I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

Det är förbluffande hur starkt färger representerar sinnestillstånd eller karaktärsdrag för oss. Så har det alltid varit, även om vi i våra dagar oftast inte längre är medvetna om det symbolvärde som speciella färger ursprungligen tillskrivits. Kristina Abelli Elander har valt att centrera sin utställning kring färgerna vitt och rosa, oskuldens och barndomens nyanser framför alla andra. Föremålen i utställningen är genomgående keramiska, och täckta av en vit glasyr som man genast förknippar med dekorativt konsthantverk. Men i likhet med en konstnär som Roger Andersson låter Abelli Elander sin dockskåpssöta värld genomsyras av ett undertryckt våld, och skrämmande hybridformer tar plats mitt i idyllen. De monsterliknande figurerna som uppträder på små prydnadshyllor är för det mesta upptagna med att leka byggmästare, alternativt byggnadsförstörare. De sitter för sig själva och pillar bland små ruiner av hus, när de inte ägnar sig åt att undersöka varandra. På en vägg i galleriet breder en karta ut sig, kanske över det kusliga fantasilandskap figurerna befolkar. Kristina Abelli Elander förändrar i en handvändning sagornas och barndomens låtsasvärld till en en dyster vision av ett samhälle som förlorat orienteringsförmågan och halkar ut i civilisationens randområde. (Adress: Skeppargatan 39)

I en tid när ledorden tycks lyda ”större, snabbare och högre” verkar det som om en längtan är på väg att växa fram efter uttrycksmedel som tvärtom väljer långsamheten och eftertanken som medium. Tanja Airaksinen arbetar med måleri och kolteckningar i ett tonläge som inte gör något stort väsen av sig. Hon fokuserar med förkärlek på situationer som utvecklas i skarven mellan två tänkbara händelser, situationer som i vilka orden slutgiltigt fallit till golvet och tystnaden svept in omgivningen i ett skört dis. I en serie närgånga studier av träplankors ådring uppnår Airaksinen en förnimmelse av det tillstånd där verkligheten transformeras till abstrakta tecken, dock utan att förlora sitt innehåll av dofter, ljud och ljusfenomen. Att bygga en hel utställning kring detta lågmälda tema tillhör inte det enklaste, särskilt som man kan befara att storstadspubliken numera knappast har tid att ägna en enskild utställning mer än en halv kafferast. Men det bekymrar inte Tanja Airaksinen. Hon laborerar med tunna färger och spröda linjer, och lyckas ändå att framstå som kraftfull och övertygande. Resultatet är en visuell andningspaus som känns mer än välbehövlig. (Adress: Riddargatan 25)

Det amerikanska TV-bolaget PBS har bland annat producerat den uppmärksammade serien Art:21, som fokuserar på samtida amerikanska konstnärer. Liksom brittiska BBC har PBS satsat på att ge sina tittare fylliga hemsidor i anknytning till sina program med fördjupande information, trailers och lärarhandledningar. För den som är intresserad av samtida konst och vill ha inspiration till lektionsplanering eller nya pedagogiska infallsvinklar är Art:21 hemsida en guldgruva. Hittills har 8 program producerats i serien. Varje program bygger på olika teman som plats, identitet, humor eller tid. Om du väljer ett av programmen får du mer information om temat och dem medverkande konstnärerna. Du kan också se videoklipp från de enskilda programmen. På hemsidan finner du även information om ett 40-tal amerikanska konstnärer som medverkat i serien, från Laurie Andersson till Andrea Zittel. Varje konstnär presenteras på hemsidan med biografier, intervjuer och ett urval konstverk. Till varje konstnärsporträtt finns sedan lärarhandledningar och förslag på praktiska övningar, samt länkar till ytterligare fördjupningar. Läs mer!

Efter ett drygt decennium av undersökande social kritik har mer explicit politiska uttryck återkommit på den globala samtidskonstscenen. Detta vid en tidpunkt då den så kallade västvärlden i sviterna efter den 11/9 2001 och det utsiktslösa "kriget mot terrorismen" slutit sig alltmer. På många sätt är det en logisk utveckling av samtidskonsten efter det postmoderna genombrottet, men den är därmed inte oproblematisk. Det är därför välkommet att de amerikanska konsttidskrifterna Artforum och Frieze senaste nummer i olika grad och på olika sätt handlar om dagens "politiska konst". Artforum har i sitt decembernummer till exempel bett ett antal inflytelserika kritiker och curators lista de viktigaste händelserna inom samtidskonsten 2004, och symtomatiskt nog väljer då påfallande många utställningar och konstnärer med en tydig agenda. Frieze har i sin tur bett 22 nu heta konstnärer, exempelvis Turnerpristagaren Jeremy Deller, att under vinjetten "What the world needs now..." reflektera kring relationen mellan konst och politik. Men även om dagens politiska konst har lite att skaffa med tidigare decenniers "plakatkonst" så lider samtidskonsten i hög grad av en belastande politisk korrekthet som inte sällan känns kvävande. Där tycks i många fall viljan till kritiska ifrågasättanden sluta, vilket är högst beklagligt. I väntan på dem får vi hålla tillgodo med dessa på det hela taget läsvärda nummer av tidskrifterna.

Hur är det egentligen med det där med döden - vad händer när vi dör, och hur vet vi när det är dags? I sex stora målningar i en välarbetad svit skildrar konstnären Camilla Akraka hädanfärden på Knäpper+Baumgarten i Stockholm just nu. Konstnären kallar verken för Fru Dells svit, och med sin bitvis fylliga, bitvis skissartade teknik visar Camilla Akraka en gammal kvinna som genom ett tilltufsat kroppsspråk antyder ett liv som redan passerat. Med sin hund som enda vittne går Fru Dell hädan - döden griper tag i henne, själen beger sig ut på en vinglig vandring. Konstnären behåller konturer och förstärker dem i en knallig orange färg, synnerligen effektivt, med tanke på att hon helt fräckt lämnar större delen av bakgrunden och duken helt vit. Camilla Akrakas utställning är en väl sammanhållen upplevelse av Fru Dells väg till evigheten. Det finns något så ömsint kring skildringen, att det inte känns dramatiskt eller sorgligt, snarare är det lite spännande att föreställa sig var Fru Dell tar vägen i den serietidningsliknande dramaturgin. Det sinne för humor som lyser igenom hos konstnären ger också färg på den film hon gjort tillsammans med Niclas Malmström. Zeth synar heter den korta animerade uppgörelsen med humorn. Den mässande föreläsaren vrider och vänder på lustigheterna med skärpa och med slagkraftiga resonemang. Precis som med Fru Dell lyckas konstnären och Niclas Malmström gjuta liv och spänning i Zeths figur. En utställning väl värd att se. Men passa på – den pågår endast fram till den 3 mars! (Adress: Tegnérgatan 4)

Anders A är en av den svenska samtidkonstens verkliga outsiders. Någon trendpejling har han knappast ägnat sig åt genom åren. Han har i stället följt en egen linje, på gott och ont. Å andra sidan har han undvikit att naglas fast i en enda definition, som alltid har en begränsande funktion. I sin nya utställning hos Mia Sundberg Galleri visar han fragmenten av en dröm – gränsande till det mardrömslika – om Indien/Sydostasien och kulturen i den delen av världen. Liksom många andra konstnärer som bekantat sig med Asien är drunkningsfaran överhängande. Man kan känna igen de "asiatiska" eller ”indiska” detaljer somklädimportören med samma namn framgångsrikt marknadsförts under många år. Glitter, pärlor och billiga plastdekorationer kämpar om utrymmet med ett klassiskt östasiatiskt formspråk, samtidigt som en avgrund öppnar sig under betraktaren. De kulturella fästpunkterna lossnar, och man kastas ut i ett kaos där Anders A:s konterfej uppenbarar sig i de mest osannlika situationer. Utställningsrummet är stinnkilat med bilder och objekt. Här är det inte den vita kubens måttfullhet som gäller. Anders A tar i stället i så att himlen rämnar mitt itu, och gör problemet med kulturell hemvist till ett enda stort frågetecken. Man bör nog inte fråga honom om meningen med utställningen. Han har välvt en bubbla kring sin konstnärliga gärning, som inte alltid är så lätt att titta in genom. Men skimrande och vacker är den onekligen. (Adress: Skeppargatan 39)

Oavsett scenario är det förargligt när ett tillfälle vi vill föreviga inte fastnar på bild. Problemet är ofta tid. Raka motsatsen upplevs i Christian Anderssons installation ”1:1” som visas på Skånes Konstförening. Här har tiden stannat upp, frusit till och närmast vakuumpaketerats. En grupp fotolampor bildar en halvcirkel mot väggen, bortvända från betraktaren. Med starkt ljus belyser de en tegelsten som hänger i luften. Det verkar som om tegelstenen en millisekund tidigare har sprängts ut ur väggen. Rörelsen och farten omger den fortfarande, trots att det inte syns. Händelsen har lämnat ett gapande hål i väggen. Christian Anderssons installation leker med föreställningen om tid och rum. Det får mig att fundera över vad som hänt ögonblicket innan jag steg in i rummet, vad som orsakat byggstenens frigörelse ur väggen liksom vad som händer när jag går därifrån. Om rummets beständighet. Fotolamporna bildar med sin frånvända position en gräns mellan det verkliga och det som förefaller fiktivt. Vi betraktar ett fotoögonblick som dragits ut i oändlighet. En fotografs önsketillstånd? Scenariot är som hämtat ur filmens värld. Likt flera av Christian Anderssons tidigare verk gestaltas i installationen ”1:1” något så ovanligt som det logiska och overkliga på en och samma gång. Den ruskar om föreställningarna om vad vi egentligen ser och upplever. (Adress: Stortorget 9)

Varför låta sig hindras av en vägg när det går att upphäva rummets begränsningar med hjälp av projektioner? Marie Anderssons fotografiska studium bjuder på rumsliga gåtor som tycks fortsätta i det oändliga och där olika betydelselager och rumsligheter smälter in i och överlappar varandra. I den nya metastrukturella serien ”Portaler” exponeras inte bara de avfotograferade diabildsprojektionerna där rumsliga skikt lagts på varandra utan också själva projektorerna. Även om någon av dem ibland kan lokaliseras utanför kamerans blickfång har var och en omsorgsfullt valts ut för att passa in i varje bilds interiör. En av utställningens mer uppenbara konsthistoriska referenser – Jan van Eycks målning ”Arnolfinis trolovning” (1434) – återfinns i en ”Portal”. Spegeln på väggen bakom paret Arnolfini visar trolovningsceremonin bakifrån och konstnären framifrån men i portalens fotografiska spegelbild sammanfaller konstnären som vittne med åskådarens subjektiva blickfång. Spelet med olika rumsligheter och medvetandeplan, vad som händer när de möts eller gränserna mellan dem suddas ut fanns redan i serien ”Antichambres” (2003). I de nya verken där inte minst ”Ortodoxia” och triptyken ”Viewmaster” ingår avancerar Andersson ytterligare ett snäpp i optisk och filosofisk komplikationsnivå. Mångfacetterat öppnar hon upp dörren till nya föreställningsvärldar och hemliga rum som vi kanske aldrig varit i förut. Väl värt ett besök. (Adress: Adelgatan 5)

Magasin 3 arrangerade 2001 utställningen Free Port som hade sin utgångspunkt i Frihamnens historia där konsthallen är belägen. En av konstnärerna var Janine Antoni och konstverket ”Moor” som bestod av ett rep tvinnat av kläder, textiler och andra föremål från vänner och släktingar. ”Moor” är nu ett levande konstverk, i ursprungsversionen var repet 78 meter men har sedan utställningen förlängts med ytterligare 6 meter. Det är en poetisk berättelse som slingrar sig genom utställningsrummet, där varje klädesplagg bär sin en egen historia. För den som vill veta mer om ”Moor” finns nu en bok, publicerad av Magasin 3, som berättar om konstverket och dess beståndsdelar. Läs mer!

Busshållplatser, trappuppgångar, skogspartier, i lägenheten, i trapphuset. Alla platser som Elisabet Apelmo intresserat sig för. Platser som kan vara otrygga för kvinnor att vistas ensamma på. Apelmo har sparat 21 notiser som behandlar sexuella ofredanden ur Sydsvenska Dagbladet under tjugonio månader. Hon har sedan förstorat notiserna och gjort dem till noggrant inramade textteckningar i blyerts samt placerat fotografierna intill de otrygga platser där händelserna har utspelat sig. Infogade i ett konstsammanhang ger Apelmo dessa händelser en annan och större uppmärksamhet än den i det allmänna nyhetsflödet. Det långsamma förfaringssättet i tecknandet är också ett sätt att minnas, hålla kvar händelserna göra dem mer verkliga än vad de tycks vara i en tidning som man sedan slänger på kvällen. Konstnären menar i sin text om utställningen att dessa händelser på ett avgörande sätt kan osäkra den drabbades liv, och att en maktstruktur blir synlig på detta sätt. Apelmo har också gjort en teckning av den artikel som behandlar hennes utställning på Stiftsgården i Åkersberga. Utställningen blev där nerplockad på grund av dess innehåll. Biskopen ville inte komma på det planerade tioårsjubileet om den hängde kvar. Utställningen plockades ner med motiveringen att den inte var konst, och att människor kom dit för att de ville ha lugn och ro. Konstens förmåga att provocera är fascinerande. (Adress: Nygatan 56)

Gerd Aurell , Robert Ny berg och Anneli Furmark ställer på Västerbottens Museet ut sina teckningar och serier. Att teckna är något de tre var för sig sysslat mycket med, och här ställer de ut tillsammans. Robert Nyberg (1956) kanske är den som vi först känner igen. Han har i många år tecknat både i Kommunalarbetaren, Kamratposten och nu också i Ordfront. Hans teckningar har ofta aktuell samhällsförankring och kommenterar nuet. Nedskärningar i offentlig sektor skildras utifrån de drabbades perspektiv och med en stor dos humor träffar han ofta exakt mittiprick. Gerd Aurell (1965) och Anneli Furmark ( 1962) är båda utbildade vid Umeå Konsthögskola. De skildrar i sina teckningar sitt eget och därmed också ett kvinnligt perspektiv på upplevelser och drömmar, minnen och fantasier. Ibland i rollen av kvinna och ibland i rollen av man. Sanslöst subjektivt och sanslöst roligt! Gerd Aurells teckningar (bilden) kan också ses i tidskriften ”Fukt”, en tidning för samtida tecknande. (Adress: Gammlia, Umeå)

Förra året (2002) avslutade Matthew Barney sitt episka konstverk med den femte och sista långfilmen i Cremaster-serien. Ingen konstrecensent som har skrivit om filmerna har väl glömt att nämna att Cremaster även är namnet på en muskel hos mannen som kontrollerar testiklarnas sammandragningar. Denna ”skapelsens mästare” som är en del vår fortplantnings-mekanism utgör en viktig beståndsdel i filmerna, där utforskandet av skapelseprocesser och allusioner på fortplantningsorganen är centrala teman. Läs mer!

Lika kärleksfull som ingående är Yngve Baums dokumentation av sin mors liv och död. Det omfattande arbetet presenteras i en djupt gripande fotoutställning på Göteborgs Konstmuseum. I svartvitt men mestadels i färg gestaltas moderns tillvaro, med ett fåtal tillbakablickar och fokus inställt på det långsamma borttynande som åldrandet ofta innebär. Ömsint registreras Sigrids nakna, ostadiga steg mot toaletten, hennes ensamma tevetittande på servicehemmet. Andra gånger kryper den skrikande blicken i ett par gamla ögon tätt inpå. Spänningen under ytan som gör uttrycket dynamiskt och mångbottnat. Ända in i bårhuset når kamerans öga, slutskedet åskådliggörs ända fram tills kroppen blivit till aska. Detta varsamma utforskande av sidor av livets skuggsidor blir vare sig respektlöst eller makabert, tvärtom. Samtidigt som genomförandet präglas av nykter saklighet är det laddat med vemodig ömhet. Bilderna utstrålar vördnad, för människan och hennes död; en vördnad som de sociala villkoren inte alltid medger. I vemodet löper en ironisk underton som understryker det sterila, bristfälliga i ”hemmets” institutionella miljöer. Inte minst i dessa milt surrealistiska dimensioner anas influenser från Christer Strömholm, den inflytelserike fotograf som Baum var elev hos för över 40 år sedan. Sedan dess har han bland annat producerat en rad dokumentära fotoböcker, och även det senaste materialet med den övergripande titeln ”Mamma har gått bort” har resulterat i en bok. I den återupptas samarbetet med Stig ”Slas” Claesson; hans lakoniska text rimmar ypperligt väl med bildmaterialet. Det är också Claessons röst som hörs i filmen, som utgörs av stillbilder presenterade i ett rytmiskt flöde. Den karaktäriska, släpiga stämman berättar om ett enskilt människoöde medan konturerna av Sveriges moderna historia träder fram; från det att folkhemmet började ta form till dagens långt gångna nedmontering. (Adress: Götaplatsen)

I en homogen hängning visar Mats Bergsmeden på Mia Sundberg Galleri till synes odramatiska fotografier av stilla landskap, tomma naturvyer och öde stadsområden. Fotografierna är vackert komponerade i all sin enkelhet. Dock är den dokumentativa stillheten bitvis bara en fasad, verken fylls med andra konnotationer under ytan. Liksom i tidigare utställningar undersöker Mats Bergsmeden här en plats med en påtagligt dramatisk historia. Han tar sats i en vardagsidyll för att undersöka bakomliggande historia och motsättningar, som här, och ofta med rasistiska bakgrunder. Utställningen kallar Mats Bergsmeden "Floden, och han har mycket riktigt följt gränsfloden Oder-Neisse, mellan Tyskland och Polen. Med utgångspunkt från Berlin har han följt floden ner till den tjeckiska gränsen. Området är naturskönt, vackert och stillsamt, det andas visuellt intet av den bitvis laddade historia, under lång tid har floden Oder-Neisse varit en flyktväg och en svårgenomtränglig gräns. Med detta i vetskap är det något gripande över de stilla fotografierna, är det måhända lite för stilla? Lite för öde? Lite för vackert? Det konsthistoriskt traditionella landskapsmåleriet kombineras med Europas historia i en utställning som blir påtagligt och nästintill overkligt lugn och sansad. 1800-talets landskapsmåleri blir en tydlig referens, med en blandning av problematiken kring statsgränser och nationaliteter. En synnerligen intressant kombination. (Adress: Skeppargatan 39)

De flesta konstintresserade har väl hört talas om den vita kuben, men det är kanske inte så många som känner till den svarta lådan. Men videokonstens svarta rum är idag lika vanligt förekommande som galleriets kliniskt vita utställningslokal, något som antologin ”Black box illuminated” tar fasta på. Visserligen slänger redaktörerna redan i bokens förord in en brasklapp: Videokonsten av idag förekommer alls inte bara i det mörklagda visningsrummet utan kan uppträda i alla upptänkliga former, från stora installationer till små animationer avsedda att visas på datorns bildskärm. Och antalet uttrycksformer mellan dessa bägge ytterligheter är överväldigande stort, vilket i sig väcker behovet av ett teoretiskt och analyserande perspektiv på videokonsten som genre. Läs mer!

Om man unnar sig nöjet att försöka räkna ut var i Stockholm man just nu kan se mest konst per kvadratmeter måste ID:I Galleri ligga bra till. Förutom Cristian Rieloffs och Árni Gudmundssons spartanska videoinstallation kan man ta del av verk av 97 konstnärer, bokstavligt talat från golv till tak. Rieloff och Gudmundsson hymlar inte med vad de tycker om dem som förväntar sig att konsten skall agera ställföreträdande sanningssägare i en tid när lögnen tycks härska på alla ledder. Deras binära tolkning av problemet – ja respektive nej – känns lika jordnära som den ruffa träkonstruktion som håller samman installationen. Här är det inte tal om att kompromissa eller föra något spetsfundigt å-ena-sidan-men-också-å-den-andra-resonemang. Ungefär samma karaktär av estetisk onliner har många av de övriga verken i utställningsrummet, från Helena Mutanens tandsförsedda klot till Ulrika Swärds pseudoromantiska målning med inbyggd pruttkudde, som sänder ut lågmält fågelkvitter. Mångfalden är enorm, och varje besökare bör ha en god chans att hitta sina egna guldkorn. För det är verkligen inte svårt. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Susanne Brännströms måleri har på senare år rört sig allt närmare det tillstånd där dess beståndsdelar glider isär och blottar den underliggande strukturen. Andra konstnärer som gjort samma resa har ofta valt att reducera figurationen, för att på så sätt göra grunden mindre tungfotad. Brännström går motsatt väg. Hon behåller figurationen, medan grunden i stort sett helt förångats och efterlämnat den nakna pannån. Ibland tycker man sig för en kort stund ana kroppar som tonar fram i bildrummet, för att ett ögonblick senare försvinna. Det är ett formspråk som gör ett försök att ringa in och behålla ett tillstånd av liv på absolut lägsta tänkbara frekvens. I denna läsart blir pannåns naturliga kurvor och linjer till den materialiserade metaforen för en andra hud, en tunn hinna som skiljer existensen från icke-existensen. Susanne Brännström använder måleriet som ett instrument för att göra tillvarons allra mest undflyende tillstånd verkliga och berörbara. Det är inga stora åthävor hon använder sig av, men innehållet i denna sparsmakade utställning kommunicerar mycket effektivt. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Vad skall man göra om man har ett brinnande konstintresse, men inte har råd att åka till alla trevliga biennaler runt om i världen? Svaret lyder: investera i Phaidons nya bok ”Cream 3”. Boken är en uppföljare till två tidigare utgivna volymer (1998 respektive 2000). Den gör inte anspråk på att leverera den slutgiltiga sanningen om vem och vad som ”räknas” på den internationella konstscenen, utan vill erbjuda bränsle till den eviga diskussionen om åt vilket håll konsten är på väg. Redaktör Gilda Williams har samlat tio curatorer (bland dem Rooseums chef Charles Esche) som i sin tur fått välja 10 konstnärer var. Dessutom har man enats om att presentera 10 s.k. ”source artists”, konstnärer som haft ett speciellt stort inflytande på den konst som skapas idag. Resultatet har blivit en överdådigt vacker bok, med fantastiskt bildmaterial och korta men tankeväckande texter. Dessutom vågar man sticka ut hakan i debatten, bland annat genom att hävda att begreppet ”samtidskonst” egentligen bara bör reserveras för den konst som vandrar i fotspåren efter 60-talets konceptuella och (senare) postkonceptuella konst. Fräckt så det förslår. Urvalet av konstnärer är både spännande och inte sällan överraskande. Veteraner som Günter Umberg och Marcel Odenbach samsas med nya stjärnskott som Luca Frei och Lucy McKenzie. Sverige bidrar med Johanna Billing. För den som tröttnat på att se samma 50-tal väletablerade konstnärer bita sig fast i den internationella publikens blickfång är ”Cream 3” speciellt välgörande. Det duggar nämligen tätt med nya namn, inte minst från länder utanför den västliga hemisfären. De knappa tusen kronor som boken kostar känns ovanligt väl använda.

Först ut i Alingsås nya konsthall som öppnade i januari är en retrospektiv, liten men väl avvägd utställning med Lena Cronqvist. På senare tid har hennes måleri starkt präglats av sorgen och tomrummet efter maken, författaren Göran Tunström som dog för drygt fyra år sedan. Här visas främst verk från tidigt 90-tal, den period då den ljushyllta, något kantstötta flickan kom att inta en central plats. Förutom målningar och skulpturer ingår teckningar och grafik; grimaserande självbilder och svartvita små ark där flickan bär sin mor i en glasbubbla, en bubbla som också kan omsluta henne själv. Också de små bronsfigurerna, som placerats på ett lågt bord mitt i rummet, liksom olje- och temperamålningarna utmed väggarna domineras av flickan. Ensam, ibland med en medsyster och ofta med en mamma- eller pappadocka i fast grepp upptar hon större delen av duken. Nog är det dessa och andra av Cronqvists laddade konfrontationer som gjort henne till en av de mest framträdande i svenskt konstliv. Ofta tilldrar sig den psykologiska dramatiken och de laddade konfrontationerna vid vatten, vid strandbryn och i badbaljor pågår en själslig tvagning. Vattensymboliken är nu rikare ändå; badandet innebär också ett nedsänkande, en upplösning som associeras till såväl sexualitet som död. Det är inga vackra bilder, de skaver mot gängse förväntningar på och föreställningar om flickebarnet. I det finns befrielse, men det gör också hiskligt ont. Ont gör också det målade självporträttet från 2003. Här framträder en äldre kvinna, med sjunkna axlar och tom blick. Bilden är tudelad och i den undre halvan är färgerna reducerade till ett rosa färgfält, där kroppen försvinner. (Adress: Södra Ringgatan 3)

Långsamt flyter eller snurrar Jonas Dahlbergs nya videoverk runt på Galerie Nordenhakes lilla galleriutrymme. Helt tyst är det bara motivet som pockar på uppmärksamhet, verket ”Weightless Space 1” loopas runt i slowmotion, så det går fort att tappa tidsuppfattningen. Den bearbetade rumsligheten är lika central här som i tidigare videoverk av konstnären – det vill säga, oftast låter han något i tids- eller rumsuppfattningen skava lite, så att känslan av att bli förd bakom ljuset ganska snart infinner sig, tillsammans med en molande insikt av att övervakas eller vara den som förbjudet (?) övervakar. Det känns av tydligt även i ”Weightless Space 1”, som består av ett långsamt filmat rum, ett rum som bitvis blir samstämmigt med galleriets utställningsyta. Mest uppseendeväckande är att rummet har en dörr som står på glänt i verkets högerkant – vart leder den? Den rörelse som långsamt kräver uppmärksamhet utgörs av små bubblor som snurrar runt, tillsammans med en krukväxt. Sinnrikt och frustrerande; Jonas Dahlbergs sätt att föra oss bakom ljuset är bitvis poetiskt, bitvis helt obegripligt. Samtidigt är konstnären konsekvent i sitt arbete med tyngdlöshetens regler - gravitationen upphävs filmiskt genom de enkla bubblornas rörelse runt i cirklar. Han luras genom att på duken bryta mot fysikens uppställda lagar, men det känns inte animerat eller flåshurtigt experimentellt. Snarare är konstnären duktig i att prioritera, han väljer bort det oväsentliga. Centralt blir därför just rörelsen – avsaknaden av ljudet och tempot förstärker viktlösheten. Märkligt nog blir slutresultatet stämningsfullt och vackert och inte alls skrämmande overkligt, något som var påtagligt vid första anblicken. (Adress: Nybrogatan 25 A)

Jacob Dahlgren fortsätter att förmedla sin högst personliga version av konstruktivismens och minimalismens estetik. Liksom i sina tidigare utställningar parafraserar han föregångarnas yttre formspråk, men han använder material som knappast skulle ha godkänts av modernismens allra mest asketiskt lagda mästare. Men att använda leksaker och allehanda förbrukningsmaterial är för Dahlgren lika naturligt som att uttrycka sig i måleriets oljefärg eller skulpturens diabas. Man kan lätt få uppfattningen att namnet ”Malevich” gestaltat i glatt färgade bokstäver tyder på ett raljant förhållningssätt till modernismen, och att Dahlgren med andra ord önskar driva med finkonstens högtidlighet. Men så enkelt är det nog inte. Dahlgrens verk utstrålar en lekfullhet och uppfinningsrikedom som förutsätter ett starkt lustmoment i skapandeakten. En Donald Judd-liknande plåtskulptur monterad direkt på väggen har producerats helt i enlighet med Judds föredöme – den har tillverkats av en plåtslagerifirma efter konstnärens ritning – även om resultatet blivit något helt annorlunda. Dahlgrens Judd-tolkning saknar i det närmaste helt minimalismens stramhet. Plåttingesten påminner mer om en halvsladdrig IKEA-konstruktion. Inspirationen går det emellertid inte att ta miste på, och det är egentligen den som är utställningens tema. Dahlgren visar oss att det även ur de mest dogmatiska av de moderna konstriktningarna går att filtrera fram en guldglimmande bottensats bestående av ren och skär skaparglädje. (Adress: Skeppargatan 70)

På BildMuseet visar Umeåbaserade konstnären Sol Morén och musikern Jonas Holmberg sitt verk ”Divan”. De har ägnat sig åt den filosofiska texten med det oemotståndliga namnet ”Anti-Oedipus – Capitalism and Schizofrenia”, författad av filosofen Gilles Deleuze och psykoanalytikern Félix Guattari 1972. Det som texten väckt hos konstnärerna har de förvandlat till en installation de kallar ”Begär, var god sitt ner”. En klassisk analysdivan inhandlad på Internet, en elektronisk och entonig röst läser valda delar ur en av poststrukturalismens viktigaste texter och silduk framför de högt placerad fönstren i rummet skapar en stämning som för oss mycket längre tillbaks än till när texten var författad. Man erfar en känsla av att förflyttas genom tid och rum. Kanske till och med bortom slutet. I bokens förord menar filosofen Michel Foucault att den är en introduktion till en ickefascistisk livsinställning. Att förneka och hindra begär är att skapa fascism i sig själv. En uppmaning till flöde och en tillåtande livshållning. (Adress: Gammlia, Umeå)

Det skrivna ordets otillräcklighet som kommunikationsmedel går som ett stråk genom utställningen vars betoning ligger på det nonverbala uttrycket. En uttalad ambition är att få besökaren att ifrågasätta sitt eget seende och reflektera över det egna betraktandet av världen. Renodlingen av den visuella formen på bekostnad av innehållet framträder ganska tydligt i Ceal Floyers ”Autofocus”. Bäst förankrad är nog ändå ambitionen i Alexander Gutkes ”Solo” som enbart ackompanjeras av ljudet från projektorn det visas av. Den arbiträra aspekten i benämningen av föremål förstärks med insikten att en eller möjligtvis två trumpinnar såsom en tyst virvel i luften lika gärna skulle kunna föreställa en ovässad blyertspenna med sudd i andra änden. Utställningen har gjorts i samarbete med Mats Stjernstedt, och den luftiga men finstämda presentationen är identifierbar med den fortfarande ganska nytillträdda konsthallschefen Åsa Nacking. Ett av de mer meditativt fängslande verken är Neuenschwander & Guimarães ”Inventory of small deaths” (bilden). I sin färd över och genom landskapet påminner såpbubblan om den sårbarhet alla kommunikativa processer innefattar. Trots ett ständigt närvarande hot om upplösning svävar den åtminstone till synes oberörd av tid och rum vidare.

– Att gå på konsthögskola, det är som att utbilda sig i sig själv.

Magdalena Dziurlikowska är elev på Konstfack i Stockholm efter att bland annat ha avverkat en förberedande utbildning hos Idun Lovén. Konsten var dock något hon länge levt med på nära håll.

– Jag läste konstvetenskap i slutet av 90-talet både i Sverige och England, och jag har jobbat som guide på Moderna Museet och Nationalmuseum. Men efter en tid blev det allt klarare för mig att det var konstnär jag helst av allt ville vara.

Magdalena beskriver konsten som den plats där man kan realisera tankar och idéer som inte hör hemma någon annanstans. Hennes bakgrund som konstvetare och museiguide har gjort henne van vid att arbeta med orden som verktyg, något som hon menar både kan vara en fördel och en belastning. Läs mer!

När en målning beskrivs som ”lekfull” avses sällan ett spontant, prövande bruk av färger. Det lekfulla är oftare liktydigt med ett väl genomtänkt spel med konsthistorien, en reglerad lek med och delvis inom en etablerad tradition. Så gäller också Thomas Edetuns måleri, där igenkännbara referenser sätts in i nya ramar, fogas samman med geometriska figurer, textinslag och andra mer eller mindre aparta ingredienser. I ett litet landskapsmotiv ligger ett stort barnhuvud utslängt, eller om det växer upp ur jorden. I ett annat än mer klichéartat landskap; en klassisk slutscensbild som försetts med stora röda bokstäver: ”THE END”. Bakom bokstäverna ringlar sig den inom måleriet så nötta landsvägen vidare. Fast trodde någon verkligen att måleriet nått sin ände? Uttrycket; det lite grova, murriga måleriet påminner om en annan östgötsk konstnär som Edetun tidigare ställt ut med, Olle Schmidt. Fast här är det berättande uppbrutet, formexperimenten tvärare. I en tudelad målning ställs en edwardhopperskt ödslig byggnad sida vid sida med en uppförstorad, lika hyperrealistisk bild av en cyanidblå kapsel. Verket är mättat av nazistiska referenser, referenser av en sort som inte är typiska för helheten. Bilden tangerar det banala, esteticerande; innehållet bärs inte upp av sammanhanget som domineras av en föga spännande inomkonstlig diskussion. Det är nu inte den som gör att jag fastnar för flera av målningarna; mitt i allt kalkylerande finns en absurd humor och ett svårgripbart hot. Och de giftigt lysande pillren återkommer som varnaglar: strilar i räta linjer över murriga ängar, klibbar sig fast utanför ett övergivet dubbelrum. (Adress: Kaponjärsgatan 4)

Ann Edholms konstnärskap rör sig med osviklig konsekvens och precision kring ett fåtal teman. Och så har det varit under ganska lång tid. Här vankas inga trendbrott eller berusande utflykter i måleriets utvidgade fält. Edholm odlar en disciplin och koncentration man nästan trodde hade raderats ut från konstens agenda. Till det yttre kan det förefalla som om hon blundar och ger tämligen frikostigt med den spartanska modernismens estetik, men efter en stunds betraktande löses den skenbara stramheten upp och antar betydligt mindre skarpskurna former. En helt svart målning hänger på en spik som slagits genom dess mitt. Tittar man lite närmare kan man urskilja ett stiliserat Musse Pigg-huvud med hålet/ansiktet uppåt och öronen nedåt. En väldig, geometriskt rutmönstrad målning ger först intryck av att utstråla en extrem grad av rätlinjighet. Så är dock inte fallet. Här och var tycks färgen släppa från underlaget, och i mitten urskiljer vi till och med antydan till hål eller en ljuspunkt. Edholm känner sin konsthistoria, och hon kommenterar den gärna med glimten i ögat. Mest av allt är hennes utställning emellertid en studie i verklighetens subtila skiktning och en bekräftelse på att konstnärlig självständighet alls inte förutsätter några spektakulära visuella krumbukter. (Adress: Nybrogatan 25 B)

eMotions är en triptyk av bildskärmar som hänger på rad längs en vit vägg. Verket består av digitalt bearbetade porträttbilder av människor från i stort sett hela världen, vilka konstnären på ett eller annat sätt har en personlig relation till. I det åtta minuter långa bildspelet ömsom framträder, ömsom tonar ansiktena på stillbilderna bort för att sedan sakta försvinna bakom en homogen men olikfärgad hinna som i långsamt tempo böljande sveper över skärmarna. Till skillnad från porträttfotografi med ansatsen att komma den avbildade så nära som möjligt för att obarmhärtigt avslöja hudens alla rynkor och skavanker är ansiktsuttrycken i Trine Eidsmos subtila verk medvetet utslätade och neutrala. Med hjälp av datorskärmens speciella estetiska skimmer vill hon fånga de avporträtterade personernas utstrålning och därigenom skildra det mänskligt universella men samtidigt också uttrycka specifika känslor. Ansiktsdetaljer vars känsloavtryck tycks förändras under den slätstrukna färgmassans rörelseprocess ger ibland intrycket att sticka ut från bildskärmens yta. Det gör paradoxalt nog inte ansiktsdragen tydligare utan den individuella särarten verkar i stället utplånas då den framträder. Som betraktare är det lätt att dras med i det suggestiva rörelsemönstret men något svårare att skilja mellan den egna upplevelsen och vad som egentligen utspelar sig inom ramarna på de stålfärgade skärmarna. För en stund tycker jag mig se en känd persons svartmålade ögonbryn skymta fram. Det kan ha varit en synvilla. (Adress: Södra Förstadsgatan 18)

Det är inte särskilt djärvt att utnämna Olafur Eliasson till en av världens mest intressanta konstnärer just nu. Hans installationer på bl.a. Venedigbiennalen och Tate Modern i London har gjort att hans goda rykte vuxit till ett världsrykte. Så det är något av en kulturhändelse när norska Astrup Fearnley Museet gör en separatutställning med honom. (För den som vill möta honom ”in real life” pågår utställningen i Oslo fram till den 2 maj.) Eliassons verk är av de dimensioner som gör det tacksamt att producera påkostade och stora kataloger för att dokumentera hans förehavanden. Astrup Fearnley Museet har dock valt en motsatt väg, och satsat på en ganska tunn och liten katalog där bildmaterial och text följer varandra på ett lyhört sätt. Läs mer!

Äktheten, eller drömmen om ett absolut ursprung, utgör enligt filosofen och sociologen Theodor Adorno (i ”Minima Moralia”) ett fundamentalt begrepp för den moderna människan. Adorno skriver att äktheten är: ”/…/ en reflex av den industriella massproduktionen. Först i och med att stora mängderav standardiserade varor i profitsyfte utmålas som unika utvecklas som antites till detta, men efter samma kriterier idén om det Oreproducerbara som det egentligt äkta.” Naturligtvis är denna längtan betingad av marknadskrafterna, men den är också ett uttryck ett mera grundläggande metafysiskt behov av att tro på en tillvarons yttersta grund och jagets substansialitet. Förra en kort tid sedan öppnade utställningen ”Falskt och Äkta” på Nationalmuseum i Stockholm. ”Falskt och Äkta” gör flera intressanta ansatser att berätta om och problematisera upphovsmannaskap, äkthet och originalitet men personligen hade jag gärna sett att man hade vågat gå ännu längre. Museets sakliga redovisande av äkthetens uppkomst och utveckling från renässansen och framåt fungerar utmärkt tills dess att vi börjar närma oss samtiden. Inför postmodernismens ifrågasättande väljer Nationalmuseum att betona konsthistoriens kontinuitet snarare än paradigmskiftena. Att fylla ett rum med exempel på samtida postmodern konst räcker inte för att utställningen ska kännas angelägen idag. Men det kanske man inte ska begära av ett museum vars uppgift först och främst är ett bevarande av traditionen. (Adress: Södra Blaiseholmshamnen)

Molnens skiftningar på himlen har det funnits gott om tillfällen att studera denna sommar. För den som inte har fått nog av vädrets makter och dess eventuella inverkan på humöret finns möjlighet till ytterligare fördjupning i Peter Fries verk. Med utgångspunkt från det klassiska motivet himmel möter hav skildras dock mer subtila känslouttryck än så. I motsats till många nutida konstnärer är Frie inte intresserad av måleriets språk som ett motiv i sig utan vill snarare förmedla sinnestämningar på ett sätt som ger betraktaren intryck av att befinna sig på den avbildade platsen. Doften av hav. Förnimmelse av vatten och vind. Landskapet är en minnesreservoar som drar upp omedvetna känslor och hågkomster till ytan. Solen lyser konsekvent med sin frånvaro men på någon enstaka duk skymtar en klar himmel fram bakom de mångfacetterade molnmassorna. Trots att gränsen mot det banala lurar i horisonten genererar Fries landskapsmålningar en tydlig närvarokänsla. De förändrar kanske inte din syn på världen men kan få dig att uppleva molnens rörelser över himlavalvet på ett nytt vis. (Adress: Slottsvägen 1D)

På ön Norrbyskär 4 mil från Umeå, där livlig sågverksverksamhet fanns fram till 50-talet, har den gamla maskinhallen förvandlats till både ett museum med en fast utställning över öns historia, men också en konsthall med goda möjligheter. Fram till den 15 augusti visas Jan Ulrik Friis färgstarka och expressiva målningar och skulpturer. Danske Friis, som mottagit ett flertal utmärkelser och också varit utställd i flera europeiska länder, är också känd som en av de 10 konstnärer som deltar i det permanenta konstprojektet ”Konstvägen sju älvar” i Västerbotten, initierat av Konstvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet. Friis bidrag till ”Konstvägen” är hans egen ateljé och hem kallat ”Kråkslottet”. Hans utställning på Norrbyskär andas livsglädje. En närhet och förundran inför naturens krafter och dess förmåga att väcka fantasin och skaparkraften. Med kraftfulla nästan febriga penseldrag och färger i målningarna skapas en vildhet som påminner om Dubuffet. Det otämjda barnets förundran uttryckt som kraft. Bland sagodjur och fantasivarelser både som skulpturer och som bilder förflyttas vi ut till naturens våta mossor och det som fantasin skapar där. Det är inte ljuset han målar, utan mer känslan i en ljuvlig skogspromenad som kan sluta i något hotfullt och kanske skrämmande. Kampen i det finns alltid närvarande.

Sedan hennes mor drabbades av en demenssjukdom har Doris Funcke fått konfrontera inte bara sjukdomen och dess följder, utan också konsekvenserna av en nedskuren äldrevård. Erfarenheterna har utmynnat i ett konstprojekt; ett antal målningar som presenteras i galleriet på Frölunda kulturhus. I avskalade, glesa bilder, collage och teckningar ställs här de dementa i förgrunden; stämningar, känslor och sociala villkor ges plats i en obarmhärtigt intensiv gestaltning. Konturerna av en åldrad kropp, ett par rädda ögon eller två händer ur olika generationer; uttrycket är sparsmakat och exakt. I de sköra kropparna syns livet pulsera, fastän minnet och personligheten förändrats och tomrummet gentemot omvärlden växer. Liksom teknikerna skiftar perspektiven; en och samma bild kan fånga såväl demensens parallellvärld som den närståendes smärtsamma utanförskap gentemot den sjuke. I en målning syns en grupp patienter vid ett bord, utan förmåga att relatera till varandra. Vad var och en upplever syns inte; vad som förmedlas är på en gång stiltje och bottenlös kontaktlöshet. Människovärde? En anhörigs erfarenheter kallas denna både existentiellt och politiskt svidande utställning.

Teckningskonsten förknippar många vanligtvis med illustrationer eller ett konstnärligt tillstånd som föregår det ”riktiga” konstverket. Det är egentligen fel, för det är svårt att föreställa sig en uttrycksform som är mer svårbemästrad än teckningen. Dess möjligheter är närmast obegränsade, men detsamma gäller inte dess marginaler. Teckningskonsten är mycket oförlåtande, och medger inga utsvävningar eller misstag. Med detta i beaktande framstår Jenny Granlund som en oförvägen konstnär. Hennes stora teckningar, varav flertalet är utförda i blyerts, bjuder på en lustfylld resa i den grafiska formgivningens historia, från 70-talets psykedeliska slingor till de senaste årens repetitiva minimalism. Bilderna ger intryck av att vara födda ur en frihetslängtande spontanitet, men studerar man detaljerna riktigt noga inser man snart att hennes verk bygger på en noggrann planläggning och ett stort mått av disciplin. Ofta arbetar hon med blyertsen som en målare hanterar färgen, hon lägger ut den i lager på lager tills en genomskinlighet uppnås. I jämförelse med dessa suggestiva gråskaleövningar ter sig ett antal verk gjorda med färgpenna närmast lite stela. Som ofta är det de små medlen som erbjuder de verkligt stora utmaningarna, såväl ur konstnärens som ur publikens synvinkel. (Adress: Rödbotorget 2)

Skeva flickor i stramande klänningar släpar runt trådar och grodor, unga män bär på kaniner som suspekta hemligheter. Ibland rinner något oidentifierbart in i bilden, som en eldslåga eller en vilt växande planta. Så förstärks det skrämmande, det oreglerade levande som anas i den frysta dramatiken. I Monica Gredmarks lätt surrealistiska oljemålningar tycks ingen finna sig tillrätta i vare sig kropp, kläder eller socialt sammanhang. Alla verkar ensamma tillsammans. Det lite kantiga måleriet för tankarna till Marie-Louise Ekman när det gäller färgval och komposition, medan uttrycket och tematiken påminner om Lena Cronqvist. Miljöerna är stiliserade, kliniskt rena sånär som på människorna och ett fåtal detaljer som blir desto mer laddade. Utöver målningarna ingår ett par ömsint modellerade skulpturer som besökaren möter ur fågelperspektiv. Dessa små vilsna mansfigurer ger i flera bemärkelser denna något ojämna men inte alls oävna utställning fler dimensioner. (Adress: Kaponjärsgatan 4)

Konstens öppenhet för larmet från gatan och gatans estetik är ingen ny företeelse; den kan spåras redan i den alla tidigaste modernismen. Men det är framför allt på senare år som subkulturernas uttrycksformer hamnat innanför den vita kubens väggar, något som inte alltid skett utan komplikationer. Denna stundom problematiska process kan iakttas hos den tyska konstnären Katarina Grosse, som nu gör sin första separatutställning i Sverige. Hon arbetar med en teknik – sprejfärg – som de flesta förknippar med graffiti, och i viss mån har hennes stora, platsspecifika vägg- och takmålningar också hämtat delar av sitt formspråk från gatukulturen. Men hennes måleri vilar lika tungt i en pseudoromantisk måleritradition av det slag som exempelvis Gerhard Richter odlat med framgång. Och Grosse drar sig inte för att apostrofera äldre kollegers verk. Hon gör tvärtom en konstnärlig dygd av att exploatera dubbelheten som det samtida måleriet tampas med. Å ena sidan vill man värna det egna mediets identitet, å andra sidan en gång för alla spränga dess gränser. Stundtals tycks Grosse darra något på manschetten, men hennes uppgift har inte varit att formulera den slutgiltiga sanningen om måleriers framtid i det utvidgade fältet. Hennes utställning uppfordrar i stället besökaren till att själv ställa sig viktiga frågor om både de möjligheter och de begränsningar som måleriet på andra sidan den postmoderna ekluten erbjuder. (Adress: Frihamnen)

Att kosmetika och hygienprodukter numera är betydligt mer än en hälsofråga är uppenbart. Produkterna är för det mesta starka varumärken, som utlovar större självsäkerhet och en ökad popularitet hos det motsatta könet. I takt med den alltmer utbredda sexualiseringen i samhället har enklaste schampoförpackning blivit symbol för den fulländade erotiska upplevelsen. Allen Grubesic, som gick ut Kungl. Konsthögskolan i Stockholm förra våren, har uppmärksammat detta faktum i sin första separatutställning på ett av huvudstadens gallerier. Grubesic har gjort en halvtimmelång videofilm, som uteslutande består av scener där olika schampoflaskor ”ejakulerar” i närbild. I bakgrunden ljuder en enkel syntmusik som skulle kunna vara hämtad ur en porrfilm i lågbudgetklassen. Resultatet förenar en sympatisk amatörmässighet med en långt driven känsla för estetiska effekter. En viss form av medie- och kulturkritik kan anas i bakgrunden, men den är inte alltför påträngande. Det tjänar utställningen på. Den lyckas nämligen behålla merparten av den surrealistiska elegansen hos förebilderna, och blir därmed tillräckligt mångtydig för att trollbinda publiken fullt ut. (Adress: Svarvargatan 2)

Patrik Gustavsson fortsätter att utveckla sitt konstnärskap i skarven mellan popkonsten och Döderhultaren. Häromåret kunde vi exempelvis se honom i aktion på Olle Olsson-huset, där han avtäckte den s.k. folkliga kulturens relation till grumliga politiska föreställningar, alltsammans utfört med en humor som är långt ifrån harmlös. I sin nya utställning tillryggalägger han ännu ett varv i bearbetningen av en småstadskultur han själv skaffat sig erfarenhet av från uppväxten i Eskilstuna, men som nog de flesta av oss stött på i ett eller annat sammanhang. Vi möter en grupp skinheads på svamputflykt i skogen, förmodligen både den första och sista för dem med tanke på mängden flugsvamp i korgarna. Figurernas anletsdrag är avindividualiserade. Deras ideologiska och sociala hemvist går det dock inte att missta sig på. T-shirts med svenska flaggan och hakkorstatueringar berättar om en social gemenskap där det råa våldet ligger farligt nära den stillsamma ytan. I ett hörn av utställningslokalen dänger en man sig själv i huvudet med en slägga, om man trycker på en knapp. Tydligare – och intelligentare – går det knappast att gestalta det bypolitiska perspektivets tröstlösa konsekvenser. (Adress: Riddargatan 5)

Patrik Gustavsson är ett synnerligen gott exempel på att bra konst kan vara intressant, finurlig och humoristisk i sin framtoning utan att överhuvudtaget ge avkall på seriositet eller tematik. På Teatergalleriet i Uppsala visar han tre nygjorda verk, som vart och ett dels är anpassat till galleriets utställningsrum, dels till själva teaterns miljö. De tre verken – en video, ett självporträtt och en skulptur – ser i förstone vara fristående från varandra, men efter en stunds bekantande är det förstås mer sinnrikt än så. Konstnärens signum, politiskt patos blandat med sylvass humor, ger starkast utslag i verket ”Självporträtt på konstens regler”, som just är vad det låter. På ett uppförstorat exemplar av Pierre Bourdieus bok ”Konstens regler” sitter konstnären själv i miniatyr. Bakom humorn pockar ifrågasättandet och imitationen av konsten, konstvärlden och dess regelverk på uppmärksamhet. Genom iscensättningen är det imitationen och teaterns värld som blir den gemensamma politiska nämnaren för verken, inte utan komik alltså. Videoverket ”På café” bjuder exempelvis på en stunds situationskomik av den gamla skolan, där betraktaren är den enda med överblick över hela förloppet och de medverkande i scenen är narrade av regissören. Mer på liv och död fungerar skulpturen ”På teatern”. Mitt på golvet ligger den för konstnären karaktäristiskt verklighetstrogna skulpturen och skrämmer slag på mig. Plötsligt är det svårt att inte känna med mannen som inte pallat med det finkulturella trycket, och med biljetten i hand tuppat av mitt i teatern. (Adress: Kungsgatan 53)

Charlotte Gyllenhammars första stora halvt retrospektiva utställning är höljd i mörker. Det är inte riktigt vad man förväntat sig. Gyllenhammars verk har en tydlighet som verkligen inte behöver någon klärobskyr för att göra sig gällande. Hennes umgänge med den moderna tidens mardrömmar, från ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm till sprängningarna av bussar och flygterminaler runt om i världen, är av det slaget som mer eller mindre kräver en öppen redovisning, utan effekter. I detta avseende känns Kulturhusets utställning av Gyllenhammars verk som något av en halvmesyr. Vi har mött dem i mycket mer laddade och förtätade sammanhang än detta. Å andra sidan bränner det till ordentligt emellanåt. Installationen med den sprängda flygplatsterminalen är oåtkomlig innanför stumma glasrutor, och ändå belägen ett litet stycke från en statygrupp med sovande dagisbarn i ett kyligt halvljus. Under förflyttningen från det ena verket till det andra sker ett medvetandeskifte som går från iskyla till värme och tillbaka igen. Dessa förflyttningseffekter hade man kunnat utnyttja bättre även i relationen mellan andra verk. Trots vissa ofullkomligheter kan utställningen emellertid inte dölja det faktum att Charlotte Gyllenhammar är en av den svenska samtidskonstens viktigaste konstnärer. (Adress: Sergels torg)

Västerbottens museum ställer ut målaren Åke Göransson (1902-42) från Göteborg. Om Göransson finns inte mycket skrivet. Stora delar av hans produktion har gått förlorad, men trots det har han blivit stilbildande inom det modernistiska måleriet. Mycket tack vare Arne Stubelius, som var den som 1940 fick Åkes mor att lätta på locket till den omtalade kökssoffan där sonens tavlor blivit undanstuvade. Själv satt Åke vid den tiden på mentalsjukhus, apatisk, utbränd och med långt gången TBC. Han skulle avlida två år senare. Åke Göransson levde ett undanskymt liv tillsammans med modern i deras etta på Landala i Göteborg. Ibland maniskt målande. För honom var målande helt nödvändigt, och en förutsättning för att leva. Han målade på det han kom över,och de dukar han har målade han över gång på gång. Han var inte intresserad av att ställa ut eller sälja sina tavlor. Det var först efter sin död som han fick den uppmärksamhet han förtjänar. I utställningen finns omtalade bilder som ”Gatan i ljusa färger”, gatan utanför hans fönster och ett motiv som han upprepar gång på gång, ”Pojke med pannlugg”, som sägs ha fått människor att brista i gråt, och ”Konstnärens moder”. Hon är bara form i dova färger, och utan blick känns hon ointaglig. Göransson använder färgen, inte linjen, för att modellera karaktärerna och djupet. Och han myntade själv uttrycket ”färgformen”. (Adress: Gammlia)

Astronomiska fenomen har fascinerat människor i alla tider och inte sällan har de utgjort bränsle för allehanda religiösa eller mystiska föreställningar. Sedan upplysningen har de flesta sekulariserade västerlänningar emellertid haft ett annat och förment mera rationellt förhållande till de himlafenomen som väckte sådan skräckblandad förtjusning hos våra förfäder. Tisdagen den åttonde juni mellan 07:19 och 13:22 lokal tid är tidpunkten för ett ovanligt astronomiskt fenomen; då passerar planeten Venus solen i en så kallad ”Venuspassage”, något som inte skett på vår del av världen sedan 1882. Denna händelse kommer med all säkerhet locka många amatörskådare, försedda med specialglasögon, att blicka mot skyn. Men Venuspassagen har också inspirerat Lotta Hannerz som går på Kungl. Konsthögskolan till en skulptur, i form av en hand som pekar ut planeten Venus, placerad i Stockholms ström. ”Venus” är inte den första i serien vattenburna skulpturer som Mejanelever visar men förmodligen den mest tankeväckande hittills. Förutom de uppenbara kopplingarna till konsthistorien finns Hannerz egen, det vill säga till himlafenomenet, men som all bra konst är alternativa tolkningar plausibla. För är det säker att det är gudinnan Venus som pekar mot sin namne i skyn – är det inte någon helt annan och mindre skön uppenbarelse som sträcker upp sin hand ur Stockholms ström? (Adress: hörnet Strömgatan/Strömbron)

I en tid när konstnärers ”varumärke” och ”profil” anses allt viktigare blir konstnärskap som överskrider gränser och vågar vara personliga allt viktigare. CM von Hausswolffs konstnärliga verksamhet sträcker sig från avantgardistisk elektronmusik till mer esoteriska aktiviteter som försöken att fånga budskap från andra dimensioner. Han har dessutom som ”curator in residence” på Färgfabriken i Stockholm stått bakom en räcka spännande och ovanliga projekt. Hans nya utställning på Brändström & Stene håller sig emellertid inom tämligen traditionella gränser, åtminstone mediemässigt. CM von Hausswolffs nattliga bilder från industriområden i Chicago har ganska många föregångar i fotokonstens historia. I detta fall har dock det vanligtvis konventionella, dokumentära intrycket modifierats med hjälp av en enda rödfiltrerad ljuskälla, som lyser upp motivet. Resultatet har blivit en säregen form av samtida gotik, där månsken, detaljerna hos den urbana arkitekturen och främmande konturer ute i mörkret samverkar för att ge de slitna fabriksfasaderna en magisk karaktär. Bildernas högblanka ytor skapar samtidigt en distans till vad vi betraktar, en distans som avsiktligt stör inlevelsemomentet. CM von Hausswolff blandar gamla estetiska klichéer med samtida stereotyper till en oväntat uppiggande brygd. (Adress Mejerivägen 2, Liljeholmen)

I helgen intas Kilen i Kulturhuset av Malin Arnell, Stockholm, Line S Karlström, Köpenhamn, och Karianne Stensland, Trondheim – High Heel Sisters – och föreställningen ”Never too Much”. Gruppen bildades i mars 2002 efter att de två månader tidigare träffas på en vernissage i Trondheim, Norge. Detta blev början på ett synnerligen fruktbart samarbete syftande till att undersöka och undergräva konstnärliga, sociala och samhälleliga strukturer, såväl symboliskt som handgripligt. Eller som de själva utrycker det: ”Att ha eller inte ha tillgång till de privilegier som bestämmer vår position i samhället. Våra möjligheter att agera och interagera i det system som sätter gränser för den möjliga förändring som vi önskar.” I slutet av juni 2003 framträdde de som specialinbjudna gäster med en föreställning på det prestigefyllda ICA, Institute of Contemporary Arts, i London. Det är en uppdaterad version av denna föreställning som nu ges i Stockholm, vilket betyder en hämningslös blandning av performance, kabaré och självironisk slapstick. Och de som känner systrarna sedan tidigare vet att det inte är för inte som föreställningens undertitel är ”This is Power!” (Adress: Sergels torg)

Anna Qvist dök upp i Bengt Jahnsson-Wennbergs måleri i början av 90-talet. Och där har hon förblivit. Konstnären och hans modell är ett gammalt tema i konsten, och när relationen i bilderna också speglar ett nära personligt förhållande öppnas varje verk mot en djupare dimension än enbart konstens. När vi också har att göra med efterdyningen från en sprucken kärlek laddas konstnärens annars så lågmälda måleri med ett intensivt ljus, som ger den mörka färgtonen en subtil genomskinlighet. Verkens diskbänksrealism löses upp av ett inflöde från såväl nattliga drömmar som dagliga fantasier. Spåren av en stillsam, vardaglig längtan blandas med bilder från sömnen och äventyrens värld. Trots det är det inte särskilt svårt att känna igen sig i Anna Qvists värld. Testbilden flimrar på TV-skärmen, skuggorna stryker utmed väggarna och hyreshusens rätlinjiga arkitektur ramar in horisonten. Efter en stund inser man att både de äldre som de nyare verken förenas av ett existentiellt vemod, en vag men tydligt urskiljbar förnimmelse av det frö till sammanbrott som ryms i varje tillstånd av bedräglig harmoni. (Adress: Skeppargatan 86)

"Vi kallar oss jag, nu" så inleds den uppmärksammade bok, "Texten", som Lisa Jonasson skrev tillsammans med kurskamraten Andreas Eriksson och som utkom i augusti 2003. "Texten" kan lite förenklat beskrivas som ett försök till upphävande av det egna egot till förmån för ett tredje "textsubjekt". Symtomatiskt nog kunde konst- och litteraturetablissemanget inte bestämma sig för vad "Texten" var för något. Till slut hamnade boken dock i de flesta fall i händerna på litteraturkritikerna vilka gav den blandad kritik. På Galleri Mejan fortsätter Lisa Jonasson sin undersökning av språket som identitetsskapare genom screentryckta texter och bilder. Texterna och porträtten är gjorda med utgångspunkt från ett antal lätt igenkännliga stereotyper och tillsammans fungerar de som repliker i ett vardagligt skådespel. Men oavsett om man känner igen sig, sina fördomar, i texterna eller inte får en Lisa Jonassons verk en att stanna upp och reflektera över hur mycket språkets inneboende stuktur formar våra tankar och vår tunga. (Adress: Rödbotorget 2)

Konst och högteknologi brukar vanligtvis förknippas med yngre mäns utforskning av ny teknik för att uppnå spännande effekter. Problemet med många av de verk som denna process producerar är dock att de sällan når bortom den rent tekniska nivån. Det estetiska intresset är ofta inte mycket mer utvecklat än hos exempelvis det måleri som bara kommit till för att illustrera fenomenet "färg". Arijana Kajfes är en av de få kvinnliga konstnärer som konsekvent arbetar med tekniken och vetenskapen som instrument för att undersöka de mänskliga sinnenas förmåga, och oförmåga, att fånga den mångtydiga verkligheten. "Occular Witness" är ett projekt som behandlar konstupplevelsens fundamenta, nämligen ljuset och dess roll som bärare av information. Via sex olika "stationer" - som alla är interaktiva - speglar Arijana Kajfes ljuset som ett medium bortom språket, ett tillstånd över eller under det skikt som orden löder samman till en solid men inte alltför flexibel helhet. Projeketet har bedrivits inom ramarna för Smart studion på Interaktiva Institutet. Om det är konst eller forskning man ägnar sig åt må vara osagt, resultatet som "Occular Witness" utgör är ändå lika visuellt och intellektuellt tilltalande som vilken skulptur som helst. (Adress: Lövholmsbrinken 1)

"STIRRASOMFAN" är titeln på Sally Kindbergs korta gästspel på Galleri Studio 5 på Södermalm i Stockholm. Och det är ungefär vad man ägnar sig åt som beraktare när man kliver in i utställningslokalen. Här handlar det nämligen inte om någon minimalistiskt åtstramad hängning i den heliga och kliniskt rena vita kuben, utan mer om en tuff och kaxig rock'n roll-attityd som inte ber om ursäkt för sig. Kindberg målar med en frisk uppkäftighet, och drar sig inte för att blanda och ge med glimten i ögat. Reminiscenser av det estetiskt självmedvetna "nya måleriet" blandas med ren kitsch, detaljer från populärkultur och massmedia och återklanger från den klassiska moderismens macho-måleri. Utrymmet såväl mellan dukarna som inom bildrummet är minimalt, vilket förefaller vara en omsorgsfullt kalkylerad strategi från konstnärens sida. Här ska det inte betraktas eller kontempleras, utan blängas tills ögonen ramlar ut och man tappar andan. Sally Kindberg gick nyligen ut Nordiska Konstskolan i Kokkola, och påbörjar i höst sin högre konstnärliga utbildning på anrika Goldsmiths i London. Bäva må engelsmännen! (Adress: Sankt Paulsgatan 5)

Konst i bostadsområden tillhör knappast de mest upphetsande teman man kan tänka sig. Associationerna går nästan oundvikligen till mastodontiska stenklumpar eller intetsägande, geometriska konstruktioner som placerats ut för att göra pinsamma tomrum i närmiljön mindre påtagliga. Men de senaste åren har det skett en omsvängning, vilket dels kan förklaras med att nybyggnationen av bostäder åter kommit igång på bred front, dels av det faktum att de konstnärligt ansvariga beställarna öppnat sig för insikten att konsten – även den offentliga – rört sig bort från det statiskt monumentala. I det samtida bostadsbyggandets paradprojekt i exempelvis Malmö och Stockholm är det därför inte förvånande att konst med ett relativt avancerat uttryck fått plats. I Statens Konstråds Galleri kan man få en närmare inblick hur dessa projekt vuxit fram. Visserligen förekommer fortfarande stenklumpar modell större, men de tyngs inte längre av något finkulturellt gravallvar. Och de övriga verken skapar kontaktytor på helt andra frekvenser. Matts Leiderstams kikare, Johanna Karlins minimalistiska skulpturer och Eva Kochs videoverk är allesamman bra exempel på att den offentliga konsten är på vandring in i en dynamisk förnyelsefas. För den som ändå föredrar det subtilt handfasta finns Amalia Årfelts sympatiska grisfamilj (bilden), som med en självklar närvarokänsla intar stadsrummet. (Adress: Wallingatan 20-22)

Enligt färsk statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, har svenskarnas utgifter för rekreation och kultur ökat kraftigt det senaste decenniet. I början av 1990-talet spenderade vi till exempel fler kronor på livsmedel än kultur, men gapet mellan dem minskade successivt och år 2000 hade rekreation och kultur passerat mat och dryck. Det är denna den växande upplevelseindustrin som är utgångspunkten för Kungl. Konsthögskolans projektrum K1:s tredje utställning. Eller utställning är kanske fel benämning på ”A Guide to the Tourist Gaze” eftersom nästan ingenting finns att se i lokalen på bottenvåningen i Kulturhuset. ”A Guide to the Tourist Gaze” har istället formen av en bok, där de 20-talet medverkande konstnärerna har fått ett antal sidor var för att presentera äldre eller nyproducerade verk. De flesta bidrag är av elever vid KKH, men även verk från väletablerade konstnärer som Leif Elggren & C M von Hausswolff (K.R.E.V.), Måns Wrange (”Medelmedborgaren”) återfinns också i boken, liksom Karin Hanssons, Åsa Andersson Broms & Johan Fowelins foton från IT- och medievärlden. ”A Guide to the Tourist Gaze” är både tänkt att fungera som en guide till konst som själv är del av och/eller skildrar upplevelseindustrin och som utgångspunkt för de föreläsningar och diskussioner som hålls på onsdagseftermiddagarna i K1, vilka hittills varit väl värda ett besök. Information om guiden och diskussionskvällarna återfinns på www.kkh.se/k1 (Adress: Sergels torg)

De konstnärsdrivna projektrummen har blivit allt fler och allt ambitiösare på senare år. Konstnärer, designers, arkitekter och teoretiker har kommit samman ofta med förhoppningen att nya gengeröverskridande uttryck ska kunna skapas. Samtidigt har det hela tiden funnits kritiska röster som påpekat att det som skapats på dessa plattformar sällan hållit särskilt hög kvalité. Ett av de senaste tillskotten heter K1, efter namnet på Kulturhusets bottenvåning, i nivå med Sergels torg, där SAM tidigare huserade. K1 öppnade i mitten av januari och är drivet av elever vid Kungl. Konsthögskolan. Då var temat "Vem är pedagogen?", och erbjöd allting från utställningar, workshops, föreläsningar och diskussioner med elever och inbjudna gäster. På onsdag 18/2 börjar nästa tema: "Rollspel". Det betyder ett digert program med t.ex. konstnärens Denis Romanovskis medverkan i Vasaloppet som kommer att kunna följas på K1 via videolänk. Utställningar med verk av bl.a. Björn Larsson, Loulou Cherinet, Mattias Gullbrandson, Fredrik Söderberg, Miriam Bäckström m.fl. På onsdagar ordnas också öppna diskussioner kring olika aspekter av temat med början nu på onsdag; "Reclaim the Future - Rollspelens utopier", 17:00 - 19:00. Under perioden utgör också Martin Karlssons kongeniala rekonstruktion av Peter Celsings sittgrop för barn, som skapades till KKHs nyss avslutade utställning "Mot allmänheten", fonden för verksamheten i K1. Mer info finns på www.kkh.se/k1 (Sergels torg)

Antalet konstnärsdrivna projektrum i Stockholm innerstad har under de senaste åren vuxit remarkabelt. Men utanför tullarna har det inte hänt särskilt mycket, om man bortser från mer etablerade och traditionella utställningslokaler som konsthallarna i Tensta, Botkyrka och Nacka. Konst2 är därför ett lika unikt som spännande initiativ, beläget som det är vid torget i Skärholmens centrum. Bakom projektet står personer som tidigare drivit plattformen Modern Talking och SAM – Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist – och syftet är som tidigare att skapa nya kontaktytor mellan konst, design, mode, musik och alla upptänkliga hybrider mellan dessa uttrycksformer. I början kommer man att ha ett mer begränsat öppethållande (en lördag per månad), men eftersom lokalen i stort sett alltid kommer att vara bemannad är det tanken att man när som helst skall kunna kika in i det kreativa centrum som Konst2 skall fungera som. I tider när de offentliga byråkratiernas förortssatsningar lidit skeppsbrott är Konst 2, med sin icke-institutionella prägel, ett tecken på ett skapande människor nuförtiden inte nöjer sig med att sitta och vänta på att världen skall förändras. Man gör det själv. (Adress: Skärholmstorget 3)

Ulrika Fribergs mystiska sagovärld smälter tryffelsvinen in i byggnadens struktur. Deras närvaro markeras enbart i form av grisknorrar som ringlar sig upp från golvet på ovanvåningen och trynen som bökar sig ner genom taket i Krognoshusets entréhall. Enligt den vägledande karta som ingår i utställningen finns ”Mitt rum” i källaren där Fribergs installation ”Mona Moore har ett hjärta av guld” pågår. De rödnyanserade bläckfiskarna, korallerna och havsanemonerna som suger sig fast i golvet och väggarnas skrymslen och vrår ger mer intryck av att vara i plast än virkade av garn. I den icke-linjära berättelsen spelar Mona Moore inte bara huvudrollen utan har också bjudits in som medutställare i ”Sommarserien” som hänger i ”Monas rum” på övervåningen. Den består av både befintliga och kommande målningar av Mona Moore och de oproportionerligt elaborerade guldramarna bakom vilka bilder av Monas vänner Männen skymtar fram har Ulrika Friberg gjort. På golvet är grisknorrar, svarta vindruvor och guldbladstäckta vindruvskärnor utspridda och i fönsterkarmarna har pärlgnistrande snöflingor och huvudlösa skulpturer placerats bakom ett ljust gardintyg. Små säckar med ris och för hand påsydda fjädrar skapar illusionen av vita duvor som kurar ihop sig mot varandra eller ensamt trycker in sig i ett hörn. Men vem är då Mona Moore? Konstnärens stora kärlek eller alter ego, en romankaraktär eller en verklig person spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är att hon är hennes bästa vän. Och att det var hon som avslöjade hennes hemlighet för tryffelsvinen. (Adress: Krognoshuset, Mårtenstorget, Lund. Ulrika Friberg och Mona Moore medverkar också i utställningen Konstlab Valand på Göteborgs Konstmuseum 15/5-6/6.)

Med skisser som mer liknar antecknade upplevelser i bildform, undersöker Andreas Korsár teckningen i en av två pågående utställningar på Index i Stockholm. ”Lite lik dig” kallar han sin serie teckningar (bilden) där vardagsreflektionen tycks ha uteblivit. Här handlar det mer om en granskning av exakt det som syns, exakt det som hänt. Ibland slår också konstnären över till ickehändelser. Granskningarna innehåller stundtals snarare avsaknaden av ett händelseförlopp eller en handling. Det är också där hans stillsamma humor finns, en mycket intagande kombination. ”Lite lik dig” är en sympatisk framställning av hur teckningen kan ge direktkonnotationer med fotografiets ögonblickliga verkan. Vem som helst kan snabbt bli fångad, här direkt på papperet utan tidsödande omgivningar eller sammanhang.Något direkt och undersökande finns också i Index andra utställning, där Jesper Nordahl ger sig i kast med cricket – dock står det klart ganska omgående att själva cricketen här är ett uttryck för något annat. Genom en enkelt klippt intervju med cricketspelaren Henry Olonga – som tvingades i landsflykt efter sina protester mot regimen i Zimbabwe under världscupen i cricket i Sydafrika 2003 – berättas om en verklighet runtomkring cricketen, en politisk verklighet som också visas genom utskrivna artiklar och debattinlägg. Utställningen ”Cricket” är ett delmoment i en större serie undersökningar, men den välartikulerade och mycket väluppfostrade Henry Olonga innebär redan i detta skede en intressant bekantskap. (Adress: Sankt Paulsgatan 3)

Utan att kompromissa arbetar konstnären Klara Kristalova i en rad olika material på en gång. Hon blandar och låter sina små figurer, skisser, skulpturer och installationer bilda en brokig och mycket levande utställning på Teatergalleriet just nu. Inget material är omöjligt att forma eller förena med något annat, vilket gång på gång blir tydligt i utställningsrummet – är det inte plötsligt de fladdrande vingarna från fjärilar fastsatta vid linningen på de byxben som står i ett hörn, så är det den cirkusliknande balansakten kvinnohuvudet gör med de rullande bollarna, runt runt snurrar de färgglatt på huvudet i stengods. Överraskningsmomentet uppenbarar sig ofta som ett hastigt övergående effekt, och mer än en gång ligger häpnaden nära till hands. Det tillfälliga och det övergående läggs till den gemensamma nämnaren i den annars mycket varierade utställningen. Även om Klara Kristalovas skulpturer är detaljerade blir de inte trista eller förutsägbara, den utstuderade blandningen av realism och surrealism, synligt i hennes verks titlar om inte annat, tar udden av utställningens gullighet. Det ser de ganska kantiga materialen – brons och stengods – liksom