I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

Bianca Maria Barmens utställningar tillhör inte av det slag som bjuder på spännande överraskningar. Men det är heller inte meningen. Hennes skulpturvärld består av att begränsat antal objekt och former som ständigt återkommer i olika kombinationer. Jämför man den nya utställningen med hennes tidigare presentationer kan jag egentligen bara notera en enda skillnad, nämligen att hon inkluderat textila material. Hennes objekt formerar sig i små grupper, som var och en speglar världen utifrån sina egna förutsättningar. Skulpturer av levande figurer, ofta vända från oss, uppträder tillsammans med byggnadsdetaljer och sfärformade objekt som mycket väl kan läsas som representationer av jorden som hem och som en mycket ödslig plats. Bianca Maria Barmen berättar historier för oss, rullar ut osynliga texter som delvis är kryptiska och delvis öppna för ett brett spektrum av tolkningar. Ibland närmar hon sig ett uttryck som tyngs lite väl mycket av introversion. Oftast förmår hon dock vila i ett lågmält men fysiskt poetiskt språk som fascinerar i kraft av sitt genuint gåtfulla tonfall. (Adress: Fredsgatan 12)

Det är mycket Uta Barth på Konsten just nu. (Läs intervjun med henne i sektionen Närbild!) Men det är inte så underligt. Barths nya utställning hos Andréhn-Schiptjenko är förmodligen hennes vassaste hittills, och en av årets bästa separatutställningar i gallerisammanhang. Barth arbetar med Intet som motiv i den uttalade avsikten att åstadkomma Något, i detta fall en begynnande insiktsprocess med det egna seendet som fokus. Detta kan låta som grundreceptet för tämligen tråkiga bilder, och flertalet av hennes verk är provocerande innehållslösa. Den suddiga ögonblicksbilden av träden utanför hennes ateljéfönster, telefontrådarna som korsar luften eller (som i den nya utställningen) enstaka blommor i glasburkar och flaskor, allt pekar i riktning mot ett konstnärskap som skyr de pretentiösa gesterna. Man förknippar gärna Uta Barths verk med en rörelse bort från såväl fotografiets berättande tradition och måleriets tunga arv av form- och färgexperiment. Hon söker en tredje väg som styr vid sidan av alla rigida program och filosofiska konventioner. Där finner hon också, paradoxalt nog, källan till en skönhet som varken är ytligt ornament eller ett kosmetiskt kamouflage som döljer intellektuella tillkortakommanden. (Adress: Markvardsgatan 2)

James Brown är, tillsammans med Ross Bleckner, en av det stora amerikanska målarhjältarna från de senaste 25 åren. 1988 gjorde han en av de bästa separatutställningar som någonsin genomförts på Wetterling Gallery, bestående av starkt sensuella och koloristiskt koncentrerade målningar där det andliga innehållet sjuder under dova lager av färg. Sedan hamnade hans konstnärskap på ett sluttande plan, ända tills nu. Men ser man tillbaka på Browns produktion under de senaste åren, och jämför den med verken i den nya utställningen, inser man att han egentligen varit på väg mot målet ganska länge, kanske utan att ha varit helt medveten om det. De nya verken har aningen Ross Bleckner-varning över sig, vilket dock inte stör så särskilt mycket. Motiven är lagom löst hämtade från kosmologiska förebilder, främst Gustav Holsts musikverk ”The Planets” och Buckminster Fullers idé om den fulländade kupolen. Det planetsystem Brown målar, svävande mot bakgrunden av en diskret kristallstruktur, erbjuder dock inte det slags visuella förförelse som konstnärens 80- och 90-talsmåleri. Här är det sakligheten som står i centrum, vilket han understryker genom att kombinera planetsystemen med strikt geometriska bilder som i själva verket är färgprover till de större målningarna. Här släpper illusionen, och konstnären övervinner sig själv. (Adress: Kungsträdgården 3)

Man kan bara hoppas att Anna Finney lyckas slingra sig ur konstmarknadens klibbiga grepp, som nu tycks sluta sig kring hennes konstnärskap. Att hyllas som banerförare för en ny socialrealism förefaller inte direkt vara ett helgjutet framgångsrecept. Dessutom är det slaget av utnämningar av naturen begränsande, vilket kan vara en fördel för mer endimensionella konstnärer än Anna Finney. Hennes bilder av vad som förefaller vara uteliggare i olika sterila miljöer kan, om man vill vara riktigt enkelspårig, tolkas som en kritisk kommentar till ett allt hårdare och kallare samhälles rovdrift på sina medborgare. Sympatiskt, men långt ifrån hela sanningen. Anna Finneys måleri må ha människor som motiv, men liksom hos Piranesi smälter figurerna samman med det omgivande landskapet i en närmast organisk helhet, där enbart små detaljer vittnar om individens strävan att inte fullständigt uppslukas av en namnlös tomhet. Finneys måleri har med andra ord betydligt mer med existentiella problem att göra än socialrealism. Hon har ett säkert formspråk, vars sprängverkan inte skall underskattas. Plötsligt kan det man misstar för schabloner smälla av rakt i ansiktet på även den mest välmenande betraktare. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)

Ännu en utställning – eller snarare två – som tar pulsen på måleriet som representation av världen, om än med skiftande tekniker. Maja Rohwetter arbetar med en kombination av datormanipulerad fotografi och måleri, medan Dejan Antonijevic använder dokumentärt foto med referenspunkter i ett konsthistoriskt välkänt måleri. Rohwetters målningar utgår från en resa genom både faktiska miljöer och fiktiva rum. Vi kan urskilja byggnader från Berlin och Stockholm, samtidigt som den uppmärksamme också kan känna igen miljöerna från olika dataspel. Dessa digitala collage omsätter hon till traditionellt måleri, som får en märkvärdig, overklig prägel trots att varje detalj är hämtad ur verkligheten. Dejan Antonijevic arbetar i en bildvärld där vi också återfinner bland andra Juan-Pedro Fabra. Resonansbotten utgörs av ett nordiskt landskapsmåleri, sådant det formulerades i senare delen av 1800-talet. Och visst är det natur Antonijevic avbildat med vackert mättade färger och ett suggestivt skuggspel under träd och buskar. Men här och var gör sig civilisationen påmind på sätt som blir närmast komiskt, åtminstone om man är bekant med Stockholm och dess byggnader. Man kan exempelvis se Kronobergshäktet sträcka sig upp över trädtoppsnivå, skymta en jättelik Silja Line-färja genom grönskan eller urskilja övre delen av fontänen på Karlaplan på andra sidan en till synes ogenomtränglig skog. Dejan Antonijevic har hittat vildmarken i staden, den vildmark som förrförra århundradets konstnärer tillbad som uttryck för det ”nordiska”, men som vi egentligen inte sett röken av på åtminstone hundra år. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)

Nathalie Djurbergs animerade filmer har under de senaste åren kunnat ses i flera större och mindre sammanhang, bland annat på Färgfabriken i Stockholm och på utställningar utomlands. Uppmärksamheten de rönt är ingen tillfällighet. Djurberg arbetar med animerade lerfigurer i en tradition som leder tankarna till det slags barnfilm som utvecklats till konst i Östeuropa, och som funnit vägen in även i svenska TV-apparater. Där slutar emellertid likheterna. Djurbergs filmer är en samling bisarra sagor, som blandar barnsliga infall och uppfinningsrikedom med grymhet och en nattsvart livssyn. Det är frestande att tolka dem som en metod för konstnären själv att besvärja de onda andarna i det egna livsrummet, vilket dock vore att göra sig skyldig till en alltför snäv läsning. De har lika mycket – kanske ännu mer – att säga om såväl barnkulturens mer dubiösa baksida (minns bröderna Grimm!) och vårt eget samhälles hantering av förbjudna drömmar och fantasier. Djurbergs berättelser fungerar som tidsinställda bomber, vilka i ett oväntat ögonblick briserar och drar oss in i en spiral av alltmer hallucinatoriska händelser. Till intrycket bidrar Hans Bergs filmmusik, som uppträder ungefär lika oregerligt. Stilar och ljudbilder kolliderar med varandra, biter sig fast och vägrar släppa greppet om oss. Presentationen i utställningsrummet är smått genialisk. De sex filerna visas på lika många monitorer, men ingen besökare kan betrakta mer än två av dem samtidigt. På vernissagen irrade den sommarsvala konstpubliken omkring i samlad tropp mellan skärmarna, i en fåfäng strävan att inte missa en enda minut av verken. Säkert uppslaget till en scen i ett av Nathalie Djurbergs framtida verk. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen).

Kim Fagerstam, Bruno Jacobs, Robert Lindroth och Petra Mandal är en grupp Stockholmssurrealister. De har under många år utforskat den okända sidan i sig själva genom att kartlägga drömmen och översätta den till objekt eller bilder. En svår uppgift som har krävt stor precision och exakthet av skaparna till verken då drömmen inte är så lätt att fånga i en bild eller i ett objekt. Det är ett roligt experiment som gruppen startade i slutet av 80-talet och tydligt visar drömmens outgrundliga språk. Betraktaren förs in i en helt ny värld där till exempel Jesus på korset i Bruno Jacobs ”Pekande krucifix” tillåts peka med sitt finger, en helt ny vändning på en av våra mest etablerade symboler. Utställningen som nu visas på Candyland gör inga anspråk på att försöka förklara eller tyda drömmens språk, det är en outforskad värld som ibland visar sig för oss alla med ett språk som vi inte riktigt kan förstå. Att sedan en dröm bara talar till en själv gör den ju väldigt personlig och om möjligt ännu mer oförklarlig som i Petra Mandals dröm ”Liten röd ask” där hon visar en röd ask med locket på glänt innehållande en leksaksbil och jordglob. Att bara betrakta den som en drömbild utan symboliska tolkningar ställer även krav på betraktaren och det är här utställningen har sin styrka, i att just få åskådaren att släppa sitt ”vanliga” seende och försöka se objekten och bilderna med andra ögon. Lyckas man med det blir utställningen väldigt underhållande och man kan länge stå förundrad inför ”Av bortglömd engelsk pionjär, 1850” utan att veta varför den är så komisk. (Adress: Gotlandsgatan 76)

Varje år delar Edstrandska stiftelsen ut fyra stipendier på 200 000 kronor vardera till unga lovande konstnärer. Traditionsenligt visas ett urval av 2004 års fem lyckligt lottade huvudstipendiater Christan Andersson, Jonas Dahlberg, Tommi Grönlund & Petteri Nisunen och Miriam Bäckström på Malmö Konsthall. Den sistnämnda sticker ut i mängden inte enbart för att hon är mer etablerad och representerar Sverige vid Venedigbiennalen i sommar. Hennes fotografiska serier har en starkt etnografisk prägel som skiljer sig markant från exempelvis Christan Anderssons illusionistiska installationer. Särskilt tydlig är denna i serien ”Dödsbo” (1992-96) som neutralt dokumenterar nyligen avlidna personers hem och på så vis frammanar insikten om att föremål och kvarlämnade spår består medan människan själv försvinner. Hur ett vardagligt föremål kan förvandlas från att vara ett passivt avtryck av mänsklig närvaro till att bli ett aktivt rörligt subjekt är Jonas Dahlbergs DVD-film ”Weightless Space 1” (2004) ett exempel på. En ensam krukväxt svävar där tyngdlöst omkring i ett kalt rum. Och om det finns något som utöver deras belönade talang förenar konstnärerna står begreppet ”rumslighet” högst upp på listan. Starkast intryck gör finländarna Tommi Grönlunds & Petteri Nisunens ”Utan titel Still Waters” (2003, se bilden) som består av tre ljudligt droppande belysta skulpturer i ett mörkt rum. Den vetenskapliga uppbyggnaden till trots låter sig installationen inte ringas in i någon strikt rationell förklaringsmodell. Resultatet blir en finstämt eftertänksam poetisk upplevelse liksom kommen från en annan dimension.

Med dagens sofistikerade bildvärld på näthinnan är det ibland svårt att komma ihåg att fotografiet en gång i tiden faktiskt användes för att dokumentera en helt vardaglig verklighet. Den fotobaserade konst vi numera brukar möta på gallerierna nöjer sig sällan med att vara enbart bild. Oftast har ett konceptuellt lager lagts över verken, vilket gör den visuella upplevelsen bredare men samtidigt också mindre omedelbar. Hos Anders Edström återknyter fotografiet till en vardagsdokumentär genre som var stor på 50- och 60-talen, men som numera – särskilt i vårt land – minskat i betydelse till förmån för andra fotografiska uttrycksformer. Edström använder emellertid inte teorierna som filter när han komponerar sina bilder, snarare är det ögats spontana dragning till detaljer i omgivningen som bestämmer hur motiven kommer att återges. Ibland rör det sig om fullständigt ”ointressanta” exteriörer, andra gånger om exempelvis en spegling som ser märklig ut, ett föremål som fått en uppförstorad roll i närmiljön eller en undanglidande skiftning i landskapet. Edström arbetar enkelt och chosefritt, utan dramatik och spår av några mer omvälvande känslostormar. Hans bildprosa är, i ordets bästa mening, prosaisk. (Adress: Riddargatan 35)

Den blinda paviljongen på Venedigbiennalen, solnedgång på Tate modern i London, ljuskronorna på den nya Operan i Köpenhamn, skulptur vid den svenska sidan av Öresundsbrons fäste – Olafur Eliasson kräver vid det här laget inte någon närmare presentation. Det är väl inte heller så många som har missat att två sidor av hans konstnärskap nu visas i en retrospektiv på konsthallarna i Malmö och Lund. Lika tom som den förra för ett otränat öga kan te sig, lika belamrad av verk är dess lundensiska pendang. Mitt bland avsökande mobiler, modeller av papp, kalejdoskopiska teleskop, prismor, fotografiska serier, vita legobitar och väldiga lysrörsskulpturer träder särskilt en geometrisk form fram. På typiskt Eliassonskt manér löses klotet dock även upp från sin beständighet. I fysikaliska experiment både dekonstrueras och uppstår den cirkulära formen om och om igen. Speciellt kittlande för ögat är de optiska ljusinstallationer där en ring roterar och reflekterar sin spegelbild mot rummets väggar. Det är också lätt att snöa in på filmerna med psykologiska visuella experiment från Göttingen, vilka lite grand för tanken till Oscar Reuterswärds omöjliga figurer. Dubbelutställningens retrospektiva tyngdpunkt finns i Lund. Utnyttja möjligheten att se ”The light setup” vid flera tillfällen under hösten och vintern. (Adress: Mårtenstorget)

Allt ljus faller på Malmö konsthall. Kombinerat med ett artificiellt datorframställt sken inuti i den framkallar solstrålarna som strilar in genom byggnaden olika nyanser av vitt. Den rörliga ljusinstallationen ”The light setup” väcker insikten att den vita färgen rymmer alla färger, en reflektion som för övrigt kan sättas i samband med Olafur Eliassons konstnärliga isärplockande och ifrågasättande av det nordiska ljuset som något konstant och naturligt. Konstnärliga experiment med naturfenomen som förlaga ska skärpa våra sinnen och få oss att bli varse om vår egen plats i rummet. Särskilt tydlig blir denna intension i det knallgula sken som sprids av bländande lysrör i taket i konsthallens mindre rum. Det gula ljuset i ”Room for one colour” tar bort alla färger samtidigt som skuggorna tydliggör människorna i det. Tillbaks ute i den stora hallen ger denna ljuschock efterverkningar i form av att ett blått sken verkar lägga sig över de vitmålade väggarna. Först genom självreflektion blir vi medvetna om hur vi ser på varandra och världen omkring oss. Även det som upplevs som mest självklart och naturligt rymmer en kulturell och social dimension. Allting är beroende av situationen och relaterat till det sammanhang och den tolkningsram det ingår i. Ungefär på samma sätt som det idag råder en överenskommelse om att Eliasson är en av de stora inom samtidskonsten. (Adress: S:t Johannesgatan 7)

Andreas Erikssons konstnärskap är ungefär som en rangerbangård i en större stad. Det pågår intensiv trafik på ett stort antal spår samtidigt, och inget spår kan sägas frambära några mer betydelsefulla transporter än något annat. Det gör att varje utställning av Eriksson också, för den oinvigde, kan se ut som en liten grupputställning. Här samsas senmodernistiskt landskapsmåleri, konceptuellt ”nymåleri” och postmodernt influerade bilder som analyserar betraktarens sinnesförmögenheter snarare än uttrycker känslor eller stämningar med hjälp av form och färg. I sin utställning på Galleri Flach har Eriksson kompletterat sina målningar med ett stort antal lätt kitschiga objekt, skulpturer av ljusstakar (inklusive ljus) och batteridrivna lampor. Motivvalet kan förklaras med konstnärens långvariga elallergi, vilket gjort att han inte kan leva i närheten av elektriska ljuskällor och apparater. Men där finns också en finurlig kommentar till måleriets grundpelare, av vilka ljuset kanske är den viktigaste. För är det något som binder samman Andreas Erikssons målningar så är det behandlingen av ljuset. Det strilar ner mellan trädstammar, sjunker ner i färgsjoken, sipprar ut ur de stora skuggmålningarna och beter sig på det hela taget som en plastisk materia. Vill man se samtida måleri på högsta nivå är Andreas Erikssons utställningar närmast omöjlig att undvika. (Adress: Skeppargatan 27)

Det är som att se ner i grunt vatten. De sjögräsliknande, slingrande bladväxterna har flutit upp mot ytan och skickar kvällsgrå skuggor ner mot botten. Vattnet är alldeles stilla. Bladen skiftar utseende efter årstid i den här målningen i fyra delar som också heter ”Årstider”. De spetsiga men uppmjukade bladen ses flytande ovanpå i nästan alla målningarna, utom där det syns pinnar eller strå. Allt mycket realistiskt avbildat med varje detalj i form, färg och minsta barkflaga redovisad. Det är Mats Å Eriksson – född 1953 och med en gedigen bakgrund som konstnär, lärare och bland annat föreståndare för Umeås kommunala verkstäder, länskonstnär och konstenhetschef vid Umeå kommun – som här nästan helt koncentrerat sig på måleri i olja. Även om här finns några inslag med teckning. Det är sirligt och dekorativt vid en första anblick, nästan textilt med upprepade mönster rapporter som fortsätter långt utanför målningarna. Och kanske det är här inspirationen syns från nyligen bortgångne läraren Lennart Rodhe. Det finns ändå en ordning trots den flytande känslan hos de rotlösa, kanske uppryckta växtdelarna. Målningarna är inte ostrukturerade. Tvärtom, i bilderna råder en strikt ordning i komposten såväl som i trädgårdsbadet. Ibland omrört av en osynlig hand som i målningen ”Trassel”, men alltid sammanhållna i en gemensam riktning. Ordningen är nog övertydlig i den abstrakta målningen ”Rött glas”. I dess gråa och röda rektanglar och fyrkanter återfinns ändå samma känsla av spegling och också undersökandet av ljus, avstånd och mått. Där inte arrangerandet slagit igenom finns den engagerade blicken som iakttagit och registrerat. Det här är inte konst att bli upprörd över, men man blir berörd på ett lugnt och varsamt sätt. Erikssons bilder uppmanar till att se det stora i det lilla. Det är konst som trots det föreställande försöker fånga något abstrakt något osynligt. Känslan i rörelse och resultatet av att ta sig tid att se. (Adress: Rådhusesplanaden 10)

Några av de allra bästa barnböckerna är gjorda av författare som också varit konstnärer. Barnböcker om konstnärer blir däremot nästan alltid misslyckade. Orsakerna till detta är flera, men ett gemensamt problem för alla konstnärsskildringar är svårigheten att beskriva en skapandeprocess på ett trovärdigt sätt. ”Farbror Andy” är skriven och illustrerad av Andy Warhols brorson James Warhola. Det är en kärleksfull och väldigt rolig skildring av hur hans familj, som var skrothandlare i Pittsburgh, besökte den excentriske Andy i New York. James Warhola var då en ung pojke och minns nu i vuxen ålder sin storögda fascination inför sin berömde farbroders ateljé The Factory och lägenheten där han bodde tillsammans med sin mamma och deras 25 katter som alla hette Sam. Trots att ”Farbror Andy” är avsedd för barn mellan 4 och 8 år är boken en nära nog perfekt introduktion till ett oerhört inflytelserikt konstnärskap och kan den rekommenderas till alla som har kontakt med barnet inom sig!

Maria Friberg är Sveriges förmodligen mest typecastade konstnär. Åtminstone vad beträffar publikens uppfattning om vad hon gör. Friberg är konstnären som för alltid (?) kommer att förknippas med fotobaserade verk centrerade kring män i kostym. Men det är inte männen i sig som gör att hennes bilder fastnat på näthinnan, utan sättet med vilket hon närmar sig sitt motiv. Friberg är utrustad med sensibla sinnesreceptorer som är inställda för att upptäcka de sprickor i maktens fasad som relativiserar situationen och plötsligt släpper fram empatin och det försonande leendet. Det gäller egentligen såväl bilderna av makten som dess faktiska symboler, för är det något som är uppenbart i vårt samhälle så är det insikten att makten i stort sett är impotent utan kraftfulla bilder. I sin nya utställning tar Maria Friberg en välbehövlig paus från sina kostymmän, även om hon fortfarande är högst koncentrerad på analysen av de bilder som riggar kulturens visuella skelett. Denna gång har hon tagit stöd av det klassiska stillebenmåleriet, där alla komponenter blivit betydligt mer anonymiserade än i hennes tidigare verk. Människorna i bilderna befinner sig i ett vilande tillstånd, och deras sociala roller är omöjliga att fastställa. Man får intrycket att det är skönheten i komposition och färgskala som väglett konstnären snarare än en samhällskritisk nerv. Och visst är de svindlande vackra, Fribergs stora fotografier, även om vissa av dem kommer farligt nära det kitschiga. Som helhet betraktad är utställningen dock mest att betrakta som ett mellanspel, medan konstnären hämtar andan innan hon tar sig an nya och mer krävande utmaningar. (Adress: Skeppargatan 70)

På Galleri Mejan kan besökaren fram till den 26 oktober njuta – eller drabbas – av kraftiga retrokänslor. Sistaårseleverna på Kungl. Konsthögskolan Emma Kihl och Susanne Vollmer (bilden) tar oss med på en resa i den moderna svenska konstens historia, men med en högst personlig touch. Susanne Vollmer arbetar med stora tuschteckningar, där abstrakta och organiska former vävs samman med varandra ungefär enligt samma metod som Petter Zennström följer. Associationerna får löpa ohämmade, och det står var och en fritt att urskilja egna världar i bilderna. Hänvisningen till psykologins Rorschachtest känns inte det minsta krystad. Emma Pihl rör sig mer i en postmodernistisk riktning, och visar ett par bakgrundsbelysta bilder av ryggarna på böcker, som har den gemensamma nämnaren att alla handla om människans dödlighet. I god 90-talsanda förenas en visuell, asketisk skönhet med en intellektuell avläsningsprocess. Men resultatet känns åtskilligt friskare i Emma Kihls händer än på den tid det begav sig förra gången. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

När man går sista året på konsthögskola och målar skall man inte köra med foten på bromsen. Och det är heller inte vad Fredrik Nordin och Magnus Alexandersson gör. Få utställare har som de lyckats göra Kungl. Konsthögskolans utställningslokal på Skeppsholmen till ett estetiskt dragspel med sådan spännvidd. Alexandersson arbetar i en teckningsnära måleritradition (bilden), modell yngre, som blandar nyexpressionistiska ingredienser med skissartat återgivna detaljer ur vad som förefaller vara konstnärens egen visuella vardag. Nordin rör sig i andra änden av den konstnärliga uttrycksskalan, ganska nära det område där Petter Zennström brukar återfinnas. I bägge fallen handlar det om måleri i det riktigt stora formatet, dessbättre utan de machotendenser som alltför ofta brukar åtfölja konst i detta format. Nordin och Alexandersson träffar en gemensam ton, som rymmer ett stort mått av avspänd lekfullhet. Utställningen utstrålar en glädje över sin egen spretighet, och säker inte ikläda sig någon konceptuell tvångströja. Tvärtom låter de bägge konstnärerna de samtidskonstnärliga referenserna passera genom gallerilokalen i högsta hastighet, och hänger man med i svängarna har man en ganska trevlig stund i deras sällskap. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Det är inte så många som vet att Hökarängen är ett av de förortsområden som spelade en central roll i formuleringen av den svenska drömmen på 50- och 60-talet. I Hökarängen skulle den socialdemokratiska utopin förverkligas och det goda samhället bli verklighet. För initiativtagarna till projektet Konsthall C är denna bakgrundshistoria viktig, eftersom den förenar två centrala aspekter av det svenska välfärdsbygget: övertygelsen om att välståndet kan planeras fram, och att processen kräver väl utvecklade kontrollsystem. Andreas Gedins konstnärskap har ofta hämtat inspiration från språkliga och kulturella system som på ett eller annat sätt har något att berätta om den osynliga samhällsorganisation genom vilken den egentliga makten utövas. Utställningen ”Vi är nästa likadana” består av dokumentationen från tre föreläsningar, Olle Sjöströms om SCB:s historia, Ola Anderstedts om ljudbilder och Katarina Ferms om hundavelns strategier. I samtliga fall är den yttersta avsikten att förutse hur naturen och samhället fungerar för att därigenom kunna omforma det. Som alla Gedins utställningar ställer ”Vi är nästan likadana” höga krav på publiken, och man behöver ge den tillräckligt med tid för att budskapet skall landa. Men gör man det i Hökarängens magnifika postfunkismiljö lämnar man utställningslokalen minst en insikt rikare om hur Sverige är sammansatt. (Adress: Cigarrvägen 14)

Nu vet vi alla vad Peter Geschwind hade varit om han levt på medeltiden: kyrkomålare. Hans nya utställning på ALP galleri Peter Bergman - den andra separat på galleriet - består nämligen av ett enda verk, som mycket väl hade kunnat platsa i det samtidigt välstrukturerade och kaotiska universum med världsförklaringsambition som var 1200-talskonstnärernas. Verket, en musikvideo som Geschwind gjort på uppdrag av det supertrendiga svenska bandet The Knife, har formellt släktskap med ett av konstnärens tidigare verk, videon "Sound Cut". I "Sound Cut" kunde vi se hur diverse vardagsföremål virvlade runt i en snitsigt koreograferad dans till konstnärens eget soundtrack. Denna gång tas vi med i en fascinerande danse macabre anförda av ett par skelett vars danssteg samplats från en rad musikvideor, från Iggy Pop till Marc Bolan. Omkring dem virvlar den moderna kulturens arketyper, hämtade från Internet och vår allas gemensamma vardag. Byggnader, fordon och exotiska platser varvas med toapappersrullar, tvättmedelspaket, godis, engångsartiklar och annat som den moderna kulturen producerar och förintar nästan i samma andetag. Anslaget är lättsamt, men efter en stund framför videoskärmen kan man inte undgå att börja fundera över om den substans livet borde innehålla i själva verket är en dåligt upplöst kopia från någon anynoym hemsida. Sådana underhållande tankeställare behövs, och det är på tiden att Peter Geschwind snart får ett offentligt konstuppdrag, modell tyngre. Varför inte i ett lämpligt kyrkorum? (Adress: Riddargatan 35)

Per Hüttners konstnärskap har under lång tid – kanske från allra första början – behandlat känsliga ämnen som personlig sorg, utanförskap och förnimmelsen av att befinna sig ur fas med omvärlden. I flera av de tidigare verken och utställningarna har han utgått från de pinsamma situationer som uppstår när en enskild individ uppträder på ett ovanligt eller opassande sätt i en större folksamling. Han har joggat i vita kläder i exotiska storstäder, levt ut känslor mitt i ett vardagligt folkvimmel och hängett sig åt romantikens pas-de-deux med förgängelsen. Hans nya utställning förlänger det väl utprövade temat, men denna gång Hüttner han lagt en mörkare nyans till kompositionen. Mannen i de vita kläderna har fått sällskap av en likaledes vit resväska. Ibland förekommer de tillsammans, ibland poserar väskan ensam. Bilderna utstrålar denna gång inte det slag av ensamhet vi kunnat iaktta i de tidigare verken. Hüttners nya verk förmedlar bilden av en värld i konstant rörelse, där individen utgör ett centrum av stillhet och sorgsen kontemplation. Detta tillstånd speglar samtidigt vår vindpinade position på väg mellan födelse och död. Livet som väntan är också en kraftfull metafor för den moderna människans både hoppfulla och skrämmande övergivenhet i den moderna kulturen. I samma takt som snabbhet och mobilitet blir alltmer framträdande element i vår tillvaro uppenbaras det hur lite av förflyttning som ändå sker i vårt inre. (Adress: Riddargatan 70)

Konst Per Hasselberg är en konstnär som ägnat en betydande del av sin tid åt att analysera Folkhemmets arkitektoniska och planeringsideologiska arv. Resultatet av processen har ofta varit att Hasselberg funnit besvärande grumligheter på botten av idyllen, detaljer som komplicerar bilden av det socialdemokratiska välfärdsbygget. I sin nya utställning har Hasselberg slagit följe med Henrik Andersson för att avtäcka ett stycke svensk nutidshistoria av det mer ljusskygga slaget. Spelet kring ett svenskt nej till kärnvapen och samtidiga ja till en hemlig forskning i samma vapenteknologi konvergerar i Ågestaanläggningens värmeförsörjning till Farsta söder om Stockholm. Storpolitik och svensk vardag vävs samman till ett intrikat mönster. Ågesta var nämligen platsen där forskningen bedrevs. När Hasselberg på ett lagom taffligt sätt intervjuar f.d. statsrådet Bengt Göransson och journalisten Christer Larsson (som avslöjade det hemliga forskningsprogrammet) hittar han en öm punkt hos den svenska modellen. Sentida politiska händelser har nämligen lärt oss att ett ”nej” aldrig är obetingat om det avges av en svensk politiker. Hasselbergs mer intellektualiserande hållning balanseras av Henrik Anderssons intuitiva ljudverk som transformerar seismiska vågor från ett kärnvapenprov till ett hotfullt, stegrande muller. Tillsammans skapar de bägge verken en sällsam helhetsupplevelse, där både hjärnan och magen engageras. (Adress: S:t Paulsgatan 3)

Det minimalistiska formspråket har alltjämt förmågan att väcka vårt intresse, trots att det idag inte finns så många konstnärer som skulle kalla sig minimalister. Faktum är att det verkar som om minimalismen på allvar är på väg mot en renässans, vilket inte är så förvånande. I en värld där bombardemanget av bilder och budskap är konstant och överväldigande finns det en latent längtan efter allt det som inte söker övertyga genom högre röstläge, utan som väljer en annan och mer lågmäld, fokuserad väg. För även om man bortser från den traditionella minimalismens bitvis pretentiösa filosofi så har dess estetik en fysisk attraktionskraft som sträcker sig långt utöver en specifik konsthistorisk period. Torbjörn Johanssons stilrena och återhållna utställning har lånat sitt yttre från minimalismen, men han har lagt till betydligt mer än en enbart en knivsudd sinnlighet, något man annars inte brukar finna i sammanhanget. Johansson har – som i flera av sina tidigare utställningar – gjort ljuset, inte det solida materialet, till det centrala temat. Han blandar färger, artificiell belysning och naturligt ljus till en helhet som gör att man plötsligt tycker att man befinner sig inuti verken snarare än utanför dem som betraktare. Han har byggt en utställning som inte skall tolkas och analyseras, utan upplevas in i minsta cell. (Adress: Tumba centrum)

Konstfacks curatorutbildning – numera under namnet CuratorLab – har tagit några år på sig att hitta formen, men nu tycks det som om man hamnat rätt. Årets utställning av de utexaminerade curatorerna är i alla fall en stimulerande kaotisk men samtidigt väl genomtänkt utställning där de 7 studenterna ställer ut inte mindre än 38 konstnärer, från debutanter till etablerade namn. Den som fortfarande hyser uppfattningen att konstnärers verk skall tala för sig själva utan hjälp av professionella förmedlare som curatorer bör dock hålla sig borta från Skulpturens Hus. Hitomi Hasegawa, Yuvinka Medina, Hanne Mugaas, Giovanni Naves, Thomas Watkiss, Rebecka Wigh och Mia Zeeck tar plats med sina respektive utställningskoncept, som spänner från ljudkonst till kommunikationsteori, politik, etniska frågor och fenomen som har med den svårfångade verkligheten att göra. Den gemensamma nämnaren är att var och en av curatorerna arbetat med kopplingen mellan estetisk/kulturfilosofisk teori och konstnärlig praktik på ett sätt som öppnar perspektivet en bra bit bortom utställningslokalens väggar. Man bör därför ta god tid sig på Skulpturens Hus. Det finns mycket att titta på, men minst lika mycket att läsa och fundera över. (Adress: Vinterviken)

Tolkningsföreträdet när det gäller bilden av den nordamerikanska kulturen är en herrelös hund. Karaktären hos det stora landet i väster är i sig så komplex att vår bild av USA närmast med automatik blir endimensionell, något som tydligt syns i den svenska debatten kring USA och USA:s agerande i världen. Det är alltid lättare och tryggare att ha en svartvit bild att vila sig mot än att bejaka mångfalden, som sig bör alltid innehåller en mängd nyanser av vackert och fult, gott och ont. Brad Kahlhamer har sitt etniska ursprung i den amerikanska urbefolkningen, vilket inte minst hos oss nordeuropéer innebär att en stilla förväntan tänds hos oss på att hitta diverse ”indianska” inslag i hans konst. Och sådana finns naturligtvis, men de är minst av allt inträngda i det hörn där man brukar hitta den politiskt korrekta etnicitetens uttryck. Kahlhamer arbetar med teckningen och akvarellmåleriet i ett collagekoncept som låter etniska influenser korsas med mörkare strömningar i den amerikanska subkulturen. I det släpljuset blir klichéartade symboler som dödskallen både en bärare av den förtryckta urbefolkningens historia, ett nedslag i gothkulturens dödskult och en olycksbådande påminnelse om de våldsamma aspekterna av dagens USA. Kahlhamer arbetar utan stora åthävor, på gränsen till det nästan alltför anspråkslösa. Det är förmodligen en klok strategi i tider när övertydligheten firar sina beklagliga triumfer. (Adress: Markvardsgatan 2)

Nuförtiden är man så van vid att utställningar med mer än en deltagare tråcklas samman med hjälp av mer eller mindre utstuderade koncept. Man glömmer ofta bort att den motsatta strategin ibland kan vara den mest verkningsfulla. Juri Markkula (bilden) och Micaela Dahlberg är två konstnärer som i både konstnärligt angreppssätt och tekniskt utförande är varandras motsatser. Markkula har gjort en stram utställning fokuserad på världens största gulddepå, Fort Knox. Guldet är i alla kulturer omgiven med magi, inte bara på grund av sitt värde utan lika mycket – kanske ännu mer – för sin symboliska tyngd. Denna är i våra dagar minst sagt omgiven av ironi, eftersom guldet i Fort Knox förlorade sin betydelse i samma ögonblick som världsekonomin övergav guldmyntfoten. Markkula gör rena, minimalistisk objekt av mytens grundmaterial, och återger den på så sätt något av sin förlorade aura. Micaela Dahlberg rör sig i andra änden av det konstnärliga spektrat. Hon arbetar med måleri som med en knyppeldyna, och binder samman tunna linjer med sirliga porträtt till sofistikerade helheter med en närmast orientalisk prägel. Hennes konst förflyttar sig fritt i skarven mellan extrem strukturtrohet och fantasins flykt. (Adress: Tegnérgatan 4)

Konstakademiens hus vid Fredsgatan i Stockholm var för ett antal år sedan ett högst vitalt konstcentrum i huvudstaden med hyresgäster som Galerie Nordenhake, IASPIS, Kungl. Konsthögskolans elevgalleri Mejan, Sveriges Allmänna Konstförening och inte minst Konstakademiens egna utställningssalar. Sedan Galerie Nordenhake avvecklade verksamheten i huset har det känts som om man befunnit sig på ett sluttande plan. Sveriges Allmänna Konstförening är redan på väg bort från huset, och Galleri Mejan befinner sig numera på Skeppsholmen bredvid Moderna Museet. Men kanske är en nytändning på väg. Två av Stockholms mest erfarna gallerister i sina respektive generationer, Magnus Karlsson och Gunnar Olsson, slog nyligen upp portarna till sina nya gallerier belägna i Nordenhakes gamla lokal. För konstnostalgikern känns det djupt tillfredsställande att åter kunna peta med skospetsen i det djupa spår som Richard Serras installation gjorde i golvet på Galerie Nordenhake 1988. Magnus Karlssons målade betong mot Gunnar Olssons mörka heltäckningsmatta – se där en spännande dialektik som åtminstone på papperet bör ha goda chanser att resultera i intressanta utställningar. (Bilden: Joanna Karlsson. Adress: Fredsgatan 12)

Om du är trött på fyrkantiga kulturpolitiker och redan sett Olafur Eliasson ett par gånger på konsthallarna i Malmö och Lund kan det vara värt att styra kosan mot Helsingborg. Där visas ännu en långkörare, ”Konstfeminism” som är en samproduktion mellan Dunkers, Liljevalchs och Riksutställningar. Ambitionen är att lyfta fram feministiska strategier och effekter i den svenska konsten från 70-talet fram till idag, med enstaka tillbakablickar mot 60-talet. Allt från eländesskildrande skurhinksrealism, politisk feminism och särartsfeminism till senare tids kulturkonstruktivistiska skola och gränsöverskridande queerstudier går att finna bland de hundratals verk som visas. Gunvor Nelsons roliga film ”Take off” från 1972 där en strippa förvandlar sig själv till en torso som flyger iväg ut i rymden och försvinner är på grund av sin mångtydighet och otidsenlighet särskilt värd att nämnas. I en historisk exposé över feministisk konst - där den kvinnliga dominansen trots några lysande undantag är markant - är en grundläggande fråga varför till och med kvinnor som var berömda under sin samtid fallit ur den allmänna historieskrivningen. En annan är ur vilket kulturellt raster den historiska tillbakablicken görs. Och där blir jag lite konfunderad. För trots mixen av material kan jag i efterhand erinra mig en hel del textilier, videor och fotografier men inte något renodlat digitalt verk. Det är som om det aldrig hade funnits någon svensk kvinnlig digital konstnär. Som om dagens kommunikationssamhälle knappt hade gett något avtryck på konsten. (Adress: Kungsgatan 11)

Moa Krestesen är debutant, utbildad vid Konsthögskolan i Umeå. Just denna utbildningsinstitution har under en lång rad år utmärkt sig för en väl utvecklad trendkänslighet och en internationellt inspirerad utbildningsfilosofi. Tekniker som video, installationer och konceptualism är vardagsmat i Umeå, men knappast måleri. Det gör Moa Krestesen till en främmande fågel i sin närmiljö, även om hennes konstnärliga formspråk bär en klassisk prägel. I botten av hennes måleriska uttryck kan man ana ett expressionistiskt förhållningssätt, men det har modererats och fått en lätthet som känns avgjort feminin. Hennes penselrörelser har hämtat sin kurvatur från oljemåleriet, men i stället för tjock färg i lager på lager arbetar hon med tunn krita, akvarell och blyerts. Stora delar av bilderna upptas av den tomma, grundade duken, och figurationen breder fläckvis ut sig mer som förtätningar i tomheten än som starka uttryck för kroppslighet. Hennes porträtt (för det är nästan uteslutande människor som är hennes motiv) tycks ständigt vara på väg bort från synfältet in i ett tillstånd där minnet skapar skapar ansiktenas konturer. Ofta är modellerna äldre kvinnor, vilket i sig är en avvikelse från vad måleriet genom historien har ägnat sig åt. Verken vittnar om en sympatisk inställning till konstens uppgift, och den ackompanjeras av konstnärens lågmälda och anspråkslösa arbetsmetod. (Adress. Svarvargatan 2)

Finsk fotokonst tillhör numera den yppersta världseliten. De finska konstnärer som arbetar med den fotografiska bilden har mejslat ut ett bildspråk som är (nästan) lika lätt att känna igen som en Coca Cola-logotyp. I centrum för denna enastående utveckling står Konstindustriella högskolan i Helsingfors (TaiK). Utställningen ”Personligt” presenterar ett brett urval konstnärskap som alla är knutna till skolan på ett eller annat vis. Bilderna spänner mellan det subtilt humoristiska, djupt gripande och avskalat abstrakta. Det är också uppenbart att i stort sett varje konstnär tagit sig en ordentlig funderare över både bildkonstens historia och de sätt på vilka vi upplever fotografiska representationer av verkligheten. Koncentrationen är för det mesta optimal, och alla ovidkommande detaljer eliminerade som betydelsebärare. Den lekfullhet som här och var gör sig gällande är inte ett självändamål, utan ett moment i strävan att trotsa fördomar och bekämpa vaneseendet. Då kan ibland även de mest prosaiska motiv – en skrotbil, en husfasad eller en pappershög – bli till ett stycke ren poesi. ”Personligt” är en av de absolut vassaste fotoutställningar som visats i Stockholm på senare år. Gillar du inte foto – bege dig till Kulturhuset och låt dig omvändas! (Adress: Sergels torg)

Bilden av kvinnan som förförisk fresterska och femme fatale är ingalunda enbart en produkt av den depraverade manliga blicken. Idag har även hardcorefeminister funnit att den mest stereotypa av alla kvinnobilder också inrymmer möjligheter att spegla och kommentera företeelser i samtiden. Elin Källmans examensutställning ”Lola Show” tar en vällustig svängom med schablonerna, och hon är inte särskilt rädd för att falla ur ramen. Elins alter ego Lola är inte bara en ung dam som gillar att vara sexig, hon hänger sig också åt spontan skapande verksamhet av det ibland ganska utlevande slaget. Resultatet skulle lätt ha kunnat bli patetiskt, om det inte hade varit för att Källman hanterar sin roll med en stor portion självironi och humor. Ett rum fullt med stora målningar visar Elin/Lola i olika poser, ungefär som om hon agerat framför en spegel. Här är färgerna starka och formspråket expansivt. I ett annat rum möter vi Lolas mörkare, mystiska sida. Där är ljuset sparsamt, och kompletterat med accessoarer som pärlkedjor, guldtryck och nakna glödlampor. Det är uppenbart att damen vi stiftat bekantskap med inte riktigt har en total motsvarighet i verkligheten. Hon är en dröm – eller mardröm, beroende på hur man ser saken – som inte är avsedd att konfronteras med i levande livet. Lola har ändå en hel del att berätta för oss om styrkan i några av våra käraste fantasier. (Adress: Exercisplan 3, Skeppsholmen)

Pia König är den svenska samtidskonstens verkliga finssnickare. Hennes miniatyrinstallationer bestående av omsorgsfullt lövsågsarbetade trädetaljer och gjutna blyföremål har en kärleksfull retation till det folkliga hantverk som föraktas av designmaffian men älskas av konstnärerna. Till skillnad från originalet eftersträvar emellertid inte König dekorativ skönhet eller en klipsk funktionalitet utöver det vanliga. Man får oftare känslan inför hennes verk, att hantverket muterat och tagit formen av sällsamma halvorganiska väsen. I sin nya utställning har hon tagit ut svängarna rejält, och utnyttjat hela rummet. Utställningen – man kanske borde säga verket – får sin grundton av den egenhändigt tillverkade tapet som täcker väggarna, och som kombinerar konstnärens frihandstecknande med en cool slackereststik. Mönstret ackompanjeras av ett par bord och hyllor av MDF, i vilka konstnären placerat små föremål med oklart användningsområde. Gemensamt för dem alla är att de tycks vara på väg mellan två olika tillstånd, ett urskiljbart och ett som inte har likheter med något annat i vår omvärld. Pia Königs universum behärskas av en välordnad struktur där allt tycks ha sin speciella plats i helheten. Ändå är det anomalierna, det som inte riktigt passar in i sammanhanget, som gör hennes konst till en spännade upptäcktresa bland det vackra, det onyttiga och det som över huvud taget inte kan beskrivas utan bara upplevas. (Adress: Skeppargatan 39)

När allt i världen omkring oss förändras i allt snabbare takt kan det kännas tryggt att det fortfarande finns saker och ting som inte förändras. Den konklusionen gäller i högsta grad Maria Lindbergs konstnärskap. I pressmeddelandet inför hennes nya utställning på Andréhn-Schiptjenko noterar konstnären att utställningen är hennes 158:e i ordningen. Det säger inte bara något om hennes erfarenhet som konstnär, utan också något väsentligt om hennes syn på kontinuitet. Hon bjuder sällan eller aldrig på några överraskningar, vilket är hennes styrka. Hon följer konsekvent en omsorgsfullt utlagd konstnärlig kurs som i huvudsak handlar om att iaktta detaljer i bilderna av omvärlden som på något sätt bryter det logiska sammanhanget. Hon befinner sig på ständig upptäcktsresa i verkligheten, vilken genom hennes ögon framstår som främmande och märkvärdig. En speciell effekt uppstår när bilderna – som alla rör sig i närheten av det närmast amatörmässigt vardagliga – möter de små kommentarer Lindberg fogat till fotografierna. Texten ”Way up” kombineras givetvis med bilden av en upp-och-nedvänd skylt, och texten “Lost nature” pryder ett foto där en liten bit skurits bort. Och Maria Lindberg hade inte varit den hon är om inte en konsthistorisk referens smugits in. En bild av en parkeringsplats med bilar i olika färger (gissa vilka) har förstås fått kommentaren ”Who is afraid of red, white and blue and yellow?”. För dem som framhärdar i tron att en bild alltid säger mer än 1000 ord är Lindbergs konst ett effektivt motmedel. Hon använder språket i väl avvägd mängd för att relativisera bildernas innebörd. Hon öppnar dem likt ostron, och påfallande ofta hittar hon också en pärla. Maria Lindbergs konst är stabil, men samtidigt uppfinningsrik och full oväntade intryck. (Adress: Markvardsgatan 2)

Marianne Lindberg De Geer har alltid haft ett gott öga till patriarkala auktoriteter av olika slag, oavsett om de befunnit sig i den personliga närheten eller på samhällspyramidens topp. Genom hela hennes karriär löper en röd tråd som leder tillbaka till barndomens ständiga brottning med relationerna till föräldrar, syskon, skolmästare och uppfostrare. För Riddarhuset har hon (tillsammans med ljudteknikern Jan Alvemark) skapat en ljudinstallation av det diskret påträngande slaget. I de ärevördiga salarna ljuder regelbundet – men inte alltför regelbundet – en flickröst, som upprepar ordet ”pappa” med olika tonfall. Ibland bedjande, andra gånger irriterat, kärleksfullt eller beklagande. Greppet är smått genialt, för vilket visuellt konstverk hade kunnat armbåga sig fram till en egen position i Riddarhusets magnifika miljö, med dess överdåd av synintryck och berättelser? Marianne Lindberg De Geers pappaflicka punkterar det auktoritära intryck som porträtten av de gamla adelsmännen ger, men utan att göra dem löjliga. Alla var de själva pappor, i det Stormaktssverige där kung, kyrka och adel utgjorde patriarkatets treenighet. Installationen är producerad i samarbete med Stiftelsen Wanås Utställningar, och är en del av Riddarhusets kultursatsning. Den kulminerar med Riddarhusets kulturdagar, den 5-11 september. Mer information kan hittas på www.riddarhuset.se (Adress: Riddarhustorget 10)

Johan Löfgren kallar sig för “den felande länken mellan måleri och teknologi”. Han är något så paradoxalt som en målare av den gamla skolan, samtidigt som han använder sig av datorer som verktyg och hämtar inspiration från IT-erans ”old school” med Atari- och C64-maskiner. Nyligen blev han Baertlingstipendiat, en ironi av det mer subtila slaget. Mellan konkretisten Baertling och Johan Löfgren kan det tyckas breda ut sig en ocean av ödslighet, men Löfgren fortsätter att bearbeta måleriska problem som konstnärer i alla tider sysselsatt sig med – så även Baertling. För nonTVstation har Johan Löfgren valt att bygga upp en berättelse i ljud, ord och bild. Det verk han låter växa fram under en månads tid tar sin utgångspunkt i en enda text och bild med en ljudslinga, som utvecklas till en mångfacetterad berättelse med bilder formade kring tydliga ikoner från konst- och arkitekturhistorien. Betraktaren skall lockas att varje dag följa hur verket utvecklas, för att till slut få en helhet som ytterst verkar handla om konsten och konstformerna. Löfgren nöjer sig inte med att berätta en konsthistoria, han vill att vi skall ställa oss frågor om hur konst skapas, vem som är konstnäroch vad som skiljer ett konstverk från andra objekt i vår omgivning. Ta del av Johan Löfgrens verk på nonTVstation! För den som inte sitter på en avancerad Internetförbindelse går det bra att använda en annan länkadress!

Det Öppningen av Magasin 3 Projekt markerar numera slutet på konstsäsongen i Stockholm. Eller kanske början på en ny säsong? Oavsett hur man väljer att se saken kan man glatt konstatera att årets upplaga av projektet är den hittills bästa och mest stimulerande, med alla sinnen involverade på ett kreativt sätt. På sätt och vis kan man säga att Magasin 3 hakar på årets stora trend med gränsöverskridanden (hur länge står vi ut med ordet?) mellan konst och design. Man har i alla fall lyckats engagera två av männen bakom legendariska Droog Design, som ger sina versioner av vad formbegreppet kan fyllas med i det postmoderna samhället. Jurgen Bey och Marti Guixé arbetar otvetydigt med ting, även om dessa knappast är av det slag man brukar shoppa i stadskärnornas designbutiker. De sätter sig på tvären, och vägrar låna sig till varje slag av spekulation. Anna Koch och Stina Nordenstam står för projektets immateriella sidor, och förmedlar med sina verk en förnimmelse av lätthet och extrem flexibilitet som annars inte så ofta brukar infinna sig i närheten av den samtida konstscenen. Ett tips är att avsätta lite mer tid än för en vanlig konstutställning om man gör sig besväret att åka ut till Djurgårdsbrunn. Det finns mycket att upptäcka, både inomhus och utomhus. (Adress: Djurgårdsbrunnsvägen 68)

Att satsa på knappt kända utländska konstnärer på ett Stockholmsgalleri kan tyckas som ett säkert recept för publikt och kommersiellt självmord. Lyckligtvis finns det gallerister som ändå gör det, vilket ALP Galleri Peter Bergmans första separatutställning med den tyske konstnären Martin Mannig är ett gott exempel på. Mannig, som fick Caspar David Friedrich-stipendiet 2004, tecknar och målar med tydliga referenser till populärkultur och graffiti. Han bruk av blyerts och färger har en rastlös, tempofylld karaktär där bildrummet är en visuell brottningsmatta för allehanda figurer och formella experiment. Vi känner igen figurer från den äldre och samtida sagovärlden, men de spelar en roll som i allmänhet är reserverad för högkonstnärliga motiv. I vissa av bilderna ligger Mannig nära farligt nära vad man kan se på många elevutställningar, men ger man dem lite mer tid framträder ett sammanhang som sträcker sig långt utöver de enskilda motiven. Mannig arbetar mycket medvetet med ofullkomligheten som medium, och gör motivens lättrörlighet till verkens huvudsak. Än så länge kanske Mannig saknar den riktiga tyngden i sitt konstnärskap. Å andra sidan har han ett flexibelt sinnelag som garanterar att han inte kör fast i genrer som blivit alltför djupt upptrampade. (Adress: Riddargatan 35)

”Tavlor på en utställning” heter Jan Mankers retrospektiv på Konstakademien i Stockholm. Titeln är medvetet dubbeltydig: dels anspelar den på Mussorgskys musikaliska promenad från 1874, dels beskriver den utan krusiduller vad en måleriutställning egentligen är. För Jan Manker tycks böjligheten i denna titel passa alldeles utmärkt. I katalogförordet minns han Lage Lindells råd från en erfaren konstnär till en yngre adept: ”När man tycker att man kan någonting skall man passa sig djävligt noga”. Det rådet har Manker valt att följa både konsekvent och med stor entusiasm. För på annat sätt kan man inte avläsa utvecklingen av hans konstnärskap. Manker rör sig lätt och ledigt mellan ett nästanabstrakt färg-formspråk och ett betydligt mer symbolmättat, emotionellt laddat måleri. Hans bilder kan förefalla harmlösa, men de skaver i ögonen på alla dem som avkräver konstnären en ”linje” och ett ”varumärke”. Jan Mankers konst handlar inte om att välja, utan om att våga beträda flera vägar nästan samtidigt. De konkreta urformerna, språkliga uttryck och vår samtida kultur symbolvärld kan under sådana omständigheter mycket väl slå följe med kitschiga naturscenerier i bästa Marcus Larsson-anda. Och då kan vad som helst hända. (Adress: Fredsgatan 12)

Begär är ett lika oundgängligt som undanglidande begrepp. Ordet begär har gemensamma rötter med girig och gärna, vilket blottlägger dess dubbelnatur: avståndstagande och bejakelse, fruktan och längtan, omåttlighet och begränsning. Att begära är att kräva, och i kravet finner lusten sin gestaltning, sin mening och blir till vilja. En sak är dock säker: Det står alltid i relation till ett objekt. Begäret syftar till att fylla en ursprunglig brist, därför söker det alltid det som är annorlunda – det andra, den andre. Under främst 1990-talet fördes en livlig diskussion om begär skapar och reproducerar genus, identitet och makt. Det är mot den bakgrunden som den nystartade tidskriften Motivs nummer om begär ska ses. Från att ha startat som en renodlad fototidskrift har Motiv utvecklats till att omfatta allt fler visuella uttrycka (med ambitionen att var tredje nummer också ska presentera en utställning). Därtill innehåller varje nummer ofta utmärkta texter av namnkunniga skribenter, som fördjupar temat. I detta nummer återfinns den kontroversiella men alltid lika läsvärde filosofen Slavoj Zizec, med en text om det politiska begäret. Den unga författaren Åsa Ericsdotter har bidragit med en vindlande text om begärets ofrånkomlighet och den feministiska tidskriften bangs chefredaktör Karin Ekman om hur konsumtionssamhället omvandlat begäret från drivkraft till mål i sig. Men redaktionen borde korrekturläsa texterna noggrannare innan de sänder dem till tryck. Av de sammanlagt sexton inbjudna konstnärerna medverkar vissa bara i Motiv, andra enbart i ”The Mirror Between Us”, som visades på Milliken Gallery t.o.m. 19/6. Trots att båda hade samma curator, Liv Stoltz, kändes utställningen som något av ett hastverk. Tidskriften Motivs angelägenhetsgrad har emellertid aldrig varit högre än nu. (www.tidningenmotiv.se)

Att smälla nyårsraketer under vatten borde vara ett projekt dömt att misslyckas. Det hindrade inte Jun Nguyen-Hatsushiba att sänka ner en stor drake för en nyårsprocession på den vietnamesiska havsbotten. Fyrverkeriet som uppstod av att små kapslar med färgpigment exploderade i vattnet påminner om blodet från bytet i en hajs käftar. Så är också ”Happy New Year” (2003) en direkt referens till den nordvietnamesiska Têt-offensiven som inleddes på nyårsafton 1968. Kortfilmen ingår i en svit av fyra där Nguyen-Hatsushiba utifrån sin etniska trippelidentitet som japan, vietnames och amerikan skapar alternativa historier. Lagom till att det är 30 år sedan USA lämnade Vietnam visas nu två av dem på Malmö konsthall. ”Memorial project” (2001) är ett minnesmärke över de båtflyktingar som omkom i havet under Vietnamkriget men har också en samtida betydelse. Den suggestiva filmen är som ett mänskligt akvarium där fiskarna bytts ut mot cykeltaxiförare som kämpar för att få hjulen att snurra på sina fordon. Motståndet blir inte mindre trögt av att de mellan tramptagen måste simma upp till ytan för att fylla lungorna med syre. Den nya installationen ”The beach ball project” är av det mer lekfulla slaget. En sandstrand i form av en ramp i trä lutar ned mot ett vattenbryn. Vattnet är en blandning av genomskinliga eller med jordglobstryck försedda badbollar. Luften håller på att gå ur några av dem. Den som vill kan dock ta upp en av de fem syrepumparna som ligger i den artificiella sanden och ge konstgjord andning. Missa inte! (Adress: S:t Johannesgatan 7)

Av alla konstnärliga provokatörer torde Katarina Norling vara den minst sannolika. Hennes oftast färgglada, livsnära verk har inte mycket gemensamt med de excesser i blasfemi, sexuella perversioner, grymhet mot djur eller politisk extremism som vi brukar anta måste till för att ett konstverk skall provocera. Men Norlings skulptur ”Bobos hjärta” har väckt starka känslor, alltsedan den 1996 placerades ut vid Sveriges lantbruksuniversitet i skånska Alnarp. Människor har försökt frakta bort den, vandaliserat den och protesterat mot den. Samtidigt har den blivit något av en maskot för SLU i Alnarp, och numera kan man återfinna den både i SLU:s logotyp och se den live via en webbkamera. Den stora frågan är förstås varför folk upplever ”Bobos hjärta” som så provocerande. Förmodligen finns det flera förklaringar. Verket är runt och livsbejakande, lite likt de tingestar ens barn emellanåt tar med hem från dagis. Men i skulpturalt format förvandlas objektet till något potentiellt hotfullt, ett lömskt väsen som hotar att äta upp oss. ”Bobos hjärta” har heller inget uppenbart budskap som det vill förmedla till oss. Det är helt enkelt bara en väldigt stor tingest, som överlåter allt meningsskapande till betraktaren. Och vad finns det som är mer stötande än en spegel, vilken riskerar att avslöja vår inre tomhet? På Galleri Flach kan man fram till den 18 juni både ta del av ett urval verk av Katarina Norling, samt även via en nyutgiven bok sätta sig in i världen där ”Bobos hjärta” utgör centrum. (Adress: Skeppargatan 27)

För första gången visar Sundsvalls museum en separatutställning av Jörgen Nilsson från Örnsköldsvik. I ett mindre rum finns där fem nya skulpturer och objekt. En hängande glaskrona, liknande en takkrona av kristall, men gjord av tomflaskor, intar en dominerande ställning. De sponsrade skruvkorksflaskorna kommer från Vin & Sprits fabrik i Sundsvall och hänger från golv till tak i ett hörn av rummet. Det är vackert, kallt och genomskinligt, som ett monument över alkoholkulturen i det nordiska barrskogsbältet. Vem har druckit ur alla flaskorna? Verket kallas ”Glömska” och kompletteras av ett huvud täckt av hår, i bränd lera. Längs ena väggen en stor vitmålad duk – ”Koptisk vägg” – med gula runda fläckar och skålformade, vita objekt. På golvet små flygplan som vänder med sina nosar. Och vid ingången en miniatyr av konstnärens hemby Mellansel, i lera. Alltihop tillsammans är lugnt och vackert. Det är som att komma in i en okänd visuell värld, på något outforskat vis knuten till samtiden. Fältet lämnas fritt för åskådarens egna tolkningar och fantasier. Utställningen kan kanske kännas kall och distanserad men kan hellre ses som ett konstaterande och ett ifrågasättande av fakta. Jörgen Nilsson är född 1956 och gick ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, avdelningen för skulptur, 1988. Han har gjort en rad offentliga verk och utsmyckningar, de flesta i Norrland. För närvarande driver han olika projekt för Statens Konstråd i Sundsvall. Därutöver undervisar han också på Sundsvalls konstskola. (Adress: Packhusgatan 4)

I Maria Bonnier Dahlin-stiftelsens monter på Sthlm Art Fair 2002 kunde besökarna roa - eller oroa - sig med att förfölja sina egna spegelbilder i en djävulskt välkonstruerad labyrint, signerad Sven Nilsson. Verket var inte resultatet av ett tillfälligt experiment. Sven Nilssons unga konstnärskap rör sig till största delen kring just spegelbilder eller illusioner, vilka han iscensätter med kuslig precision. På Natalia Goldin Gallery har han låtit fantasin löpa fritt, och gjort om gallerirummet till ett trapphus av det slag som man möter i de flesta flerfamiljshus från slutet av 60-talet och framåt. De seriesmidda trappräckena av svart järn och den gråsvartmelerade golvbeläggningen kan framkalla aha-upplevelser hos de flesta av oss, liksom belysningen som är styrd av en timer (och följkaktligen slocknar när man minst av allt är förberedd på det). Intrycket som förmedlas är klaustrofobiskt - när allt kommer omkring saknas ju helt lägenhetsdörrar - och det är lätt att gripas av svindel inför den förortshelvetets avgrund som Nilsson öppnar för oss. Men tar man en titt uppåt eller nedåt i "trapphuset" möts man av en vit svan i cirklande flykt, en hopplöst poetisk och samtidigt övertygande symbol för möjligheten av ett annat liv. Nilssons installation är konstruktionstekniskt sett genialiskt utförd, men det är inte denna egenskap som gör den till ett ovanligt suggestivt konstverk. De kvaliteterna har betydligt mer att göra med konstnärens hängivelse inför uppgiften och hans tilltro till visionens kraft. Och det är inget man är bortskämd med i dagens konst. (Adress: Svarvargatan 2)

Hur går det till när en människa blir till krigsmaskin? Och finns det en väg tillbaka? Konstnären och filmaren Erik Pauser har sedan 1999 till och från följt den amerikanske krigsveteranen Roman Martinez för att få en inblick i hans historia; från att varit en pacifistisk korgosse förvandlades han till kallblodig frontsoldat i Vietnam. Det gedigna förarbetet ligger till grund för utställningen ”The Two Faces of Roman Martinez” på Göteborgs konsthall. Här får vi ta del av Martinez och hans hustru Miriams berättelse, i en presentation som genom att tränga djupt in i ett enskilt öde lyckas lyfta fram de större sammanhangen. Det mest centrala verket är en DVD-installation, där film visas parallellt på tre skärmar med publiken i mitten. Ömsom är versionerna identiska, ömsom glider de isär: eftertänksamhet och stillhet bryts mot dokumentära filmsekvenser från kriget. Vart än blicken riktas är det omöjligt att fånga hela bilden. Samtidigt går det inte att undkomma de erfarenheter som förmedlas. Det är starkt, oupphörligen fängslande och mycket intressant. Fram träder bilden av en kluven människa, som för att härda ut på fältet tvingas utplåna sin identitet. Tillbaka i det civila förtränger han resolut krigsåren. Men såren gör sig allt mer påminda, något familjen får lida för: att ladda grillen räcker för att locka fram våldsverkaren igen. Först genom att ta tag i sitt förflutna, bland annat genom gruppterapi med äldre krigsveteraner, blir aggressionerna möjliga att behärska. Perspektivet breddas och fördjupas i övriga delar av utställningen, i videor där veteraner från terapigruppen reflekterar över sin medverkan i kriget men även genom en filmad intervju med psykiatrikern Jonathan Shay som arbetat just med krigstraumatiserade män. Han har även skrivit böcker om beröringspunkterna mellan litterära krigsskildringar från Antiken och de upplevelser som vår tids krigsveteraner vittnar om. Resonemanget anknyter indirekt till det referensbibliotek som ingår i utställningen och som estår av såväl skönlitteratur som fackböcker om maskulinitet, krig och våld. Mönstren går igen genom seklen, men uttrycken skiljer sig åt. Erik Pauser visar inte bara på samband mellan Vietnamkriget och dagens krigshärdar, utan synliggör också de nödvändiga kopplingarna mellan hjärta och hjärna, minne och framtid. (Adress: Götaplatsen)

Utövande musikälskare kan delas in i två kategorier. En som sjunger i duschen och en som försedd med hörlurar skrålande påminner omgivningen om sin existens. Den skotska ljudkonstnären Susan Philipsz platsar nog främst i den senare. Ett av hennes tidigare verk är en inspelning av David Bowies skiva ”Ziggy Stardust” a cappella och hennes nya separatutställning består av ett soloframträdande med tre låtar av bland annat Radiohead och Echo and the Bunnymen. Avskalad från trumslag, basgångar och gitarriff framträder sången från högtalarna som om den kom ur strupen från en gregoriansk munk, fast en aning falskare. Frånvaron av materiella konstföremål blottlägger den ljusa konsthallen ritad av arkitekten Klas Anselm. Sammantaget väcks tankar om konstrummet som en helig plats där allt mellan himmel och jord ritualiseras. Precis som det i kyrkan finns utrymme att minnas de döda återupplivas i konstens tomrum tidigare upplevelser. En del har inte lämnat några nämnvärda spår efter sig. Andra inklusive Philipszs lite sorgsna ”Stay with me” dröjer sig liksom en meditativ slagdänga kvar en stund. (Adress: S:t Johannsegatan 7)

Joanna Rytel har under så lång tid haft en särställning i den yngre konsten att många kanske blir förvånade över att hon nu gör sin första separatutställning på ett galleri. Rytel har en speciell förkärlek för olika tabuföreställningar, som hon tar itu med på ett sätt som ofta är handgripligt och uppfordrar till ett ställningstagande från publiken. Hennes ”kyrkogård” på Nätet för aborterade foster (www.abortkyrkogard.com) har till det yttre ett drag av provokation mot samhällets dubbelmoral på detta område men är fylld av ömma, sorgsna hälsningar från anonyma individer som tagit det svåra beslutet att inte bli föräldrar. Nästan lika stor är emellertid risken för att Joanna Rytel skall trampa ordentligt snett, vilket skedde när hon under Vårsalongen på Liljevalchs visade en ganska osmaklig samling smycken som avbildade just aborterade foster. I sin avgångsutställning från Konstfack förra året visade hon dock prov på den kombination av empati och extrema tydlighet som hon är kapabel till, och som fungerar bäst. Videon ”Att tänka tankar man inte vill tänka” skildrar kärlekshistorien mellan en ung, vit kvinna och en svart man, utsatt för korselden av mer eller mindre uttalat rasistiska föreställningar inom förhållandet och utifrån. På Natalia Goldin Gallery visas detta verk igen, vilket är välkommet. Rytel tar effektivt kål på den ursvenska politiska korrektheten och visar att rasismens frö gror inom de flesta av oss, om så bara i form av ett oförsiktigt verbalt uttryck. Samtidigt frilägger verket motsättningar där rasbetonade förhållanden plötsligt visar sig vara könsrollsrelaterade. Utställningen har byggts ut med bland annat ett antal textbaserade verk, som nog Lisa Jonasson hade gjort bättre om sanningen skall fram. Men ”Att tänka tankar man inte vill tänka” räcker som en hygglig debut. (Adress: Svarvargatan 2)

Den förmenta spänningen mellan natur och kultur är en av konstens allra starkaste drivkrafter. Den är också en vitaliserande ådra i Ulrik Samuelsons konstnärskap, där den västerländska finkulturens historia alltid uppträtt i korsad med allehanda betydligt mer prosaiska samhällsaspekter. På Galerie Aronowitsch är motsatsparet natur-kultur tydligare än någonsin, samtidigt som konstnären understryker deras ömesidiga beroende av varandra. Målningen av människoapan som blickar ut mot hötorgsmåleriets solnedgång kamperar tillsammans med klassiska skulpturfragment i en ”nordisk” estetisk miljö. De som passerat Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm – en av Samuelsons installationer – kan notera hur han låter kulturens och historiens reminiscenser sticka upp som isberg ur glömskans kalla och mörka hav. Samma känsla kan urskiljas bakom målningarna på Galerie Aronowitsch. Samuelson avbildar de former och symboler vår världsbild vilar på, ögonblicket innan den relativiseras och förvandlas till hastigt avdunstande minnen. Han gör det helt osentimentalt, färgsäkert och helt utan några spår av allegoriska snedsteg. Samuelson kan sin konsthistoria framlänges och baklänges, men det är svårt att föreställa sig något mer ahistoriskt måleri än detta. (Adress: Sturegatan 24)

Nuförtiden krigas det, även när inga vapen finns till hands. Könskriget, nedladdningskriget och megapixelkriget rasar med oförminskad styrka. I en nyligen genomförd undersökning visade det sig, att majoriteten av de tillfrågade prioriterar en bra kamera när de skall skaffa sig ny mobiltelefon. En besvikelse för den – som i likhet med undertecknad – trodde att man använde telefoner för att prata i. Christian Sandell har gjort en tidsresa tillbaka till en period i teknikhistorien när ordet ”megapixel” ännu var en fjärran dröm. Vid köksbordet har han tillverkat en enkel digitalkamera med hjälp av träplattor, isoleringstejp, glaslinser, en scanner och en dator. Resultatet blir bilder, som har stora likheter med vad fotokonstens pionjärgeneration åstadkom. Sandell kommer under utställningsperioden att försöka förfina användningen av tekniken, men redan på ett tidigt stadium kan man konstatera att han lyckats återföra den digitala fototekniken till en fråga om seende och vilka faktorer som påverkar vårt sätt att betrakta världen omkring oss och dokumentera dess skeenden. Samtidigt vilar det något sympatiskt skulpturalt över hans fotoapparat. För alla som tröttnat på industridesignens stereotypa formvärld känns det befriande att möta en teknik som avsiktligt placerar sig i den lägre delen av de estetiska skalan. Och som glatt nöjer sig med det. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Temperament är en egenskap som inte är alltför framträdande i samtidskonsten. Ofta har konstnärerna prioriterat tankearbetet på bekostnad av känslorna. Niklas Seglevi gör sitt bästa för att rätta till denna obalans. Hans färg- och formspråk har inte mycket att göra med en återhållen nordisk tradition, om man inte i den även inkluderar framstående särlingar som Öyvind Fahlström. Seglevi hämtar mycket inspiration från popkonsten, vars klara och närmast självlysande färgskala utgör stommen i hans måleri. Han delar också popkonstnärernas ambition att blanda vitt skiftande bildelement med varandra, för att nå en räckvidd som spänner från reklam till kitsch. Ibland svävar sällsamma, deformerade objekt omkring i bildrummet, avlägset lika den utdragna dödskallen i Hans Holbeins berömda målning ”Ambassadörerna”. Vi manövrerar omkring i utställningslokalen på jakt efter hemliga perspektiv som döljer sig i mångfalden av kompositionsdetaljer. För det mesta visar sig dock vårt sökande vara fruktlöst, och det är förmodligen meningen. Seglevis målningar fungerar som ett lackmuspapper, vilket indikerar egenheterna hos vårt seende. Hans avspända förhållande till såväl den moderna konsthistorien som till sina egna tekniska färdigheter gör utställningen till en – bokstavligt talat – tredimensionell installation, där bilderna formar ett dynamiskt rum i rummet, komplett med färgsprakande väggar och tak. (Adress: Tegnérgatan 4)

Det var förmodligen fler än jag som kände en närmast personlig sorg då det meddelades att Susan Sontag hade dött på the Memorial Sloan-Kettering Cancer Center i New York. En av vår tids mest välskrivande och intelligenta kulturpersonligheter har därmed tystnat, 71 år gammal. Susan Sontag föddes Rosenblatt i New York och växte upp i Tucson, Arizona, och Los Angeles. Hennes utbildning innefattar filosofi, litteratur och teologi på prestigefyllda Harvard University och Saint Anne’s College, Oxford. Ungefär samtidigt som hon doktorerade i filosofi fick hon sitt genombrott som romanförfattare med "Välgöraren", 1962, och essäsamlingen "Against Interpretation", 1966, som innehåller "Notes on Camp", en av de allra mest inflytelserika texterna om homosexuell estetik. Tidigt blev hon en viktig representanterna för 1960- och -70-talets experimentella konst- och litteraturscenen i New York, som hon analyserar i till exempel ”Konst och antikonst”, 1969, samtidigt som hon introducerade många inflytelserika europeiska författare och intellektuella för en Amerikansk publik. Hennes produktion har en imponerande bredd och flera böcker har blivit samtida klassiker: ”Om fotografi”, 1977, ”Sjukdomen som metafor”, 1978, ”Aids och dess metaforer”, 1988, för att nämna några. Hennes senaste och alltså sista bok blev ”Att se andras lidande”, 2003, där hon med sin sedvanliga styrka och precision dissekerar hur den aldrig sinande floden av bilder av vår ofta fruktansvärda verklighet påverkar vår självförståelse och förmåga till empati. Den svenska utgåvan innehåller också en lysande essä om tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Men även om hon hade begåvat med en osedvanlig förmåga att överleva dog hon till slut i leukemi, lämnande ett stort tomrum efter sig.

Wetterling Gallery har alltsedan starten varit hemvist för de stora amerikanska grabbarna, Rauschenberg, Francis, Bleckner, Rosenquist med flera. Och även om flertalet av dem numera inte har den lyskraft (ens som investeringsobjekt) som de en gång hade har galleriet hållit fast vid dem, vilket hedrar dem. Ibland blixtrar det dock till på ett alldeles speciellt sätt, vilket får en att tro på ett liv efter detta. Veteranen Frank Stellas nya utställning har den karaktären. Stella, som i en intervju för Bomb Magazine för några år sedan förklarade varför han lämnat måleriet, visar skulpturala objekt man inte blir riktigt klok på. Stella slutade inte måla för att han drabbats av en skaparkris – han började helt enkelt allt oftare uppleva målningarna som svarta hål, i vilka allt försvinner spårlöst. De ganska röriga och kaoti