| A B C
D E F G
H I J K L
M N O P
Q R S T
U V W X Y
Z Å Ä Ö
I Gå och se-arkivet samlas från och
med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats
i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen
åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning
efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet
genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna
ovan! |
| B |
| Galleri Magnus Karlsson, Stockholm: Bianca
Maria Barmen (10/11-17/12) Bianca Maria Barmens utställningar
tillhör inte av det slag som bjuder på spännande
överraskningar. Men det är heller inte meningen. Hennes
skulpturvärld består av att begränsat antal objekt
och former som ständigt återkommer i olika kombinationer.
Jämför man den nya utställningen med hennes tidigare
presentationer kan jag egentligen bara notera en enda skillnad,
nämligen att hon inkluderat textila material. Hennes objekt
formerar sig i små grupper, som var och en speglar världen
utifrån sina egna förutsättningar. Skulpturer av
levande figurer, ofta vända från oss, uppträder
tillsammans med byggnadsdetaljer och sfärformade objekt som
mycket väl kan läsas som representationer av jorden som
hem och som en mycket ödslig plats. Bianca Maria Barmen berättar
historier för oss, rullar ut osynliga texter som delvis är
kryptiska och delvis öppna för ett brett spektrum av tolkningar.
Ibland närmar hon sig ett uttryck som tyngs lite väl mycket
av introversion. Oftast förmår hon dock vila i ett lågmält
men fysiskt poetiskt språk som fascinerar i kraft av sitt
genuint gåtfulla tonfall. (Adress: Fredsgatan 12)
Anders Olofsson |
| Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Uta
Barth (27/8-24/9) Det är mycket Uta Barth på
Konsten just nu. (Läs
intervjun med henne i sektionen Närbild!)
Men det är inte så underligt. Barths nya utställning
hos Andréhn-Schiptjenko är förmodligen hennes vassaste
hittills, och en av årets bästa separatutställningar
i gallerisammanhang. Barth arbetar med Intet som motiv i den uttalade
avsikten att åstadkomma Något, i detta fall en begynnande
insiktsprocess med det egna seendet som fokus. Detta kan låta
som grundreceptet för tämligen tråkiga bilder, och
flertalet av hennes verk är provocerande innehållslösa.
Den suddiga ögonblicksbilden av träden utanför hennes
ateljéfönster, telefontrådarna som korsar luften
eller (som i den nya utställningen) enstaka blommor i glasburkar
och flaskor, allt pekar i riktning mot ett konstnärskap som
skyr de pretentiösa gesterna. Man förknippar gärna
Uta Barths verk med en rörelse bort från såväl
fotografiets berättande tradition och måleriets tunga
arv av form- och färgexperiment. Hon söker en tredje väg
som styr vid sidan av alla rigida program och filosofiska konventioner.
Där finner hon också, paradoxalt nog, källan till
en skönhet som varken är ytligt ornament eller ett kosmetiskt
kamouflage som döljer intellektuella tillkortakommanden. (Adress:
Markvardsgatan 2)
Anders Olofsson |
| Wetterling Gallery, Stockholm: James Brown
(19/11-23/12) James Brown är, tillsammans med Ross
Bleckner, en av det stora amerikanska målarhjältarna
från de senaste 25 åren. 1988 gjorde han en av de bästa
separatutställningar som någonsin genomförts på
Wetterling Gallery, bestående av starkt sensuella och koloristiskt
koncentrerade målningar där det andliga innehållet
sjuder under dova lager av färg. Sedan hamnade hans konstnärskap
på ett sluttande plan, ända tills nu. Men ser man tillbaka
på Browns produktion under de senaste åren, och jämför
den med verken i den nya utställningen, inser man att han egentligen
varit på väg mot målet ganska länge, kanske
utan att ha varit helt medveten om det. De nya verken har aningen
Ross Bleckner-varning över sig, vilket dock inte stör
så särskilt mycket. Motiven är lagom löst hämtade
från kosmologiska förebilder, främst Gustav Holsts
musikverk ”The Planets” och Buckminster Fullers idé
om den fulländade kupolen. Det planetsystem Brown målar,
svävande mot bakgrunden av en diskret kristallstruktur, erbjuder
dock inte det slags visuella förförelse som konstnärens
80- och 90-talsmåleri. Här är det sakligheten som
står i centrum, vilket han understryker genom att kombinera
planetsystemen med strikt geometriska bilder som i själva verket
är färgprover till de större målningarna. Här
släpper illusionen, och konstnären övervinner sig
själv. (Adress: Kungsträdgården 3)
Anders Olofsson |
| Brändström & Stene, Stockholm:
Anna Finney (24/11-15/1 2005) Man kan bara hoppas att Anna
Finney lyckas slingra sig ur konstmarknadens klibbiga grepp, som
nu tycks sluta sig kring hennes konstnärskap. Att hyllas som
banerförare för en ny socialrealism förefaller inte
direkt vara ett helgjutet framgångsrecept. Dessutom är
det slaget av utnämningar av naturen begränsande, vilket
kan vara en fördel för mer endimensionella konstnärer
än Anna Finney. Hennes bilder av vad som förefaller vara
uteliggare i olika sterila miljöer kan, om man vill vara riktigt
enkelspårig, tolkas som en kritisk kommentar till ett allt
hårdare och kallare samhälles rovdrift på sina
medborgare. Sympatiskt, men långt ifrån hela sanningen.
Anna Finneys måleri må ha människor som motiv,
men liksom hos Piranesi smälter figurerna samman med det omgivande
landskapet i en närmast organisk helhet, där enbart små
detaljer vittnar om individens strävan att inte fullständigt
uppslukas av en namnlös tomhet. Finneys måleri har med
andra ord betydligt mer med existentiella problem att göra
än socialrealism. Hon har ett säkert formspråk,
vars sprängverkan inte skall underskattas. Plötsligt kan
det man misstar för schabloner smälla av rakt i ansiktet
på även den mest välmenande betraktare. (Adress:
Hudiksvallsgatan 6)
Anders Olofsson |
| Brändström & Stene, Stockholm:
Maja Rohwetter och Dejan Antonijevic (14/10-20/11) Ännu
en utställning – eller snarare två – som
tar pulsen på måleriet som representation av världen,
om än med skiftande tekniker. Maja Rohwetter arbetar med en
kombination av datormanipulerad fotografi och måleri, medan
Dejan Antonijevic använder dokumentärt foto med referenspunkter
i ett konsthistoriskt välkänt måleri. Rohwetters
målningar utgår från en resa genom både
faktiska miljöer och fiktiva rum. Vi kan urskilja byggnader
från Berlin och Stockholm, samtidigt som den uppmärksamme
också kan känna igen miljöerna från olika
dataspel. Dessa digitala collage omsätter hon till traditionellt
måleri, som får en märkvärdig, overklig prägel
trots att varje detalj är hämtad ur verkligheten. Dejan
Antonijevic arbetar i en bildvärld där vi också
återfinner bland andra Juan-Pedro Fabra. Resonansbotten utgörs
av ett nordiskt landskapsmåleri, sådant det formulerades
i senare delen av 1800-talet. Och visst är det natur Antonijevic
avbildat med vackert mättade färger och ett suggestivt
skuggspel under träd och buskar. Men här och var gör
sig civilisationen påmind på sätt som blir närmast
komiskt, åtminstone om man är bekant med Stockholm och
dess byggnader. Man kan exempelvis se Kronobergshäktet sträcka
sig upp över trädtoppsnivå, skymta en jättelik
Silja Line-färja genom grönskan eller urskilja övre
delen av fontänen på Karlaplan på andra sidan en
till synes ogenomtränglig skog. Dejan Antonijevic har hittat
vildmarken i staden, den vildmark som förrförra århundradets
konstnärer tillbad som uttryck för det ”nordiska”,
men som vi egentligen inte sett röken av på åtminstone
hundra år. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)
Anders Olofsson |
| D |
| Moderna Museet, Stockholm: Nathalie Djurberg
(1/8-9/10) Nathalie Djurbergs animerade filmer har under
de senaste åren kunnat ses i flera större och mindre
sammanhang, bland annat på Färgfabriken i Stockholm och
på utställningar utomlands. Uppmärksamheten de rönt
är ingen tillfällighet. Djurberg arbetar med animerade
lerfigurer i en tradition som leder tankarna till det slags barnfilm
som utvecklats till konst i Östeuropa, och som funnit vägen
in även i svenska TV-apparater. Där slutar emellertid
likheterna. Djurbergs filmer är en samling bisarra sagor, som
blandar barnsliga infall och uppfinningsrikedom med grymhet och
en nattsvart livssyn. Det är frestande att tolka dem som en
metod för konstnären själv att besvärja de onda
andarna i det egna livsrummet, vilket dock vore att göra sig
skyldig till en alltför snäv läsning. De har lika
mycket – kanske ännu mer – att säga om såväl
barnkulturens mer dubiösa baksida (minns bröderna Grimm!)
och vårt eget samhälles hantering av förbjudna drömmar
och fantasier. Djurbergs berättelser fungerar som tidsinställda
bomber, vilka i ett oväntat ögonblick briserar och drar
oss in i en spiral av alltmer hallucinatoriska händelser. Till
intrycket bidrar Hans Bergs filmmusik, som uppträder ungefär
lika oregerligt. Stilar och ljudbilder kolliderar med varandra,
biter sig fast och vägrar släppa greppet om oss. Presentationen
i utställningsrummet är smått genialisk. De sex
filerna visas på lika många monitorer, men ingen besökare
kan betrakta mer än två av dem samtidigt. På vernissagen
irrade den sommarsvala konstpubliken omkring i samlad tropp mellan
skärmarna, i en fåfäng strävan att inte missa
en enda minut av verken. Säkert uppslaget till en scen i ett
av Nathalie Djurbergs framtida verk. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen).
Anders Olofsson |
| Candyland, Stockholm: "Drömföremål"
(30/4-15/5) Kim Fagerstam, Bruno Jacobs, Robert Lindroth
och Petra Mandal är en grupp Stockholmssurrealister. De har
under många år utforskat den okända sidan i sig
själva genom att kartlägga drömmen och översätta
den till objekt eller bilder. En svår uppgift som har krävt
stor precision och exakthet av skaparna till verken då drömmen
inte är så lätt att fånga i en bild eller
i ett objekt. Det är ett roligt experiment som gruppen startade
i slutet av 80-talet och tydligt visar drömmens outgrundliga
språk. Betraktaren förs in i en helt ny värld där
till exempel Jesus på korset i Bruno Jacobs ”Pekande
krucifix” tillåts peka med sitt finger, en helt ny vändning
på en av våra mest etablerade symboler. Utställningen
som nu visas på Candyland gör inga anspråk på
att försöka förklara eller tyda drömmens språk,
det är en outforskad värld som ibland visar sig för
oss alla med ett språk som vi inte riktigt kan förstå.
Att sedan en dröm bara talar till en själv gör den
ju väldigt personlig och om möjligt ännu mer oförklarlig
som i Petra Mandals dröm ”Liten röd ask” där
hon visar en röd ask med locket på glänt innehållande
en leksaksbil och jordglob. Att bara betrakta den som en drömbild
utan symboliska tolkningar ställer även krav på
betraktaren och det är här utställningen har sin
styrka, i att just få åskådaren att släppa
sitt ”vanliga” seende och försöka se objekten
och bilderna med andra ögon. Lyckas man med det blir utställningen
väldigt underhållande och man kan länge stå
förundrad inför ”Av bortglömd engelsk pionjär,
1850” utan att veta varför den är så komisk.
(Adress: Gotlandsgatan 76)
Annika Marusarz |
| E |
| Malmö Konsthall: Edstrandska stiftelsens
stipendiater 2004 (8/12-20/2) Varje år delar Edstrandska
stiftelsen ut fyra stipendier på 200 000 kronor vardera till
unga lovande konstnärer. Traditionsenligt visas ett urval av
2004 års fem lyckligt lottade huvudstipendiater Christan
Andersson, Jonas Dahlberg, Tommi Grönlund & Petteri Nisunen
och Miriam Bäckström på Malmö Konsthall.
Den sistnämnda sticker ut i mängden inte enbart för
att hon är mer etablerad och representerar Sverige vid Venedigbiennalen
i sommar. Hennes fotografiska serier har en starkt etnografisk prägel
som skiljer sig markant från exempelvis Christan Anderssons
illusionistiska installationer. Särskilt tydlig är denna
i serien ”Dödsbo” (1992-96) som neutralt dokumenterar
nyligen avlidna personers hem och på så vis frammanar
insikten om att föremål och kvarlämnade spår
består medan människan själv försvinner. Hur
ett vardagligt föremål kan förvandlas från
att vara ett passivt avtryck av mänsklig närvaro till
att bli ett aktivt rörligt subjekt är Jonas Dahlbergs
DVD-film ”Weightless Space 1” (2004) ett exempel på.
En ensam krukväxt svävar där tyngdlöst omkring
i ett kalt rum. Och om det finns något som utöver deras
belönade talang förenar konstnärerna står begreppet
”rumslighet” högst upp på listan. Starkast
intryck gör finländarna Tommi Grönlunds & Petteri
Nisunens ”Utan titel Still Waters” (2003, se bilden)
som består av tre ljudligt droppande belysta skulpturer i
ett mörkt rum. Den vetenskapliga uppbyggnaden till trots låter
sig installationen inte ringas in i någon strikt rationell
förklaringsmodell. Resultatet blir en finstämt eftertänksam
poetisk upplevelse liksom kommen från en annan dimension.
Lena Karlsson |
| ALP galleri Peter Bergman, Stockholm: Anders
Edström (31/3-30/4) Med dagens sofistikerade bildvärld
på näthinnan är det ibland svårt att komma
ihåg att fotografiet en gång i tiden faktiskt användes
för att dokumentera en helt vardaglig verklighet. Den fotobaserade
konst vi numera brukar möta på gallerierna nöjer
sig sällan med att vara enbart bild. Oftast har ett konceptuellt
lager lagts över verken, vilket gör den visuella upplevelsen
bredare men samtidigt också mindre omedelbar. Hos Anders Edström
återknyter fotografiet till en vardagsdokumentär genre
som var stor på 50- och 60-talen, men som numera – särskilt
i vårt land – minskat i betydelse till förmån
för andra fotografiska uttrycksformer. Edström använder
emellertid inte teorierna som filter när han komponerar sina
bilder, snarare är det ögats spontana dragning till detaljer
i omgivningen som bestämmer hur motiven kommer att återges.
Ibland rör det sig om fullständigt ”ointressanta”
exteriörer, andra gånger om exempelvis en spegling som
ser märklig ut, ett föremål som fått en uppförstorad
roll i närmiljön eller en undanglidande skiftning i landskapet.
Edström arbetar enkelt och chosefritt, utan dramatik och spår
av några mer omvälvande känslostormar. Hans bildprosa
är, i ordets bästa mening, prosaisk. (Adress: Riddargatan
35)
Anders Olofsson |
| Lunds Konsthall: Olafur Eliasson ”The
light setup” (10/9-8/1-06) Den blinda paviljongen
på Venedigbiennalen, solnedgång på Tate modern
i London, ljuskronorna på den nya Operan i Köpenhamn,
skulptur vid den svenska sidan av Öresundsbrons fäste
– Olafur Eliasson kräver vid det här laget inte
någon närmare presentation. Det är väl inte
heller så många som har missat att två sidor av
hans konstnärskap nu visas i en retrospektiv på konsthallarna
i Malmö och Lund. Lika tom som den förra för ett
otränat öga kan te sig, lika belamrad av verk är
dess lundensiska pendang. Mitt bland avsökande mobiler, modeller
av papp, kalejdoskopiska teleskop, prismor, fotografiska serier,
vita legobitar och väldiga lysrörsskulpturer träder
särskilt en geometrisk form fram. På typiskt Eliassonskt
manér löses klotet dock även upp från sin
beständighet. I fysikaliska experiment både dekonstrueras
och uppstår den cirkulära formen om och om igen. Speciellt
kittlande för ögat är de optiska ljusinstallationer
där en ring roterar och reflekterar sin spegelbild mot rummets
väggar. Det är också lätt att snöa in
på filmerna med psykologiska visuella experiment från
Göttingen, vilka lite grand för tanken till Oscar Reuterswärds
omöjliga figurer. Dubbelutställningens retrospektiva tyngdpunkt
finns i Lund. Utnyttja möjligheten att se ”The light
setup” vid flera tillfällen under hösten och vintern.
(Adress: Mårtenstorget)
Lena Karlsson |
| Malmö Konsthall: Olafur Eliasson ”The
light setup” (10/9-22/1-06) Allt ljus faller på
Malmö konsthall. Kombinerat med ett artificiellt datorframställt
sken inuti i den framkallar solstrålarna som strilar in genom
byggnaden olika nyanser av vitt. Den rörliga ljusinstallationen
”The light setup” väcker insikten att den vita
färgen rymmer alla färger, en reflektion som för
övrigt kan sättas i samband med Olafur Eliassons konstnärliga
isärplockande och ifrågasättande av det nordiska
ljuset som något konstant och naturligt. Konstnärliga
experiment med naturfenomen som förlaga ska skärpa våra
sinnen och få oss att bli varse om vår egen plats i
rummet. Särskilt tydlig blir denna intension i det knallgula
sken som sprids av bländande lysrör i taket i konsthallens
mindre rum. Det gula ljuset i ”Room for one colour”
tar bort alla färger samtidigt som skuggorna tydliggör
människorna i det. Tillbaks ute i den stora hallen ger denna
ljuschock efterverkningar i form av att ett blått sken verkar
lägga sig över de vitmålade väggarna. Först
genom självreflektion blir vi medvetna om hur vi ser på
varandra och världen omkring oss. Även det som upplevs
som mest självklart och naturligt rymmer en kulturell och social
dimension. Allting är beroende av situationen och relaterat
till det sammanhang och den tolkningsram det ingår i. Ungefär
på samma sätt som det idag råder en överenskommelse
om att Eliasson är en av de stora inom samtidskonsten. (Adress:
S:t Johannesgatan 7)
Lena Karlsson |
| Galleri Flach, Stockholm: Andreas Eriksson
(12/3-16/4) Andreas Erikssons konstnärskap är
ungefär som en rangerbangård i en större stad. Det
pågår intensiv trafik på ett stort antal spår
samtidigt, och inget spår kan sägas frambära några
mer betydelsefulla transporter än något annat. Det gör
att varje utställning av Eriksson också, för den
oinvigde, kan se ut som en liten grupputställning. Här
samsas senmodernistiskt landskapsmåleri, konceptuellt ”nymåleri”
och postmodernt influerade bilder som analyserar betraktarens sinnesförmögenheter
snarare än uttrycker känslor eller stämningar med
hjälp av form och färg. I sin utställning på
Galleri Flach har Eriksson kompletterat sina målningar med
ett stort antal lätt kitschiga objekt, skulpturer av ljusstakar
(inklusive ljus) och batteridrivna lampor. Motivvalet kan förklaras
med konstnärens långvariga elallergi, vilket gjort att
han inte kan leva i närheten av elektriska ljuskällor
och apparater. Men där finns också en finurlig kommentar
till måleriets grundpelare, av vilka ljuset kanske är
den viktigaste. För är det något som binder samman
Andreas Erikssons målningar så är det behandlingen
av ljuset. Det strilar ner mellan trädstammar, sjunker ner
i färgsjoken, sipprar ut ur de stora skuggmålningarna
och beter sig på det hela taget som en plastisk materia. Vill
man se samtida måleri på högsta nivå är
Andreas Erikssons utställningar närmast omöjlig att
undvika. (Adress: Skeppargatan 27)
Anders Olofsson |
| Galleri Mariann Ahnlund, Umeå: Mats
Å Eriksson (22/1-26/2) Det är som att se ner
i grunt vatten. De sjögräsliknande, slingrande bladväxterna
har flutit upp mot ytan och skickar kvällsgrå skuggor
ner mot botten. Vattnet är alldeles stilla. Bladen skiftar
utseende efter årstid i den här målningen i fyra
delar som också heter ”Årstider”. De spetsiga
men uppmjukade bladen ses flytande ovanpå i nästan alla
målningarna, utom där det syns pinnar eller strå.
Allt mycket realistiskt avbildat med varje detalj i form, färg
och minsta barkflaga redovisad. Det är Mats Å Eriksson
– född 1953 och med en gedigen bakgrund som konstnär,
lärare och bland annat föreståndare för Umeås
kommunala verkstäder, länskonstnär och konstenhetschef
vid Umeå kommun – som här nästan helt koncentrerat
sig på måleri i olja. Även om här finns några
inslag med teckning. Det är sirligt och dekorativt vid en första
anblick, nästan textilt med upprepade mönster rapporter
som fortsätter långt utanför målningarna.
Och kanske det är här inspirationen syns från nyligen
bortgångne läraren Lennart Rodhe. Det finns ändå
en ordning trots den flytande känslan hos de rotlösa,
kanske uppryckta växtdelarna. Målningarna är inte
ostrukturerade. Tvärtom, i bilderna råder en strikt ordning
i komposten såväl som i trädgårdsbadet. Ibland
omrört av en osynlig hand som i målningen ”Trassel”,
men alltid sammanhållna i en gemensam riktning. Ordningen
är nog övertydlig i den abstrakta målningen ”Rött
glas”. I dess gråa och röda rektanglar och fyrkanter
återfinns ändå samma känsla av spegling och
också undersökandet av ljus, avstånd och mått.
Där inte arrangerandet slagit igenom finns den engagerade blicken
som iakttagit och registrerat. Det här är inte konst att
bli upprörd över, men man blir berörd på ett
lugnt och varsamt sätt. Erikssons bilder uppmanar till att
se det stora i det lilla. Det är konst som trots det föreställande
försöker fånga något abstrakt något
osynligt. Känslan i rörelse och resultatet av att ta sig
tid att se. (Adress: Rådhusesplanaden 10)
Marit Strandberg |
| F |
| Boktips: ”Farbror Andy” av James
Warhola (Alfabeta bokförlag) Några av de allra
bästa barnböckerna är gjorda av författare som
också varit konstnärer. Barnböcker om konstnärer
blir däremot nästan alltid misslyckade. Orsakerna till
detta är flera, men ett gemensamt problem för alla konstnärsskildringar
är svårigheten att beskriva en skapandeprocess på
ett trovärdigt sätt. ”Farbror Andy” är
skriven och illustrerad av Andy Warhols brorson James Warhola. Det
är en kärleksfull och väldigt rolig skildring av
hur hans familj, som var skrothandlare i Pittsburgh, besökte
den excentriske Andy i New York. James Warhola var då en ung
pojke och minns nu i vuxen ålder sin storögda fascination
inför sin berömde farbroders ateljé The Factory
och lägenheten där han bodde tillsammans med sin mamma
och deras 25 katter som alla hette Sam. Trots att ”Farbror
Andy” är avsedd för barn mellan 4 och 8 år
är boken en nära nog perfekt introduktion till ett oerhört
inflytelserikt konstnärskap och kan den rekommenderas till
alla som har kontakt med barnet inom sig!
Johan Lundh |
| Galleri Charlotte Lund, Stockholm: Maria
Friberg (19/5-2/6) Maria Friberg är Sveriges förmodligen
mest typecastade konstnär. Åtminstone vad beträffar
publikens uppfattning om vad hon gör. Friberg är konstnären
som för alltid (?) kommer att förknippas med fotobaserade
verk centrerade kring män i kostym. Men det är inte männen
i sig som gör att hennes bilder fastnat på näthinnan,
utan sättet med vilket hon närmar sig sitt motiv. Friberg
är utrustad med sensibla sinnesreceptorer som är inställda
för att upptäcka de sprickor i maktens fasad som relativiserar
situationen och plötsligt släpper fram empatin och det
försonande leendet. Det gäller egentligen såväl
bilderna av makten som dess faktiska symboler, för är
det något som är uppenbart i vårt samhälle
så är det insikten att makten i stort sett är impotent
utan kraftfulla bilder. I sin nya utställning tar Maria Friberg
en välbehövlig paus från sina kostymmän, även
om hon fortfarande är högst koncentrerad på analysen
av de bilder som riggar kulturens visuella skelett. Denna gång
har hon tagit stöd av det klassiska stillebenmåleriet,
där alla komponenter blivit betydligt mer anonymiserade än
i hennes tidigare verk. Människorna i bilderna befinner sig
i ett vilande tillstånd, och deras sociala roller är
omöjliga att fastställa. Man får intrycket att det
är skönheten i komposition och färgskala som väglett
konstnären snarare än en samhällskritisk nerv. Och
visst är de svindlande vackra, Fribergs stora fotografier,
även om vissa av dem kommer farligt nära det kitschiga.
Som helhet betraktad är utställningen dock mest att betrakta
som ett mellanspel, medan konstnären hämtar andan innan
hon tar sig an nya och mer krävande utmaningar. (Adress:
Skeppargatan 70)
Anders Olofsson |
| G |
| Galleri Mejan, Stockholm: Emma Kihl, Susanne
Vollmer (15/10-26/10) På Galleri Mejan kan besökaren
fram till den 26 oktober njuta – eller drabbas – av
kraftiga retrokänslor. Sistaårseleverna på Kungl.
Konsthögskolan Emma Kihl och Susanne Vollmer (bilden) tar oss
med på en resa i den moderna svenska konstens historia, men
med en högst personlig touch. Susanne Vollmer arbetar med stora
tuschteckningar, där abstrakta och organiska former vävs
samman med varandra ungefär enligt samma metod som Petter Zennström
följer. Associationerna får löpa ohämmade,
och det står var och en fritt att urskilja egna världar
i bilderna. Hänvisningen till psykologins Rorschachtest känns
inte det minsta krystad. Emma Pihl rör sig mer i en postmodernistisk
riktning, och visar ett par bakgrundsbelysta bilder av ryggarna
på böcker, som har den gemensamma nämnaren att alla
handla om människans dödlighet. I god 90-talsanda förenas
en visuell, asketisk skönhet med en intellektuell avläsningsprocess.
Men resultatet känns åtskilligt friskare i Emma Kihls
händer än på den tid det begav sig förra gången.
(Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)
Anders Olofsson |
| Galleri Mejan, Stockholm: Fredrik Nordin
och Magnus Alexandersson (19/2-2/3) När man går
sista året på konsthögskola och målar skall
man inte köra med foten på bromsen. Och det är heller
inte vad Fredrik Nordin och Magnus Alexandersson gör. Få
utställare har som de lyckats göra Kungl. Konsthögskolans
utställningslokal på Skeppsholmen till ett estetiskt
dragspel med sådan spännvidd. Alexandersson arbetar i
en teckningsnära måleritradition (bilden), modell yngre,
som blandar nyexpressionistiska ingredienser med skissartat återgivna
detaljer ur vad som förefaller vara konstnärens egen visuella
vardag. Nordin rör sig i andra änden av den konstnärliga
uttrycksskalan, ganska nära det område där Petter
Zennström brukar återfinnas. I bägge fallen handlar
det om måleri i det riktigt stora formatet, dessbättre
utan de machotendenser som alltför ofta brukar åtfölja
konst i detta format. Nordin och Alexandersson träffar en gemensam
ton, som rymmer ett stort mått av avspänd lekfullhet.
Utställningen utstrålar en glädje över sin
egen spretighet, och säker inte ikläda sig någon
konceptuell tvångströja. Tvärtom låter de
bägge konstnärerna de samtidskonstnärliga referenserna
passera genom gallerilokalen i högsta hastighet, och hänger
man med i svängarna har man en ganska trevlig stund i deras
sällskap. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)
Anders Olofsson |
| Konsthall C, Hökarängen: Andreas
Gedin ”Vi är nästan likadana” (8/10-13/11)
Det är inte så många som vet att Hökarängen
är ett av de förortsområden som spelade en central
roll i formuleringen av den svenska drömmen på 50- och
60-talet. I Hökarängen skulle den socialdemokratiska utopin
förverkligas och det goda samhället bli verklighet. För
initiativtagarna till projektet Konsthall C är denna bakgrundshistoria
viktig, eftersom den förenar två centrala aspekter av
det svenska välfärdsbygget: övertygelsen om att välståndet
kan planeras fram, och att processen kräver väl utvecklade
kontrollsystem. Andreas Gedins konstnärskap har ofta hämtat
inspiration från språkliga och kulturella system som
på ett eller annat sätt har något att berätta
om den osynliga samhällsorganisation genom vilken den egentliga
makten utövas. Utställningen ”Vi är nästa
likadana” består av dokumentationen från tre föreläsningar,
Olle Sjöströms om SCB:s historia, Ola Anderstedts om ljudbilder
och Katarina Ferms om hundavelns strategier. I samtliga fall är
den yttersta avsikten att förutse hur naturen och samhället
fungerar för att därigenom kunna omforma det. Som alla
Gedins utställningar ställer ”Vi är nästan
likadana” höga krav på publiken, och man behöver
ge den tillräckligt med tid för att budskapet skall landa.
Men gör man det i Hökarängens magnifika postfunkismiljö
lämnar man utställningslokalen minst en insikt rikare
om hur Sverige är sammansatt. (Adress: Cigarrvägen
14)
Anders Olofsson |
| ALP galleri Peter Bergman, Stockholm: Peter
Geschwind (7/5-4/6) Nu vet vi alla vad Peter Geschwind hade
varit om han levt på medeltiden: kyrkomålare. Hans nya
utställning på ALP galleri Peter Bergman - den andra
separat på galleriet - består nämligen av ett enda
verk, som mycket väl hade kunnat platsa i det samtidigt välstrukturerade
och kaotiska universum med världsförklaringsambition som
var 1200-talskonstnärernas. Verket, en musikvideo som Geschwind
gjort på uppdrag av det supertrendiga svenska bandet The Knife,
har formellt släktskap med ett av konstnärens tidigare
verk, videon "Sound Cut". I "Sound Cut" kunde
vi se hur diverse vardagsföremål virvlade runt i en snitsigt
koreograferad dans till konstnärens eget soundtrack. Denna
gång tas vi med i en fascinerande danse macabre anförda
av ett par skelett vars danssteg samplats från en rad musikvideor,
från Iggy Pop till Marc Bolan. Omkring dem virvlar den moderna
kulturens arketyper, hämtade från Internet och vår
allas gemensamma vardag. Byggnader, fordon och exotiska platser
varvas med toapappersrullar, tvättmedelspaket, godis, engångsartiklar
och annat som den moderna kulturen producerar och förintar
nästan i samma andetag. Anslaget är lättsamt, men
efter en stund framför videoskärmen kan man inte undgå
att börja fundera över om den substans livet borde innehålla
i själva verket är en dåligt upplöst kopia
från någon anynoym hemsida. Sådana underhållande
tankeställare behövs, och det är på tiden att
Peter Geschwind snart får ett offentligt konstuppdrag, modell
tyngre. Varför inte i ett lämpligt kyrkorum? (Adress:
Riddargatan 35)
Anders Olofsson |
| H |
| Galleri Skarstedt, Stockholm: Per Hüttner
(15/1-19/2) Per Hüttners konstnärskap har under
lång tid – kanske från allra första början
– behandlat känsliga ämnen som personlig sorg, utanförskap
och förnimmelsen av att befinna sig ur fas med omvärlden.
I flera av de tidigare verken och utställningarna har han utgått
från de pinsamma situationer som uppstår när en
enskild individ uppträder på ett ovanligt eller opassande
sätt i en större folksamling. Han har joggat i vita kläder
i exotiska storstäder, levt ut känslor mitt i ett vardagligt
folkvimmel och hängett sig åt romantikens pas-de-deux
med förgängelsen. Hans nya utställning förlänger
det väl utprövade temat, men denna gång Hüttner
han lagt en mörkare nyans till kompositionen. Mannen i de vita
kläderna har fått sällskap av en likaledes vit resväska.
Ibland förekommer de tillsammans, ibland poserar väskan
ensam. Bilderna utstrålar denna gång inte det slag av
ensamhet vi kunnat iaktta i de tidigare verken. Hüttners nya
verk förmedlar bilden av en värld i konstant rörelse,
där individen utgör ett centrum av stillhet och sorgsen
kontemplation. Detta tillstånd speglar samtidigt vår
vindpinade position på väg mellan födelse och död.
Livet som väntan är också en kraftfull metafor för
den moderna människans både hoppfulla och skrämmande
övergivenhet i den moderna kulturen. I samma takt som snabbhet
och mobilitet blir alltmer framträdande element i vår
tillvaro uppenbaras det hur lite av förflyttning som ändå
sker i vårt inre. (Adress: Riddargatan 70)
Anders Olofsson |
| I |
| Index, Stockholm: Per Hasselberg och Henrik
Andersson (12/1-27/2) Konst Per Hasselberg är en konstnär
som ägnat en betydande del av sin tid åt att analysera
Folkhemmets arkitektoniska och planeringsideologiska arv. Resultatet
av processen har ofta varit att Hasselberg funnit besvärande
grumligheter på botten av idyllen, detaljer som komplicerar
bilden av det socialdemokratiska välfärdsbygget. I sin
nya utställning har Hasselberg slagit följe med Henrik
Andersson för att avtäcka ett stycke svensk nutidshistoria
av det mer ljusskygga slaget. Spelet kring ett svenskt nej till
kärnvapen och samtidiga ja till en hemlig forskning i samma
vapenteknologi konvergerar i Ågestaanläggningens värmeförsörjning
till Farsta söder om Stockholm. Storpolitik och svensk vardag
vävs samman till ett intrikat mönster. Ågesta var
nämligen platsen där forskningen bedrevs. När Hasselberg
på ett lagom taffligt sätt intervjuar f.d. statsrådet
Bengt Göransson och journalisten Christer Larsson (som avslöjade
det hemliga forskningsprogrammet) hittar han en öm punkt hos
den svenska modellen. Sentida politiska händelser har nämligen
lärt oss att ett ”nej” aldrig är obetingat
om det avges av en svensk politiker. Hasselbergs mer intellektualiserande
hållning balanseras av Henrik Anderssons intuitiva ljudverk
som transformerar seismiska vågor från ett kärnvapenprov
till ett hotfullt, stegrande muller. Tillsammans skapar de bägge
verken en sällsam helhetsupplevelse, där både hjärnan
och magen engageras. (Adress: S:t Paulsgatan 3)
Anders Olofsson |
| J |
| Botkyrka konsthall: Torbjörn Johansson
(5/3-3/4) Det minimalistiska formspråket har alltjämt
förmågan att väcka vårt intresse, trots att
det idag inte finns så många konstnärer som skulle
kalla sig minimalister. Faktum är att det verkar som om minimalismen
på allvar är på väg mot en renässans,
vilket inte är så förvånande. I en värld
där bombardemanget av bilder och budskap är konstant och
överväldigande finns det en latent längtan efter
allt det som inte söker övertyga genom högre röstläge,
utan som väljer en annan och mer lågmäld, fokuserad
väg. För även om man bortser från den traditionella
minimalismens bitvis pretentiösa filosofi så har dess
estetik en fysisk attraktionskraft som sträcker sig långt
utöver en specifik konsthistorisk period. Torbjörn Johanssons
stilrena och återhållna utställning har lånat
sitt yttre från minimalismen, men han har lagt till betydligt
mer än en enbart en knivsudd sinnlighet, något man annars
inte brukar finna i sammanhanget. Johansson har – som i flera
av sina tidigare utställningar – gjort ljuset, inte det
solida materialet, till det centrala temat. Han blandar färger,
artificiell belysning och naturligt ljus till en helhet som gör
att man plötsligt tycker att man befinner sig inuti verken
snarare än utanför dem som betraktare. Han har byggt en
utställning som inte skall tolkas och analyseras, utan upplevas
in i minsta cell. (Adress: Tumba centrum)
Anders Olofsson |
| Skulpturens Hus, Stockholm: ”Juggling
7 Holding 38” (3/5-25/5) Konstfacks curatorutbildning
– numera under namnet CuratorLab – har tagit några
år på sig att hitta formen, men nu tycks det som om
man hamnat rätt. Årets utställning av de utexaminerade
curatorerna är i alla fall en stimulerande kaotisk men samtidigt
väl genomtänkt utställning där de 7 studenterna
ställer ut inte mindre än 38 konstnärer, från
debutanter till etablerade namn. Den som fortfarande hyser uppfattningen
att konstnärers verk skall tala för sig själva utan
hjälp av professionella förmedlare som curatorer bör
dock hålla sig borta från Skulpturens Hus. Hitomi
Hasegawa, Yuvinka Medina, Hanne Mugaas, Giovanni Naves, Thomas Watkiss,
Rebecka Wigh och Mia Zeeck tar plats med sina respektive
utställningskoncept, som spänner från ljudkonst
till kommunikationsteori, politik, etniska frågor och fenomen
som har med den svårfångade verkligheten att göra.
Den gemensamma nämnaren är att var och en av curatorerna
arbetat med kopplingen mellan estetisk/kulturfilosofisk teori och
konstnärlig praktik på ett sätt som öppnar
perspektivet en bra bit bortom utställningslokalens väggar.
Man bör därför ta god tid sig på Skulpturens
Hus. Det finns mycket att titta på, men minst lika mycket
att läsa och fundera över. (Adress: Vinterviken)
Anders Olofsson |
| K |
| Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Brad
Kahlhamer (29/9-29/10) Tolkningsföreträdet när
det gäller bilden av den nordamerikanska kulturen är en
herrelös hund. Karaktären hos det stora landet i väster
är i sig så komplex att vår bild av USA närmast
med automatik blir endimensionell, något som tydligt syns
i den svenska debatten kring USA och USA:s agerande i världen.
Det är alltid lättare och tryggare att ha en svartvit
bild att vila sig mot än att bejaka mångfalden, som sig
bör alltid innehåller en mängd nyanser av vackert
och fult, gott och ont. Brad Kahlhamer har sitt etniska ursprung
i den amerikanska urbefolkningen, vilket inte minst hos oss nordeuropéer
innebär att en stilla förväntan tänds hos oss
på att hitta diverse ”indianska” inslag i hans
konst. Och sådana finns naturligtvis, men de är minst
av allt inträngda i det hörn där man brukar hitta
den politiskt korrekta etnicitetens uttryck. Kahlhamer arbetar med
teckningen och akvarellmåleriet i ett collagekoncept som låter
etniska influenser korsas med mörkare strömningar i den
amerikanska subkulturen. I det släpljuset blir klichéartade
symboler som dödskallen både en bärare av den förtryckta
urbefolkningens historia, ett nedslag i gothkulturens dödskult
och en olycksbådande påminnelse om de våldsamma
aspekterna av dagens USA. Kahlhamer arbetar utan stora åthävor,
på gränsen till det nästan alltför anspråkslösa.
Det är förmodligen en klok strategi i tider när övertydligheten
firar sina beklagliga triumfer. (Adress: Markvardsgatan 2)
Anders Olofsson |
| Knäpper+Baumgarten, Stockholm: Juri
Markkula & Micaela Dahlberg (12/11-7/12) Nuförtiden
är man så van vid att utställningar med mer än
en deltagare tråcklas samman med hjälp av mer eller mindre
utstuderade koncept. Man glömmer ofta bort att den motsatta
strategin ibland kan vara den mest verkningsfulla. Juri Markkula
(bilden) och Micaela Dahlberg är två konstnärer
som i både konstnärligt angreppssätt och tekniskt
utförande är varandras motsatser. Markkula har gjort en
stram utställning fokuserad på världens största
gulddepå, Fort Knox. Guldet är i alla kulturer omgiven
med magi, inte bara på grund av sitt värde utan lika
mycket – kanske ännu mer – för sin symboliska
tyngd. Denna är i våra dagar minst sagt omgiven av ironi,
eftersom guldet i Fort Knox förlorade sin betydelse i samma
ögonblick som världsekonomin övergav guldmyntfoten.
Markkula gör rena, minimalistisk objekt av mytens grundmaterial,
och återger den på så sätt något av
sin förlorade aura. Micaela Dahlberg rör sig i andra änden
av det konstnärliga spektrat. Hon arbetar med måleri
som med en knyppeldyna, och binder samman tunna linjer med sirliga
porträtt till sofistikerade helheter med en närmast orientalisk
prägel. Hennes konst förflyttar sig fritt i skarven mellan
extrem strukturtrohet och fantasins flykt. (Adress: Tegnérgatan
4)
Anders Olofsson |
| Konstakademien, Stockholm: Galleri Magnus
Karlsson och Galleri Olsson Konstakademiens hus vid Fredsgatan
i Stockholm var för ett antal år sedan ett högst
vitalt konstcentrum i huvudstaden med hyresgäster som Galerie
Nordenhake, IASPIS, Kungl. Konsthögskolans elevgalleri Mejan,
Sveriges Allmänna Konstförening och inte minst Konstakademiens
egna utställningssalar. Sedan Galerie Nordenhake avvecklade
verksamheten i huset har det känts som om man befunnit sig
på ett sluttande plan. Sveriges Allmänna Konstförening
är redan på väg bort från huset, och Galleri
Mejan befinner sig numera på Skeppsholmen bredvid Moderna
Museet. Men kanske är en nytändning på väg.
Två av Stockholms mest erfarna gallerister i sina respektive
generationer, Magnus Karlsson och Gunnar Olsson, slog nyligen upp
portarna till sina nya gallerier belägna i Nordenhakes gamla
lokal. För konstnostalgikern känns det djupt tillfredsställande
att åter kunna peta med skospetsen i det djupa spår
som Richard Serras installation gjorde i golvet på Galerie
Nordenhake 1988. Magnus Karlssons målade betong mot Gunnar
Olssons mörka heltäckningsmatta – se där en
spännande dialektik som åtminstone på papperet
bör ha goda chanser att resultera i intressanta utställningar.
(Bilden: Joanna Karlsson. Adress: Fredsgatan 12)
Anders Olofsson |
| Dunkers Kulturhus Helsingborg: Konstfeminism
(22/10-22/1) Om du är trött på fyrkantiga
kulturpolitiker och redan sett Olafur Eliasson ett par gånger
på konsthallarna i Malmö och Lund kan det vara värt
att styra kosan mot Helsingborg. Där visas ännu en långkörare,
”Konstfeminism” som är en samproduktion mellan
Dunkers, Liljevalchs och Riksutställningar. Ambitionen är
att lyfta fram feministiska strategier och effekter i den svenska
konsten från 70-talet fram till idag, med enstaka tillbakablickar
mot 60-talet. Allt från eländesskildrande skurhinksrealism,
politisk feminism och särartsfeminism till senare tids kulturkonstruktivistiska
skola och gränsöverskridande queerstudier går att
finna bland de hundratals verk som visas. Gunvor Nelsons roliga
film ”Take off” från 1972 där en strippa
förvandlar sig själv till en torso som flyger iväg
ut i rymden och försvinner är på grund av sin mångtydighet
och otidsenlighet särskilt värd att nämnas. I en
historisk exposé över feministisk konst - där den
kvinnliga dominansen trots några lysande undantag är
markant - är en grundläggande fråga varför
till och med kvinnor som var berömda under sin samtid fallit
ur den allmänna historieskrivningen. En annan är ur vilket
kulturellt raster den historiska tillbakablicken görs. Och
där blir jag lite konfunderad. För trots mixen av material
kan jag i efterhand erinra mig en hel del textilier, videor och
fotografier men inte något renodlat digitalt verk. Det är
som om det aldrig hade funnits någon svensk kvinnlig digital
konstnär. Som om dagens kommunikationssamhälle knappt
hade gett något avtryck på konsten. (Adress: Kungsgatan
11)
Lena Karlsson |
| Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Moa Krestesen
(8/12-20/1 2006) Moa Krestesen är debutant, utbildad
vid Konsthögskolan i Umeå. Just denna utbildningsinstitution
har under en lång rad år utmärkt sig för en
väl utvecklad trendkänslighet och en internationellt inspirerad
utbildningsfilosofi. Tekniker som video, installationer och konceptualism
är vardagsmat i Umeå, men knappast måleri. Det
gör Moa Krestesen till en främmande fågel i sin
närmiljö, även om hennes konstnärliga formspråk
bär en klassisk prägel. I botten av hennes måleriska
uttryck kan man ana ett expressionistiskt förhållningssätt,
men det har modererats och fått en lätthet som känns
avgjort feminin. Hennes penselrörelser har hämtat sin
kurvatur från oljemåleriet, men i stället för
tjock färg i lager på lager arbetar hon med tunn krita,
akvarell och blyerts. Stora delar av bilderna upptas av den tomma,
grundade duken, och figurationen breder fläckvis ut sig mer
som förtätningar i tomheten än som starka uttryck
för kroppslighet. Hennes porträtt (för det är
nästan uteslutande människor som är hennes motiv)
tycks ständigt vara på väg bort från synfältet
in i ett tillstånd där minnet skapar skapar ansiktenas
konturer. Ofta är modellerna äldre kvinnor, vilket i sig
är en avvikelse från vad måleriet genom historien
har ägnat sig åt. Verken vittnar om en sympatisk inställning
till konstens uppgift, och den ackompanjeras av konstnärens
lågmälda och anspråkslösa arbetsmetod. (Adress.
Svarvargatan 2)
Anders Olofsson |
| Kulturhuset, Stockholm: Personligt (26/2-8/5)
Finsk fotokonst tillhör numera den yppersta världseliten.
De finska konstnärer som arbetar med den fotografiska bilden
har mejslat ut ett bildspråk som är (nästan) lika
lätt att känna igen som en Coca Cola-logotyp. I centrum
för denna enastående utveckling står Konstindustriella
högskolan i Helsingfors (TaiK). Utställningen ”Personligt”
presenterar ett brett urval konstnärskap som alla är knutna
till skolan på ett eller annat vis. Bilderna spänner
mellan det subtilt humoristiska, djupt gripande och avskalat abstrakta.
Det är också uppenbart att i stort sett varje konstnär
tagit sig en ordentlig funderare över både bildkonstens
historia och de sätt på vilka vi upplever fotografiska
representationer av verkligheten. Koncentrationen är för
det mesta optimal, och alla ovidkommande detaljer eliminerade som
betydelsebärare. Den lekfullhet som här och var gör
sig gällande är inte ett självändamål,
utan ett moment i strävan att trotsa fördomar och bekämpa
vaneseendet. Då kan ibland även de mest prosaiska motiv
– en skrotbil, en husfasad eller en pappershög –
bli till ett stycke ren poesi. ”Personligt” är
en av de absolut vassaste fotoutställningar som visats i Stockholm
på senare år. Gillar du inte foto – bege dig till
Kulturhuset och låt dig omvändas! (Adress: Sergels
torg)
Anders Olofsson |
| Galleri Mejan, Stockholm: Elin Källman
(21/1-2/2) Bilden av kvinnan som förförisk fresterska
och femme fatale är ingalunda enbart en produkt av den depraverade
manliga blicken. Idag har även hardcorefeminister funnit att
den mest stereotypa av alla kvinnobilder också inrymmer möjligheter
att spegla och kommentera företeelser i samtiden. Elin Källmans
examensutställning ”Lola Show” tar en vällustig
svängom med schablonerna, och hon är inte särskilt
rädd för att falla ur ramen. Elins alter ego Lola är
inte bara en ung dam som gillar att vara sexig, hon hänger
sig också åt spontan skapande verksamhet av det ibland
ganska utlevande slaget. Resultatet skulle lätt ha kunnat bli
patetiskt, om det inte hade varit för att Källman hanterar
sin roll med en stor portion självironi och humor. Ett rum
fullt med stora målningar visar Elin/Lola i olika poser, ungefär
som om hon agerat framför en spegel. Här är färgerna
starka och formspråket expansivt. I ett annat rum möter
vi Lolas mörkare, mystiska sida. Där är ljuset sparsamt,
och kompletterat med accessoarer som pärlkedjor, guldtryck
och nakna glödlampor. Det är uppenbart att damen vi stiftat
bekantskap med inte riktigt har en total motsvarighet i verkligheten.
Hon är en dröm – eller mardröm, beroende på
hur man ser saken – som inte är avsedd att konfronteras
med i levande livet. Lola har ändå en hel del att berätta
för oss om styrkan i några av våra käraste
fantasier. (Adress: Exercisplan 3, Skeppsholmen)
Anders Olofsson |
| Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Pia König
(19/5-30/6) Pia König är den svenska samtidskonstens
verkliga finssnickare. Hennes miniatyrinstallationer bestående
av omsorgsfullt lövsågsarbetade trädetaljer och
gjutna blyföremål har en kärleksfull retation till
det folkliga hantverk som föraktas av designmaffian men älskas
av konstnärerna. Till skillnad från originalet eftersträvar
emellertid inte König dekorativ skönhet eller en klipsk
funktionalitet utöver det vanliga. Man får oftare känslan
inför hennes verk, att hantverket muterat och tagit formen
av sällsamma halvorganiska väsen. I sin nya utställning
har hon tagit ut svängarna rejält, och utnyttjat hela
rummet. Utställningen – man kanske borde säga verket
– får sin grundton av den egenhändigt tillverkade
tapet som täcker väggarna, och som kombinerar konstnärens
frihandstecknande med en cool slackereststik. Mönstret ackompanjeras
av ett par bord och hyllor av MDF, i vilka konstnären placerat
små föremål med oklart användningsområde.
Gemensamt för dem alla är att de tycks vara på väg
mellan två olika tillstånd, ett urskiljbart och ett
som inte har likheter med något annat i vår omvärld.
Pia Königs universum behärskas av en välordnad struktur
där allt tycks ha sin speciella plats i helheten. Ändå
är det anomalierna, det som inte riktigt passar in i sammanhanget,
som gör hennes konst till en spännade upptäcktresa
bland det vackra, det onyttiga och det som över huvud taget
inte kan beskrivas utan bara upplevas. (Adress: Skeppargatan
39)
Anders Olofsson |
| L |
| Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Maria
Lindberg (7/4-14/5) När allt i världen omkring
oss förändras i allt snabbare takt kan det kännas
tryggt att det fortfarande finns saker och ting som inte förändras.
Den konklusionen gäller i högsta grad Maria Lindbergs
konstnärskap. I pressmeddelandet inför hennes nya utställning
på Andréhn-Schiptjenko noterar konstnären att
utställningen är hennes 158:e i ordningen. Det säger
inte bara något om hennes erfarenhet som konstnär, utan
också något väsentligt om hennes syn på kontinuitet.
Hon bjuder sällan eller aldrig på några överraskningar,
vilket är hennes styrka. Hon följer konsekvent en omsorgsfullt
utlagd konstnärlig kurs som i huvudsak handlar om att iaktta
detaljer i bilderna av omvärlden som på något sätt
bryter det logiska sammanhanget. Hon befinner sig på ständig
upptäcktsresa i verkligheten, vilken genom hennes ögon
framstår som främmande och märkvärdig. En speciell
effekt uppstår när bilderna – som alla rör
sig i närheten av det närmast amatörmässigt
vardagliga – möter de små kommentarer Lindberg
fogat till fotografierna. Texten ”Way up” kombineras
givetvis med bilden av en upp-och-nedvänd skylt, och texten
“Lost nature” pryder ett foto där en liten bit
skurits bort. Och Maria Lindberg hade inte varit den hon är
om inte en konsthistorisk referens smugits in. En bild av en parkeringsplats
med bilar i olika färger (gissa vilka) har förstås
fått kommentaren ”Who is afraid of red, white and blue
and yellow?”. För dem som framhärdar i tron att
en bild alltid säger mer än 1000 ord är Lindbergs
konst ett effektivt motmedel. Hon använder språket i
väl avvägd mängd för att relativisera bildernas
innebörd. Hon öppnar dem likt ostron, och påfallande
ofta hittar hon också en pärla. Maria Lindbergs konst
är stabil, men samtidigt uppfinningsrik och full oväntade
intryck. (Adress: Markvardsgatan 2)
Anders Olofsson |
| Riddarhuset, Stockholm: Marianne Lindberg
De Geer (27/6-2/9) Marianne Lindberg De Geer har alltid
haft ett gott öga till patriarkala auktoriteter av olika slag,
oavsett om de befunnit sig i den personliga närheten eller
på samhällspyramidens topp. Genom hela hennes karriär
löper en röd tråd som leder tillbaka till barndomens
ständiga brottning med relationerna till föräldrar,
syskon, skolmästare och uppfostrare. För Riddarhuset har
hon (tillsammans med ljudteknikern Jan Alvemark) skapat en ljudinstallation
av det diskret påträngande slaget. I de ärevördiga
salarna ljuder regelbundet – men inte alltför regelbundet
– en flickröst, som upprepar ordet ”pappa”
med olika tonfall. Ibland bedjande, andra gånger irriterat,
kärleksfullt eller beklagande. Greppet är smått
genialt, för vilket visuellt konstverk hade kunnat armbåga
sig fram till en egen position i Riddarhusets magnifika miljö,
med dess överdåd av synintryck och berättelser?
Marianne Lindberg De Geers pappaflicka punkterar det auktoritära
intryck som porträtten av de gamla adelsmännen ger, men
utan att göra dem löjliga. Alla var de själva pappor,
i det Stormaktssverige där kung, kyrka och adel utgjorde patriarkatets
treenighet. Installationen är producerad i samarbete med Stiftelsen
Wanås Utställningar, och är en del av Riddarhusets
kultursatsning. Den kulminerar med Riddarhusets kulturdagar, den
5-11 september. Mer information kan hittas på www.riddarhuset.se
(Adress: Riddarhustorget 10)
Anders Olofsson |
| nonTVstation: Johan Löfgren (17/1-14/2)
Johan Löfgren kallar sig för “den felande länken
mellan måleri och teknologi”. Han är något
så paradoxalt som en målare av den gamla skolan, samtidigt
som han använder sig av datorer som verktyg och hämtar
inspiration från IT-erans ”old school” med Atari-
och C64-maskiner. Nyligen blev han Baertlingstipendiat, en ironi
av det mer subtila slaget. Mellan konkretisten Baertling och Johan
Löfgren kan det tyckas breda ut sig en ocean av ödslighet,
men Löfgren fortsätter att bearbeta måleriska problem
som konstnärer i alla tider sysselsatt sig med – så
även Baertling. För nonTVstation har Johan Löfgren
valt att bygga upp en berättelse i ljud, ord och bild. Det
verk han låter växa fram under en månads tid tar
sin utgångspunkt i en enda text och bild med en ljudslinga,
som utvecklas till en mångfacetterad berättelse med bilder
formade kring tydliga ikoner från konst- och arkitekturhistorien.
Betraktaren skall lockas att varje dag följa hur verket utvecklas,
för att till slut få en helhet som ytterst verkar handla
om konsten och konstformerna. Löfgren nöjer sig inte med
att berätta en konsthistoria, han vill att vi skall ställa
oss frågor om hur konst skapas, vem som är konstnäroch
vad som skiljer ett konstverk från andra objekt i vår
omgivning. Ta del av Johan Löfgrens verk på nonTVstation!
För den som inte sitter på en avancerad Internetförbindelse
går det bra att använda en
annan länkadress!
Anders Olofsson |
| M |
| Magasin 3 Projekt, Djurgårdsbrunn:
Jurgen Bey, Marti Guixé, Anna Koch och Stina Nordenstam (2/6-2/10)
Det Öppningen av Magasin 3 Projekt markerar numera slutet
på konstsäsongen i Stockholm. Eller kanske början
på en ny säsong? Oavsett hur man väljer att se saken
kan man glatt konstatera att årets upplaga av projektet är
den hittills bästa och mest stimulerande, med alla sinnen involverade
på ett kreativt sätt. På sätt och vis kan
man säga att Magasin 3 hakar på årets stora trend
med gränsöverskridanden (hur länge står vi
ut med ordet?) mellan konst och design. Man har i alla fall lyckats
engagera två av männen bakom legendariska Droog Design,
som ger sina versioner av vad formbegreppet kan fyllas med i det
postmoderna samhället. Jurgen Bey och Marti Guixé arbetar
otvetydigt med ting, även om dessa knappast är av det
slag man brukar shoppa i stadskärnornas designbutiker. De sätter
sig på tvären, och vägrar låna sig till varje
slag av spekulation. Anna Koch och Stina Nordenstam står för
projektets immateriella sidor, och förmedlar med sina verk
en förnimmelse av lätthet och extrem flexibilitet som
annars inte så ofta brukar infinna sig i närheten av
den samtida konstscenen. Ett tips är att avsätta lite
mer tid än för en vanlig konstutställning om man
gör sig besväret att åka ut till Djurgårdsbrunn.
Det finns mycket att upptäcka, både inomhus och utomhus.
(Adress: Djurgårdsbrunnsvägen 68)
Anders Olofsson |
| ALP Galleri Peter Bergman, Stockholm: Martin
Mannig (17/11-17/12) Att satsa på knappt kända
utländska konstnärer på ett Stockholmsgalleri kan
tyckas som ett säkert recept för publikt och kommersiellt
självmord. Lyckligtvis finns det gallerister som ändå
gör det, vilket ALP Galleri Peter Bergmans första separatutställning
med den tyske konstnären Martin Mannig är ett gott exempel
på. Mannig, som fick Caspar David Friedrich-stipendiet 2004,
tecknar och målar med tydliga referenser till populärkultur
och graffiti. Han bruk av blyerts och färger har en rastlös,
tempofylld karaktär där bildrummet är en visuell
brottningsmatta för allehanda figurer och formella experiment.
Vi känner igen figurer från den äldre och samtida
sagovärlden, men de spelar en roll som i allmänhet är
reserverad för högkonstnärliga motiv. I vissa av
bilderna ligger Mannig nära farligt nära vad man kan se
på många elevutställningar, men ger man dem lite
mer tid framträder ett sammanhang som sträcker sig långt
utöver de enskilda motiven. Mannig arbetar mycket medvetet
med ofullkomligheten som medium, och gör motivens lättrörlighet
till verkens huvudsak. Än så länge kanske Mannig
saknar den riktiga tyngden i sitt konstnärskap. Å andra
sidan har han ett flexibelt sinnelag som garanterar att han inte
kör fast i genrer som blivit alltför djupt upptrampade.
(Adress: Riddargatan 35)
Anders Olofsson |
| Konstakademien, Stockholm: Jan Manker (3/9-2/10)
”Tavlor på en utställning” heter
Jan Mankers retrospektiv på Konstakademien i Stockholm. Titeln
är medvetet dubbeltydig: dels anspelar den på Mussorgskys
musikaliska promenad från 1874, dels beskriver den utan krusiduller
vad en måleriutställning egentligen är. För
Jan Manker tycks böjligheten i denna titel passa alldeles utmärkt.
I katalogförordet minns han Lage Lindells råd från
en erfaren konstnär till en yngre adept: ”När man
tycker att man kan någonting skall man passa sig djävligt
noga”. Det rådet har Manker valt att följa både
konsekvent och med stor entusiasm. För på annat sätt
kan man inte avläsa utvecklingen av hans konstnärskap.
Manker rör sig lätt och ledigt mellan ett nästanabstrakt
färg-formspråk och ett betydligt mer symbolmättat,
emotionellt laddat måleri. Hans bilder kan förefalla
harmlösa, men de skaver i ögonen på alla dem som
avkräver konstnären en ”linje” och ett ”varumärke”.
Jan Mankers konst handlar inte om att välja, utan om att våga
beträda flera vägar nästan samtidigt. De konkreta
urformerna, språkliga uttryck och vår samtida kultur
symbolvärld kan under sådana omständigheter mycket
väl slå följe med kitschiga naturscenerier i bästa
Marcus Larsson-anda. Och då kan vad som helst hända.
(Adress: Fredsgatan 12)
Anders Olofsson |
| Tidskriftstips: Motiv #4 Begär
är ett lika oundgängligt som undanglidande begrepp. Ordet
begär har gemensamma rötter med girig och gärna,
vilket blottlägger dess dubbelnatur: avståndstagande
och bejakelse, fruktan och längtan, omåttlighet och begränsning.
Att begära är att kräva, och i kravet finner lusten
sin gestaltning, sin mening och blir till vilja. En sak är
dock säker: Det står alltid i relation till ett objekt.
Begäret syftar till att fylla en ursprunglig brist, därför
söker det alltid det som är annorlunda – det andra,
den andre. Under främst 1990-talet fördes en livlig diskussion
om begär skapar och reproducerar genus, identitet och makt.
Det är mot den bakgrunden som den nystartade tidskriften Motivs
nummer om begär ska ses. Från att ha startat som en renodlad
fototidskrift har Motiv utvecklats till att omfatta allt fler visuella
uttrycka (med ambitionen att var tredje nummer också ska presentera
en utställning). Därtill innehåller varje nummer
ofta utmärkta texter av namnkunniga skribenter, som fördjupar
temat. I detta nummer återfinns den kontroversiella men alltid
lika läsvärde filosofen Slavoj Zizec, med en text om det
politiska begäret. Den unga författaren Åsa Ericsdotter
har bidragit med en vindlande text om begärets ofrånkomlighet
och den feministiska tidskriften bangs chefredaktör Karin Ekman
om hur konsumtionssamhället omvandlat begäret från
drivkraft till mål i sig. Men redaktionen borde korrekturläsa
texterna noggrannare innan de sänder dem till tryck. Av de
sammanlagt sexton inbjudna konstnärerna medverkar vissa bara
i Motiv, andra enbart i ”The Mirror Between Us”, som
visades på Milliken Gallery t.o.m. 19/6. Trots att båda
hade samma curator, Liv Stoltz, kändes utställningen som
något av ett hastverk. Tidskriften Motivs angelägenhetsgrad
har emellertid aldrig varit högre än nu. (www.tidningenmotiv.se)
Johan Lundh |
| N |
| Malmö konsthall: Jun Nguyen-Hatsushiba,
(5/3-6/6) Att smälla nyårsraketer under vatten
borde vara ett projekt dömt att misslyckas. Det hindrade inte
Jun Nguyen-Hatsushiba att sänka ner en stor drake för
en nyårsprocession på den vietnamesiska havsbotten.
Fyrverkeriet som uppstod av att små kapslar med färgpigment
exploderade i vattnet påminner om blodet från bytet
i en hajs käftar. Så är också ”Happy
New Year” (2003) en direkt referens till den nordvietnamesiska
Têt-offensiven som inleddes på nyårsafton 1968.
Kortfilmen ingår i en svit av fyra där Nguyen-Hatsushiba
utifrån sin etniska trippelidentitet som japan, vietnames
och amerikan skapar alternativa historier. Lagom till att det är
30 år sedan USA lämnade Vietnam visas nu två av
dem på Malmö konsthall. ”Memorial project”
(2001) är ett minnesmärke över de båtflyktingar
som omkom i havet under Vietnamkriget men har också en samtida
betydelse. Den suggestiva filmen är som ett mänskligt
akvarium där fiskarna bytts ut mot cykeltaxiförare som
kämpar för att få hjulen att snurra på sina
fordon. Motståndet blir inte mindre trögt av att de mellan
tramptagen måste simma upp till ytan för att fylla lungorna
med syre. Den nya installationen ”The beach ball project”
är av det mer lekfulla slaget. En sandstrand i form av en ramp
i trä lutar ned mot ett vattenbryn. Vattnet är en blandning
av genomskinliga eller med jordglobstryck försedda badbollar.
Luften håller på att gå ur några av dem.
Den som vill kan dock ta upp en av de fem syrepumparna som ligger
i den artificiella sanden och ge konstgjord andning. Missa inte!
(Adress: S:t Johannesgatan 7)
Lena Karlsson |
| Galleri Flach, Stockholm: Katarina Norling
(28/5-18/6) Av alla konstnärliga provokatörer
torde Katarina Norling vara den minst sannolika. Hennes oftast färgglada,
livsnära verk har inte mycket gemensamt med de excesser i blasfemi,
sexuella perversioner, grymhet mot djur eller politisk extremism
som vi brukar anta måste till för att ett konstverk skall
provocera. Men Norlings skulptur ”Bobos hjärta”
har väckt starka känslor, alltsedan den 1996 placerades
ut vid Sveriges lantbruksuniversitet i skånska Alnarp. Människor
har försökt frakta bort den, vandaliserat den och protesterat
mot den. Samtidigt har den blivit något av en maskot för
SLU i Alnarp, och numera kan man återfinna den både
i SLU:s logotyp och se den live via en webbkamera.
Den stora frågan är förstås varför folk
upplever ”Bobos hjärta” som så provocerande.
Förmodligen finns det flera förklaringar. Verket är
runt och livsbejakande, lite likt de tingestar ens barn emellanåt
tar med hem från dagis. Men i skulpturalt format förvandlas
objektet till något potentiellt hotfullt, ett lömskt
väsen som hotar att äta upp oss. ”Bobos hjärta”
har heller inget uppenbart budskap som det vill förmedla till
oss. Det är helt enkelt bara en väldigt stor tingest,
som överlåter allt meningsskapande till betraktaren.
Och vad finns det som är mer stötande än en spegel,
vilken riskerar att avslöja vår inre tomhet? På
Galleri Flach kan man fram till den 18 juni både ta del av
ett urval verk av Katarina Norling, samt även via en nyutgiven
bok sätta sig in i världen där ”Bobos hjärta”
utgör centrum. (Adress: Skeppargatan 27)
Anders Olofsson |
| Sundsvalls museum: Jörgen Nilsson (t.o.m.
26/2) För första gången visar Sundsvalls
museum en separatutställning av Jörgen Nilsson från
Örnsköldsvik. I ett mindre rum finns där fem nya
skulpturer och objekt. En hängande glaskrona, liknande en takkrona
av kristall, men gjord av tomflaskor, intar en dominerande ställning.
De sponsrade skruvkorksflaskorna kommer från Vin & Sprits
fabrik i Sundsvall och hänger från golv till tak i ett
hörn av rummet. Det är vackert, kallt och genomskinligt,
som ett monument över alkoholkulturen i det nordiska barrskogsbältet.
Vem har druckit ur alla flaskorna? Verket kallas ”Glömska”
och kompletteras av ett huvud täckt av hår, i bränd
lera. Längs ena väggen en stor vitmålad duk –
”Koptisk vägg” – med gula runda fläckar
och skålformade, vita objekt. På golvet små flygplan
som vänder med sina nosar. Och vid ingången en miniatyr
av konstnärens hemby Mellansel, i lera. Alltihop tillsammans
är lugnt och vackert. Det är som att komma in i en okänd
visuell värld, på något outforskat vis knuten till
samtiden. Fältet lämnas fritt för åskådarens
egna tolkningar och fantasier. Utställningen kan kanske kännas
kall och distanserad men kan hellre ses som ett konstaterande och
ett ifrågasättande av fakta. Jörgen Nilsson är
född 1956 och gick ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm,
avdelningen för skulptur, 1988. Han har gjort en rad offentliga
verk och utsmyckningar, de flesta i Norrland. För närvarande
driver han olika projekt för Statens Konstråd i Sundsvall.
Därutöver undervisar han också på Sundsvalls
konstskola. (Adress: Packhusgatan 4)
Karin Kämsby |
| Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Sven
Nilsson (29/10-3/12) I Maria Bonnier Dahlin-stiftelsens
monter på Sthlm Art Fair 2002 kunde besökarna roa - eller
oroa - sig med att förfölja sina egna spegelbilder i en
djävulskt välkonstruerad labyrint, signerad Sven Nilsson.
Verket var inte resultatet av ett tillfälligt experiment. Sven
Nilssons unga konstnärskap rör sig till största delen
kring just spegelbilder eller illusioner, vilka han iscensätter
med kuslig precision. På Natalia Goldin Gallery har han låtit
fantasin löpa fritt, och gjort om gallerirummet till ett trapphus
av det slag som man möter i de flesta flerfamiljshus från
slutet av 60-talet och framåt. De seriesmidda trappräckena
av svart järn och den gråsvartmelerade golvbeläggningen
kan framkalla aha-upplevelser hos de flesta av oss, liksom belysningen
som är styrd av en timer (och följkaktligen slocknar när
man minst av allt är förberedd på det). Intrycket
som förmedlas är klaustrofobiskt - när allt kommer
omkring saknas ju helt lägenhetsdörrar - och det är
lätt att gripas av svindel inför den förortshelvetets
avgrund som Nilsson öppnar för oss. Men tar man en titt
uppåt eller nedåt i "trapphuset" möts
man av en vit svan i cirklande flykt, en hopplöst poetisk och
samtidigt övertygande symbol för möjligheten av ett
annat liv. Nilssons installation är konstruktionstekniskt sett
genialiskt utförd, men det är inte denna egenskap som
gör den till ett ovanligt suggestivt konstverk. De kvaliteterna
har betydligt mer att göra med konstnärens hängivelse
inför uppgiften och hans tilltro till visionens kraft. Och
det är inget man är bortskämd med i dagens konst.
(Adress: Svarvargatan 2)
Anders Olofsson |
| P |
| Göteborgs Konsthall:
Erik Pauser (22/1-28/3) Hur går det till när
en människa blir till krigsmaskin? Och finns det en väg
tillbaka? Konstnären och filmaren Erik Pauser har sedan 1999
till och från följt den amerikanske krigsveteranen Roman
Martinez för att få en inblick i hans historia; från
att varit en pacifistisk korgosse förvandlades han till kallblodig
frontsoldat i Vietnam. Det gedigna förarbetet ligger till grund
för utställningen ”The Two Faces of Roman Martinez”
på Göteborgs konsthall. Här får vi ta del
av Martinez och hans hustru Miriams berättelse, i en presentation
som genom att tränga djupt in i ett enskilt öde lyckas
lyfta fram de större sammanhangen. Det mest centrala verket
är en DVD-installation, där film visas parallellt på
tre skärmar med publiken i mitten. Ömsom är versionerna
identiska, ömsom glider de isär: eftertänksamhet
och stillhet bryts mot dokumentära filmsekvenser från
kriget. Vart än blicken riktas är det omöjligt att
fånga hela bilden. Samtidigt går det inte att undkomma
de erfarenheter som förmedlas. Det är starkt, oupphörligen
fängslande och mycket intressant. Fram träder bilden av
en kluven människa, som för att härda ut på
fältet tvingas utplåna sin identitet. Tillbaka i det
civila förtränger han resolut krigsåren. Men såren
gör sig allt mer påminda, något familjen får
lida för: att ladda grillen räcker för att locka
fram våldsverkaren igen. Först genom att ta tag i sitt
förflutna, bland annat genom gruppterapi med äldre krigsveteraner,
blir aggressionerna möjliga att behärska. Perspektivet
breddas och fördjupas i övriga delar av utställningen,
i videor där veteraner från terapigruppen reflekterar
över sin medverkan i kriget men även genom en filmad intervju
med psykiatrikern Jonathan Shay som arbetat just med krigstraumatiserade
män. Han har även skrivit böcker om beröringspunkterna
mellan litterära krigsskildringar från Antiken och de
upplevelser som vår tids krigsveteraner vittnar om. Resonemanget
anknyter indirekt till det referensbibliotek som ingår i utställningen
och som estår av såväl skönlitteratur som
fackböcker om maskulinitet, krig och våld. Mönstren
går igen genom seklen, men uttrycken skiljer sig åt.
Erik Pauser visar inte bara på samband mellan Vietnamkriget
och dagens krigshärdar, utan synliggör också de
nödvändiga kopplingarna mellan hjärta och hjärna,
minne och framtid. (Adress: Götaplatsen)
Kristina Hermansson |
| Malmö Konsthall: Susan Philipsz (30/4-21/8)
Utövande musikälskare kan delas in i två kategorier.
En som sjunger i duschen och en som försedd med hörlurar
skrålande påminner omgivningen om sin existens. Den
skotska ljudkonstnären Susan Philipsz platsar nog främst
i den senare. Ett av hennes tidigare verk är en inspelning
av David Bowies skiva ”Ziggy Stardust” a cappella och
hennes nya separatutställning består av ett soloframträdande
med tre låtar av bland annat Radiohead och Echo and the Bunnymen.
Avskalad från trumslag, basgångar och gitarriff framträder
sången från högtalarna som om den kom ur strupen
från en gregoriansk munk, fast en aning falskare. Frånvaron
av materiella konstföremål blottlägger den ljusa
konsthallen ritad av arkitekten Klas Anselm. Sammantaget väcks
tankar om konstrummet som en helig plats där allt mellan himmel
och jord ritualiseras. Precis som det i kyrkan finns utrymme att
minnas de döda återupplivas i konstens tomrum tidigare
upplevelser. En del har inte lämnat några nämnvärda
spår efter sig. Andra inklusive Philipszs lite sorgsna ”Stay
with me” dröjer sig liksom en meditativ slagdänga
kvar en stund. (Adress: S:t Johannsegatan 7)
Lena Karlsson |
| R |
| Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Joanna
Rytel (16/4-14/5) Joanna Rytel har under så lång
tid haft en särställning i den yngre konsten att många
kanske blir förvånade över att hon nu gör sin
första separatutställning på ett galleri. Rytel
har en speciell förkärlek för olika tabuföreställningar,
som hon tar itu med på ett sätt som ofta är handgripligt
och uppfordrar till ett ställningstagande från publiken.
Hennes ”kyrkogård” på Nätet för
aborterade foster (www.abortkyrkogard.com) har till det yttre ett
drag av provokation mot samhällets dubbelmoral på detta
område men är fylld av ömma, sorgsna hälsningar
från anonyma individer som tagit det svåra beslutet
att inte bli föräldrar. Nästan lika stor är
emellertid risken för att Joanna Rytel skall trampa ordentligt
snett, vilket skedde när hon under Vårsalongen på
Liljevalchs visade en ganska osmaklig samling smycken som avbildade
just aborterade foster. I sin avgångsutställning från
Konstfack förra året visade hon dock prov på den
kombination av empati och extrema tydlighet som hon är kapabel
till, och som fungerar bäst. Videon ”Att tänka tankar
man inte vill tänka” skildrar kärlekshistorien mellan
en ung, vit kvinna och en svart man, utsatt för korselden av
mer eller mindre uttalat rasistiska föreställningar inom
förhållandet och utifrån. På Natalia Goldin
Gallery visas detta verk igen, vilket är välkommet. Rytel
tar effektivt kål på den ursvenska politiska korrektheten
och visar att rasismens frö gror inom de flesta av oss, om
så bara i form av ett oförsiktigt verbalt uttryck. Samtidigt
frilägger verket motsättningar där rasbetonade förhållanden
plötsligt visar sig vara könsrollsrelaterade. Utställningen
har byggts ut med bland annat ett antal textbaserade verk, som nog
Lisa Jonasson hade gjort bättre om sanningen skall fram. Men
”Att tänka tankar man inte vill tänka” räcker
som en hygglig debut. (Adress: Svarvargatan 2)
Anders Olofsson |
| S |
| Galerie Aronowitsch, Stockholm: Ulrik Samuelson
(t.o.m. 29/10) Den förmenta spänningen mellan
natur och kultur är en av konstens allra starkaste drivkrafter.
Den är också en vitaliserande ådra i Ulrik Samuelsons
konstnärskap, där den västerländska finkulturens
historia alltid uppträtt i korsad med allehanda betydligt mer
prosaiska samhällsaspekter. På Galerie Aronowitsch är
motsatsparet natur-kultur tydligare än någonsin, samtidigt
som konstnären understryker deras ömesidiga beroende av
varandra. Målningen av människoapan som blickar ut mot
hötorgsmåleriets solnedgång kamperar tillsammans
med klassiska skulpturfragment i en ”nordisk” estetisk
miljö. De som passerat Kungsträdgårdens tunnelbanestation
i Stockholm – en av Samuelsons installationer – kan
notera hur han låter kulturens och historiens reminiscenser
sticka upp som isberg ur glömskans kalla och mörka hav.
Samma känsla kan urskiljas bakom målningarna på
Galerie Aronowitsch. Samuelson avbildar de former och symboler vår
världsbild vilar på, ögonblicket innan den relativiseras
och förvandlas till hastigt avdunstande minnen. Han gör
det helt osentimentalt, färgsäkert och helt utan några
spår av allegoriska snedsteg. Samuelson kan sin konsthistoria
framlänges och baklänges, men det är svårt
att föreställa sig något mer ahistoriskt måleri
än detta. (Adress: Sturegatan 24)
Anders Olofsson |
| ID:I Galleri, Stockholm: Christian Sandell
(28/5-18/6) Nuförtiden krigas det, även när
inga vapen finns till hands. Könskriget, nedladdningskriget
och megapixelkriget rasar med oförminskad styrka. I en nyligen
genomförd undersökning visade det sig, att majoriteten
av de tillfrågade prioriterar en bra kamera när de skall
skaffa sig ny mobiltelefon. En besvikelse för den – som
i likhet med undertecknad – trodde att man använde telefoner
för att prata i. Christian Sandell har gjort en tidsresa tillbaka
till en period i teknikhistorien när ordet ”megapixel”
ännu var en fjärran dröm. Vid köksbordet har
han tillverkat en enkel digitalkamera med hjälp av träplattor,
isoleringstejp, glaslinser, en scanner och en dator. Resultatet
blir bilder, som har stora likheter med vad fotokonstens pionjärgeneration
åstadkom. Sandell kommer under utställningsperioden att
försöka förfina användningen av tekniken, men
redan på ett tidigt stadium kan man konstatera att han lyckats
återföra den digitala fototekniken till en fråga
om seende och vilka faktorer som påverkar vårt sätt
att betrakta världen omkring oss och dokumentera dess skeenden.
Samtidigt vilar det något sympatiskt skulpturalt över
hans fotoapparat. För alla som tröttnat på industridesignens
stereotypa formvärld känns det befriande att möta
en teknik som avsiktligt placerar sig i den lägre delen av
de estetiska skalan. Och som glatt nöjer sig med det. (Adress:
Tjärhovsgatan 19)
Anders Olofsson |
| Knäpper+Baumgarten, Stockholm: Niklas
Seglevi (19/2-19/3) Temperament är en egenskap som
inte är alltför framträdande i samtidskonsten. Ofta
har konstnärerna prioriterat tankearbetet på bekostnad
av känslorna. Niklas Seglevi gör sitt bästa för
att rätta till denna obalans. Hans färg- och formspråk
har inte mycket att göra med en återhållen nordisk
tradition, om man inte i den även inkluderar framstående
särlingar som Öyvind Fahlström. Seglevi hämtar
mycket inspiration från popkonsten, vars klara och närmast
självlysande färgskala utgör stommen i hans måleri.
Han delar också popkonstnärernas ambition att blanda
vitt skiftande bildelement med varandra, för att nå en
räckvidd som spänner från reklam till kitsch. Ibland
svävar sällsamma, deformerade objekt omkring i bildrummet,
avlägset lika den utdragna dödskallen i Hans Holbeins
berömda målning ”Ambassadörerna”. Vi
manövrerar omkring i utställningslokalen på jakt
efter hemliga perspektiv som döljer sig i mångfalden
av kompositionsdetaljer. För det mesta visar sig dock vårt
sökande vara fruktlöst, och det är förmodligen
meningen. Seglevis målningar fungerar som ett lackmuspapper,
vilket indikerar egenheterna hos vårt seende. Hans avspända
förhållande till såväl den moderna konsthistorien
som till sina egna tekniska färdigheter gör utställningen
till en – bokstavligt talat – tredimensionell installation,
där bilderna formar ett dynamiskt rum i rummet, komplett med
färgsprakande väggar och tak. (Adress: Tegnérgatan
4)
Anders Olofsson |
| In memoriam: Susan Sontag (1933 –
2004) Det var förmodligen fler än
jag som kände en närmast personlig sorg då det meddelades
att Susan Sontag hade dött på the Memorial Sloan-Kettering
Cancer Center i New York. En av vår tids mest välskrivande
och intelligenta kulturpersonligheter har därmed tystnat, 71
år gammal. Susan Sontag föddes Rosenblatt i New York
och växte upp i Tucson, Arizona, och Los Angeles. Hennes utbildning
innefattar filosofi, litteratur och teologi på prestigefyllda
Harvard University och Saint Anne’s College, Oxford. Ungefär
samtidigt som hon doktorerade i filosofi fick hon sitt genombrott
som romanförfattare med "Välgöraren", 1962,
och essäsamlingen "Against Interpretation", 1966,
som innehåller "Notes on Camp", en av de allra mest
inflytelserika texterna om homosexuell estetik. Tidigt blev hon
en viktig representanterna för 1960- och -70-talets experimentella
konst- och litteraturscenen i New York, som hon analyserar i till
exempel ”Konst och antikonst”, 1969, samtidigt som hon
introducerade många inflytelserika europeiska författare
och intellektuella för en Amerikansk publik. Hennes produktion
har en imponerande bredd och flera böcker har blivit samtida
klassiker: ”Om fotografi”, 1977, ”Sjukdomen som
metafor”, 1978, ”Aids och dess metaforer”, 1988,
för att nämna några. Hennes senaste och alltså
sista bok blev ”Att se andras lidande”, 2003, där
hon med sin sedvanliga styrka och precision dissekerar hur den aldrig
sinande floden av bilder av vår ofta fruktansvärda verklighet
påverkar vår självförståelse och förmåga
till empati. Den svenska utgåvan innehåller också
en lysande essä om tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset
i Irak. Men även om hon hade begåvat med en osedvanlig
förmåga att överleva dog hon till slut i leukemi,
lämnande ett stort tomrum efter sig.
Johan Lundh |
| Wetterling Gallery, Stockholm: Frank Stella
(30/9-12/11) Wetterling Gallery har alltsedan starten varit
hemvist för de stora amerikanska grabbarna, Rauschenberg, Francis,
Bleckner, Rosenquist med flera. Och även om flertalet av dem
numera inte har den lyskraft (ens som investeringsobjekt) som de
en gång hade har galleriet hållit fast vid dem, vilket
hedrar dem. Ibland blixtrar det dock till på ett alldeles
speciellt sätt, vilket får en att tro på ett liv
efter detta. Veteranen Frank Stellas nya utställning har den
karaktären. Stella, som i en intervju för Bomb Magazine
för några år sedan förklarade varför
han lämnat måleriet, visar skulpturala objekt man inte
blir riktigt klok på. Stella slutade inte måla för
att han drabbats av en skaparkris – han började helt
enkelt allt oftare uppleva målningarna som svarta hål,
i vilka allt försvinner spårlöst. De ganska röriga
och kaotiska bilder han skapade på 80-talet tycks inte direkt
verifiera denna upplevelse, men filosofiskt kanske han har rätt.
I vilket fall som helst erbjöd skulpturen och arkitekturen
en väg förbi återvändsgränden, trots att
komplexiteten i problematiken behölls intakt. Verken i utställningen
på Wetterling Gallery har inspirerats av antropologerna Gregory
Batesons och Margaret Meads fotografiska studie från Bali,
men det känns nästan oviktigt när man rör sig
genom utställningsrummet. Tankarna går mer till högmodernismens
fusion av konst och arkitektur, till Tatlins torn och himlasträvande
framtidsdrömmar. Men i Stellas händer blir visionen ambivalent.
Det är svårt att se om det är ett stadium av utveckling
eller sönderfall vi bevittnar. De böjda stålrören
och vridna kolfiberytorna vittnar om krafter i våldsam kamp
med varandra, och kanske är det ytterst modernismens jakobsbrottning
med sin egen historia Stella iscensätter. (Adress: Kungsträdgården
3)
Anders Olofsson |
| Stockholm Pride: ”A Queer Was Here”
(1/8-7/8) Vad är en stad? Ett ekonomiskt och demografiskt
centrum? En mittpunkt för Makten? En kulturell smältdegel?
Allt detta, och säker mycket mer. Men en stad är också
en projektionsyta för drömmar, visioner och en scen där
människor försöker forma sina identiteter. Det betyder
att stadens historia kan skrivas från fler perspektiv än
ett enda, det som dikteras av den officiellt sanktionerade samhälls-
och människosynen. Stockholm Pride och Forum för levande
historia har tagit fasta på detta när man genom paraplyprojektet
”A Queer Was Here” låtit det icke-heterosexuella
Stockholm träda fram under en veckas tid. Uttrycken varierar,
från videscreening i cafémiljö till det fysiska
återskapandet av legendariska objekt i Stockholms HBT-historia,
som urinoarerna i Humlegården (bilden). Varje dag ger Anders
Karnell en visning av Moderna Museets samling ur ett queerperspektiv.
Är man mer intresserad av handfast historia går det bra
att stadsvandra mellan platser för hatbrott, gayklubbar och
Socialstyrelsen (som 1979 strök homosexualitet från listan
över mentala sjukdomar). För att kunna ta del av alla
aktiviteter inom ramen för ”A Queer Was Here” bör
man skaffa projektets karta, som finns att hämta gratis i Pride
Park och Pride House, på Kulturhuset, Rica Hotel samt på
caféer, restauranger, klubbar och butiker över hela
stan. Den kan också ses i en tredimensionell version på
DesignInfo, Kulturhuset. Kartans form anknyter till de knastertorra
men ack så sakliga tyska Falk-kartorna över världens
storstäder, men här handlar det mer om att formulera en
alternativ historieskrivning än att leverera endimensionella
fakta.
Anders Olofsson |
| Galleri Charlotte Lund, Stockholm: Annika
Ström (24/11-4/2 2006) Annika Ströms konstnärskap
rör sig nästan alltid i en vardaglig sfär, så
lätt att känna igen att verken ibland riskerar att falla
ner i banalitet. Å andra sidan kan resultatet bli ganska lyckat
när vardagligheten spetsas med en smula absurd humor. I sin
nya utställning hos Charlotte Lund sker just detta. Ström
har satt samman en spretig presentation bestående av ett antal
verk med diskreta men tydliga punchlines av det sällsammare
slaget. En blyertsteckning av sig själv som gammal, som mikrofonförsedd
kråka, en festlig Rémy Zaugg-parafras och ett par underfundiga
små videoverk sätter pricken över i. Framför
allt videon ”Den missade konserten”, där ett antal
av konstnärens vänner försöker beskriva den
pinsamma känslan som uppstod när de kommit försent
till en av hennes konserter, är ett mästerverk i det lilla,
anspråkslösa formatet. Här är det inte vare
sig handling eller dramatik som står i centrum, utan minspel
och de lakuner som uppstår när orden tar slut. De trägna
konstkonsumenterna kan glädjas åt den dokumentära
känslan som ett svartvitt foto av en samling uttråkade
galleribesökare utstrålar. Den befriande självironin
är inte vanlig i den samtida konstutövningen. (Adress:
Skeppargatan 70)
Anders Olofsson |
| Studio44, Stockholm: Ellburg, Holmstedt
& Hagström, Forss, Wiklund (8/10-23/10) Konstnärsdrivna
Studio44 i Stockholm har inriktat sig på att ställa ut
konstnärer som ligger i skiktet mellan konsthögskolorna
och genombrottet på ett riktigt tungt galleri. Det är
bra, eftersom det lätt uppstår luckor även i de
allra mest uppåtsträvande konstnärskarriärer.
Studio44:s lokal är uppdelad i fyra avgränsade rum, som
dock har öppningar både kors och tvärs. Detta medför
att man ofta ställer ut flera konstnärer samtidigt, vilket
kan skapa mer eller mindre harmoniska intryck. Michael Ellburg,
Janna Holmstedt & PO Hagström, Stefan Forss och Peter Wiklund
utgör tillsammans en helhet av det både kryptiska och
smått obehagliga slaget. När man rör sig mellan
rummen är det inte svårt att få intrycket att konstnärerna
tillsammans ringat in ett område av verkligheten där
skillnaden mellan gott och ont, vackert och fult inte är så
självklar. Michael Ellburgs fusion av minimalism och arte povera
bryter upp ett fint nät av sprickor i den välputsade livsfrisen,
och Stefan Forss låter den prisgivna individen agera i ett
bordshockeyspel tillsammans med ett lag bestående av liemän
i klassisk Sjunde inseglet-outfit. Varken de enskilda verken eller
utställningen som helhet betraktad är helt enkel att ta
sig in i. Samtidigt mystifierar den inget, utan söker hitta
tämligen vardagliga visuella formuleringar. Den gemensamma,
avspända attityden vinner samtliga konstnärers presentationer
på. (Adress: Tjärhovsgatan 44 B)
Anders Olofsson |
| Studio 44, Stockholm: Avgångselever
från Valand, Högskolan för fotografis magisterstudenter
(28/5-12/6) Det känns nästan som en tradition
att Göteborgs bidrag till den högre konstutbildningen
i Sverige visar framfötterna hos Studio 44 och Centrum för
fotografi. Det är alltid svårt – för att inte
säga omöjligt – att urskilja ett mönster i
utställningar som består av många unga konstnärer
som befinner sig i början av sina karriärer. Men eleverna
från Valand och HFF tycks ändå arbeta i ett mer
lågmält register än vad man gör på systerskolorna
i Stockholm och Umeå. Här är det vardagen som gäller,
och hellre fånga upp de små nyanserna än ge sig
hän åt utforskningen av de riktigt stora sammanhangen.
Ett bra exempel är Cecilia Lindholm, som i sina rofyllda bilder
närmast som en parentes (med en kraftfull sådan) lyfter
fram en enskild, lite ovanlig detalj i omgivningen. Detsamma gäller
Annika Holmér, som placerat ut en vandaliserad cykel, iförd
rött garnfodral, på olika ställen i Göteborg.
Ellen S. Holtskog låter oss stifta bekantskap med ett antal
frälsta personers ansikten, vilka i ljuset av händelserna
i Knutby mycket väl skulle kunna vara representanter för
den andra halvan av menigheten, de förtappade. Ett avsteg från
vardagen – men ändå inte riktigt så, i alla
fall – är Valandeleven Patrik Bengtssons enorma installation
av fallande postit-lappar och en elorgel som byggt in i ett passande
80-talsskal (bilden). Galenskapen och poesin stämmer möte
med varandra på en tumslängds avstånd. Poetiskt
suggestiv och fascinerande i all sin dubbelbottnade enkelhet är
också Katarina Nitschs video ”Acting Odd on Lure and
Capture”, som dock hade gjort sig bättre på storbild
än på den lilla plasmaskärm som nu använts.
(Adress: Tjärhovsgatan 44)
Anders Olofsson |
| Galleri Anders Lundmark, Stockholm: Peter
Svedberg (3/3-2/4) Konstnärens släktskap med
schamanen och trollkarlen är kanske inte något som de
flesta utställningsbesökare funderar över idag. Den
som kan sin konsthistoria kommer dock mycket väl ihåg
att det en gång i tiden faktiskt var så, att konst och
magi eller illusion ingalunda var främmande för varandra
– snarast tvärtom. Peter Svedberg gör sitt bästa
för att återknyta denna bekantskap med verken i sin utställning
som är byggd på reflektionerna kring seendet, men inte
i den form vi är vana vid. Svedberg gör det seende ögat
till ett objekt för betraktande, och inte en kanal för
att inhämta visuell information från omvärlden.
Men som alltid hos Svedberg finns det en extrapoäng att upptäcka,
eftersom ögat som betraktas ju faktiskt också iakttas
av betraktarens egna ögon. Han bjuder oss frikostigt på
tekniskt fulländade illusionstrick och ibland räcker det
inte ens med en närmare titt för att man skall kunna avgöra
hur han burit sig åt. Samtidigt har Peter Svedberg en stark
känsla för det fysiska konstobjektet, och det gör
att hans utställning tar vältajmade språng i sidled
mellan skulptur och praktisk perceptionsfilosofi. Klarar man sådan
gymnastik rekommenderas ett besök i Anders Lundmarks källargalleri
vid Bjurholmsplan. (Adress: Bjurholmsplan 23)
Anders Olofsson |
| Sveriges Allmänna Konstförening,
Stockholm: David Svensson (28/4-11/6) David Svenssons utställning
hos SAK är byggd med hjälp av stora, fysiska volymer och
ytor. Men det är inte dessa kroppars skulpturala egenskaper
som intresserar Svensson, utan deras samspel med ljuset. Antingen
handlar det om ljuset från dolda källor, reflexer från
omvärlden eller det ”avtryck” som ljuset lämnar
i projektionsytor. Svenssons objekt har en viss släktskap med
den minimalistiska traditionen, men i samtliga fall har de förfärdigats
genom återbruk av material från helt alldagliga föremål.
Aluminiumplåtar som täckts med billack, tyg som klippts
till och sytts ihop till en slags jättelik lampskärm och
”målningar” skapade av gamla projektionsdukar
är allesamman verk som är typiska för Svenssons förmåga
att åstadkomma enkla men effektiva kopplingar mellan verklighetens
mer och mindre sofistikerade strukturer. Utställningen är
anspråkslös och stram. Som flera av SAK:s tidigare utställningar
samverkar den med ljusskiftningarna utanför utställningslokalen.
Det gör att slutenheten som verken annars hade kunnat utstråla
löses upp. Resultatet blir en visuell lätthet som indirekt
ställer centrala frågor om hur vår perceptionsförmåga
är konstruerad. (Adress: Rödbotorget 2)
Anders Olofsson |
| Konsthall C, Hökarängen: Johan
Svensson (8/1-6/2) Konst med direkta kopplingar till en
social verklighet brukar ofta få etiketten ”relationell”.
Men det är inte alls nödvändigt att låta konsten
integreras i ett externt socialt sammanhang för att denna effekt
skall uppstå. Konsthall C är en ny, ambitiös satsning
som görs i samverkan med Hökarängens Stadsdelsråd
söder om Stockholm. Just Hökarängen var ett av de
förortsområden som efter kriget uppfördes med syftet
att förena en god funktionell arkitektur med en demokratisk
kultur- och samhällssyn. Denna funktionalistiskt inspirerade
folkhemsidealism skulle sedermera komma att krossas under miljonprogrammets
betongkolosser men idéerna har ändå överlevt,
om än på sparlåga. Konsthall C, som drivs av konstnärerna
Per Hasselberg (konstnär med ett gott öga till arkitektur
och samhällsplanering) och Anna Erlandson (med erfarenhet från
moment:, ett annat förortsprojekt), vill låta
den samtida konsten finna en plats i det lokala kulturlivet, snarare
än att bli ett exotiskt utflyktsmål för innerstadens
konstpublik. Tanken är inte direkt ny, men genomförandets
känns betydligt mer gediget och publikt tillgängligt än
hos flera av föregångarna. Johan Svensson, förste
konstnär ut, har förvandlat det gamla tvätteriet
till en skulpturscen där ett myller av råttfigurer gestaltar
atmosfären i Ettore Scolas klassiska film ”Fula, skitiga
och elaka”. Svensson har ett tillräckligt flyhänt,
skissartat handlag med sitt arbetsmaterial för att resultatet
skall få den retrofuturistiska lokalen att svänga rejält.
Hans utställning är väl värd en resa mot den
gröna tunnelbanelinjens periferi. Missa inte heller ett besök
i Hökarängens centrum, ett levande minne om en tid när
samhällsplanerarna fortfarande hade visioner som sträckte
sig utöver innevarande budgetår. (Adress: Cigarrvägen
16)
Anders Olofsson |
| Säfstaholms slott, Vingåker:
”…att aldrig underkasta sig” (18/6-14/8)
1600-talsslottet Säfstaholm utanför Vingåker var
tack vare konstmecenaten greve Gustav Trolle-Bonde, ”den blinde
excellensen”, ett betydande konstcentrum under 1800-talet.
Vid sekelskiftet 1900 splittrades konstsamlingen och slottet började
sakta förfalla. Det skulle dröja ända till mitten
av 1980-talet tills dess att slottet började restaureras och
delar av den omtalade konstsamlingen successivt återbördats.
Sedan ett drygt decennium visas här också konstutställningar
under sommarhalvåret. Årets utställning, ”…att
aldrig underkasta sig”, är en fristående fortsättning
på förra årets ”…i en ny tids anda
- kvinnliga modernister 1900 - 1930”, och ”Hon har talang
- tyvärr”, med de första kvinnorna som blev etablerade
konstnärer. Ester Almqvist, Tora Vega Holmström och Ellen
Trotzig var alla målare med anknytning till Skåne, som
var och en för sig och tillsammans bidrog till modernismens
genombrott i Sverige. Men, som Vingåkers kulturchef Lars Furborg
konstaterar i förordet till utställningskatalogen, är
det ingen överdrift att påstå att kvinnor som försökt
etablera sig som konstnärer mötts av motstånd av
många slag. Mannen är norm såväl i samhället
som i konsten. Birgit Rausing, som skrivit katalogen och sammanställt
utställningen tillsammans med Lars Furborg, beskriver hur samtida
konstkritiker använde härskartekniker för att förminska
och osynliggöra Ester, Tora Vega och Ellen. Manliga konstnärskollegor
uttryckte emellertid ofta stor uppskattning för deras arbete.
”…att aldrig underkasta sig” är inte fullt
så imponerande som föregående års sommarutställningar,
men Säfstaholm är alltjämt värt en omväg
för den konstintresserade.
Johan Lundh |
| Milliken, Stockholm: Fredrik Söderberg
(6/10-12/11) Begreppet ”måleri” är
numera något betydligt vidare än bara en beskrivning
av en konstnärlig teknik. Måleriet har slagit knut på
sig självt, eller snarare gått på upptäcktsfärd
i de regioner av människans medvetande där allehanda bildfragment
ligger och komposterar men sällan eller aldrig når upp
till ytan. Resultatet av denna process blir ofta ett bildskapande
som hämtar influenser från mer eller mindre spontant
hoplänkade associationskedjor. Metoden är egentligen inte
ny, utan kan spåras redan hos surrealisterna. Men i våra
dagar har det omedvetna som reservoar för konstnärlig
inspiration kompletterats med både konsthistorien och diverse
populärkulturella yttringar. Fredrik Söderberg är
en konstnär som arbetar i denna estetiska trafikkarusell. Han
vispar samman en ganska mustig brygd gjord på barndomens bildupplevelser,
esoterica, svensk konsthistoria, fantasy och psykedeliska mönsterdetaljer.
För den som önskar att gå på jakt efter symboler
är hans verk ett veritabelt Schlaraffenland, men det är
knappast konstnärens avsikt att locka fram sådana reaktioner.
Söderberg vill i stället få oss att reflektera över
såväl rötterna till vår egen bildtrötthet
som den numera oerhört korta ledtid inom vilken en bild upphöjs
till symbol. Och när besökarens huvud proppats fullt av
smurfar, djävlar, Tintinfigurer och Carl Larsson, då
känns det skönt att han i ett litet mörkt rum låter
oss kontemplera ett snöklätt vinterlandskap i miniatyr.
(Adress: Luntmakargatan 78)
Anders Olofsson |
| T |
| Teatergalleriet, Uppsala: Josabet Werkmäster,
Helena Adolfsson (15/1-5/2) Skildringar av den egna vardagen
i konsten kan ibland ta turen via naveln och endast ses som intressant
för den med navelluddet, ibland kan den överrumpla totalt
och bli allmängiltig. Det senare inträffade vid besöket
på Teatergalleriet i Uppsala häromdagen. Josabet
Werkmästers och Helena Adolfssons vardag blev
plötsligt helt synonym med min egen. Med hjälp av fotografier
screentryckta på textil, säkerligen med ursprung ur fotoalbumets
10x15 cm-vardag, har Josabet Werkmäster skildrat händelser
ur sin tillvaro en lektionssal, en köksmiljö, en skiss
på ett kladdigt papper, semesterbilder, en bild på en
klocka som förmodat tickar på där den nu hänger.
Men tjusningen i hennes verk är materialet, genom att placera
fotografierna på olika textila bakgrunder, och experimentera
med färg och svartvitt, förändras upplevelsen av
vardagen och det går att hitta en egen favoritversion. Screentryckta
på sammet, smärting och skirt flor växlar uttrycken
med bildernas material. Helena Adolfssons måleri i tempera
beskriver en vardag långt ifrån min, i öde skogslandskap
från Kvikkjokk, där hon bor och verkar. Men hon gör
det med en lust att berätta, med ett tydligt bildspråk
förmedlar hon detaljer ur sin vardag, dramatiska bilder i stora
verk som endast skiftar fokus genom årstidernas växlingar.
Helena Adolfssons vardagsdetaljer växlas också fint med
Josabet Werkmästers bilder i en oväntat samstämmig
utställning. (Adress: Kungsgatan 53)
Frida Arnqvist |
| Brändström & Stene, Stockholm:
Sophie Tottie (26/8-2/10) Sophie Totties är en av
våra allt talrikare unga och framgångsrika svenska konstnärer
med världen som arbetsfält. Tidigare i år kunde
vi se henne i en stor separatutställning på Lunds konsthall,
och nu är hon Stocholmsaktuell med en minst lika imponerande
mönstring på Brändström & Stene. Totties
utställningar är egentligen ganska otidsenliga. Verkens
perfekta finish, den intellektualiserande tonen och de talrika referenserna
till diverse kulturhistoriska system skulle lätt kunna placera
henne i 90-talets introverta version av postmodernismen. Och visst
kräver hennes verk ett aktivt deltagande och en intellektuell
nyfikenhet från betraktarens sida, kanske i större mått
än vad som är burkligt vid konstutställningar av
idag. Men ger man sig tid den tid hennes presentation behöver
blir man rikligt belönad. Utställningens ena halva - ”Isolarion”-
visades i sin helhet på Lunds konsthall, och har en tematik
hämtad från de kartor som 1400-talets kartografer tillverkade
för att dokumentera de fjärran länder tidens upptäcktsresande
besökte, dock utan att sätta dess geografiska områden
i samband med andra områden på jordens yta. ”Isolarion”
blir därmed synonymt med den paradoxala sammansmältningen
av vetenskaplig detaljeringsgrad och en medveten blindhet för
verkligheten. Utställningens andra del – ”Perspektörerna”
– anknyter till ritningar till en enorm idrottsarena, avsedd
att uppföras i Bagdad på 50-talet. Även detta projekt
förmedlar intrycket av en oöverstiglig klyfta mellan teori
och praktik, i sin tur uttrycket för en världsbild som
inte hänger samman. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)
Anders Olofsson |
| U |
| Kungsträdgården, Stockholm: ”Unizone”
(16/8-20/8) Det är inte många genuint historiska
händelser som finner vägen in i samtidskonsten. Och ett
mer osannlikt tema än den norsk-svenska unionsupplösningen
får man nog leta efter. Det har inte hindrat riksutställningsorganisationerna
på bägge sidor Kölen att sätta samman en vandringsutställning
med just denna begivenhet som utgångspunkt. Men ”Unizone”
är inte en introvert nordisk angelägenhet. De frågeställningar
man lyfter fram om nationell identitet, folkförflyttningar
och gränsers betydelse har en många fler referenspunkter
än de man finner i Norge och Sverige. De deltagande konstnärerna
har också valt att tolka utställningens tema mycket fritt,
från Björn Kjelltofts kulturkritiska parafraser på
Ulrica Hydman-Valliens glaskonst till Marthe Thorshaugs ”undersökning”
av den mystiske Vargmannens förehavanden i vildmarken på
gränsen mellan Norge och Sverige. Och missa för all del
inte Andreas Heuchs/Peter Johanssons dekoration av utställningens
fordon samt Jacob Dahlgrens lika roliga som filosofiskt träffsäkra
stolar med virkat Mondrian-mönster.
Anders Olofsson |
| V |
| VIDA Museum, Öland/Borgholms Slottsruin:
”Global Art Glass Triennial” (18/6-4/9) Från
det färgrika italienska Muranoglaset till småländskt
blåshantverk à la Orrefors Kosta Boda – konstglas
har ofrånkomligen en turiststämpel på sig. Det
faktum att stora delar av den tredje internationella glastriennalen
äger rum i en av Ölands största turistattraktioner
bidrar knappast till att den gnuggas bort. Konstverkens interaktion
med ruinen är annars en av de mer intressanta aspekterna på
Global Art Glass. Som mest effektfull blir den i samspelet mellan
de taklösa salarna på ovanvåningen och olika spegelglaskonstverk.
Utvidgningen av glaskonstbegreppet görs överlag bäst
av de utländska konstnärerna. En som framgångsrikt
krossar myten om glaset som ett harmlöst material med enbart
estetiska kvaliteter är italienska Federika Marangoni. Ur en
spricka i en räfflad skärm, med orden ”No more”
(bilden) skrivna i neon på, rinner röda glasbitar fram
liksom blod. Argentinsk-italienska Silvia Levenson sätter fördomarna
ytterligare på prov. Örngott och påslakan i hennes
tre fakirsängar i olika storlekar består av platta fyrkantiga
glasbitar fastsurrade med ståltråd vars ändar sticker
upp som taggar i nacken på de sömniga. Bland de svenska
konstnärerna finns givetvis Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien
representerade. Björn Kjelltofts konstmarknadskritiska parafraser
med Hydman-Valliens karaktäristiska glasmålningar applicerade
på PET-flaskor syns dock inte till. (Vägbeskrivning:
kör norrut från brofästet)
Lena Karlsson |
Vita kuben, Umeå: ”Mix Max”
– Annika Eriksson, Alexander Vaindorf, Jesper Nordahl
Loulou Cherinet, Ola Pehrson (t.o.m. 27/1)
Om man inte är inne i en period av hårdhet
är det här svårt att titta på utan att blunda
emellanåt. Männen, sex till antalet klädda i fotsida
vita särkar, ligger på golvet i det helkaklade vita rummet.
Det ser ut att vara en torrlagd bassäng på ett turkiskt
bad. Männen sticker hål i sina överarmar och för
att få blodet att flöda rispar de och klämmer i
såren. Ibland med handen, och ibland ser det onekligen ut
som om de använder rakblad för att rispa och gräva
i såret – det är då man blundar. När
varje man sipprat ur sig en blodpöl på cirka 30x30 cm
stiger de som på en given signal upp från golvet. Deras
puppliknade kroppar får liv och åderlåtna är
de en smula ostadiga, men behärskade. De vandrar framför
den fasta kameran till synes obekymrade om den. Tvättar av
sina armar efter ritualen med trådiga bomullstussar. Är
det vi sett självbestraffning – späkning eller en
extrem form av kroppskonst? Fläckarna som tillkommit av det
slumpvis rinnande blodet bildar former. Avtryck av det inre. Här
finns ett starkt religiöst inslag som för tankarna till
stigmata men männens obekymrade uppträdande sätter
den tolkningen ur spel. Kanske åderlåtning är närmare
svaret. Men vad är i så fall sjukdomen? Den här
videon med namnet ”Bleeding Men” av Loulou Cherinet
är den fjärde i Vita kubens ”Max Mix”, en
sista närstudie av den svenska videokonsten som varit höstens
tema i Vita Kuben. Den har föregåtts av videon ”The
Session” av Annika Eriksson, ”Kids (Group D)”
av Alexander Vaindorf och Jesper Nordahls ”Kanon”. I
den sistnämda spelar också män huvudrollerna och
kanske handlar även detta verk om en ritual. Fyllan män
emellan, ursäktad och upprätthållen av kvinnorna
som rusar till räddning när det ser ut att spåra
ur. En video kvar i paketet: Ola Pehrsons ”Nasdaq Vocal Index”,
köp- och säljkurser till musik går på den
17 Januari. (Adress: Operaplan 9)
Marit Strandberg |
| W |
| Krognoshuset, Lund: Cecilia Westerberg (14/5-12/6)
Sagor för sömnlösa skulle två av Cecilia
Westerbergs tecknade filmer kunna beskrivas som. I ”Nattesvaermeri”,
som gett namn åt utställningen, landar en stor nattfjäril
på täcket till det äkta parets säng och sätter
igång en tankeöverföring av abstrakta bilder från
den sovande kvinnan, vilket till slut får mannens kinder att
blossa. I den andra filmen, ”Ulvetimmen”, blir mannen
regelbundet uppslukad av kudden. Vargtimmen då han ligger
vaken, angripen av oro och självrannsakan, inträffar samma
tid varje natt, närmare bestämt under en minut mellan
kl. 3.00 och 3.01. Eller mellan 3.01 och 3.00. För precis som
i drömmarnas värld är den linjära tidens logiska
följd upphävd i Westerbergs filmer. Ett ödsligt skogslandskap
i form av målningar på väggarna fungerar som en
fond till animationerna. Antagligen är det i denna miljö
som vargen enligt myten hotar att dyka upp om morgontimmarna. En
tredje tecknad film är ”Meantime” där en tjej
sitter och blåser bubblor med ett sugrör i ett glas med
någon form av dryck i. En bubbla frigör sig, svävar
ut i rummet och vecklas så småningom ut till en fjäril
som landar på hennes axel. Dagdrömmarens längtan
att bryta den vardagliga tristessen kan väl knappast bli tydligare.
(Adress: Mårtenstorget)
Lena Karlsson |
| Wetterling Gallery, Stockholm: ”Syncopations”
(13/1-29/1) Wetterling Gallery i Stockholm har en tradition
när det gäller att ställa ut konsthögskoleelever.
Under flera år visade galleriet några av de svenska
konsthögskolornas elevutställningar, och under en period
delade man till och med ut ett årligt pris till en särskilt
duktig elev. Med ”Syncopations” gör galleriet ett
återbesök på gamla jaktmarker, med den skillnaden
att det denna gång handlar om en utställning av verk
skapade av konsthögskoleelever på de brittiska öarna.
Den tid är numera svunnen när brittisk konst var världens
hippaste. Idag känns de en gång så provocerande
YBA-konstnärerna som en låt av det en gång så
hyperhypade rockbandet Oasis – acceptabel, men ändå
som ett eko från en svunnen värld. ”Syncopations”
befinner sig så långt man någonsin kan komma från
YBA-fenomenet. Här är inte en syftet att hitta morgondagens
stjärnor på konsthimlen, något Wetterling Gallery
annars anstränger sig ganska mycket för att göra.
Utställningen är lika stökig och avspänd som
de flesta svenska elevutställningar, utan pretentioner på
konstnärliga stordåd och definitivt utan vare sig teknikfixering
eller önskan att chockera. Här samsas metamåleri,
trashig video, teckningar och foto i en allt annat än invändningsfri
helhet. Möjligen kan man hålla med utställningens
svenska curatorer Eveline Bernasconi och Ellen Wettmark om att de
unga brittiska konstnärerna av idag i högre grad än
tidigare ägnar sig åt de privata problemen än världsproblemen,
men den sammanfattningen bör tas med en hypa salt. Ett par
höjdpunkter: Tom Dales anspråkslösa men mycket suggestiva
trafikljusvideo ”Astral navigation” och Emma Harts minimala
och smått otäcka ”Skin movie”. (Adress:
Kungsträdgården 3)
Anders Olofsson |
| Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Gunnel
Wåhlstrand (24/2-2/4) Det är intressant att spekulera
över var det samtida måleriet hade befunnit sig utan
den fotografiska bilden. För när Paul Delaroche 1839 –
efter att ha sett ett av historiens första fotografier –
dödförklarade måleriet avlossade han i själva
verket starskottet för en remarkabel utveckling där foto
och måleri sparrat varandra mot allt högre och mer hisnande
höjder. Gunnel Wåhlstrand gör en stilsäker
debut som separatutställare med tuschlaveringar som har sina
förlagor i gamla släktfoton. Situationerna är vardagliga,
och saknar all dramatik. Men det minutiöst väl genomförda
tekniska hantverket lyfter bilderna till en sfär där det
alldagliga fylls med ett säreget och suggestivt ljus från
den sobra gråskalans innandöme. De konsthistoriska referenserna
visslar förbi, från Hammershøi till Gerhard Richter.
Wåhlstrand har också ärvt mycket av Richters förmåga
att säga något viktigt om bildmediets utveckling och
samtidigt skapa verk med en säregen unicitet och estetisk övertygelsekraft.
En viktig faktor i sammanhanget utgörs av tekniken hon arbetar
med, och som förutsätter tålamod och en positiv
känsla för långsamheten i tillvaron. Det gör
Wåhlstrands verk till ett effektivt motgift mot trumelden
av ytliga bilder i det moderna samhället. (Adress: Markvardsgatan
2)
Anders Olofsson |
| Ä |
| Knäpper+Baumgarten, Stockholm: Sofia
Änghede (12/5-11/6) Det finns ett berömt fotografi
från 1839, taget av pionjären Louis Jacques Mandé
Daguerre. Bilden föreställer en gata i Paris, folktom
sånär som på en man på trottoaren som får
sina skor putsade. Mycket talar för att mannen och skoputsaren
är två av de första människor i historien som
avbildats fotografiskt. Men det fanns även andra människor
på gatan den dag bilden togs. Att de inte fastnat på
Daguerres plåt beror på att de rörde sig, och därför
inte registrerades av kameran, vilken krävde stillastående
motiv på grund av den långa slutartid som användes.
Sofia Änghedes bilder är också skapade med hjälp
av extremt långa slutartider, men hon har en omvänd strategi
i förhållande till Daguerres. Genom att hålla kamerans
slutare öppen och ”teckna” med en ficklampa i luften
åstadkommer hon närmast fysiskt påtagliga ljusslingor
som blir hängande i bildrummet. Allt slags fotografi –
konstnärligt foto såväl som den mer vardagliga varianten
– förutsätter ljus, och det är ljuset som är
Änghedes verkliga motiv. Somliga av verken påminner om
patafysiska experiment, men egentligen finns det inget mystiskt
med hennes fotografier. De är allesamman mycket konkreta, trots
att de sällsamma ljusfenomenen ständigt hotar att dra
dem upp ur den alldagliga sfären. Resultatet av denna process
blir en visuell prosapoesi, som gör tillvaron till något
betydligt mer spännande än vad som kan upptäckas
enbart med våra ordinarie sinnesförmögenheter. (Adress:
Tegnérgatan 4)
Anders Olofsson |
|