I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

”Bushmeat” är titeln på Camilla Akrakas andra separatutställning. Alla vi som har kabel-TV-kanalen Animal Planet som en av favoriterna vet att ”bushmeat” är detsamma som ospecificerat viltkött på den afrikanska menyn. Ofta handlar det dessvärre om kött från olika apor, av vilka somliga arter kommit att bli närmast utrotningshotade. ”Bushmeat” är således samlingsnamnet för något som tillhör vardagen, men som ändå inte är riktigt salongsfähigt. I folktron är också viltköttet förknippat med växande fysisk styrka och sexuell potens. I denna korseld av referenser har Camilla Akraka format en utställning som för en intensiv dialog mellan skulpturen och måleriet. Henne stora, lätt absurda målningar har en köttig, skulptural karaktär samtidigt som en grupp halvstora bronsskulpturer närmast känns som en direktöversättning av kolteckningar. Akraka undviker helt att moralisera eller nagla fast busehmeat-begreppet i en politiskt korrekt, postkolonial kontext. De associationer hon gör har mer med västerländsk kultur som Francis Bacon och Marilyn Monroe att göra än med afrikanska föreställningar. Hon rivstartar på en vansinnesfärd i riktning mot expressionismen, men drar efter bara några meter i handbromsen och låter färgeruptionerna anta klassiska drag. Det är absolut ingen stadig lina hon valt att balansera på, men den håller. (Adress: Tegnérgatan 4)

Torsten Andersson är en konstnär som valt att gå sin egen väg, självklart kan det tyckas men inte alls så lätt. Projektet kräver både en egen, stark vision och en hälsosam ohörsamhet för förmenta råd och påhopp från omvärlden. Och sådana har han utsatts för genom åren. Men skam den som ger sig: idag är Torsten Andersson en av de verkliga tungviktarna på den svenska konstscenen. Som få andra har han lyckats smälta samman det tvådimensionella och tredimensionella perspektivet med varandra till en ny och fascinerande helhet. På Brändström & Stene ställer han ut några äldre (och tidigare bespottade) verk, samt en hel svit nya målningar. Anderssons förhållande till den plastiska värld han hämtar mycket av sin inspiration från är allt annat än konceptuell eller akademisk. Han river och sliter i formerna, bygger upp och river ner på en och samma gång. Ibland hotar vätska att spränga strukturen, andra gånger står den bastant kvar likt en arkeologisk lämning. Men humorn ligger och lurpassar. De nya verkens titlar röjer en inspiration från Carl Larsson, även han en konstnär som inte direkt fallit kultureliten på läppen. Torsten Andersson tar emellertid inte fasta på Carl Larssons roll som idylliker, utan på det mörker som denne tveklöst bar inom sig. Falurödfärgen övergår i blod, och palettkniven placeras i en köttkvarn där den kreativa människan sakta men säkert mals ned. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)

Det är knappast en överdrift att påstå att Claes Nordenhake varit en av Sveriges mest inflytelserike gallerister under de senaste decennierna. Galleriet gjorde sig tidigt känt för gedigna utställningar med tätt sammanhållna konstnärskap, ofta i det större formatet, i de vackra utställningsrummen vid Tegelbacken i Stockholm. Därför var det en smärre chock när galleriet 2002 slog igenom portarna och lokaliserade verksamheten till Berlin. I och för sig kom man snart tillbaka till Stockholm med en mindre filial av projektrumskaraktär, men det var i längden knappast något som stärkte galleriets varumärke på den svenska konstscenen, trots flera ambitiösa utställningar. Nu är man på plats med en lite mer offensiv satsning i tillfälliga lokaler ett stenkast från innekrogen Riche, där galleriets föreståndare Ben Loveless tidigare var bar- och konstansvarig. I mångt och mycket påminner ”Alice Doesn’t Live Here Anymore” om de temporära utställningsprojekt som var så vanliga på 80- och 90-talet, och där själva rummets historia och fysiska karaktär utgör en viktig ingrediens. I detta fall består ramen av en patriciervåning som grundligt vandaliserats genom att ha gjorts om till kontor. I det sammanhanget passar konstnärerna Christian Andersson, Jonas Dahlberg, Spencer Finch, Gunilla Klingberg, Sirous Namazi, Markus Sixay och Florian Slotawa in ganska bra eftersom de samtliga arbetar med en starkt utvecklad relation till såväl den fysiska som mentala omgivning i vilken deras verk uppträder. Konstnärliga uttryck som Markus Sixays undflyende väggmålning av Coca Cola och Florian Slotawas skulptur av IKEA-material spelar följsamt på förnimmelsen av nyligen utflyttat liv, och Christian Andersson (bilden) låter en vanlig kontorsstol anta skepnaden av ett väsen som inte har minsta tanke på att inordna sig i det system som anvisar tydligt definierade platser i skapelsen för människor, djur och föremål. (Adress: Birger Jarlsgatan 18, 4 tr)

Bilden av samtidskonsten som en angelägenhet i första hand för ett kollegium av svartskrudade allvarsmän och allvarskvinnor kommer på skam när man möter Patrik Andinés verk. Andiné har ett högst avspänt förhållande både till sina egna uttrycksmedel och till det konsthistoriska bagage som alla målare av nödvändighet bär på. Han arbetar med en estetik som ligger ganska nära serieteckningen eller tidningsillustrationen: färgerna är klara, formerna tydligt avgränsade, ljuset starkt och figurerna som befolkar hans bilder har försetts med ett minspel av det mer övertydliga slaget. Andinés bildvärld har en hisnande stor spännvidd, och sträcker sig från sagornas värld till Édouard Manet, vars klassiska – och ofta återanvända – ”Frukost i det gröna” han gör en festlig parafras på. Man skall absolut inte leta efter djupa sanningar om livet hos Patrik Andiné, men däremot går det utmärkt bra att botanisera kring hans träffsäkra visuella kommentarer av vårt språkbruk och våra associationer. Och här kostar han på sig att vara lite lagom otäck. Kolasåsen som hotar att dränka de nu nio små negerpojkarna är reellt kuslig, och kejsaren som saknar kläder har helt sonika upplösts i tomma intet under sin baldakin. Förra året fick Patrik Andiné tidningen Nöjesguidens Göteborgspris, vilket känns oerhört passande. Andinés bildspråk har en lättsam slagfärdighet som de flesta av oss förknippar med staden på Sveriges framsida. (Adress: Tegnérgatan 4)

Lars Arrhenius egensinniga animationer har den sällsamma förmågan att kombinera enkelhet med en smått galen strävan efter totalitet. År 2002 påbörjade han en trilogi baserad på piktogrammet som symbolspråk. Animationerna "Mannen utan kvaliteter" och "The Street" visar oss det moderna samhället med dess sammanvävda och sönderfallande relationer speglade genom streckgubbarnas abstrakta men ack så lätt igenkännbara liv. Nu har han nått tredje och avslutande delen av trilogin, med titeln "Habitat". Även denna del bygger på perspektivet utifrån vilket allt till synes tillfälligt i själva verket följer en dold, inneboende struktur. Och visst kan man roas av de stackars piktogramfigurernas vedermödor där de söker hålla samman intrycket av att deras liv har en mening och en helhet. Intrycket är dock inte lika övertygande som i de tidigare delarna, mest beroende på att Arrhenius valt att göra sina protegéer och miljöer något mer "mänskliga". På något märkligt sätt är det snarare i abstraktionen som de blir särskilt konkreta och rörande. Utställningens andra verk, animationen "Murmurs of Earth" är dock underbart träffsäker i sin magnifika enkelhet. Arrhenius skildrar Jordens historia i dataspelsversion, sedd från en position långt ute i rymden. Verket kombinerar en 80-talsteknologisk estetik med ett filosofiskt perspektiv som både skrämmer och stämmer till eftertanke. Universum är aldrig så stort som i det ögonblick när vi blir varse vår egen dödlighet. (Adress: Fredsgatan 12)

Matthias van Arkels konstnärskap är centrerat kring krysspejlingen av målerigenren, både som teori och som materiell praktik. Ofta är det målningens position i förhållande till rummet som upptar hans intresse, vilket i klartext betyder att han inte sätter någon gräns mot hur rumslig en målning kan bli. Målningens tvådimensionella rumsillusion får i van Arkels konst en konsekvent, tredimensionell tolkning. Tidigare har han för det mesta arbetat med traditionell oljefärg, om än på ett okonventionellt sätt. I sin nya utställning rör han sig ett stycke närmare den klassiska måleriska skärningspunkten mellan tvådimensionell abstraktion och tredimensionell minimalism som flera av dagens konstnären återupptäckt och gjort till en fruktbar utgångspunkt för egna, konstnärliga undersökningar. Denna gång har van Arkel också tagit ett godkänt minimalistiskt industrimaterial i bruk – ett slags tjockt, halvtransparent silikon – som han blandat upp med pigment för att uppnå rätt färgskala. Hela den måleriska arbetsprocessen försiggår på fabriksgolvet, och för det mesta är det inte förrän verken monterats på väggen (via hål borrade direkt i ytan) som konstnären får möjlighet att betrakta det färdiga resultatet. På avstånd ser verken ut som inte alltför avlägsna släktingar till den abstrakta expressionismen, men här rä det inte vördnadsfullt betraktande på avstånd som gäller. ”Målningarna” går utmärkt bra att sitta på, vilket också konstnären inbjuder oss till att göra. (Adress: Sturegatan 24)

När den ena hälften av Galerie Bel’Art öppnar eget är det med en utställning som inte kan anklagas om att stryka medhårs, men som har desto mer att skänka den noggranne betraktaren. Bakgrunden kan man finna i den något anarkistiskt organiserade verksamhet som bedriva av en växande grupp konstnärer, musiker, filosofer, författare och musiker under namnet Styx förlag. De senaste två åren har projektet ”Autistisk kilskrift” kommit att svälla ut till ett helt nätverk bestående av dryga 30-talet deltagare, som tillsammans producerat såväl utställningen som en bok. ”Autistisk kilskrift” ger djupa associationer till Fluxus och 60-talets ”öppna konst”, och man letar (tack och lov) förgäves efter en övergripande curatorisk princip som styrt processen. Här får ett gäng konstnärer från olika generationer tumla om i samma utställningsrum och inom samma pärmar, enbart trogna sin egen kreativa förmåga och lusten att uppträda tillsammans med andra. I en tid när ålderssegregationen nått även djupt in i konstvärlden är detta speciellt glädjande. Därför fungerar exempelvis Johanna Gustafsson Fürsts gips- och tejporgier, Timothy Crisps minimalistiska installation med kirurgiska instrument, Kristoffer Zetterstrands animerade målningar och Leif Elggrens performanceattiraljer utmärkt väl under samma tak. Under kommande år står (bland andra) konstnärer som Natalie Sutinen, Stina Stigell och Patrik Qvist på programmet. Det vittnar om en seriös satsning, vilket gör Niklas Belenius galleri till ett välkommet nytillskott i Stockholms konstvärld. Den 25:e november arrangerar galleriet "performancenatt" från och med kl 14. Läge för ännu fler oväntade möten, kan man anta. (Adress: Ulrikagatan 13)

Rosa Barba är nominerad till BAC Production in Residence och har i det programmet producerat en kortfilm som har premiär i samband med att hennes utställning öppnas. Filmen är en mörk samtids- eller framtidsvision som skildrar en ö och ett samhälle som är på väg att verkligen flyta iväg. Experter från olika fack uttalar sig och berättar om möjliga åtgärder för att stoppa öns drift eller hur de ska rädda ön som de själva uttrycker det. Befolkningen är rädd för vart de är på väg och om vindarna är riktigt ogynnsamma så riskerar ön att hamna rakt i famnen på det gamla spöket Ryssland. Att rädda ön kräver en mangrann räddningsaktion. Med stora tunga tampar runt hele världen försöker befolkningen att förankra ön på den plats där den alltid har varit. De arbetar och sliter med dessa tampar i en oändligt mödosam kamp, likt spindlar som snärjer in sig i sitt eget nät. Men varför är de så rädda för förändring, det ser ju inte ut att vara en paradis ö som dom är bosatta på? Att bli vid sin läst och snärja in sig så hårt och tungt i sina egna rädslor inger inget hopp om framtiden och det känns tungt. Fiktiva världar och dystopiska samhällsbeskrivningar finns det ju gott om i dag och i dessa världar brukar man sätta hoppet till det nya och framtiden. Men i Rosa Barbas dystopi får man stilla sig med en förhoppning att befolkningen på hennes ö en vacker dag släpper taget och låter ön föras bort med vinden. För deras krampaktiga strategi kommer åtminstone inte i min värld att lyckas, eftersom jag fortfarande tror på framtiden. Det finns paralleller till Gotska Sandön som faktiskt förflyttar sig en meter per år och gotlänningarnas kamp för att bevara denna ö som ett levande naturreservat. Utställningen visar även tre tidigare verk av Rosa Barba där hon har koncentrerat sig på de delarna i en film som inte är visuella. Hon redovisar i dessa verk ljudbilder, textade miljö beskrivningar och fotografier i ett slags collage där betraktaren själv får skapa sig sin egna filmiska upplevelse. (Adress: Björkanderska Magasinet, Skeppsbron 24)

Vid det här laget har i stort sett alla dagstidningar redan hunnit avhandla Dick Bengtssons utställning på Moderna Museet, en glädjande pigghet i förhållande till den senfärdighet som annars ofta brukar känneteckna konstbevakningen i de stora medierna. Uppmärksamheten är dock välförtjänt, eftersom utställningen är både efterlängtad och bra sammansatt. I Göteborg visades för några år sedan en mindre Dick Bengtsson-utställning, och tidskriften Hjärnstorm ägnade ett helt nummer åt den geniförklarade solitären Bengtsson. Denna gång ackompanjeras utställningen av en omfattande monografi, utgiven av Sveriges Allmänna Konstförening. Satsningen är med andra ord total. Dick Bengtsson har alltid varit en konstnär som uppskattats av andra konstnärer, men det har tagit ett tag för honom att nå den breda publiken. Och det kommer han förmodligen aldrig att göra i någon större omfattning, eftersom han inte friar till vare sig enkla tolkningar eller en lättbegriplig tidsanda. Visserligen finns det i hans verk reminiscenser av det samhälle och den tid han levde i, men dessa är inte särskilt påtagliga. Bengtsson upprättar ett eget universum, där bildelementen kolliderar, dubbelexponeras och förstärker varandra helt i enlighet med en självständig, inneboende logik. Politiska symboler (hakkorset är den mest vanligt förekommande) och kulturfragment kokas samman till en stark brygd som kräver sin man och kvinna. Likt en svensk Sigmar Polke gör Bengtsson, långt före alla andra, en resa i den sällsamma värld där relativismen tagit rodret, och folkhemsmodellen redan tappat ett hjul. En utställning som känt efterlängtad och behövd under mycket lång tid. Enda anmärkningen gäller det halvmörker som man valt att försänka lokalen i. Dick Bengtsson behöver ingen dramaturgi eller scenografisk förstärkning för att komma till sin rätt. (Adress: Skeppsholmen)

Av alla den moderna konstens riktningar har popkonsten visat sig vara en av de allra mest livskraftiga. Från att ha betraktats som ytlig och mediefixerad har popkonsten idag kommit att inta positionen såväl som postmodernismens föregångare och dess arvtagare. Många svävar dock i okunnighet om genrens rötter, och har svårt att se bortom Andy Warhol och Roy Lichtenstein. Den brittiska popkonsten – med namn som Peter Blake, Richard Hamilton och David Hockney – är mindre känd men definitivt inte mindre betydelsefull. Den populärkulturella flodvåg som är popkonstens förutsättning svepte fram med de amerikanska truppernas ankomst till Europa under senare delen av andra världskriget, och har sedan dess svallat fram och tillbaka över kontinenten. Faktum är att de brittiska konstnärerna i flera fall var tidigare ute med att exploatera den moderna kulturens ikonografi än deras amerikanska kolleger, ett faktum som idag är närmast bortglömt. Wetterling Gallerys utställning med verk ur Peter Blakes produktion omfattar 20-talet år, och är snudd på en kulturgärning. Blake är en intelligent och spirituell konstnär, som gärna apostroferar och parafraserar sina konstnärskolleger i lager på lager av betydelser. Vermeer, Warhol, Johns, Duchamp, Newman och många andra utsätts för hans snitsiga kommentarer som balanserar på gränsen mellan ironi och beundran. I sällskap med Blake framstår plötsligt ganska mycket av de senaste decenniernas metakonst som en ganska andefattig aktivitet. (Adress: Kungsträdgården 3)

År 2003 ställde Helena Blomqvist ut en serie fotografier på CFF med den gemensamma titeln ”Första kvinnorna på månen”. Bilderna, ett slags scenograferade montage, förevisade kvinnor i situationer där man vanligtvis brukar återfinna män. Det upplägget är i sig inte särskilt originellt, snarare tvärtom. Men sättet som Blomqvist komponerar sina bilder på gör något betydligt mer spännade av ett ganska förutsägbart tema. I sin nya utställning fortsätter hon i viss mån på samma spår, men denna gång har hon förstärkt associationsytorna mot film- och fotohistorien. Över de nya bilderna svävar Alfred Hitchcocks ande, inte bara i form av en svärm svarta fåglar, utan lika mycket i form av en småkuslig stämning som ruvar under en snygg och sval yta. De starka kvinnorna finns fortfarande på plats, dock utan att vara lika programmatiskt framträdande som i den förra utställningen. Blomqvist klipper och klistrar ur en bildhistoria som hon verkar kunna utan och innan. Hon väver samman bilden av den moderna populärkulturen med stämningsfragment hämtade från 20-talets teknoutopiska dröm om en skön ny värld. Denna är emellertid försedd med olycksbådande skuggor, som låter korparna förvandlas till bombplansarmador. Blomqvist har definitivt tagit steget från genuskritik till civilisationskritik, levererad med en stark sinnlighet och glimten i ögat. (Adress: Tegnérgatan 4)

Thomas Broomé är en konstnär med djupa insikter i den moderna IT-tekniken, men det är inte hans användning av högteknologi i konstens tjänst som gör hans konstnärskap så intressant. Det är i stället sättet på vilket han tar hjälp av tekniska och vetenskapliga perceptionsmodeller som gör att han lyckas vända och vrida fram nya perspektiv på tämligen alldagliga företeelser. Broomés första separatutställning på Galleri Magnus Karlsson ger ett kalejdoskopiskt intryck. Det är många olika tekniker och uttrycksformer som samsas i gallerirummet, från teckning och skulptur till ett interaktivt TV-spel. Det är inte helt lätt att hitta gemensamma nämnare som förenar verken, men en går det i alla fall att hitta relativt lätt: relationen mellan upplösningsgrad och seende. Skalan högupplöst-lågupplöst brukar ofta vara något som är förbundet med bilder - ju lägre upplösning, desto mindre detaljrikedom - men den kan även expanderas till att omfatta språket, vilket Broomé gör. En serie ”ordteckningar” skapade med mäklarannonser som förlagor ackompanjerar skulpturen av en lågupplöst man, som på nära håll förvandlas till en pixelerad, abstrakt figur. I kontrast till dessa filosofiska övningar hittar vi strax innanför entré till utställningslokalen en liten skulptur av en kvinna fångad, bokstavligt talat med byxorna nere, en påminnelse om att all verkningsfull konst också rymmer en djupt mänsklig och konkret dimension. (Adress: Fredsgatan 12)

På med läsglasögonen! I ”Budskap från det osedda” förekommer det mycket text. Ord som ett bihang till bilden eller bild som ett bihang till orden - den bakomliggande berättelsens betydelse för konsten står i fokus. Bilderna är beroende av att de kläds i ord. Hur skulle vi annars få veta att Joachim Koesters fotografier (bilden) som hänger på en av väggarna är nutida motiv av miljöer från Immanuel Kants dagliga promenader i 1700-talets tyska Köningsberg, idag ryska Kaliningrad? Eller att hans andra bildserier med motiv från vår tid skildrar platser där en gång opiumförsäljning, ockulta sexuella riter eller som i ”Histories” (2005) olika projekt inom konceptkonsten utspelat sig? Trots mycket trevlig läsning är ordlösheten många gånger att föredra. Andrées misslyckade luftfärd till Nordpolen 1897 låter träigt. Men i Koesters ”Message from Andrée” (2005) som delvis består av en filmprojektion där svarta fläckar flimrar mot den vita bakgrunden blir det plötsligt intressant. Historiker som i efterhand försökt rekonstruera det faktiska händelseförloppet har inte ägnat denna del av expeditionens efterlämnade negativ någon större uppmärksamhet. Det står i texten som ingår i verket. Ändå säger Koesters filmatisering kanske lika mycket - om inte mer - som någon annan historisk konstruktion. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att få veta exakt vad som hände, ännu mindre hur deltagarna i expeditionen egentligen kände eller var de är nu. En annan film med utrymme för personliga infallsvinklar är Buckinghams ”A man of the crowd” (2003). I denna omtolkning av Edgar Allan Poes novell från 1840 följer berättarjaget en anonym man genom Wiens gator istället för Londons. Även om verket fungerar utmärkt för sig självt får den som läst Poe antagligen ut mer av det. Så på med läsglasögonen! (Adress: Mårtenstorget, Lund)

I en tid när den digitala bildbehandlingen snarare blivit regel än undantag, och där flödet av bilder och budskap passerar oss i raketfart finns det konstnärer som väljer att röra sig motströms. De prioriterar tvärtom det långsamma hantverket, gärna i form av återupptäckandet av tekniker som den moderna konstens historia för länge sedan lämpat på soptippen. Anna Camner arbetar med måleri på plexiglas, vilket i och för sig inte är ovanligt. Men hennes bruk av extremt fina penslar leder våra associationer till det slags filigransarbete som äldre tiders dekorationsmålare brukade sysselsätta sig med. Camner hänger, som föregångarna, åt att avbilda växtlighet, men det är ingen botanisk naturtrohet hon eftersträvar. Hon har en uppenbar böjelse för de mer hälsovådliga delarna av den botaniska världen, och blandar gärna belladonna och bolmört med allehanda förtäckta dödssymboler. I detta avseende påminner hon kanske lite väl mycket om Roger Andersson, som under en längre tid utforskat de morbida aspekterna av dekorationens bildvärld. Men där Andersson oftast utforskar en maskulin subkultur arbetar Camner med en skirt ungkvinnlig tematik. Ändå är det en värld med döden flåsande oss i nacken som hon vecklar ut. Där vi minst av allt anar det lurar liemannen i vassen, och änglarna som svävar över vegetationen är lika mycket varsel om vår hädangång som eteriska sagoväsen. (Adress: Svarvargatan 2)

Världen är på väg att gå käpprakt åt helvete. Åtminstone är det lätt att känna så efter att ha fått sig Carl-Johan de Geers dystopiska framtidsvision till livs. I ”Frukostdags 2020 - ett framtida wasteland” som han har byggt upp i Lundahallen på Kulturen tycks allting utom två tåg som går runt i cirkel på varsin räls ha spårat ur. Skogen är skövlad, bensinen kostar 10 000 kronor litern, husen är byggda i horisontalläge, bilarna är kraschade och de gulliga djuren som fördrivits från krubban ligger slaktade i en saligt blodig röra om varandra. Plötsligt blir det tyst. Tuffandet från tågen hörs inte längre. För att de återigen ska börja gå - sista tåget har kanske ändå inte gått än - krävs att någon trycker på knappen, inte bara en gång utan om och om igen. Efter all denna bedrövelse är det en himla tur att radioteatern ”Dr de Geers normaliseringsterapi” finns att ta till i hörlurarna till en MP3-spelare som är fastsatt på ena väggen. Där får du inte enbart veta hur du kan bota din flygrädsla. Dr de Geer ger också ett och annat konkret tips på hur man raggar brudar på Nationalmuseum, av alla platser på jorden. Efter en sådan sejour på divanen där målet, trots det ironiska tonläget, verkar vara en tillvaro lika statiskt idyllisk som i ”Frukost i det gröna” är det bud på att föredra chockterapin - alltså det upp-och-nedvända samhället i de Geers dystopiska installation. Det ser åtminstone ut att hända lite mer där. (Adress: Tegnérplatsen, Lund)

Vid Vårutställningen på Konstfack i maj visade Alessandra Di Pisa en video, där hon låtit sig intervjuas om sitt unga konstnärskap. Efter en stund i konstnärens sällskap började man ana ugglor i mossen. Var inte Di Pisas beskrivning av sig själv ganska stereotypa, och ekade inte de märkligt bekant? Och visst var det så: ”intervjun” var hopklippt av texter som hon hämtat från autentiska intervjuer med Carnegie Art Award-pristagare. Bara konstnärens namn hade bytts ut. Under sommaren har Di Pisa vidareutvecklat projektet ”Tomhetens triumf”. Efter värmeböljan ställde hon ut på Kulturhusets galleri K1, givetvis med ett tomt utställningsrum som via affischer hänvisade till en kommande bok. Som bok är ”Tomhetens triumf” en bitvis skrämmande upplevelse, åtminstone för en konstskribent som vid mer än ett tillfälle använt (och återanvänt) de formuleringar Di Pisa hittat. Även denna gång har hon klippt ihop en text om sitt eget konstnärskap med hjälp av andras katalogtexter. Resultatet manar till eftertanke. De konstkritiska plattityderna staplas himmelshögt, men någonstans i mitten av ordströmmen finns ändå ett element av identifikation. Genom andras texter förmår hon faktiskt säga något väsentligt även om sitt eget sätt att arbeta, definitivt på en mer avancerad nivå än vad eleverna lär sig på Konstfacks överlevnadskurs för aspirerande unga konstnärer. Visserligen kan det inte hjälpas att jag saknar de djävulskt satiriska sekvenserna i Di Pisas självbiografiska videointervjuer när hon nu valt att angripa ämnet i bokform. Men viss berättar ”Tomhetens triumf” något på en och samma gång viktigt och olustigt tankeväckande om dagens konstscen.

Jim Dine är en av den amerikanska popkonstens stora hjältar, som inte minst med sina målningar av stora hjärtan bränt in ett knivskarpt varumärke i den moderna konsten. På gamla dar har han även lyckats med konststycket att reta upp invånarna i Borås. När det nyligen offentliggjordes planer på att låta Dine gjuta en nio meter hög (och 11 miljoner kronor dyr) Pinocchioskulptur för utplacering i stadens centrum, då rann känslorna över. Inte minst därför att projektets främste tillskyndare både är vän med konstnären och en framträdande företrädare för det lokala näringslivet. Kontroversiell brukar Jim Dine annars inte vara nuförtiden. Hans svit med nya målningar på Wetterling Gallery är säkert och stabilt utförda, men inte några kioskvältare, om uttrycket tillåts. Det är däremot hans glaskonstverk, som bör få designcheferna på åtminstone en handfull småländska glasbruk att sätta morgonkaffet i halsen. Dines version av glaskonsten är nämligen inget annat än teknikens våldtäkt på glaset, råa metallverktygs brutala möte med skört, genomskinligt glas. Ibland sker verktygens penetration av glasmaterialet på ett mer subtilt sätt, i form av att fylla ut hålrum och fickor. Men oftare handlar det om att tränga igenom med kraft, riva upp och hugga in på. Det är hotfullt och vackert på en och samma gång, och tankarna går osökt till Niki de Sain Phalles och Jean Tinguelys utomhusskulptur ”Paradiset” vid Moderna Museet. (Adress: Kungsträdgården 3)

Nathalia Edenmont debuterade 2004 med en serie fotografier, där barockens vurm för praktfulla färger, konstfulla arrangemang och delikata balansgång mellan det groteska och det vackra firade stora triumfer. När det visade sig att konstnären inte arbetat med fotomontage, utan tvärtom själv preparerade (läs avlivade) de djur som deltog i bilderna kom diskussionen kring hennes verk snabbt att förskjutas från själva bilderna till etiken kring deras tillkomst. Konstnären mordhotades, galleriet vandaliserades och Konstens redaktör (som recenserat utställningen) bombarderades med e-post från djurrättsaktivister. Det är inte underligt att Edenmonts nästa utställning, som visades förra året, kändes något anemisk i jämförelse med den högspänningsladdade debuten. Nu tycks hon emellertid ha samlat styrkorna. Hennes nya utställning är nämligen en klar förbättring, och återknyter till den nattsvarta flirt med det dekorativa som tidigare varit hennes tema. Denna gång har hon främst av allt använt sig av fjärilar, väsen med en tung symbolisk ballast i den västerländska bildvärlden men också föremål för såväl professionellt som amatörmässigt samlande. Hela tiden är dock förnimmelsen av abnormitet närvarande. Hur många skräckfilmer har vi exempelvis inte sett, där mördaren varit fjärilssamlare? Edenmont gör fjärilsarrangemangen till ett slags meditativ process, ett visuellt självupptäckande som närmar sig gränsen till det besatta och som gör estetiken till gungfly man när som helst riskerar att sjunka ner i. (Adress: Kungsträdgården 3)

Helene Edgren introducerar tre verk som kretsar kring vårt förhållande till det naturliga och vår egen natur. Med naturen som motpol till vår civilisation, men också något som är ljuvt och skrämmande på så väl individnivå som för samhället. Första verket som möter betraktaren, eller snarare bländar den, består av en byggstrålkastare placerad i ögonhöjd. Ljuset är både välkomnande och frånstötande, då det skapar värme samtidigt som det genom att blända betraktaren stänger den ute. ”Jag finner naturen motbjudande och det kränker mig”är ett verk som består av elva foton och en videoprojektion. Bilderna föreställer olika möten med naturen och då främst vår egen natur. Videon visar en kvinnas snabba, ansträngda andetag. I verket framträder naturen som orsak till alienation för den ”civiliserade” människan, något som kan vara en kraftkälla, men som också står för det okontrollerbara och okända inom oss. Det som först upplevs som harmoniskt och positivt i dessa bilder blir efter en stund tvångsmässigt och okontrollerbart. I den dagliga retoriken brukar det ”naturliga” vara något som är eftersträvansvärt, men här är detta naturliga något som vi är slavar under, det tar över och styr oss utan att vi kan påverka det – lika skrämmande som att försvara ett övergrepp med att förövaren bara följde sin natur. Verket ”Du försökte hitta dig själv utanför dig själv men fann det omöjliga på insidan” består av en uppbruten fraktlåda och inne i den ett stycke vildvuxen blandskog. Ett diorama, en bit död natur – som ska upplevas som levande. Verket är fullt av motsägelse i sin symbolik, och där det inre kaoset kan vara den fulländade harmonin. Tankarna går också till vår vilja att skapa artificiell natur i form av trädgårdar, parker och akvarium. Utsnitt av ett landskap som ofta ska upplevas naturligt fast det är konstruerat – fritt men samtidigt behärskat. (Adress: Disponentgatan 10)

Finns det gatusmarta konstnärer? I så fall är Thomas Elovsson en av dem. Han har under en längre tid arbetat fram ett konstnärskap som bygger på lika delar teoretiska kunskaper, praktiska erfarenheter av konsten efter postmodernismen och en högst personlig lekfullhet, vilken fungerar som en motvikt till vad som annars lätt kunde bli rent illustrativa uttryck. I sin nya utställning i Galleri Roger Björkholmens stora lokaler tar Elovsson vid där han slutade förra gången (på Sveriges Allmänna Konstförening 2005). De koloristiskt väl avvägda målningarna av stiliserade bräder har denna gång nästan tagit sig hela vägen in i inredningsarkitekturens finrum, men i vanlig elovssonsk ordning har de fått sällskap av betydligt ruffare kusiner från förorten. Ett antal graffitiliknande språkmålningar alluderar finurligt till andra konstnärers verk, men inte bara de världsberömda (som Andy Warhol) utan lika ofta Elovssons egna kolleger och elever. Med glimten i ögat plockar han även upp en enda bokstav ur ett offentligt verk av Eva Löfdahl, som enligt Elovsson fått en alltför osynlig placering. Strukturellt skulle man kunna hävda att Elovsson är den postmoderna andans barn, men lyckligtvis är han så mycket mer än det. Bakom verken kan man tydligt ana en tämligen traditionell målare som finner sin speciella och sinnliga njutning i att renodla färg- och formspråket. (Adress: Kommendörsgatan 15)

Den tid tycks vara förbi när konstnärerna ägnade hela sin karriär åt att utforska ett detaljområde av verkligheten. Konsten av idag – måleriet i synnerhet – är numera en tummelplats för influenser från i stort sett alla samtida uttrycksformer. Detsamma gäller de tekniker som används: ”högkulturella” medier som oljefärg och akvarell blandas gärna hejdlöst med ”lågkulturella” varianter som kulspetspenna och vanlig kontorsblyerts. Per Enoksson nöjer sig inte med detta, han lägger till lack, plast och papper i olika kombinationer. Han stjälper ner fragment från ett stort antal kulturkretsar i en och samma brygd, från konventionell modernistisk estetik till samiskt konsthantverk och ordinärt telefonboksklotter. Emellanåt tappar ansatsen avsiktligt luften och efterlämnar tomma ytor i bildplanet, andningshål eller lakuner redo att fyllas med betraktarens associationer. Enokssons visuella frontalkollisioner har många likheter med andra samtida måleriska projekt, men hans färgkänsla är allt annat än styrd av tillfälligheternas spel. Här vilar han snarare i en klassisk tradition, och även de mest djärva kombinationer formerar sig raskt till en väl avstämd helhet. Enoksson deltog nyligen i Modernautställningen 2006 på Moderna Museet, vilket är helt i sin ordning. Hans hybridform av senmodernism och postmodernism befinner sig helt och hållet i det nutida måleriets mittfåra, men med ett betydligt mer professionellt handlag än vad man brukar vara van vid att möta i denna genre. (Adress: Luntmakargatan 78)

Red alert! Så är det återigen dags att varna allmänheten! Denna gång är det malmöbornas tur att drabbas av Elis Ernst Eriksons konst. eee som enligt egen utsaga återfötts tre gånger (1957, 1987 och 1997) skulle, om han inte hade gått ur tiden i januari, ha fyllt 100 i år. Elis E Eriksson kan ses som en föregångare till dagens textbaserade konst. Med sin konstformel TK/2 = MA/s = P = L från 2001 kan han även betraktas som något av en måleriets Einstein. Själv såg han sig dock som ett en slav under den konstnärliga processen. Han engagerade sig ofta för människor i utsatta situationer. I sin sista utställning på Galleri Bohman 2004 ”Låt lovsången ljuda” riktades kängan mot åldringsvårdens brister. Dessa målningar är också de mest behjärtansvärda, kanske till och med bäst av allt i den retrospektiva vandringsutställningen som efter Norrköping och Millesgården nu befinner sig i Malmö. Två andra välkända verk är ”Mötet” från 1960 och ”Håll Tjeften” från 2002. Stavningen i den senare vittnar om konstnärens egen påstådda dyslexi, varav den ymniga förekomsten av felstavade ord i hans konst. Senare forskning har dock vederlagt detta påstående. Dokument från eee: s ungdom visar att han – åtminstone då – stavade helt felfritt. Frågan är om det egentligen spelar någon roll. Ty vad Elis Ernst Erikson förutom en massa bra ”ting” lämnat till eftervärlden är väl just en insikt om var människas rätt att definiera sig själv, oavsett vilken syn omgivningen pådyvlar en. Om sedan en eller annan livslögn slinker med på köpet har mindre betydelse. Vem har sagt att den bästa konsten alltid handlar om att se sanningen i vitögat? (Adress: Slottsholmen Malmöhus)

Elis Eriksson har landat på Millesgården. Allmänheten varnas! Eller välkomnas, kanske låter mer korrekt. Millesgårdens sommarutställning är en trimmad turnéversion av den Elis-utställning som Norrköpings konstmuseum visade tidigare i år. Men urvalet som visas på turnén känns ingalunda stympat på något sätt. Här är det Elis Eriksson i helfigur som träder fram, representerad av verk från hela hans långa konstnärsliv. De som ”upptäckte” honom på 90-talet var nämligen ofta tämligen okunniga om att han då hade en många decennier lång produktion bakom sig. Den ilskne Elis, utslungande fördömelser över samhällets orättvisor, kompletteras av andra personligheter inom honom. Där finns både lekfullheten och experimentlusten, men också den praktiskt motiverade undersökandet av konstbegreppet och vad det egentligen innebär att vara konstnär. Framför allt slås man av hur bombsäker han var med de uttrycksmedel han valde att använda sig av. Oberoende av om det är ord, färger eller skulpturala former han hanterar, så växer täta helheter fram där det inte ryms några marginaler för misstag. Allt utstrålar en självklarhet som bara följer av en brinnande övertygelse. Elis Eriksson är idag en konstnär som på nytt inspirerar en ung generation konstnärskolleger. Men han är samtidigt ett kraftfullt stycke svensk konsthistoria. (Adress: Herserudsvägen 32)

En spegel är förmodligen den mest frontala tingest man kan tänka sig. Få av oss som till vardags betraktar våra nunor i det blanka spegelglaset skänker dess osynliga baksida en tanke. Finns den över huvud taget, är frågan? Jo, den finns, vilket Henrik Eriksson med all önskvärd tydlighet visar i sin nya utställning. Mitt i utställningsrummen huserar en rad av discobollar, konstruerade av krossade speglar som limmats samman i klotform med skärvornas baksidor utåt. Och vips ser man att tillverkaren av någon outgrundlig anledning valt att ge baksidorna helt olika färger, trots att de alls inte är avsedda att betraktas. Sådana underfundiga inkonsekvenser är Erikssons konstnärskap fullt av. Den andra delen av utställningen består av en sammanhängande serie blyertsteckningar, som vid en första anblick ger intryck av att vara ett sammelsurium av vilt omslingrande linjer. Tittar man närmare ser man emellertid att det mitt i häxsabbaten av blyerts framträder detaljer som hämtats ut konstnärens eget vardagsliv: en toalettstol, köksutrustning, en del av discobollarna under konstruktion. För ett ögonblick går tankarna till Piranesis Carceri-svit, där den tunga arkitekturens linjespel döljer mänskliga väsen i mer eller mindre obehagliga situationer. Full så svårmodig är dock inte Henrik Eriksson. Hans verk erbjuder ett panoramaperspektiv över en värld som har sina fascinerandeöverraskningar i beredskap, både för betraktaren och för de som bebor den. (Adress: Tegnérgatan 4)

Mejan Labs fortsätter att vara platsen i Stockholm där den tekniskt interaktiva konsten har sitt absoluta hemvist. Speciellt för Mejan Labs har amerikanen Ken Feingold skapat ännu ett verk i sin serie ”Eros and Thanatos”. Idén om spänningen mellan den erotiska driften och dödsdriften utvecklades av Sigmund Freud, under starka influenser från första världskrigets masslakt. Feingold tar fasta på detta rollspel, och placerar två buktalardockor i en situation där de via ett dataprogram konverserar med varandra. Det är dock inget förprogrammerat samtal; programmet har bara försett de bägge dockorna med en uppsättning av ”personliga egenskaper”, sedan utvecklar sig dialogen spontant och förändras med varje besökare som kommer in i utställningslokalen. Feingold har ofta använt sig av dockor, och deras stela uppsyn kontrasterar starkt mot datorns mänskliga (om än något metalliska) röst. Feingolds dockor är fångade halvvägs mellan golv och tak, hängande i ett tillstånd de inte kan påverka. På samma sätt utvecklar sig konversationen; den trasslar till sig, löses upp, tappar kursen och blir plötsligt för ett ögonblick helt glasklar igen. ”Eros and Thanatos” fångar ett förvirrat och smått obehagligt perspektiv på livet, nästan helt utan mänsklig inblandning. Den som vill veta mer om den i Sverige ganska okände Feingold kan med fördel besöka konstnärens hemsida på adressen www.kenfeingold.com. (Adress: Akademigränd 3)

Gamla Stan i Stockholm tillhör inte de traditionella hemmaarenorna för den unga samtidskonsten. Men sedan en tid tillbaka finns det lilla galleriet Mirai Projects, som försöker fylla detta tomrum i en stadsdel där ett fåtal seriösa gallerister kämpar för att hålla rammakarna stången. Mirai Projects har tidigare bland annat visat graffitikonstnärerna Finsta och Jonas Pike Dahlström. Nu har turen kommit till Mattias Fröberg, som gick ut Kungl. Konsthögskolan 2005. Fröberg arbetar med ett småskaligt och finstämt måleri, som drar stora växlar på en abstrakt form av naturupplevelse. Hans vagt antydda bilder växer fram genom lager av limfärg, vilket ger målningarna en karaktär av provresultat eller laboratorieämnen. Stundtals drar horisontella linjer kors och tvärs genom bildrummet, vilka kan tolkas som antingen spår av osynliga fysiska enheter eller helt enkelt som belägg för att det finns en vidare verklighet som öppnar sig på bägge sidor om ramen. Fröberg tillhör inte de konstnärer som till varje pris strävar efter att hänga upp sina verk på fast definierade principer. Snarare låter han dem utvecklas från ett slags gemensamt tonläge där små, knappt urskiljbara nyanser får bestämma vilken väg de olika målningarna tar. Nästa år lämnar Mirai Projects Gamla Stan för att flytta till Östermalm och satsa på asiatisk samtidskonst. Förhoppningsvis tar man med sig sina unga svenska konstnärer även till den nya adressen. (Adress: Österlånggatan 12)

Utställningslokalen som Galleri Mejan förfogar över på Skeppsholmen tillhör inte de enklaste att tackla här i världen, åtminstone inte i jämförelse med galleriets gamla hemvist i Konstakademiens byggnad vid Tegelbacken. De två utställningsrummen har en korridorlik prägel med ett ljus som befinner sig någonstans mellan dag och skymning. Här får man kämpa för att gå iland med uppgiften att göra en utställning, vilket Kungl. Konsthögskolans avgångselever också gör, mer eller mindre heroiskt. Kristina Stark och Tobias Lindén (bilden) har emellertid valt att ta en annan väg, och lämna heroismen därhän. Tobias Lindén har helt sonika valt att göra om galleriet till en förvaringsplats för allt med material man behöver för att genomföra en utställning, från färg och verktyg till alkoholhaltiga drycker. Han placerar för omväxlings skull besökaren i det mellanläge där alla konstnärer befinner sig innan idéerna klarnar och alla förutsättningar lagts tillrätta. För en kort stund blir vi gäster i en verklighet som vägrar motsvara våra förväntningar på en struktur och estetisk ordning. Kristina Stark tecknar sig in ett snarlikt tillstånd genom att låta bildfragment av landskap och vittnesbörd om mänsklig närvaro flöda ut över papperens kanter och smyga vidare runt lokalens väggar. Hon dar nytta av närheten till kaos för att befria seendet: ena stunden befinner vi oss på noslängd från naturen, för att i nästa betrakta naturens former på avstånd likt en distanserad upptäcktsresande. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Den idébaserade konsten, eller – om man så vill – konceptkonsten har nästan alltid suttit trångt i Sverige. Tidigare har missförhållandet eventuellt kunnat skyllas på ett starkt modernistiskt arv, som prioriterat det fysiska konstverket på bekostnad av dess idégrund. Nuförtiden har publikens och kritikernas distans till idébaserad konstutövning minskat, men fortfarande gör den sig påmind och försvårar livet för konstnärer som vill arbeta konceptuellt. Andreas Gedin är en av de få konstnärer i vårt land som har en konsekvent konceptuell relation till konstskapandet, på senare år gestaltad genom textproduktion och undersökningar av språkliga beskrivningssystem som levererar samhällets dominerande bilder av verkligheten. I slutet av förra året visade han projektet ”Vi är nästan likadana” på Konsthall C i Hökarängen utanför Stockholm. Projektet tog fasta på tanken om ett strukturerat samhälleligt förändringsarbete, och i god folkbildaranda kombinerade Gedin utställda objekt och texter med en föreläsningsserie. Samma upplägg har han denna gång följt när han tar sig an fenomenet ”Gotlandshuset”. Även denna husmodell är resultatet av ett myndighetsingripande i avsikt att forma samhällsutvecklingen. Gotlandshuset togs fram på 70-talet för att skapa en modern bebyggelse i harmoni med öns gamla boningshus. Det faktum att samma hustyp återkommer som ledmotiv i det gotländska landskapet väcker frågor om vilken betydelse upprepning och kopiering har i relation till vår önskan om att i naturmiljön finns det unika, det som inte följer massamhällets krav på strömlinjeformad produktion. Andreas Gedin är en konstnär som inte vill förmedla sanningar eller egensinniga tolkningar av omvärlden. I stället agerar han diskussionsledare, och uppmuntrar publiken till eget tänkande. En nog så uppfriskande och potentiellt farlig aktivitet i ett samhälle som lever på remixade åsikter. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Fokusgrupper är en beprövad metod som används i stort sett i samband med all slags kunskapsinhämtning som är förknippad till exempelvis en produktlansering, en reklamkampanj eller – vilket blivit allt vanligare i våra dagar – formuleringen av ett politiskt budskap. Den dansk-norska, Berlinbaserade konstnärsduon Tue Greenfort och Jan Freuchen har dragit konsekvenserna av fokusgruppidén till sin spets, och skapat en konceptuell utställning kring den gruppmanipulation och utövande av dold makt som arbetet med fokusgrupper i värsta fall kan innebära. Hos dem lurar mänsklighetens undergång bortom affärsmodellernas kyliga logik, och sönderfallet gör sig påmint redan i utställningslokalen. Taggig vegetation sprättar upp en businessneutral kavaj, reminiscenser från oljeindustrins miljöbrott gör sig påminda och vi kan fysiskt välja om vi vill ingå i fokusgruppen eller vara inta betraktarens/analytikerns roll. Det är ingen konceptkonst på högsta nivå som Greenfort och Freuchen presterar, men tillräckligt för att man skall känna sig obehaglig till mods. Vernissagen bevistades av en liten tapper skara besökare, ungefär lika liten som på grannen Galleri FlachGeigers öppning av sin utställning med tre tyska målare. Ingen av utställningarna är direkt att betrakta som kioskvältare, men man måste ändå fråga sig vad publikens ointresse beror på. För inte är den väl så synsk att den redan på förhand kan gissa sig till vad som kommer att visas? Misstanken infinner sig tråkigt nog att Stockholm är och förblir en provinsstad med en provinsiell konstpublik, som trots alla mantran om globalisering trivs bäst i sällskap med svenska krusbär. (Adress: Riddargatan 35)

Det rör sig numera ganska ordentligt i Konstakademiens ärevördiga byggnad vid Fredsgatan i Stockholm. Nya gallerier flyttar in, Kungl. Konsthögskolan slår upp dörrarna för sitt projektrum, IASPIS kör för högtryck och i akademiens utställningssalar. En av de piggare aktörerna är galleristen Gunnar Olsson, som redan för några år sedan inledde expansionen i Akademihuset. Förutom att ha en egen lokal i bottenvåningen arrangerar han numera även separatutställningar med galleriets konstnärer i andra av byggnadens utställningssalar. Det är en praktik man kan ha sina synpunkter på. Gunnar Olsson är utan tvekan en seriöst arbetande och erfaren gallerist med bra konstnärer i stallet, men vore det inte bättre – för mångfaldens skull – om fler aktörer fick chansen att dansa på denna Stockholms bäst belägna utställningsscen? Nog om det, Olssons utställning med Måna Grivner har ändå poänger som kan motivera framträdandet. Grivner arbetar med en totalgenomförd streckteckningsestetik, som alls inte håller sig innanför papperets gränser. Ofta blir resultatet ett slags Giacomettiinspirerade verk: långsträckta, taniga figurer som ständigt tycks på väg någonstans. Men till skillnad från den store föregångaren tyngs inte Grivner av det stora allvarets tyngd. Ofta bär figurerna färggranna skor, som har ett eget liv och bokstavligt talat styr bärarens steg i flera riktingar samtidigt. Modernistisk klassicism möter en avspänd vardagsattityd med uppfinningsrikedom, men utan anspråk på att envisas med att förmedla de djupsinnigaste av existentiella insikter. (Adress: Fredsgatan 12)

Du har säkert hört anekdoten om Barnett Newman, där konstnären efter många timmars envetet och meditativt stirrande på den tomma duken plötsligt reser sig, går fram till staffliet och drar en vågrät linje utmed bildytan? För att sedan avsluta dagens arbete. Sann eller ej, en sak kan man i alla fall lära sig av den historien: betydelsen av det tecknade strecket i konsten. Jan Groth har under hela sin karriär arbetat med den linjens relation till den bakomliggande ytan, ett förhållande som under senare år även kommit att inbegripa det skulpterade streckets förhållande till dem omgivande rummet. I Galleri Riis nya, monumentala salar är risken överhängande att Groths subtila teckningskonst går förlorad i tomrummet, men att hantera stora utställningssalar är inget nytt för honom. År 2002 fyllde han större delen av Museet for samtidskunst med sina extremt reducerade verk, utan att någon kunde uppleva utställningen som gles. Även denna gång följer Groth den väg han sedan länge är hemmastadd med, och där knappt märkbara förskjutningar utgör det enda dramatiska innehållet. Han rör sig i ett område av konsten och perceptionen som av det extremt uttunnade skapar en tydligt förnimmelse av fysikalitet, vilken är särskilt märkbar i det enda textila verk som inkluderats i utställningen. Att det är det sista textila verket Groth har för avsikt att producera är på sätt och vis symtomatiskt. Vägen smalnar av, men blir knivskarp. (Adress: Filipstadveien 5)

Juan Pedro Fabra Guemberena’s images flash from dual projectors. The intimate setting of the works compels one to stay awhile, huddled among strangers, in the dim light of the niche that is Ersta Konsthall. Guemberena’s images are provocative in that they evoke an emptiness which we all have experienced to some degree. Fragments from nature shot with flash photography reveal branches and scattered leaves. These fractured images of nature elicit a feeling of movement through a darkened landscape. The forest floor seems replete with unknown dangers. Guemberena contrasts these vacant fragments of nature with idyllic scenes strewn with Zornesque light against granite rock surfaces. Here the romanticism of the painted landscape contrasts with terrain navigated by armed men. Images of soldiers appear blurred as they trample through the forest floor. Land is conquered or defended, a national identity maintained or deconstructed. Juxtaposed with these landscapes are images of urban decay. Graffiti laden structures and burnt out buildings are portrayed in the evening twilight. Are these structures the remnants of civilization or are they an omen of what is to come? Guemberena touches a nerve with his imagery. He summons the instinct for survival and self-preservation that is buried deep within our consciousness, an instinct which most of us might only experience briefly while reading the headlines of the daily newspaper. Guemberena’s images imprint themselves in my mind, as they flash before me to the comforting click and hum of the projector. Guemberena’s photographs succeed in leaving me somber and melancholy to the strangeness, the beauty, and the decay that they memorialize. (Address: Erstagatan 21, inside El Mundo)

Ingen tolkning är mer rätt än en annan. Konst är ett öppet fält där det står var och en fritt att läsa in vad han eller hon vill i ett verk. En sådan icke-deterministisk syn på bildtolkning är det väl få som inte skriver under på idag. Samtidigt kan associationerna ibland vara helt uppåt väggarna. Därför känns det bra att med bestämd men varsam hand ledas in i ett konstnärskap där den personliga fantasin spelar en avgörande roll för upplevelsen. I Rolf Hansons målningar från de senaste tio åren belyses ofta ett och samma motiv ur flera olika synvinklar. Konsthistorisk förankring saknas inte. (Läs mer i Konstens recension av Hansons utställning på Galleri Andreas Brändström 1998.) Trappan i serien ”Runtom trappa” (1997-2005) är densamma som Carl Fredrik Hill avbildade i Montigny-sur-Loing 1876. Och sviten ”Descendant/Remontant” (1999) leder tanken till Marcel Duchamps ”Nu descendant un escalier” (1912). Andra – enbart manliga – referenser som Magnus Jensner nämner i den överskådliga utställningskatalogen är Cézanne, Bacon och Monet. Hanson har dock en egen personlig stil. I en väl genomtänkt hängning uppdagas sakta men säkert nya saker inför ens ögon. Åskådaren får möjlighet att på egen hand träna sitt seende i en pedagogisk miljö utan förnumstiga pekpinnar. Den som får mersmak av måleri – vilket är mer än sannolikt – kan åka till Kristianstad Konsthall där Modernas vandringsutställning av Hansons lärare Dick Bengtsson pågår till den 8 oktober. (Adress: Kungsgatan 11)

”Osynlig labyrint” heter konstverket som tidigare ställts ut på Centre George Pompidou i Paris. Jeppe Hein heter konstnären som före sin kometkarriär var assistent hos supernovan Olafur Eliason. Det senare märks inte minst av att x-rummet till synes är helt tomt. För att den digitala ljudinstallationen ska aktiveras krävs att någon stiger in i den vita kuben med ett headset satt som ett diadem på huvudet. Sedan är det bara att försöka orientera sig med hjälp av de vibrerande läten det ger ifrån sig var gång man går in i någon av de virtuella väggarna. Labyrinten är ett arketypiskt ledmotiv som går att finna över hela världen. Mest kända är den medeltida labyrinten i Chartres och den grekiska labyrinten på Kreta med dess myt om Minotauros. Men referenserna i Heins virtuella installation kommer lika gärna från nutida populärkultur. Varje veckodag (förutom måndag) har en ny digital labyrint på menyn, med exempelvis Pacman eller Stanley Kubricks ”The Shining” som förlagor. Innan besökaren stiger in i rummet uppmanas han eller hon att memorera dagens labyrint. Själv råkar jag av någon anledning göra precis tvärtom och får först i efterhand reda på att jag varit inne i en fransk trädgård. Bortsett från att där inte fanns några poänggivande grunkor att äta upp kändes det ungefär som att vara huvudfiguren i det gamla dataspelet Digger. Den osynliga labyrinten kan även ses som en metafor för livet självt. Ont om nya öppningar och gott om inarbetade spår. Läs också intervjun med Jeppe Hein på Konstens danska kollegers sajt Kopenhagen.dk. (Adress: Sølvgade 48-50)

Emil Holmer gick ut Konsthögskolan i Umeå 2002. En stor del av hans konstnärskap har centrerats kring ganska expansiva installationer av objekt, som allesamman har syftet att vända ut-och-in på våra seendekonventioner. Exempelvis har han ställt ut personbilar som han låtit kapa på längden, tagit bort mittsektionen och svetsat samman igen till extremt smala utgåvor av originalet. Utställningen på ID:I Galleri består emellertid av teckningar och målningar, över vilka en ande från 70-talet svävar. Holmers stundtals groteska och explicita bilder påminner om en modern svensk teckningstradition med rötter i gruppen kring tidskriften Puss med konstnärer som Lars Hillersberg, Lena Svedberg, Ulf Rahmberg och andra som banérförare. Hos Holmer är emellertid den politiska accenten inte så tydligt uttalad, åtminstone med ett höger-vänstermått mätt. Men det handlar lika full om att förmedla en världsbild där två krafter står mot varandra i en kampen för överlevnad. Kroppsvätskor och maskinolja blandas med varandra, och själva de märkliga apparaterna tycks användas både för att producera och för att förgöra. Som i Piranesis bilder smälter levande varelsers kroppar samman med arkitekturen och miljön som omger dem, och hela bildvälden förvandlas till en totalt integrerad helhet som inte känner någon uppdelning utifrån exempelvis moraliska kategorier. Kampen för existensen i sig är den enda konstant som äger giltighet. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Sin vana trogen ställer Studio44 ut verk av magisterstudenterna från Högskolan för fotografi i Göteborg, parallellt med smakprov av Konsthögskolan Valands magistrar (Valandelevernas utställning i Göteborg recenseras av Mia Zeeck på en annan plats på Konsten). I år har den vardagsnära, dokumentära ton som man oftare hittar hos fotografiet än i den samtida konsten blivit en gemensam nämnare som förenar de bägge skolornas elever. Det är inga stora åthävor det handlar om, utan det lågmälda berättandet av ofta djupt personliga livsöden som involverar upphovsmannen själv som en aktiv part. Inte sällan är temat ett återupptäckande av fundamentet för den egna identiteten, som exempelvis i Trinidad Carillos fall. På plats i barndomens Peru söker sig Carillo fram utmed stigar som tillhälften är resultatet av minnesbilder, till hälften produkter av fantasin. Armod och poesi blandas med varandra till en sällsam men verkningsfull brygd. Något liknande gör Petter Engman (bilden), som likt en sentida Sune Jonsson skildrar sin norrbottniska hembygd, ett landskap som befinner sig på gränsen till att försvinna i historiens glömska. Engmans förunderliga bilder håller det kvar i vårt medvetande ännu en tid. Ett annat exempel, men betydligt mer olycksbådande, är Ann Eringstams videoverk, där kameran rör sig genom en granskog i vilken det här och där dyker upp ungdomar sysselsatta med vad som antingen är lek eller våldsamt allvar. Vi förblir ovetande om var gränsen går mellan fiktion och verklighet, kanske med en gnagande misstanke om att det i själva verket är fiktionen som utgör verkligheten. (Adress: Tjärhovsgatan 44)

En sommar utan ett besök i Wanås är inte riktigt fulländad. Idén att placera konstverk i parken så att flanören inte vet vad som dyker upp bakom nästa träd känns fortfarande smått genial. Årets utställning ”Insight out” med enkom amerikanska konstnärer består av åtta platsspecifika verk utvalda av curator Linda Rydberg. Det kanske mest tilltalande av dessa är ”Solarium” av Andrea Ray där människa och natur smälter samman på ett sätt som ger en närmast terapeutisk verkan. Med endast trädens lövkronor som tak har sex vilstolar byggts upp av vedträ. Prototypen är Le Corbusiers möbeldesign från 1929. Den som lägger sig på divanen får lyssna på en berättelse om en persons rekonvalescens på ett sanatorium. Sagan är skriven av Ray själv men innehåller även utdrag från böcker om exempelvis solens helande kraft. Under tiden som den läses upp kanske blicken fastnar på något av Peter Coffins jeansklädda träd, ”Tree Pants”, som på ett roligt vis dyker upp lite här och var. I ”Singing Tree” som han gjort tillsammans med David Robert lyckas förmänskligandet av naturen något sämre. Ur megafonerna som placerats i en stor bok hörs just ingenting, förutom trädets eget naturliga susande språk. Genom gliporna mellan stenarna i den gärdsgårdsliknande mur som skiljer parken och Wanås kostall åt sipprar däremot en svag melodi från ett medeltida körverk ut. Jane Philbricks audiovisuella bidrag har vissa släktdrag med Janet Cardiffs ”The Forty Part Motet” uppe på Loftet. Denna installation där varje högtalare representerar en röst och ”körmedlemmarna” i grupper av fem i en åttakantig formation omgärdar publiken, baseras också på ett körverk. Den ingår inte i ”Insight Out”. Tillsammans med nya och äldre skulpturer i parken bjuder den ändå på en upplevelse som får besöket på Wanås att lyfta till något mer än bara en trevlig söndagsutflykt. (Bilden: Melissa Martin; adress: Knislinge, mellan Hässleholm och Kristianstad)

Stockholm och andra större städer är numera tämligen rikt begåvade med allehanda alternativa utställningsrum där unga konstnärer, som relativt nyligen lämnat landets konsthögskolor, kan visa upp sina verk. Men rör vi oss utanför storstadsregionerna är bilden annorlunda, inte minst beroende på att den publika situationen på de mindre orterna ser helt annorlunda ut. Men vad säger egentligen att inte de konstintresserade i mindre städer skulle få ta del av unga samtidskonstens mest intressanta konstnärskap via egna off-beat-gallerier? Nystartade Galleri Massma I Ronneby drivs av två f.d. elever från Konsthögskolan i Malmö och Konstfack i Stockholm, Oskar Olsson och Sebastian Franzén. Sedan våren 2006 arbetar de med att förändra föreningen Bergslagens hantverks konstnärliga inriktning och utställningverksamhet. Profilen är ganska djärv: Galleri Massma koncentrerar sig på svenska och utländska konstnärer som befinner sig i början av karriären. Fram till i början av augusti visas Lisa Jeannins videoinstallation "Korsning", som stockholmspubliken tidigare kunnat ta del av på Modernautställningen. Som de flesta av Jeannins verk är det inte säkert att man riktigt vet vad man ser. Betraktaren tycker sig inslängd i mitten av en handling - i detta fall två parellella handlingar - vars sammanhang är höljt i dunkel. Men det är också meningen. Jeannins filmer befinner sig betydligt närmare skulptur- och performancekonsten än det traditionellt berättande filmmediet. Det är med andra ord bara att luta sig tillbaka och njuta av resan i hennes sällskap. (Adress: Massmanska kvarnen, Möllebacksgatan 1)

En attraktiv ung man, ledigt klädd i vitt linne och jeans, vandrar igenom ett gyllengult sädesfält mot en avlägset belägen kraftstation. En långtradare dundrar förbi på den intilliggande vägen, i riktning mot kraftstationen. Ynglingen hukar i säden för att undgå upptäckt. Långtradaren stannar vid kraftstationen och en råbarkad chaufför kliver ur förarhytten, följd på avstånd av ynglingen. Lastutrymmet har nu förvandlats till en pampig teater. Ridån går upp och chaffisen står nu i strålkastarljuset iförd en blond peruk och en tunn vit scarf. Så brister han ut i Olivia Newton-Johns ”Please Don´t Keep Me Waiting”, med sin basstämma. Ynglingen smyger sig ner på en av sittplatserna för att kunna ta del av förställningen. Musiken förrinner, sången falnar och chaffisen vacklar till och faller ner på knä. Ridå. Ynglingen i publiken reser sig upp och börjar applådera men inga extranummer ges. Allting är ohjälpligt slut. Alla frågor förblir obesvarade. Det teatrala, sentimentala och melankoliska genomsyrar inte bara ”Bliss and Heaven” (2004), utan alla de filmer som ingår i det unga danska stjärnskottet Jesper Justs utställning på Moderna Museet. ”Bliss and Heaven”, ”The Lonely Villa” (2004) och ”Someting to Love” (2005) har alla hämtat sin dramaturgi och sitt bildspråk från klassisk Hollywoodfilm – som vore de brottstycken från någon okänt mästerverk av Alfred Hitchcock eller David Lynch. Men Justs filmer är inte beroende av några referenser – de är sig själva nog. Justs uppenbara fallenhet för filmmediet och gripande historier, om främst män från olika generationer med oklara relationer till varandra, gör honom till en både udda och angelägen konstnär. Förmodligen är jag romantiskt lagd men jag har svårt att värja mig för Jesper Justs estetiskt utsökta och emotionellt laddade videokonst. (Adress: Skeppsholmen)

Ersta Konsthall är det senaste – och minsta – tillskottet bland Stockholms alternativa utställningsplatser. Konsthallen bebor det inre rummet på baren El Mundo på Södermalm, ett upplägg som inte känns så dumt. Barmiljön drar ny pubilk, och konstverk är alltid intressanta conversation pieces när man sagt allt som finns att säga om sitt jobb och sitt civilstånd. Ersta Konsthall drivs av Linus Elmes, en av personerna bakom konstnärsdrivna galleriet ak28, som 2005 tilldelades tidningen Nöjesguidens Stockholmspris. Emma Kilh gick ut Kungl. Konsthögskolan i våras, och visar en del av sitt projekt "Books of Mortality". Som titeln antyder består verket av fotografier av böcker med den gemensamma nämnaren att huvudpersonen dör i en av sin tids mest fruktade sjukdomar. Emma Kihl har gått systematiskt tillväga, och tagit hjälp av professionella bibliotekarier för att lokalisera rätt böcker. De är fotograferade med ryggarna mot betraktaren, sorgfälligt ordnade i enlighet med biblioteksvärldens klassifikationssystem. Efter en stund ensam med bilderna i konsthallens lilla utställningsrum infinner sig en krypande känsla av instängdhet, alstrad av det mörka sug som uppstår ur tomheten mellan böckernas hemska tema och det lätt maniska kravet på ordning och reda. Du kan läsa mer om Ersta Konsthalls verksamhet på deras hemsida www.erstakonsthall.se. (Adress: Erstagatan 21)

Anna Kristensens måleri är inte av det dramatiska och utlevande slaget. Hon arbetar med en bildvärld som till största delen är hämtad från människors mycket vardagsnära verklighet, men hon kryddar anrättningen med detaljer som både känns igen från konsthistoriska förlagor och från det traditionella stillebenmåleriet. Att en laptop och en kinesisk lykta kan stämma möte i hennes spartanskt arrangerade bildrum är därför inte mer underligt än Comte De Lautréamonts beskrivning av det sköna i det tillfälliga mötet mellan en symaskin och en cykelpump på ett obduktionsbord. I Kristensens värld är individen uppkopplad via mobiltelefoner, laptops och MP3-spelare. I den situationen råder en närmast total slutenhet i det egna jaget, och relationen mellan figurerna i bilderna etableras snarare via betraktaren än direkt mellan dem. Vardagligheten har dock sina begränsningar, och plötsligt sluttar den ut mot det betydligt mörkare okända som ryms i bottensatsen av förhållandet som människor utvecklar mellan varandra. I en laddad svit målningar ser vi en man och en kvinna kring en s.k. byggfutt, där en smått obehaglig förnimmelse av hot vilar olycksbådande över scenen. En annan bild visar en väg genom det klassiska, nordiska snölandskapet med dess blåaktiga skuggor. Vid ena vägkanten ligger ett upp-och-nedvänt hus. Den symbolen passar bra som en beskrivning på hela Anna Kristensens konstnärskap: när man som bäst promenerar fram genom välkända omgivningar står man helt oväntat på öronen. (Adress: Karlaplan 9A)

Los Angeles konstscen har en legendarisk roll i amerikansk modern konsthistoria. Från 1960-talet och framåt blev staden hemvist för en rad sedermera betydande konstnärer, som Charles Ray, Chris Burden, John Baldessari, Paul McCarthy, Mike Kelley och Bruce Nauman. 1997 gjorde Lars Nittve en utställning på Louisiana med L.A.-konstnärerna, men sedan dess har det inte tagits något samlat grepp på den vitala och spretiga konstproduktionen från den amerikanska sydvästkusten. Curator Liv Stolz har för Milliken Gallerys räkning satt samman en galleriutställning med konstnärer som alla har sina karriärer förlagda från och med slutet av 90-talet, det vill säga efter den period Louisianas utställning omspände. Liv Stolz har valt att kategorisera den 15 konstnärernas verk under tre huvudrubriker, ”Lost and Found”, ”The Fantastic” och ”Reconsidering History”. Men att kategorisera verk gjorda av konstnärer med L.A.-traditionen som ett ömsom tungt, ömsom stimulerande bagage låter sig inte göras med lätthet. Det hör till sakens natur att de deltagande konstnärernas bidrag gör sitt bästa för att spränga gränser och i tysthet protestera mot alla ansatser till välmenande strukturering. En hel del av de utställda verken tar sig stora friheter både med den gamla beprövade trash-art-estetiken och med den modernistiska traditionen. Aaron Currys plywoodskulptur ”One” korsar exempelvis ett formspråk à la Henry Moore med amerikansk popkonst, och Sterling Ruby visar ett keramiskt objekt som sänder kalla kårar utmed ryggraden på alla bevarare av den seriösa konsthantverkstraditionen. Somliga tycker sig säkert känna igen strategier som man brukar möta på konsthögskolornas avgångsutställningar, men här skräpigheten inte resultatet av glatt experimenterande, utan en kalkylerad metod. Mellan exempelvis Henry Taylors målningar och Gustavo Herreras collageaktiga arbeten på papper finns en tyst överenskommelse om konstverket som en mötesplats för ofta motsägelsefulla strömningar i en stad som många anser saknar historia, men som likväl är sprängfylld med arvet från diverse konstnärliga traditioner. (Adress: Luntmakargatan 78)

Missa inte de oemotståndliga skulpturerna i ”Corpus – porträtt av kroppar”. Precis som i Rolf Hansons målningar i den rymligare konsthallen en trappa upp är besökarens aktiva förhållningssätt till konstverken här en viktig del. Lone Larsen arbetar med samspelet mellan kropp och rum. Den kroppsliga gestaltningen styr i hög grad människans uppfattning av rummet. Betraktarens internalisering av objektet är en process som i ”Corpus” ger upphov till en omedelbar kommunikation. I hårda material som gips, brons och plast lyckas Larsen med ett exceptionellt mjukt och behagligt formspråk skapa en ordlös förbindelse som känns i hela kroppen. Gränserna mellan det föreställande och det icke-förställande är flytande. En formlös grunka i rödlackerad plast blir i min fantasi en sälunge som tittar upp mot mig som ett barn vars önskningar jag har svårt motstå. En osymmetrisk figur som liknar en klumpig fågelunge vill jag genast ta upp i famnen. Nu tror du kanske att Larsens skulpturer enbart är näpet harmlösa. Men hon har även gjort en olydigt utsträckt tunga i kromad brons och i ett fall är skylten med orden ”Rör inte konstverket” befogat. Jag tänker då på en gestalt i marmor som tycks stå böjd över en pall med ändalykten ogenerat vänd mot entrén. Ibland är det bra att publiken inte uppmanas att interagera alltför mycket med konstverken. Se men inte röra. (Adress: Kungsgatan 11)

BAC i Visby inleder året med ”All Under” en video- och ljudinstallation av konstnären Gunilla Leander och ljudkonstnären Edvard Graham Lewis. Det är en märklig installation där betraktarna blir mörka skuggfigurer och en självklar del i samspelet med de tre stora videoprojektioner som visar undervattensscener av bleka nakna kroppar. Samtliga kroppar tycks röra sig bort ifrån varandra. Vi som åskådare backar, går åt sidan eller tar några steg framåt eftersom vi ständigt skymmer varandra. I denna oavbrutna rörelse följer och förändras ett ljud och det jag hör uppfattar ingen annan eftersom det bara är på den plats där jag står i rummet som just detta ljud hörs. Man är alltså väldigt ensam om sin upplevelse. De nakna kropparna i själva videoprojektionen rör sig tillsynes planlöst i en oändlig rymd. Deras drivkraft verkar vara en självbevarelsedrift eller instinkt där alla möten med andra kroppar uppfattas som ett hinder eller ett hot mot den egna kroppen. Denna ständiga rörelse tycks ändå röra sig mot ett gemensamt oformulerat mål och ger en märklig vi-känsla. Publikens mörka, stela och skugglika kroppar mot de svävande rörliga ljusa kropparna i installationen bildar ett poetiskt mönster. Skillnaden mellan dött och levande suddas helt ut och mina tankar vandrar till en gemensam flerdimensionell värld. Är det för att det är så svårt att svara på frågor som varför och hur vi och världen har skapats som denna universella gemenskap känns så tydlig? Det är nämligen väldigt lätt att hamna i dessa frågeställningar när man står mitt i ”All Under” som är ett mycket vackert verk. Gunilla Leander arbetar både i Sverige och internationellt. De senaste åren har hon arbetat tillsammans med Edvard Graham Lewis. ”All Under” visades på Färgfabriken i Stockholm under våren 2005. (Adress: Björkanderska magasinet, Visby)

Mia Sundberg Galleri har mer eller mindre specialiserat sig på en slags visuell eller plastisk konceptualism, där det intellektuella innehållet i verken realiserar via en sinnrik yttre form. Det är en ambition som sällan leder till braskande rubriker, men som känns nödvändig på en konstscen där det lågmälda alltid sitter trångt. Silva Malmsten är en konstnär som utan svårighet låter sig inordnas i denna kategori. Hennes nya utställning är sparsmakad, med ett fåtal verk som vart och ett centreras kring en okomplicerad men utvecklingsbar tematik. Två av verken består helt enkelt av stora fotografier av äldre, välkända svenska målningar som konstnären tagit med hjälp av fjärrutlösare. Hon poserar själv i bilderna med ryggen mot kameran och fjärrutlösaren i handen, ungefär som om hon via handtagets kabel skulle kunna styra vad som sker i bilderna. På golvet i utställningslokalen vilar ett par pistollika objekt, försedda med konstgjord mossa. Är det så fjärrutlösaren egentligen ser ut, och skall man då tolka den som ett allsmäktigt vapen i konstnärens hand? Förmodligen är det att dra tolkningen väl långt. Silva Malmsten är en konstnär som undviker att leverera ett färdigt svar på de frågor hon ställer, och väljer tvärtom en väg där mångtydigheterna i vår bildupplevelse förblir intakt. Ingen av oss vet egentligen helt och hållet vad som händer bakom vår rygg när vi pressar fjärrutlösarens knapp, varken i livet eller framför kameran. (Adress: Skeppargatan 39)

Tony Matelli ställde första gången ut separat på Andréhn-Schiptjenko 1999, och kunde då lätt uppfattas som en streetsmart kollega till Jeff Koons, Charles Ray och börderna Chapman. Inget kunde vara mer fel, vilket Matelli visade redan med nästa utställning på galleriet 2003. Då hade den smarta, lätt ironiska distansen till samtidskulturen mörknat betydligt och närmat sig en svartsyn som bemäktigat sig konstnären med sin fulla kraft. Nu, tre år senare, tycks det som om har hittat sin nisch i denna sinnesstämning. Hans nya utställning fullföljer nämligen den speciella form av lätt absurda, varggrinande samhällskritik han gjort till sitt speciella varumärke. I centrum står en installation med tre av de chimpansfigurer Matelli har en särskild förkärlek för. Denna gång har två mindre apor lyckats välta en större artfrände på rygg, och hugger in på honom (eller henne) med en entusiasm som bara de förtryckta kan känna när förtryckaren störtats i stoftet. Men även andra av Matellis fö