens magiska föreställningsvärld under livets gång oundvikligen får sina törnar. I den vuxnes rekonstruktion av barndomen har minnena inte alltid sina givna platser. Men genom att leka med de osynliga dockorna i Gerdins abstrakta dockskåp kan var och en fylla tomrummet med mening.

Peter Geschwind är en konstnär som arbetar på gränsen mellan det vardagliga och det surrealistiska. Tidigare har han bland annat visat Archimboldoparafraser tillverkade av städartiklar och (tillsammans med kollegan Bo Melin) industrirobotar som programmerats att utföra olika slapstickgags. Denna gång tar han sig an musikindustrin på sitt eget speciella sätt. Utgångspunkt för installationen ”Sound Cut” är en låt av det amerikanska punkbandet Dead Kennedys. Men Geschwind har ett efter ett plockat bort originalinstrumenten, och ersatt dem med ljud framkallade av olika föremål som var och en kan hitta hemma i hushållsskåpen. Hela tiden följer doch ljudet den ursprungliga struktur som rocklåten har. Effekten fullbordas av en proffsigt klippt video, där alla ”aktörerna” – dammsugare, plastmuggar, grytlock, flyttkartonger, tvättmaskiner och många andra ting – framträder. Peter Geschwind har tagit skamgrepp på popbranschen med ett stort leende. ”Sound Cut” har ett distinkt beat, och det vore ingen överraskning om verket förr eller senare hamnade på skivtallriken hos någon innovativ DJ. Men det behöver inte ske för att man skall uppfatta verket som den konceptuella och faktiska fullträff det är.

Nystartade Studio 44 drar igång sin utställningsverksamhet med att visa verk av fyra unga konstnärer - Annika Johansson (bilden), Carin Hildebrand, Stefan Johansson och Britta Kjellgren - som allesamman arbetar med traditionella tekniker som måleri och teckning. Utställningen är den första i en lång serie med deltagande av de 28 konstnärer som samlas under Studio 44:s paraply. Den som förväntar sig någon stark, konceptuell profilering från det konstnärsdrivna galleriet har inte mycket att vänta. Den enda gemensamma nämnaren är att konstnärerna inte skall ha någon etablerad gallerikontakt. Det hindrar inte att flera av dem har förekommit ganska regelbundet i större och mindre utställningar runt om i landet. Studio 44:s första utställning formerar sig till största delen kring en nyläsning av den modernistiska estetiken, där konventionella måleriska uttryck vrids en aning tills, den bakomliggande idégrunden plötsligt får en annan innbörd. Ett exempel är Britta Kjellgren, som förvandlat en Kenneth Noland-parafras till ett praktiskt draperi av smala, fritt hängande remsor av duk och färg. Ett annat är Annika Johanssons "remix" av Lena Cornqvists morbida version av småflickors lekar. Studio 44 har på rekordkort tid, med stöd från Sveriges Bildkonstnärsfond, blivit ett snyggt och välskött centrum för samtidskonsten. Det välvilliga intresse som de bidragsgivande myndigheterna på senaste tiden visat konstnärsdrivna utställningsprojekt är ett positivt inslag i konstlivet. Ännu trevligare vore det om statsmakternas entusiasm utsträcktes till att omfatta även de kommersiella gallerierna, vars kulturförmedlande roll sedan länge missgynnats av nuvarande skatte- och avdragsregler.

Tidigare i år ställde Charlotte Gyllenhammar ut ett verk på Moderna Museet, där hennes personliga minnen av en traumatisk nyhetshändelse spelade huvudrollen. Kidnappingen och den plötsliga frigivningen av den amerikanska rikemanssonen John Paul Getty III kablades ut över hela världen i början av 70-talet. Bilderna av den stympade unge mannen (kidnapparna hade skurit av hans ena öra) kom att bli en obehaglig påminnelse om att våldet lurar bakom knuten när vi minst av allt anar det. I sin nya utställning återvänder hon till denna tid och en händelse som för eftervärlden kommit att bli symbolen för den internationella terrorismens genombrott: Morden på de israeliska idrottsmännen vid OS i München 1972. Samtidigt går det ett djupt personligt spår genom bägge utställningarna, och det skapar en koppling mellan de mörka världshändelserna och barndomsminnen av fysisk utsatthet och fara. Gyllenhammar gör det ångestladdade slitet i skolans gymnastiksal och oron som TV-nyheternas våld väcker till två kompletterande sidor av samma mynt. I bägge fallen kapslas individen in i en sfär vars gränser definierats av omvärlden, och som inte kan genombrytas utan att den egna personligheten utsätts för fara. Konceptet kan förefalla akademiskt, men Gyllenhammar förvaltar det på ett sätt som gör att hon ur de mest privata drömmar och mardrömmar kan filtrera ut en förnimmelse av allmänmänsklig sårbarhet av ett slag som aldrig nyhetssändningarna lyckas förmedla. (Adress: Skeppargatan 70.)

Den 15 december 1973 slutade ett av de mest omtalade kidnappningsdramerna i modern tid med att offret, Paul Getty III, återförenades med sin familj efter att ha släppts av förövarna. Då hade det gått fem månader sedan han fördes bort. Vid denna tid var Charlotte Gyllenhammar 10 år gammal, och bilderna av Getty som kablades ut över världen när han släpptes har följt henne som ett starkt visuellt minne. I Gyllenhammars installation på Moderna Museet upprepas de fladdriga, svartvita nyhetsbilderna om och om igen, samtidigt som ett öronbedövande motorljud hörs. Framför filmduken sitter en grupp skulpturer föreställande små barn i snarlika overaller. De små figurerna har dykt upp tidigare i Gyllenhammars konstnärskap. De har alltid samma rörande, sköra utseende samtidigt som de på något märkvärdigt sätt förhåller sig slutna och främmande. De är identitetslösa, och utstrålar ändå en individualitet som väcker vår medkänsla och nyfikenhet. De befinner sig i stark kontrast till den hetsade Getty, som banar sig väg mellan åskådarna utanför polishuset i Rom, översköljd av fotoblixtar. Gyllenhammars verk är undflyende och en aning mystiskt. Rummet hon skapar upprättar en zon för utprovning av vår relation till offentlighet och intimitet, fiktion och verklighet.

Konst som står ut från det jämntjocka. Det var mottot när konstnären Carl Michael von Hausswolff gjorde urvalet till Göteborgs internationella konstbiennal, den andra i ordningen. Förutom på Götaplatsens konstinstitutioner i Göteborg finns en, om än orättvist liten, del av biennalen på Bohusläns konsthall i Uddevalla. Och nog rymmer rubriken ”Against all evens” oväntade inslag: flera av de 28 namnen kommer utifrån den etablerade samtidskonsten. Till det mest udda hör den postumt medverkande ingenjören Martin Ekenberg som skapade världens första brevbomb 1904. Eller den libyske porträttmålaren Nizar Ali Siala vars jätteporträtt av landets ledare Gaddafi (bilden) nu pryder konsthallens fasad. Mer provokativa än udda är Richard Kerns fotografier av nakna unga flickor, bilder som vädjar till betraktarens upprördhet genom att anspela på pornografins exploatering och manligt fluktande. Att curatorn själv är förankrad i ljudkonsten har satt spår; inte bara ögonen får sitt, hörseln angrips av bland andra Franz Pomassls, Else Marie Pade eller Pitas genomträngande ljudinstallationer. I entrén till Göteborgs konstmuseum har Simone Aaberg-Kaern installerat ett autentiskt flygplan som ingår i en installation om kvinnliga stridspiloter. I videon beskriver konstnären ett kvinnligt systerskap i himlen, själv ser jag ett otäckt mystifierande. Bar konst bryter mot det gängse, men när själva avvikelsen är målet och det främmande upphöjs till norm genom sin annanhet blir resultatet exotism. Den tendensen finns på biennalen. Nog finns också annan slags konst, varav en del starka kort (även om somligt har svårt att göra sig gällande i larmet). Nämnas bör ändå Kendell Geers foton av hemlandets svedda marker, Ryoji Ikedas klaustrofobiska passage och Russel Haswells rödfärgsindränkta kackerlacka vars livskamp inte går att värja sig emot.

När galleristen Claes Nordenhake för något år sedan flyttade verksamheten till Tyskland var det onekligen ett kvalitativt avbräck för svenskt konstliv. Nu är delvis skadan på väg att repareras i och med att galleriet öppnar en filial i Stockholm, i den lokal som tidigare var Anderas Brändströms projektrum. Någon projektverksamhet kommer Nordenhake emellertid inte att bedriva. Utställningar med galleriets konstnärer står på programmet. Först ut är Mona Hatoum, som därmed gör sin första separatutställning i Sverige. Hatoum tillhör det lilla antal konstnärer som behärskar både det stora och det lilla formatet. Hennes större verk har vi kunnat se på bl.a. Tate Britain och Documenta. Ofta har temat kretsat kring vardagen och vardagsmiljöer som en källa till traumatiska, drömlika upplevelser av hot och utsatthet. I sin utställning på Nordenhake rör hon sig i ett betydligt mindre format, och verken söker sig åter till den personliga samtidshistorien – kännetecknad av uppbrott, främlingskap samt kulturell identitet – som konstnären själv delar med många av världens invånare. Hatoums förmåga att med några få detaljer och ett oväntat val av material finna just det rätta tonfallet imponerar stort.

En del utställningar är svårare att formulera sig om än andra. Oftare beror det på att de säger för litet än att de överskrider måtten, utmanar blick och språk. Till det senare slaget hör avgjort Joe Hedlunds utställning med 144 (!) verk, från 1955 till 2003. På 50-talet gick Hedlund på Valands målarskola, som då leddes av Endre Nemes vars surrealistiska inriktning bildade ny skola jämte den gängse västkustskolorismen. Joe Hedlund hörde näppeligen hemma i någotdera läger med sitt finstilta, mer inåtblickande måleri. Närvaron i det offentliga konstlivet har varit liten genom åren, men i ateljébostaden har odlandet av den konstnärliga särarten fortgått. Nu upptar hans minutiöst utförda målningar varje hörn av Galleri Majnabbe. Merparten tillhör privatpersoner, men en handfull är lån från Göteborgs konstmuseum. Gammalt och nytt visas sida vid sida i detta sammanhängande konstnärskap, där en tydlig tidslinje saknas. På utställningen finns också enstaka oljemålningar, mer avbildande och med bredare penselföring jämfört med det omfattande akvarellmåleriet. Det präglas av ett överväldigande precisionsarbete med nålfina, obrutna och slingrande linjer, fjärran vad som förknippas med tekniken. Betraktaren dras in i intrikata ornament, ibland med påtagligt sakrala motiv. Somliga verk ger ett textilt intryck, andra för tankarna till glaskonst och fornkristet eller äldre muslimskt måleri. Också de mest abstrakta formationerna, som först kan påminna om Rorschachs bläckplumpar, visar på oerhörd precision. De skenbart flacka ytorna djupnar; mikrokosmos öppnar sig. Senast 1994 ställde Joe Hedlund ut i Stockholm, men i Göteborg har han inte visats på 17 år. Det gäller att ta chansen när nu tillfälle bjuds.

Maria Heimer Åkerlunds ljudligt kopulerande stridsflygplan "Fucking Airplanes" är en av den unga svenska samtidskonstens ikoner, numera inköpt av konsthallen Vandalorum i Småland. Flygplan ligger emellertid fortfarande konstnären varmt om hjärtat, vilket kan beläggas genom ett besök på Odenplans T-banestation. I SL:s utställningsmonter på perrongen visar hon just nu installationen "The Turkey Song", bestående av tre kalkonliknande varelser som framför en "sång" (komponerad av Lars Åkerlund) inför en publik bestående av svarta stridsflygplan i tät formation. Kontrasten är slående, inte bara mellan de bulliga, vita fågelkropparna och flygplanens skarpa geometri. Tankarna på högteknologiska krigsmaskiner och fåglar som inte ens kan flyga kolliderar så att det slår stjärnor. Men det är också konstnärens avsikt. Mellan det löjliga och det mänskliga går en hårfin gräns, kanske bäst av allt symboliserad av just en kalkon. Maria Heimer Åkerlund detroniserar tekniken samtidigt som hon vidgar begreppet humanitet. I SL:s utställningsmonter har många märkliga ting kunnat beskådas genom åren. Satsningen på att visa unga konstnärers verk är ett steg i rätt riktning. Men under montern döljer sig det gamla Spårvägsmuseets lokaler, tysta och oanvända. Vore det inte ett förträffligt utrymme att upplåta för konstens möte med de stressade stockholmarna?

Brändström & Stene är ett galleri som med tydligt urskiljbar lust odlar den minimalistiska ådran, fastän i en helt samtida tappning. Tidigare har vi exempelvis kunnat se Spencer Finchs neonljusinstallation, och i närbesläktade banor rör sig dansken Jeppe Hein. Förra året kunde möta Hein i den danska samlingsutställningen "Ingrepp" på Uppsala Konstmuseum. Då uppträdde han ganska stillsamt, men på Brändström & Stene slår det (bokstavligt talat) gnistor om hans verk. Hein har gömt en väldig gasolbrännare bakom en vägg i gallerirummet, så att bara ett enda hål lämnats för flamman att skjuta ut i rummet genom. Detta sker med en intensitet och periodicitet som styrs av rörelsesensorer nära golvet. Genom att "koreografera" sin rörelse genom utställningslokalen kan besökaren samspela med flamman, så att den ömsom värmer, ömsom hettar till på allvar. Man behöver inte stanna särskilt länge i rummet för att bli fullständigt absorberad av "dansen" med flamman. Alla som tror att det reducerade uttrycket alltid innebär tråkighet och andaktsfull tystnad bör besöka Heins utställning och umgås en stund med hans verk. Garanterat lämnas ingen oberörd av denna installation, som på mer än ett sätt är en ljuspunkt i höstmörkret. (Adress: Mejerivägen 2, Liljeholmen.)

Thomas Henriksson är en konstnär som är trogen sin övertygelse och den traditionen han arbetar inom. Henrikssons bas är 80-talets nyexpressionistiska måleri med stora dukar, mörka färger och ett delvis dramatiskt formspråk. Av detta märks emellertid inte mycket i hans nya utställning. I jämförelse med hans tidigare verk har omfånget krympt avsevärt, och de tidigare stadslandskapen har givit vika för motiv som han tidigare arbetat med: Olika slags tekniska installationer med ett imponerande yttre, men utan någon tydligt urskiljbar funktion, alternativt abstrakta naturscenerier. Denna gång nöjer sig heller inte Henriksson med att enbart parafrasera sig själv. Hans uttryck har genomgått ett diskret men effektivt reningsbad, som gjort att hans måleri blivit mer prövande och mindre självsäkert. I somliga målningar ser vi hur den tjocka färgen dragit sig tillbaka som tidvatten från en strand och efterlämnat tunna, öppna ytor. Hos ett annat verk befinner sig den största färgkoncentrationen på spännramens kant, där den hänger som en mogen frukt. Lika vanligt är det att Henriksson separerat figuration och grund rent fysiskt, och låtit den förra uppträda i form av en gallerliknande struktur i bildens förgrund. Henriksson ställer intressanta frågor om måleriets förutsättningar, utan att fördenskull vända genren ryggen. (Adress: Banérgatan 27.)

Svensk konst är i en internationell jämförelse förhållandevis väluppfostrad. Stora skandaler har varit så sällsynta att man nästa minns dem alla. Och av de största rabaldren har oftast den utlösande faktorn varit gästspel av utländska fridstörare som exempelvis Oleg Kulik och John Duncan. Men några inhemska bråkstakar har vi i alla fall, och bland dem intar Lars Hillersberg en särställning. Ända sedan tiden med tidskriften Puss har han konsekvent slagit åt alla upptänkliga håll där självtillräckliga makthavare skymtat. De senaste årens turer kring hans statliga konstnärslön och påstådda antisemitism har egentligen varit djupt kontraproduktivt, eftersom de kommit att dölja det faktum att Hillersberg i grund och botten är en människohatare av stora mått. Den lilla utställningen som Galleri Hjärnstorm gör kan givetvis inte spegla hans konstnärliga gärning i hela dess bredd, men den förmedlar ändå en god bild av den hillersbergska misantropins fundament. Det är ingen tillfällighet att gamle Jonathan Swift förekommer i en av bilderna. Liksom Swift tillmäter inte Hillersberg människosläktet några större kvaliteter. Hans civilisationskritik är dräpande, eftersom den inte lämnar några öppningar för en möjlig försoning. Hillerbergs svartsyn är ingen pose, den är på blodigt allvar. (Adress: Skeppargatan 86.)

I Linköpings pigga konsthall Passagen möts fram till den 31 maj Maria Friberg, Janet Brigg och Stephan Pascher i en stark utställning med vass udd riktad mot USA. Innehållet låter sig nu inte begränsas av nationsgränser utan drabbar i högsta grad även det svenska samhället. Titeln ”Home grown” anspelar på drömmen om det hemvävda och på vad som växer fram när stängslen inte bara kring den egna nationen, utan runt bostadsområden och egendomar blir fler och högre. Vid entrén möts besökaren av Paschers ogräsodlingar, omgivna av vita staket och ständigt registrerade av övervakningskameror. Det är en välfunnen och obehagligt giltig kommentar på det absurda i hur medel och mål förväxlas. Strax innanför står väldiga skärmar med projektioner från laboratorier, med hästar i löpmaskiner. Också Brigg går i närkamp med kontrollsamhällets elitism men med fokus på läkemedelsbranschens ökade inflytande. I videoinstallationen ”Ritalm”, spelar en barbröstad pojke trummor, men ljudet kommer från de hästar som med lindade anklar travar i monitorer nedanför. Att titeln är synonym med ett läkemedel som ges till miljontals barn räcker för att misstänkliggöra pojkens frenesi: är han ännu ett bokstavsbarn? Verket visar med brännande klarhet på ett allvarligt systemfel. Friberg, som till skillnad från de andra två inte bor i New York utan i Stockholm, inriktar sig mot maktens fästen. I en av hennes videor skärskådas män som både gestaltar och omges av maktens attribut, i en annan får presidenten motta folkets jubel utan att yttra ett ord. Tillsammans med de andra bidragen formerar det en kuslig larmrapport från ett verkligt risksamhälle. Passa på att se denna utställning!

Teatergalleriet, Uppsala: Saadia Hussain "Shake me" (15/2-8/3)

Inte mindre än 50 egentillverkade snöglober står uppställda på Teatergalleriet i Uppsala just nu. Snöglober som alla utgör Saadia Hussains utställning ”Shake me”. Varje glob representerar en känsla konstnären upplevt, ett minne som finns bevarat hos henne. I den lilla vita träkuben där alla globerna är placerade infinner sig lusten att just skaka. Det går att lyfta, snurra och titta nära på varje glob. Alla snöglober är lika stora men innehåller vitt skilda föremål, de blir en egen liten värld med definierade ramar utifrån konstnärens egna associationer. Globen ”Departure/Arrival” innehåller en svart liten resväska med virvlande snö runtikring, ”BB” innehåller ett armband från landstinget, ”Dold bakom burkha” är den glob som sticker ut allra mest, den innehåller inte något vatten. Skrällande ljuder de pinglor som ligger i globen som är täckt av en vit slöja. Ofta är det svårt att förstå vad som ligger bakom de olika minnena, men med hjälp av titlarna bjuder globerna gott och väl till egna tolkningar. Saadia Hussains uttryck är annorlunda, även om det är svårt att helt känna sig delaktig; det känns lite som att stiga in hemma hos någon utan att riktigt vara inbjuden. Jag känner mig vårdslös där jag står och skakar på hennes minnesbilder. Genomförandet av ”Shake me” är lite varierande, bäst fungerar själva idén bakom utställningen. Kombinationen av leksaksattributet och det allvarsamma i minnesbilderna övertygar.

En av de mest oförglömliga konstutställningarna under Kulturhuvudstadsåret i Stockholm 1998 var en ljudinstallation i Gamla Riksarkivets lokaler på Riddarholmen. Rummet var helt tomt, och lämnat i samma ostädade skick som vid myndighetens utflyttning för länge sedan. Enbart ljudet skapade en förnimmelse av närvaro, en bekräftelse på att tiden rört sig vidare i obestämd riktning. Riddarhuset i grannskapet är en ungefär lika osannolik utställningslokal som Gamla Riksarkivet. Den över 300 år gamla byggnaden befinner sig så långt från den förkättrade vita kuben som man någonsin kan komma, och är kanske just därför en idealisk plats för det ambulerande Moderna Museet att visa verk av en konstnär som gjort sig känd för att låta naturen och kulturen omsluta varandra på ett raffinerat sätt. Henrik Håkansson har förvandlat Riddarhuset till ett jättelikt förstoringsglas, med vars hjälp vi kan närstudera insekternas värld. Hans videoverk har en ytlig likhet med den traditionella naturfilmen, men saknar helt dess pedagogiska ambition. Här handlar det mer om inkännande på ett organiskt plan, och om en förnimmelse av att naturen är oskiljaktigt förenad med även de mest avancerade former av civilisation. Till detta kommer ljudbilden, lika magnifikt överdådig som målningarna som pryder högtidssalarnas väggar. Detta ljud lämnar ingen oberörd. Det tränger in överallt och överröstar det mesta, som ett överväldigande argument för den lilla världens vitalitet.

Möbler är bland de mest självständiga ting som kan tänkas. Med sin fysiska närvaro behärskar de rummet oavsett om vi råkar vara närvarande eller ej. Även om de tillverkats för vårt välbefinnande fungerar de alldeles utmärkt utan att vi ens befinner oss i närheten. Skapade av oss själva lever de sitt eget liv, oberoende av oss. De är, bokstavligt talat, symboler för den stabilitet vi förväntar oss att våra liv skall genomsyras av. Men vad händer när möblers fasta former och material ger vika, och plötsligt avslöjar sig vara lika mjuka som sparrisstjälkar? Kajsa Jagare har tidigare arbetat med metallformgivning, och bland annat tillverkat diverse ”hjälpanordningar”, avsedda att monteras direkt på kroppen. Dessa objekt ifrågasätter på ett effektivt sätt våra vanemässiga föreställningar om skönhet och funktion, samtidigt som de lägger en ny dimension till det slitna uttrycket ”man får lida pin om man skall vara fin”. Jagares nya utställning består av stolar, som genomgått en likartad devalvering. De är minst av allt självständiga, och ser ut som om de befinner sig i ett tillstånd av permanent sönderfall. Virrvarret av lösa och spretiga delar gör det lätt för oss att erfara en värmande medkänsla med de stackars möblerna. Kajsa Jagare fortsätter att utforska det industriella formspråket med en äkta humanists förstoringsglas. (Adress: Karlavägen 26.)

Svulstigt exotiska färger och symboler blandas kakafoniskt med sirliga art noveau-former på glasblåsaren och designern Elna Joloms verk. Lätt betagen finner jag mig stående extra länge länge i det stora magasinet i Leufsta bruk där jag befiner mig i norra Uppland. Om glaskonst nu för alltid blivit synonymt med tokroliga Ulrika Hydman Vallien-vaser är det synd, eftersom hantverket och konstnärskapet kring glasblåsartraditionen går att utmana och utveckla vidare ­ det är den blott 23-årige Elna Jolom ett gott bevis på. Bland Leufsta bruks sommarutställande konstnärer och föremål hittar jag ett antal av Elna Joloms vaser, skålar och behållare (bild: Anders Engström). Det är helt fria former hon gör, användningsområdena känns synonyma med valfrihet. Verken innehåller intensiva färgnyanser och spretiga mönster med konstnärlig variation, med en ren och avskalad form. Elna Jolom överarbetar inte på något sätt, det verkar som att hon formar tills formen är klar, varken mer eller mindre. Däremot vågar hon sig på att kombinera kraftig färg och mönstring med strikt och stram form. Att hon redan rönt nationell och internationell uppmärksamhet är föga förvånande. Konsthantverksvärlden behöver, precis som konstvärlden, alltid begåvade konstnärer som vågar utmana sinnet och tänja på material, gränser och föreställningar. Se Elna Joloms verk när möjligheten finns. (Adress: Stora Magasinet, Leufsta bruk, Lövstabruk, Uppland (Länsväg 76)

Den som står på den svenska sidan av Öresund kan nu blicka ut över vattnet genom ett stort kalejdoskop. Men de fragment som efter en vridning bildar olikfärgade mönster har i den monokroma glasmålningen på kulturhusets fönster bytts ut mot orange logotyper och symboler i olika konstellationer. Gunilla Klingbergs "Brand New View" (bilden, detalj) bildar en cirkelformad symmetri som påminner om ett orientaliskt mattmönster och mot sundets vatten ser glasmålningens cirkelrörelse också ut lite som en tvättmaskinstrumma. Liknelsen vid en tvättmaskin är inte särskilt långsökt för i anslutning till verket har Peter Geschwind ställt upp ljudinstallationen "Washing Machine". Där ute på kulturhusets inbyggda skulpturgård, eller om man så vill inne i tvättmaskinen, börjar jag fundera över vad som händer när kapitalistisk symbolik och orientalisk estetik tvättas i samma byk. Genom ett orange raster tittar jag ut mot den andra sidan av Öresund och undrar om kulturmöten skapar pluralism eller likriktning. Båda verken är en kritisk kommentar till konsumtionssamhället. Referensen till popkonsten finns där och via "Brand New View" är det nästan som om Klingberg skapar ett helt nytt varumärke, ett nytt sätt att se på världen. Som västerländsk kulturkonsument har jag bara en sak att klaga på. Jag vill se mer av denna vara.

Sveriges Allmänna Konstförening, Stockholm: Izabela Knochenhauer (1/2-16/3)

Färglära är något som de flesta konststudenter hyser en genuin hatkärlek till. Färglärans koppling till optik och neurofysiologi gör den till en undflyende disciplin som ofta tyckts vara på väg bort från konstens mer eteriska förhållande till färg och form. Bland moderna teorier på detta område intar Josef Albers färglära en särställning. Den f.d. Bauhauspionjären och Albers kom efter flykten till USA på 30-talet att få en stor betydelse för den moderna amerikanska konstens utveckling, och hans undersökningar om hur vi uppfattar färger i olika sammanhang äger fortfarande giltighet på många punkter. Izabela Knochenhauers utställning är en fysisk illustration av Albers teorier, och besökaren kan själv i praktisk handling prova hållfastheten hos hans utsagor. Det är en fascinerande upplevelse att testa simultankontrast, transparensfenomen och andra effekter, vägledd av Izabela Knochenhauers text och installationer. Även om utställningen har en redovisande ambition bör man inte blunda för det faktum att den också erbjuder en vital färgupplevelse. I galleriets stora utställningsrum sveper färgerna ut över väggen på ett euforiskt sätt, som sannolikt inte Albers själv hade uppskattat till fullo. Men som ett belägg för att teorier mycket väl kan kan föda inspiration och uppmuntra till gränsöverträdelser fungerar Knochenhauers verk utmärkt.

Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Anders Krisár (16/1-16/2)

Det finns platser på jorden som är så sägenomspunna att deras blotta namn framkallar en formlig störtflod av associationer. Seychellerna är en av dessa platser. När man som fotograf tar sig an uppgiften att fånga denna mycket speciella övärld är det med andra ord liktydigt med att bana sig väg genom en djungel av motiv så ”fotografiska” att möjligheten att hitta ett tidigare orört perspektiv förefaller obefintlig. Detta har emellertid inte avskräckt Anders Krisár. Det vore orättvist att inte uppleva hans bilder som vackra, men skönhet är inte den huvudsakliga ambitionen ha haft med dem. Han har avsiktligt sökt sig till platser där naturens former tycks vara på väg att ebba ut och försvinna i det oändliga havet. Små detaljer som varsamt rundade stenar bär vittnesbörd om elementens långsamt verkande krafter, och enstaka kor som svalkar sig på stranden skvallrar om att det trots allt är i civilisationens närhet vi befinner oss. Till denna näst intill tidlösa värld intar Anders Krisár en högst saklig hållning. Det finns inget förföriskt insmickrande i hans bilder. Verkligheten breder ut sig framför våra ögon, lika konturskarp som notskrift.

Århundraden av konsthistoria lär oss att porträtt och stilleben på ett eller annat sätt måste ”kvalificera” sig för att vara värdiga att bli konst. Det duger inte med vilka människor i vilka situationer som helst, eller med slumpmässigt utvalda föremål som konstnären råkar snubbla över på väg till och från ateljén. Och om motivet ändå är av det vardagliga slaget kan man vara bergsäker på att det valts för att representera ett estetiskt eller konstpolitiskt ställningstagande. Anna Kristensen söker att avdramatisera dessa val, och minska laddningen i bilderna genom att måla motiv som tycks ha plockats ut därför att de befinner sig i sinnesförmögenheternas periferi. Detta ytterkantsseende har inte bara rent optiska aspekter, utan förmedlar också ett perspektiv på verkligheten bortom måleriets förädlande punktljus. Ibland är det enstaka, knappt urskiljbara, objekt eller detaljer som sökt sig in i bildrummet. Andra gånger är det människor i sina vardagliga kontorsmiljöer. I Kristensens värld ersätts genrebilden av konstnären vid sitt staffli med den anonyma kvinnan invid en overheadapparat. I en av de större målningarna firar till slut den nya världen sin triumf över de konsthistoriska genrestereotyperna när vi iakttar en kvinna framför sin blå iMac, med mobiltelefonen i betryggande närhet.

Rörliga skulpturer andas framtid. Eller gjorde, då fenomenet var nytt och sammanföll med en spirande tilltro till teknikens möjligheter. Peter Kruses mobila verk är av senare datum. Med befintliga material som tumstockar, stolar och döda flugor skapar han mikrovärldar där en diskret rörelse upprepas, med samma lågmälda rytm som klockans tick-tack. Det är kärnfullt och laddat, om så uttrycket är ett suddgummis spårlösa färd över en bordskiva eller en serie begravningsskjortor som höjer sig över en gisten arbetsbänk. ”Förebådad avresa” kallas det verk som givit namn åt den fina utställningen på Stenasalen, Göteborgs Konstmuseum. Här smeker en spretig ryggkliare oavlåtligt en liten fågel som sitter beredd på en resväska. Djuret är orörligt och bagaget övermåttan stort. Det är en öm och sorglig bild. Mer groteskt skildras existensen i ett annat av de bås som ger rymd åt vart och ett av de enskilda verken: två benpipor förtar sig en spastisk dödsdans ovanpå en brödburk. Det slitna ordstävet om bröd och död maler i tysthet. I grunden är det ett och samma tema som varieras utställningen igenom. Rörligt är det, och mycket rörande. (Adress: Götaplatsen/Avenyn.)

Ljudkonst tillhör inte de allra vanligaste ingredienserna i vårt konstliv, Fylkingen och andra projektrum till trots. Utomlands finns dock en väl etablerad tradition, där ljud används som ett konstnärligt medium. Christina Kubisch är en av den moderna ljudkonstens intressantaste namn, med deltagande i Biennalen i Venedig och Documenta i Kassel på meritlistan. Hon har en gedigen musikalisk utbildning och erfarenhet i bagaget, och har sedan mitten av 80-talet arbetat med installationer där såväl ljud och ljus samverkat. På IASPISGalleriet visar hon installationen ”Blue Hour”, ett sparsmakat och estetiskt välbalanserat verk. Installationen är byggd kring fält av högtalare, täckta med pigment. Ett ultraviolett ljus gör att högtalarna närmast glöder av vithet, samtidigt som ett dovt svävande ljud fyller lokalen. Kubisch har använt sig av ett elektronmusikinstrument från 30-talet som genererar ett ljud man knappt märker, men som är högst påtagligt närvarande. Man skall inte leta alltför länge efter symboler i Kubischs verk, även om både den blå färgen och den blå timmen är kulturhistoriska tungviktssymboler. ”Blue Hour” skapar ett rum i rummet, ett knappt syn- och hörbart utrymme som endast materialiserar sig om man skärper sinnena och låter omvärlden tona bort i ett ögonblick av glömska. Kubischs utställning är en av de vackraste som hittills visats på Stockholms konstscen i år.

Fotografi-i-fokus heter Malmö och Lunds första fotobiennal som just nu pågår för fullt i de två städerna. Genom seminarier, föredrag, artist talks, workshops, öppna ateljéer och framför allt fotoutställningar vill arrangörerna skapa oväntade möten och en seriös diskussion om Den Fotografiska Bilden. I en tid när TV-stationer världen över spottar ut propaganda och krigsbilder känns Maria Lantz utställning ”…and they got sand in their eyes” extra angelägen. Maria Lantz arbetade som reportagefotograf under intifadan i Betlehem 1989 och är kritisk till mediernas skildring av den Andre. Samma problematik behandlas i de porträttbilder som nu ställs ut på två olika platser i världen, nämligen Kairo och Malmö. I galleriet i foajén till biograf Spegeln - som en gång i tiden bytte inriktning från att visa porrfilm till kvalitetsfilm - hänger porträtt av personer som döljer blicken för betraktaren genom att hålla händerna för ögonen. Det som fascinerar mig är hur mycket personer utan blick ändå kan uttrycka och hur fotografiernas innehåll förändras beroende av sammanhanget. Bildmotiven som i Kairo kan uppfattas som västerlänningar utan insikt om vad som sker i resten av världen får i Malmö en annan innebörd. På Spegeln där bland annat film från utomeuropeiska länder visas är det som om personerna på fotografierna försöker gnugga den etnocentriska sanden ur ögonen. Och det kan som bekant göra lite ont.

Knappt har Zinc Gallery lämnat sin lokal på Skeppargatan i Stockholm förrän ett nytt galleri tar rummen i besittning. Hjärnstorm är en av våra mer etablerade kulturtidskrifter med en "ung" profil. Galleri Hjärnstorm är ekonomiskt fristående från tidskriften, men kommer att samarbeta med dessa redaktion när det gäller programläggningen. Förutom utställningar avser man erbjuda andra slags evenemang, ett upplägg snarlikt det som SOC redan bedriver på Bondegatan. Första utställningen som galleriet presenterar liknar, paradoxalt nog, somliga av de utställningar som Zinc Gallery emellanåt brukade visa. Anita Malmqvist använder sig av avancerad AV-teknik (s.k. Video on Surface, VOS) för att öppna ett annorlunda perspektiv på en av vår vardags vanligaste föremål, kaffebryggaren. På de flesta arbetsplatser utövar just kaffebryggaren en lika osynlig som oemotstådnlig kraft på personalen, det kan nog de flesta enas om. Malmqvist låter oss interagera med videoströmmen, samtidigt som vi i en kompletterande projektion kan betrakta fikarummet i IR-termografisk skepnad. I centrum befinner sig den närmast UFO-lika kaffeamaskinen, omgiven av de utflytande formationer som våra kroppar avtecknar sig som när de värmefotograferas. Utställningen är kanske intressantare tekniskt än konstnärligt, men det finns anledning att följa vad Galleri Hjärnstorm kommer att göra framöver.

Aernout Mik är en av vår tids mest uppmärksammade videokonstnärer. Han arbetar oftast med stora projektioner i rum som han gjort mindre justeringar i för att de skall passa hans syften. Distraktionsmomenten är få, om de alls förekommer, vilket gör mötet med hans verk till en smått kontemplativ upplevelse. Aernout Miks konst är byggd kring människors relation till det rum som de befolkar, men aktivitetsnivån är för det mesta låg. ”Middlemen” (2001) är förlag till vad som förefaller att vara tradinggolvet på en av världens aktiebörser. Den febrila verksamheten har dock ersatts av en molande apati, och börsmäklarna sitter eller står fullständigt overksamma bland tysta telefoner och mörklagda dataskärmar. Samma känsla får man av konstnärens installation ”Flock” på Magasin 3. En grupp människor - och några vilsekomna getter - bebor ett rum som liknar en hybrid av flyktingläger, flygplatsterminal och järnvägsstation. Vad som fört dem samman är okänt, liksom vad de tycks vänta på. Som i exempelvis Annika Larssons videoverk utstrålar scenen ett latent hot, ett trauma som drar betraktaren in i bildrummet och tunnar ut luften. Vad Aernout Miks verk ”betyder” kan man spekulera i - konstnären lämnar inget facit som underlättar processen. Han arbetar med antydningar, aningar och föraningar av ett slag som vi helst inte vill närma oss utan att vara säkra på var nödutgången är belägen.

Med konstnärliga rötter i 60-talets turbulenta affischkonst, där screentrycket blev det främsta uttryckssättet, har Norbert Faber Mikenda utvecklat en personlig teknik som resulterar i ett personligt formspråk. Just nu går det att ta del av hans formvärld på Galleri Två i Uppsala, där han visar en retrospektiv utställning. Norbert Faber Mikenda presenterar ett reducerat och direkt måleri, samtidigt som det ofta är föreställande. Bland alla hastiga och skissartade abstrakta former skymtar också figurer. Han delar upp och katalogiserar sitt motiv, han använder skissen, men också drastiska metoder som maskeringstejp och lim för att nå dit han vill. Samtidigt som ytan blir dekorativ i och med denna teknik, kommer också hans iakttagelseförmåga fram tydligt. Ett porträtt, en folksamling, en tunnelbanestation, allt finns där konkret i motivet. Med utgångspunkt i popkonstens kritik, screentryckets möjligheter, opkonstens vilja till ytans påverkan och en portion samhällskommentarer formar Norbert Faber Mikenda sin formvärld, vilket också är lätt att tolka som hans världsbild. Det finns något föränderligt i hans måleri. Kanske kommer det fram extra tydligt i samlingsutställningens natur. Verken är dock resultat av sin samtid, och det är lätt att se de olika årtiondena passera, 70-, 80- och 90-tal. Norbert Faber Mikenda presenterar ett konsthistoriskt utsnitt utifrån sin egen övertygelse, oavhängigt de rådande trenderna. Måhända utvecklades den redan i 60-talets Uppsala, där studentrevolten, studentföreningarna, teaterscenerna och screentrycksverkstaden utgjorde den radikala och kreativa basen. Det intressanta är att övertygelsen fortfarande finns kvar.

Sista utställningen i Moderna Museets temporära lokaler vi Klarabergsgatan i Stockholm består av verk som museets vänförening donerat under sin 50-åriga verksamhet. Om utställningsserien ”Udda veckor” varit en plats för överraskningar är vänföreningens utställning favoriter i repris. Intendenten Sören Engblom har fått rumstera om bland museets klassiker, och satt samman en utställning med verk som de flesta besökare har ett närt och kärt förhållande till. Duchamps flasktorkare och pissoar, Tinguelys konstautomat och Walter de Marias sublima kromstavar är bara några exempel. Rauschenbergs get är ett annat, men av konservatoriska hänsyn kan det inte visas. Tyngdpunkten i utställningen ligger på modernistiska paradnummer, men inget ont i det. De som hurrat över att museet en tid fungerat som stans största projektrum bör betänka att dess uppdrag trots allt också är att förvalta det moderna konsthistoriska arvet. Vänföreningens 50-årsutställning visar på ett bra sätt hur man med mycket små medel kan få ”gamla godingar” att spritta av nytt liv. Nästa gång Moderna Museet öppnar en utställning sker det i de nygamla lokalerna på Skeppsholmen. Förhoppningsvis har man då behållit förmågan att göra det oväntade.

Kungliga Konsthögskolan i Stockholm har under de senaste åren haft för vana att regelbundet låta sina elever uppträda i de delar av Kulturhuset som inte är konventionella utställningsrum, utan trappor, foajéer, korridorer och mellanplan. Det är ett samarbete som nog bägge parter tjänat på. För de unga konstnärerna har Kulturhusets karaktär av finkulturellt Disneyland varit ett tacksamt motstånd att ta spjärn emot, och Kulturhuset har kunnat visa konst som i många fall sannerligen inte stryker besökarna medhårs. Den nya satsningen ”Mot Allmänheten” utgör inget undantag. Ibland är de konstnärliga ingreppen så diskreta att de knappt märks, som Frida Tebus strategiskt placerade ”vattenpölar” av inplastad jord, barr och löv. I andra fall kan man inte gärna missa konsten, vilket exempelvis är fallet med Anna Strids minibiograf, där hon till käck musik visar en animation byggd kring ett kulinariskt Intet, nämligen hålen i en vanlig ost. Flera av konstnärerna har valt att arbeta med formvärlder som framkallar ett igenkännande leende, som när vi promenerar över Marja-Leena Sillanpääs skickligt arrangerade trasmattor på jakt efter högkvalitativa kulturupplevelser, eller när vi möts av Gosia Kurdziels (bilden) oerhört charmiga parafras på Niki de Saint Phalles legendariska skulptur ”Hon”. ”Mot Allmänheten” är en chosefri utställning som får den gamla betongklumpen till kulturhus att verka osedvanligt lätt.
(Adress: Sergels torg.)

Den lilla konsthallen med den höga ambitionen att vara en pedagogisk röst i samtidskonstens virrvarr är ett bra utflyktsmål i sommar. I påskas inledde konsthallen sin andra säsong med att visa premiärårets utställare Fredrik Wretmans favoriter. Då trängdes Peter Geschwinds ”Evergreen” med konstverk av Gunilla Klingberg, Cecilia Edefalk, Dan Wolgers, Eva Marklund, Maria Miesenberger och andra skarpa konstnärshjärnor i den minimala lokalen. Nu har dörrarna öppnats och konsten krupit ut på terassen i form av en böljande mjuk trädgårdsurna av keramikern Margon Lindberg, och ett stenkast från havet står landskapsarkitekten Monika Goras lysande sittobjekt ”Sessel-Hannover” av blå glasfiberarmerad polyester. Självlysande är också de väl valda penseldragen i Marcus Eeks stora abstrakta oljemålningar som hänger på varsin vägg i den minst sagt minimala konsthallen. De tre nya tavlorna är något av en återgång till ”lookout over a field of incomprehensibilities” från 2001 där motivskissens kolstreck som i ett försök att förvandla det nonfigurativa till föreställande, skymtar fram bakom oljefärgen. Ofullbordade ytor står i kontrast till stundtals bländande penseldrag som skapar ett fruktbart möte mellan färgsprakande expressionism och lågmäld minimalism. (Adress: Grönadalsvägen 3, Kullahalvön, Skåne)

Hasselblad Center, Göteborg: "New Realities" – finsk samtida fotografi (18/1 –9/3)

Med "New Realities" riktar Hasselblad Center blicken på finskt foto av i dag. Nye chefen Hasse Persson har valt tolv fotografer, olikartade och flera internationellt etablerade. Mest bekant är nog Esko Männikkö (bilden), som nu visar porträtt av nyanlända immigranter utanför övergivna stugor och i andra nedgångna miljöer; bilder som skruvar idén om det genuina och exotiska. Titeln antyder ett av utställningens urvalskriterier; inriktningen på foto om dagens Finland. Temat är brett och inte alltid skönjbart, men titeln kan också knytas till de nya ansatser att fotografiskt fånga sociala förändringar som också märks. Tyvärr görs inte alla medverkande full rättvisa; några presentationer är alltför lösryckta. Annat fungerar väl utan sitt fulla sammanhang, som Ilkka Halsos iscensatta, närmast surrealistiska ”skogsbruk”. Oerhört charmig är Pekka Turunens ”vykortsinstallation”, som kommenterar läget i landet genom att driva med turistbranschens strategier. Konceptet är inte nytt, men bilderna av köpcentra och byggarbetsplatser växer inte bara på grund av perspektivval och ironiska titlar (som ”Market Place”), utan också genom de brev som står att finna på baksidorna; en tragikomisk berättelse där storslagna drömmar krasas. Övriga medverkande är Elina Brotherus, Marja Helander, Jorma Puranen, Salla Tykkä, Juoko Lehtola, Ulla Jokisalo, Veli Granö, Heli Rekula samt Marjaana Kella, som märkligt nog enbart representeras med verk ur de serier som visades på Hasselblad förrförra året.

Det är märkligt hur mycket av ordning som döljer sig bakom det skenbart kaotiska. Men å andra sidan blir man inte överraskad av att upptäcka detta. Fysikerna lär oss ju titt som tätt att en struktur finns i botten av allt, även om den inte alltid är så lätt att iaktta. Kristoffer Nilson har tidigare bl.a. visat stramt geometriska målningar, baserade på det rutmönster som blir kvar när man tagit bort alla ledtexter på de vanligast av våra myndighetsblanketter. I sin nya utställning har han fångat upp de former som finns bakom signalflöde som konstituerar helt vanliga TV-sändningar. I Nilsons händer har etervågorna hejdats och avlockats ett budskap som existerar bortom den ytliga informationsnivån. Arbetsprocessen som lett fram till bilderna är lika lång som mödosam, och utgör i sig en kontrast till den samtida medieverklighetens hektiska tempo. I en stor rumsinstallation har Nilson låtit förstora upp det fina nätet av sprickor på en porslinsskärva, tills det antagit skepnaden av en stadskartas gatunät (bilden: detalj). Slumpen och systematiken stämmer möte, och inspirerar oss för ett ögonblick till att sträcka blicken bortom de lättfångade fenomenens gräns. (Adress: Skeppargatan 27)

Fotomontage på temat ”före-efter” är något som vi vant oss vid från dags- och veckopress. Upplägget är egentligen smått genialiskt: var och en kan själv iaktta förändringarna, ingen kommenterande text behövs. I de flesta fallen har bildsammanställningen också en positiv, pedagogisk sensmoral. Det är meningen att vi omedelbart skall inse hur mycket bättre och vackrare allt och alla blivit. Dag Nordbrenden gör en mer mångtydig version på detta tema med dubbelporträtten i serien ”Be yourself tonight”. Nordbrenden har under lång tid arbetat med bilder ur gamla familjealbum (den egna familjens). Efter att ha gjort ett urval har han arrangerat nya bilder med exakt samma personer och miljöer som på originalfotografierna. Mellan de bägge bilderna ligger en tidrymd av 15 år, och det är uppenbart att tiden inte alltid låter oss åldras i skönhet och värdighet. I Nordbrendens bilder är det emellertid inte de yttre förändringarna som fångar vårt intresse, utan människornas blickar och anletsdrag. Det vilar något djupt rörande över bildernas strävan att på en och samma gång hålla fast personlighetens tidlösa inre väsen och erkännandet av hur hopplöst och omöjligt detta företag är.
(Adress: Svarvargatan 2.)

Den 6 – 14 september går Nordicliveart.org av stapeln för andra gången. Platserna är Göteborgs Konstmuseum, Göteborgs Konsthall, Innovatum i Trollhättan och Konsthallen Bohusläns Museum. I centrum för evenemanget står konstarter som performance, video, ljud och nätkonst. Antalet deltagande konstnärer är gott och väl över hundra. Den nordiska prägeln är förstår framträdande, liksom mångfalden av uttryck. Flera av konstnärerna tillhör dock sedan länge den internationella konstvärlden, och förekommer i de flesta större utställningssammanhang utanför Norden. Under Nordicliveart.org kommer den nätbaserade konsten att få en särskilt uppmärksamhet. Man kommer till och med att få en egen scen på scenen, rubricerad ”Open gate”. Förutom att visa upp vad man arbetar med kommer nätkonstnärerna att hålla föreläsningar och workshops. Den interaktiva attityden är för övrigt genomgående i hela Nordicliveart.org. Det är meningen att publiken för en tid skall upphöra att vara enbart passiva betraktare, och i stället träda in i rollen som medagerande i den konstakapande processen. Under rubriken “ACCESSible TEAM” kommer man att uppmuntra till möten mellan konstnärer, IT-fantaster, MTV-kids, nätaktivister och alla andra med ett intresse av hur vi kommunicerar och hur nya tekniker påverkar relationerna mellan människor. För att veta mer – och titta på nätkonsten – rekommenderas ett besök på http://www.nordicliveart.org/. Efter två biennaler och Nordicliveart.org kan man konstatera: Göteborg rules!

Katarina Norling är tveklöst en av Sveriges få verkligt originella konstnärer. Gör man en överblick över hela hennes konstnärskap inser man snart att det mesta försiggått enligt linjer som hon på ett mycket tidigt stadium lagt fast. Sällan – eller aldrig – har hon arbetat med motiv som befinner sig utanför hennes egen personliga värld. De gånger hon inte har använt sig av objekt hämtade ut den intimt personliga sfären är lätt räknade. Men man bör fördenskull inte förväxla hennes introspektion med navelskådande av det slag som tillhör det mest påfrestande man kan stöta på inom konsten. Katarina Norling lyckas på något märkvärdigt sätt för det mesta att vända ut-och-in på det djupast personliga, och göra det till något vi alla kan känna oss besläktade med. I sin nya utställning på Olle Olsson-huset har hon tagit ännu ett steg bort från upplevelsen av de isolerade tingen, och i stället närmat sig språkets förmåga att tolka och överföra kunskap om de minnen som tingen är omslutna av. Ibland sker det på ett sätt som efterlämna