I Gå och se-arkivet samlas från och med 2001-03-03 de "utgångna" texter som publicerats i notisspalten Gå och se!, förutom bilderna som ursprungligen åtföljde texterna. Notiserna ordnas i bokstavsordning efter konstnär eller utställningstitel. Navigera i arkivet genom att klicka på de länkade rubrikbokstäverna ovan!

Nuförtiden duggar det så tätt mellan öppningarna av nya gallerier i Stockholm att det börjar bli svårt att hänga med. Crystal Palace har hittat en egen plätt i konstlandskapet genom att specialisera sig på att visa konsthantverk och design i ett konstsammanhang. Bakom galleriet står Katarina Sjögren och Ju-Hi Wennergren Nordling, bägge med ett förflutet på Tensta konsthall. Zandra Ahl och Catti Brandelius är en ovanligt lyckad kombination av konstnärer med förmåga att utmana den rådande smaken och överträda gränser. Ahl visar en serie vaser, som skapats med Kajsa Wargs princip ”man tager vad man haver” som utgångspunkt. Olika slags fulheter stämmer möte med varandra för att tillsammans förpuppas och – simsalabim – brista ut i ett annan slags skönhet. Catti Brandelius, kanske mer känd som Miss Universum och Profesora, ger sig denna gång på upptäcktsresa i stadsmiljön iförd en drottninglik 1700-talsklänning. Frågan hon ställer är om hon är drottning eller ett psyko, de klassiska rollerna en kvinna förr iklädde sig för att bli uppmärksammad? Svaret blir vi själv skyldiga. Brandelius verkar dock inte vantrivas i sin roll, utan basunerar ut sin kaxiga uppmaning till hennes medsystrar att inte låta sig definieras av utomstående utan skapa sin egen identitet. Och låten ”Drottning eller Psyko/Queen or Mental” har alla chanser att kunna bli en dansgolvsplåga under den närmaste framtiden. Dra upp basen och på med krinolinen! (Adress: Karlbergsvägen 44)

Så kallade gränsöverskridande konstnärliga samarbeten har nästan alltid tendensen att bli krystade; en samling kreativa personer som med skohorn skall trycka ned sina uttryck i samma trånga konceptuella sko. De frågor man ställer sig inför resultatet blir ofta desamma man ställer sig inför åsynen av Real Madrids fotbollslag: hur kan så många begåvade aktörer åstadkomma en så medioker soppa? ALGOL är ett försök att gå en annan väg. Projektet är initierat av konstnären Katarina Eismann, som samarbetet med en grupp musiker, forskare, tonsättare och en curator (Sten Sandell, Annesofie Becker, Anna Lindal, Kaija Saariaho, Rolf Lindgren och Anders Blomqvist). Projektets titel syftar på stjärntecknet Algol-beta Persei i stjärnbilden Perseus, ett astronomiskt fenomen som ofta fått symbolisera det lättflyktiga och svårfångade. Och det är utställningen också. Här skall man inte leta efter några kodnycklar med vars hjälp man kan avlocka verket ett övergripande budskap. Principen har i stället varit jazzimprovisationens, deltagarna har utvecklat sin respektive uttrycksformer i full frihet och skapat återkommande mötesplatser där deras insatser skapat kreativ friktion sinsemellan. Det är en sympatisk utgångspunkt, även om den mer härdade delen av publiken förmodligen kommer att fundera sig blåa på jakt efter den quinta essentia som förklarar hela utställningens innebörd. Andra nöjer sig utmärkt väl med den hisnade audiovisuella resa som Katarina Eismann och kolleger bjuder besökaren på. (Adress: Smålandsgatan 7)

Tittar man tillbaka i konsthistorien så har barnet varit i stort sett osynligt, ja nästan helt frånvarande till och med. Eftersom kyrkan var den stora beställaren av konst under många hundra år var det länge bara Jesusbarnet i jungfru Marias famn som avbildades. När kyrkan förlorade inflytande och porträttmåleriet blev populärt började de välbärgade familjernas barn att synas. Det handlade då om uppklädda stramt tyglade och stela barn som ställdes upp för avmålning. Först under 1800-talets slut börjar vi se en livligare bild av barnet, då som en del av den lyckliga borgarfamiljen. Men det ska ännu ta lång tid tills arbetarbarnet och de ungas vardag blir synligt i konstsammanhang. Detta kan naturligtvis kopplas samman med synen på barnet i stort i vårt samhälle, som ju varit en plats för de vuxna. Hur skildras då barnet i samtidskonsten? Ja, inte är det på ett ensidigt homogent sätt, variationen av barnets avtryck tycks snarare oändligt idag. Men det hårt tyglade och den stela gestaltningen av barnet, liksom de glada lyckliga kärnfamiljsskildringarna med sin ljusa framtoning, lyser med sin frånvaro. I stället ser vi barnet i vardagen, barnens lek, deras nakenhet eller så skildras barnet ur moderns perspektiv. Det första man möts av i entrén till Haninge konsthall är Hanna Belings dominanta, lite skrämmande manshöga skulptur av det lilla barnet. Och barnet tar plats, den överdimensionerande barnkroppen är inte söt och gullig utan snarare lite grotesk i sin utlämnande nakenhet. I Catti Brandelius video, ”Till Paris”, ser vi hennes son som fritt får hoppa, leka och stoja och bara vara barn fullt ut. Till de mer lågmälda verken hör Ingela Hamrins målningar från 70-talets barndom och Marie Capalids bilder av tvillingflickorna inspirerade av bl.a. Sigrid Hjertén och Lena Cronqvist. Även Maria Miesenbergers foton där barnen är upplysta och i fokus mot den mörka bakgrunden andas stiltje. Det går dessutom att se hur Lena Cronqvist, Bianca Maria Barmen, Klara Kristalova, Julia Peirone, Sirgitta Reinkainen och Liisa Trevid har valt barnet som motiv. Vill man passa på och se mer konst på temat barn så pågår samtidigt ett samarbete med Tyresö konsthall, som också visar hur konstnärerna använder sig av barnet som motiv. (Adress: Haninge kulturhus samt Tyresö centrum, biblioteket)

Modellbyggande har en aura av allsmäktighet över sig. Som modellbyggare kan man spela Gud, och skapa en verklighet helt efter eget tycke och smak. Men den fysiska modellverkligheten fungerar också som projiceringsyta för de historier vi väljer att förlägga till modellvärlden. Amy Bennett har under en längre tid sysselsatt sig med att bygga en modell av ett ordinärt amerikanskt småstadssamhälle. Under resans gång kom emellertid tankarna på de fiktiva invånarnas liv att bli verkligare än själva modellbyggandet, och denna process har nu resulterat i en serie målningar med modellmänniskornas liv och öden i fokus. Greppet är inte helt nytt – ett exempel är norrmannen Nils Olav Bøe, som under lång tid arbetat med att fotografera vardagsdramerna i en modellmiljö – och i Bennetts inriktning på den tvetydiga höjdpunkten i ett händelseförlopp känner man igen Jeff Walls arrangerade scener. Men allra mest går nog tankarna till bröderna Coens moderna filmklassiker ”Fargo”, där ett snötäckt Minnesota visar sig bära på en kladdig spindelväv av intriger, skuld och ond bråd död. Bennett förmår i sina målningar förmedla samma känsla av att någonting inte står rätt till, och att fasaderna bokstavligt talat är på väg att rämna. Samtidigt sår hon ett tankefrö: är fiktionen i själva verket den mest förhöjda formen av verklighet? (Adress: Fredsgatan 12)

Line Bergseth har under lång tid ägnat sig åt det kanske mest belastade motivet i hela konsthistorien: blommor. Har det funnits något motiv som tabubelagts med särskild effektivitet i den moderna konsten, så har det varit just blommor. I stort sett dog blomsterkonsten ut med impressionisterna, men på senare år har det fått en pånyttfödelse. 1996 vandrade utställningen ”Sub Rosa” mellan Danmark, Sverige och Finland med deltagande av ett stort antal samtida konstnärer som arbetade med blommor. Line Bergseth var en av dem, och har fortsatt på den banan. Just nu är hon exempelvis aktuell med en blom- och ljusinstallation i Nationalmuseums utställning ”Blomsterspråk”. På Konstnärshuset visar hon emellertid måleri med ett annat fokus. Här är det inte de botaniska individernas yttre som intresserar henne, utan deras osynliga inre. Bergseths målningar, benämnda ”Fraktaler”, tycks avbilda en cellstruktur som byggts upp av myriader av små penseldrag. I naturen finns fraktalmönster (ett mönster som upprepar sig självt i allt mindre skala) hos exempelvis snöflingor, träd och ormbunkar. Men hos Bergseth är fraktalerna också tillämpliga på måleriet som konstart. Utställningen omfattar såväl mörka, djupa bilder i 80-talsanda och lätta, platta pastellsaker som påminner om 70-talets mönstervärldar. Strukturen är dock densamma, och Line Bergseth kan således sägas vara den första som åstadkommit en konsthistorisk fraktal som omspänner dryga 30 års måleritradition. Inte illa. (Adress: Smålandsgatan 7)

Ibland behöver konstens arbetsmaterial inte vara så omfattande. Emelie Björk har tagit sig an en gammal kristallkrona, en släktklenod som hon under en tid umgåtts med i ateljén. Resultatet av detta möte har blivit en svit målningar på aluminiumplåt. Björk närmar sig sitt motiv med en förundran och respekt som den man kan känna inför en annan människa. Hon låter blicken glida över kristallkronans konturer, följa glasets och metallens former på nära men behörigt avstånd. Ibland kan man få för sig att hon gått tillväga ungefär som fotokonstens pionjärer, som i ändlösa rader av bilder vände och vred på den nyupptäckta verklighet som uppstod inför deras ögon ur mötet mellan kemikalier och plåtar. Och visst finns det något kemiskt i Emelie Björks måleri. Det är nästan som om hennes motiv bara snuddat vid underlaget och efterlämnat en ofta knappt synlig kontaktkopia. Det är svårt att avgöra om det hon avbildar är på väg in eller ut ur bildrummet. Storheter som riktning och rörelse äger inte längre relevans, allt är fångat i ett sammanhållet, fruset ögonblick. I detta förhållningssätt ryms också något meditativt. Emelie Björk drar ned på tempot och får – precis som de gamla fotopionjärerna – en ny verklighet att framträda, en verklighet som vi inte kan stressa oss fram till kunskap om. (Adress: Fredsgatan 12)

Att skrida in genom entrén som avskärmas av ett draperi bestående av ett genomskinligt plastskynke skuret i långsmala remsor är ungefär som att hamna mitt i en oas. Prunkande avocadoplantor växer liksom en skog i miniatyr upp ur några lerkrukor. Oasen som kanske snarare bör liknas vid ett växthus eller en artificiellt strukturerad trädgård med gångar och rabatter rymmer en flock livs levande sparvar som flyger från ö till ö. Först gömmer de sig bland avocadoträdens bladverk. Stunden därpå pickar de med näbbarna mot golvet där krossade hundkex utgör underlaget till en matta på vilken ett stort skelett från ett djur tronar upp sig. Vid närmare betraktelse syns det att ryggradens kotor består av kex formade som hundben. Efter denna uppenbarelse kanske blicken vandrar uppåt en av väggarna och fångar in en orangemålad fondvägg. Färgen faller i större och mindre flagor ned mot golvet. Men det är lukten som avslöjar verket. För ingredienserna i Michael Blazys målarfärg är inte olja och pigment. Hans abstrakta målning är gjord av morotssoppa struken direkt på väggen. Även andra verk är gjorda i matens tecken. Här och var hänger skulpturer av nudlar ner från taket. Tre återvinningskärl i grön plast fyllda av diskmedel bildar skummiga skulpturer i olika stadier. Men det verkliga rengöringsmedlet i Blazys oas är nog de små sparvarna som gissningsvis lever på annat från de andra verken än bara krossat hundbensgodis. Blazy arbetar med organiska material, utan att naturen som sådan står i fokus. I centrum för hans intresse står den kemiska processen, förruttnelse och förgängligheten. De som förväntar sig en konstnär som, liksom huvudpersonen i ”Welcome Mr Chance”, går och slänger ur sig trädgårdsmetaforer till höger och vänster lär bli besviken. (Adress: 13, Avenue du Président Wilson)

Veronica Brovall tillhör den kategori yngre konstnärer som förlagt sin karriär utomlands, närmare bestämt till Berlin. Nu gör hon et gästspel hos konstnärsdrivna ak28. Brovall arbetar i ett stort format, och har tidigare i god Robert Smithson-anda bland annat låtit träd och rotsystem ta gallerirummet i besittning. i flera av henens tidigare verk spelar också en personbil en viktig roll, när den sveps in och kopplas samman med diverse organiska strukturer. För ak28 har hon gjort verket ”Sucker”, en löst sammansatt mänsklig gestalt som bär drag av surrealisternas drömlika porträtt. Verkets titel är en ordlek, som både avser en helgjuten förlorare och en person som – bokstavligt talat – suger på något, i detta fall sin egen stortå. Som i flera av Brovalls tidigare verk spelar fjädrar och fläktar en viktig roll, och får den aningen hotfulla gestalten att kännas lätt som en svart ängel. Hela objektet bär tillfällighetens prägel, men när man tittar lite närmare inser man att det handlar om ännu en länk i ett omsorgsfullt utmejslat konstnärskap som svensk publik gärna kunde få möta lite oftare. (Adress: Krukmakargatan 28)

Det är klassikerhöst på två av Stockholms stora konstinstitutioner! Den konspiratoriskt lagde skulle kanske kunna tro att konstellationen Otto G Carlsund (bilden) och Olle Baertling är del i en strategi för att snabbt förbättra museernas vikande besökssiffror när det nya budgetåret nalkas. Men så paranoid behöver man inte vara. Carlsund och Baertling representerar två sidor av modernismen som kommit att kännas alltmer samtida. Deras internationella verksamhet, gedigna känsla för skeendena utanför den svenska ankdammen och öppenhet för att samarbeta med helt andra konstnärs- och yrkeskategorier med utgångspunkt i en expanderad konstnärsroll är fenomen som många kan känna igen i dagens konstvärld. Dock är det inte lika väl bevänt med den visionära framtidsoptimism som också var Carlsund och Baertlings kännetecken. I vår tid är svartsynen betydligt mer påtaglig, och måhända är det därför de bägge konstnärerna utgör en vitamininjektion så här på tröskeln till den mörka årstiden. I deras sällskap får vi för en stund drömma oss tillbaka till en tid när inget kändes omöjligt och när visionerna var levande, vibrerande förhoppningar. (Adress: Djurgårdsvägen 60 och Exercisplan, Skeppsholmen)

Hur morgondagens måleri kommer att se ut är en fråga som är lika spännande som hopplös att filosofera kring. Men hur måleriets slut kommer att se ut blir lättare att ha en uppfattning om, åtminstone efter att ha sett Nigel Cookes verk som nu visas inom ramen för projektet ”Den 1:a på Moderna”, en utställningsserie som lite i skymundan låter publiken stifta bekantskap med mindre kända konstnärskap eller med mindre kända sidor av kända konstnärskap. Cooke arbetar med en platthet som skulle ha gjort Clement Greenberg grön av avund. Här rör det sig verkligen inte om något illusionsmakeri eller om en objektifiering av den målade bilden. Allt inom ramen försiggår i samma plan, ett slags färgkontinuum som ömsom fungerar som grund, ömsom som rökridå ur vilken sällsamma figurer och former framträder. Cooke har en genuin kärlek till äldre måleri, men det är vetenskapsmannens kärlek (eller besatthet, om man så vill) han exponerar. Hans sinne för betydelsebärande detaljer har jämförts med de flamländska mästarna, och för att vara säker på att lyckas målar han med hjälp av kirurgiska förstoringsglasögon. Men detaljerna har omsorgsfullt pillar in i sina bilder – det kan röra sig om textsnuttar, figurer, cigarrettfimpar eller annats skräp – fungerar inte bara som emblem eller symboler. De är, med konstnärens egna ord, ”maskhål”, spår av liv och verksamhet som samtidigt är dolda förbindelsekanaler mellan två världar. Oavsett vilka världar det handlar om är Cookes bilder fyllda av tecken på en existens i stadd i sönderfall. Naturen har imploderat och kulturen lyser med sin frånvaro, annat än i form av vinddrivna fragment, alltsammans framställt i en förförisk färgskala som påminner om den sista hastigt uppflammande passionen innan tiden och åldrandet lägger sordin på tillvaron. Är det så här måleriets död ser ut? Ja, åtminstone dess egen dröm om befrielse från alla utifrån pålagda anspåk. Här tonar måleriet ut i en tomhet lika självklar som tystnaden. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

I god takt är området mellan S:t Eriksplan och Norra stationsgatan på väg att bli ett nytt konstcentrum. Bonniers Konsthall, Brändström & Stene, Natalia Goldin Gallery och redan finns Galleri Loyal i området. Fler följer, kan man på goda grunder anta. Galleri Loyal har alltsedan starten 2005 mutat in en egen nisch i konstlandskapet, där man blandat utställningar med evenemang och andra kulturaktiviteter. Man driver också ett bokförlag och en tidskrift. Profilen har varit svensk och internationell ung samtidskonst, och fokus har faktiskt legat på den senare kategorin. ”Five Painters” – Jules de Balincourt, Brendan Cass, Misaki Kawai, Wes Lang och Eddie Martinez – arbetar i en måleritradition där postmodernismens gjort tabula rasa, bara för att låta modernismen göra comeback i nya, ”samplade” former. Här minglar collage med oljemåleri i en sfär som låter de flesta av det senaste halvseklets konstriktningar komma till tals. Nyexpressionism à la 80-talet, popkonst och ”bad painting” finner sig tillrätta i samma lokal, med sitt generösa läge vid ett av stans mest hektiska gator. Med ens känns den tidigare blomsterhandeln som mittpunkten i en riktigt stor, europeisk huvudstad. (Adress: Torsgatan 59)

Bilder av våldsamma skeenden världen runt erbjuder en betydande del av det samtida fotografiets material. De klassiska krigsreportagen från andra världskriget och Vietnamkriget har kommit att bli synonyma med fotografiets dokumentära ambitioner och vilja att vara sant mot verkligheten. Men skenet bedrar. För inte så länge sedan framkom att en av nyhetsbyrån Reuters fotografer från Mellanöstern manipulerat foton från Beirut under israeliskt bombardemang. Björn Larsson har tagit fasta på detta, och producerat en serie krigsbilder, utan att ha besökt en enda krigsskådeplats. I stället har han sin vana trogen fotograferat dioramor han funnit på några militärhistoriska museer och presenterat dem tillsammans med teleobjektiv som mer påminner om vapen än om fredlig fotoutrustning. Jean-Baptiste Béranger återknyter till fotografikonstens barndom, och visar enkla, svartvita ögonblickbilder producerade med hjälp av en gammaldags magnesiumblixt. Men det är inte själva motivet, utan blixten i sig som är bildernas ämne. Larsson och Béranger dekonstruerar ett stycke fotohistoria, men gör det med finess och visuell elegans. (Adress: Norra Brobänken, Skeppsholmen)

Drottninggatan var förr i tiden en gata som bitvis kantades av fotografers ateljéer. Dit gick stockholmarna när man nått en punkt i livet som det fanns anledning att föreviga. På så sätt manifesterade man sin sociala position, och såg även till att man lämnade ett någorlunda tydligt avtryck i historien. Idag har begreppet identitet, och inte minst dess relation till hur denna identitet uppträder i omvärlden, kommit att förändras ganska drastiskt. Internet gör det möjligt för oss att, på gott och ont, spela med jaget som insats, ta olika roller beroende på vad vi önskar uppnå och agera i helt virtuella världar. Dessa världar är nu på god väg att kliva in i den vardag där konkreta aktiviteter som krogrundor, dagishämtningar och workoutpass försiggår. Virtuella mötesplatser som Second Life och nätverksspel som World of Warcraft omsätter miljontals verkliga dollar varje år och räknar sin ”befolkning” i samma storleksordning som Sverige. Det är knappast en tillfällighet att denna utveckling attraherar även konstnärer, för när allt kommer omkring är det just frågor om hur verkligheten och den mänskliga individualiteten skall representeras som sysselsatt konstnärerna alltsedan renässansen. Mejan Labs har bjudit in Michael Frumin och Ralf Baecker, som bägge arbetar med att göra den virtuella verkligheten fysiskt konkret. Frumin låter sökord i Google omsättas i form av landskapsmodeller, och Baecker låter oss välja ut s.k. avatarer från dataspelsvärldarna, vilka sedan kan ”skrivas ut” som tredimensionella skulpturer eller överföras digitalt till andra virtuella miljöer. I utställningen kan besökaren även pröva på att själv representeras digitalt via en jättescanner, manövrerad av konsthögskolestudenten Jens Evaldsson. ”From Reality and Back” sätter fokus på en urgammal konstnärlig praktik, samtidigt som man förmår både roa och skapa eftertanke. Det är inte många konstutställningar som har samma Kinderegg-kvaliteter. (Adress: Akademigränd 3)

"Step by Step – ett första utkast" är en utställning och en del av ett forskningsprojekt som Andreas Gedin står bakom. Utgångspunkten för Andreas Gedins undersökning är begreppen upprepning, ursprung, omtagning, dubbelgångare, kopior, kloning, identitet, déjà vu och vana. Det gemensamma för alla dessa begrepp är att de har sin utgångspunkt i något som redan har existerat. Men Andreas Gedin visar också på att om något kopieras och upprepas tillräckligt ofta och länge får det en egen ny identitet som till och med kan ses som genuin. Frågor om vad som är "god smak", autentiskt och vad som är original och kopior känns naturligt att ställa sig men Gedin ger inga svar. Han ger istället publiken en mångskiftande visuell, text och ljudupplevelse där varje enskilt verk ger en ny tråd till frågeställningen. Den franske sociologen Gabriel Tarde som nu återigen har fått gehör för sina idéer om att imitationen är förklaringen till att ett samhälle ser ut som det gör känns aktuellare än någonsin. Tarde menade också att imitation och kreativitet är två krafter som driver människan och att imitation är den viktigaste! Ja, tankarna verkligen flödar i huvudet efter att ha ägnat utställningen en rejäl stund och det är den värd. Andreas Gedin deltar med flera egna verk men visar också verk av Getrud Stein, Jújan Manuel Echavarría, Tehching Hsieh och Kajsa Dahlberg. Det är inte helt lätt att ta till sig utställningens tema och jag är därför glad åt den vägledning som finns tillhanda. I den beskrivs Gedins forskningsprojekt och varje enskilt verk i korta ordalag. Det är även skönt när en konstnär tar ett så helgjutet grepp på en utställning som Andreas Gedin gör i egenskap av både deltagande konstnär, curator och tolkare. Något som jag inte kan minnas att jag upplevt tidigare då konstnärsrollen snarare brukar vara mer passiv. Att en konstnär i dag står som curator kanske inte är helt ovanligt, men att också ge sig själv tolkningsföreträde och att axla samtliga roller i utställningskedjan, känns nytt och välkomnande. (Adress: Strandgatan 14, Visby)

Simon Goldin och Jakob Senneby utgör sedan några år tillbaka produktionsenheten Goldin+Senneby, som haft en speciell inriktning på vad som händer med sociala, politiska och ekonomiska relationer i den digitala tidsåldern. Sedan 2004 driver de exempelvis The Port, en ö-community belägen i den virtuella världen Second Life. The Port är en projektplattform, där invånarna i Second Life kan delta i performances, happenings, konserter och andra aktiviteter. På Galleri Mejan visar Simon Goldin sin examensutställning, projektet ”After Microsoft”. Utgångspunkten är den landskapsbild som är standard i Windows XP, och som distribuerats med ca 500 miljoner datorer över hela världen. Fotografen, Charles O’Rear, tog bilden mer eller mindre som ett resultat av lyckliga men oplanerade omständigheter. Färgerna – blå himmel, gröna fält och vita moln – överensstämde med de profilfärger Microsofts varumärkesstrateger valt för att kommunicera Windows XP med marknaden. Simon Goldin har nystat upp bakgrunden till historien, och även besökt platsen där bilden togs för att reproducera den i nuet. Undersökande konst är inte alltid så spännande, men Goldins projekt har mellan raderna mycket att säga om naturen som konstruktion, om gränsen mellan de faktiska och virtuella verkligheterna samt om grunden för kollektiva upplevelser. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Monotypier på Konstnärshuset, etsningar på Magasin 3, Grafktriennal på Konstakademien – det ska vara en grafiker i år! Skämt åsido, de grafiska teknikerna har fått en skjuts som kanske inte många räknade med för sådär fem år sedan. Att detta till stor del beror på samma process som ledde till att måleriet under senare delen av 90-talet utvidgade sitt fält kan man få bekräftat genom ett besök på den XIII:e Grafiktriennalen på Konstakademien. De dryga hundratalet konstnärerna visar upp en hisnande bredd vad gäller motiv, koncept och val ev teknik. Här samsas vanlig, hederlig litografi med datoranimationer och blandtekniker av alla de slag. Man skulle kunna misstänka att den grafiska anrättningen vid en viss punkt blir uttunnad eller helt enkelt irrelevant – vem skulle i dagens turbulenta konstsituation komma på tanken att arrangera en utställning baserad på tekniska förutsättningar? Men i fallet som med humlan som glatt flyger vidare, trotsande aerodynamikens lagar, så fortsätter Grafiktriennalen att sväva. Här finns Ola Agnells suggestiva, Piranesiinfluerade torrnålar, Martin Sundvalls ”programmerade trädgård”, Jukka Väntinens dova, neorealistiska trapphus och Mårten Nilssons lilla filmmardröm. Och mycket, mycket mer. I grund och botten är Grafiktriennalen så mycket mer än en generalmönstring av samtida grafik; den är en uppvisning i hur traditionen inte bara överlever utan turboladdas. (Adress: Fredsgatan 12)

"The First Casualty" är titeln på Phillip Knightleys klassiska bok om krigskorrespondenternas roll i att förse kriget med en förljugen aura. I boken är den sanningen som är det första offret, långt innan den första kulan avlossats. Men det finns offer även i andra änden av historien, när vapnen lagts ned och fredsfördraget signerats. De offren utgörs av alla de svårt skadade soldater och deras anhöriga som under resten av sin livstid kommer att bära kriget med sig. Den brittiska armén räknar exempelvis med att 40% av dess soldater som stred i första världskriget kom att uppbära någon form av invalidpension när de väl demobiliserats, och detta slags offer tillhör en tidlös legion. Om dem handlar också Timothy Greenfield-Sanders lågmälda och empatiska utställning med bilder av amerikanska Irakveteraner. Moderna krig är absurda och ohyggliga i sin logik. I gamla tiders drabbningar var i allmänhet en svår skada detsamma som döden – man försvann i krigets avgrund, punkt slut. Men med hjälp av dagens sofistikerade fältsjukvård överlever flertalet av dem som såras svårt, och återbördas till ett civilt liv – men vilket liv? Greenfield-Sanders bilder åtföljs av soldaternas eller de anhörigas korta berättelser om deras drömmar, mardrömmar, förhoppningar och förbannelser. Det vore lätt att enbart se bilderna som en protest mot kriget i Irak. Men i så fall gör man dem orättvisa. De berättar lika mycket om unga människor med unga människors ambitioner och visioner som i ett ögonblick förlorat inflytandet över sina liv, och nu kämpar för att ta tillbaka det. Den kampen är hårdare än någon skärmytsling med vapen i handen. (Adress: Kungsträdgården 3)

Stockholms senaste tillskott i gallerifloran heter Nordin Gallery, och drivs av ägaren Axel Nordin. Profilen är yngre, samtida konst från Sverige och utlandet. Dessutom flaggar man för att galleriet inte bara kommer att ligga för ankar på hemmaadressen vid Tulegatan, utan även kunna uppträda på andra platser i stadsrummet beroende på vilka verk som skall visas. Överraskande nog har man valt att varken lokalisera sig i närheten av det nya galleriklustret kring Torsgatan/Hudiksvallsgatan eller öppna verksamheten med en konstnär som har stark förankring – och en stor vänkrets – i lokalmiljön. Norrmannen Sverre Gullesen är garanterat okänd i Sverige, men en angenäm bekantskap. Hans utställning centreras kring dandyrollen i det postmoderna samhället, i vilket alla uttryck för risk och fara tenderar att estetiseras och dramatiseras. Gullesen arbetar både med installation, video, foto och performance. Utställningens centrala verk är en stackars motorcykel, som genomgått ungefär samma dissektionsprocess som Damien Hirsts kossor: den har sågats mitt itu och plattats ut som en björnfäll på golvet. Sverre Gullesen har uppenbart en tydlig distans till den moderna dandyismens fäbless för en välputsad yta, men i hans tappning blir den i lika hög grad spegelbilden av ett närmast ökansvärt tillstånd där det farofyllda livet på tillvarons rakbladsegg försiggår med skydd av såväl luftkuddar som flamsäkra underkläder. (Adress: Tulegatan 19)

Den finska konstnärsduon Tommi Grönlund och Petteri Nisunen har vi tidigare kunnat stifta bekantskap med i Sverige ett antal gånger i olika sammanhang. Deras verk har ofta kretsat kring fundamentala sinneserfarenheter som upplevelsen av ljud och ljus, där de lagt till ett lager med avancerad teknik som fått en närmast skulptural roll i deras installationer. Det är med andra ord inte tal om teknik för dess egen skulle eller ens om att prova ut ny teknik för konstnärliga ändamål. Samma credo kännetecknar deras nya utställning hos Andréhn-Schiptjenko. En jättelik, uppblåsbar segelduksyta täcker nästan hela det centrala utställningsrummet; den kollapsar och expanderar med samma rytm som ett levande väsens lunga. Man får lätt intrycket av att befinna sig inuti en enorm varelse, fjärran från allt vad teknik heter. Den andra delen av utställningen centreras kring frågeställningar om tillförlitligheten hos våra sinnen: säger de oss alltid sanningen, eller lurar de oss att upptäcka egenskaper hos verkligheten som inte finns där? En plexiglastavla med blinkande LED-ljus förefaller att generera ett sofistikerat mönster, kanske del av ett avancerat språk. Men icke – hur ljuspunkterna tänds och släcks är helt slumpartat. Detsamma kan sägas gälla bilderna av ett slags underliga minimalistiska betongkonstruktioner konstnärerna hittat i Saõ Paolo. Vid en första anblick verkar de vara fulländade uttryck för den brasilianska arkitektoniska modernismen, men sanningen är en annan. Konstruktionerna är ventilationstorn kopplade till tunnelbanesystemet. Att vilja se är inte detsamma som att se. Men denna egenhet gäller inte bara människor. När jag försöker fotografera en av utställningens Opkonst-verk får min digitalkamera fnatt och vill bara visa färger och underliga mönster som alls inte finns i bilden. Att se är att upptäcka sina begränsningar. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

I Carl Hammods bildvärld härskar är säregen balans mellan det vardagliga och det övernaturliga. Miljöerna han skildrar med stor saklighet och detaljrikedom visar sig ofta vid en närmare anblick vara försedda med falluckor som ställer allt på huvudet, upphäver tyngdkraften eller skapar situationer där till synes prosaiska verksamheter blir moment i mystiska ritualer. I sin nya utställning, med titeln ”Register”, återvänder Hammoud till den kontorsmiljö han tidigare hämtat inspiration från. Denna gång är det allehanda arkivsystem och struktureringsarbete som står i centrum, men det är inte direkt ordning och överblick bilderna utstrålar, snarare motsatsen. Kaos och förfall lurar ständigt i bakgrunden, och emellanåt brister hela försöket att stadga upp tillvaron: arkivboxar, böcker och pappershögar störtar samman likt ett fallfärdigt hus. Att tyda bilderna som en allegori över civilisationens kollaps förefaller inte fel, särskilt som Hammoud låtit en av bokhögarna torna upp sig mot en kylig himmel i en form som påminner om isberget i Caspar David Friedrichs målning ”Das Eismeer”. Å andra sidan är konsten det kanske mest kraftfulla motgiftet mot sönderfallet. Konstnärer registrerar och förmedlar sin bild av världen, och skapar i samma ögonblick en utsaga om verkligheten som lever vidare, ibland lång efter det att själva det fysiska konstverket förintats. (Adress: Fredsgatan 12)

Hur mycket man än identifierar sig med någon på ett fotografi, en målad bild eller i en film brukar det vanligtvis inte utgöra något större problem att skilja mellan människa och konstverk. Igenkännandet är oftare av metaforisk än bokstavlig art. Duane Hansens skulpturer av människor i naturlig storlek är skrämmande lika levande personer. Om det inte vore för att deras blickar nästan alltid vänds åt ett annat håll ställs vi öga mot öga inför olika gestalter. Det kan vara kvinnan på loppmarknaden, manliga byggnadsarbetare som tar en paus från arbetet eller en åldrande kvinna. Men också läkaren, polisen eller företagsledaren vilka mer än de andra har lyckats leva upp till den amerikanska drömmen. Inte sällan är det baksidan av dess ideal som skildras, något som bäst tydliggörs i form av en utslagen kvinna som lever sitt liv på gatan. Annars ser skulpturerna väl ut som majoriteten av den amerikanska befolkningen eller kanske white trash gör mest - smått överviktiga, lite smutsiga och med ganska illasittande kläder. Själv kategoriseras Duane Hansen som en del av den amerikanska hyperrealismen vilken samtida med fotorealismen växte fram på 60-talet. I skildringen av den amerikanska vardagen skonas betraktaren inte från några detaljer. Med några få mindre trovärdiga undantag - det är svårt att avgöra om dessa detaljer är medvetet gjorda så eller inte - liknar skulpturerna verkliga människor i så hög grad att jag åtminstone vid två tillfällen håller på att missa dem. Placering och kroppsspråk gör att konstverken obemärkt smälter in i mängden av besökare. I bland blir jag besvärad av mitt eget beteende. Vad har jag för rätt att ogenerat studera denna person? (Adress: Skovvej 100, Ishöj)

Det är inte lätt att driva galleri, speciellt inte på Östermalm tycks det som. Nu har även pigga Galleri B2 kastat in handduken, och lämnat sin gamla källarlokal. I stället har verksamheten fått en nomadiserande karaktär. Denna gång gör man en ”Lydmar”, och dyker upp med en utställning med bilder av fotografen Lina Haskel på Mornington Hotel. Haskel har dokumenterat ett närmast osannolikt evenemang, där svenska exportmyndigheter och den legendariska punkklubben CBGB samarbetade kring en svenskt musik-showcase bestående av The Ark, Moneybrother, Deportees och The Drowners. Haskels bilder försöker inte göra sig pretentiösa eller i överkant finkulturella. Det handlar om rakt, svettigt rock’n’roll-foto med klassiska kameravinklar och situationer. Det märks att Haskel har praktiserat på bland annat anrika Rolling Stone Magazine. Hon vet var Marshall-skåpet skall stå, och gjuter samman en snygg helhet av artisterna och den makalösa miljön som de befinner sig i. (Adress: Nybrogatan 53)

Susan Hiller är en av videkonstens riktigt stora namn, vilket vi fick belägg för på Tensta konsthall år 2000 när man visade en stor utställning med några av hennes mest kända verk. Året innan presenterades hon för den skandinaviska publiken i Oslo med en brett upplagd utställning på Henie Onstad Kunstsenter. I jämförelse med dessa påkostade generalmönstringar känns måhända Moderna Museets projektrumsutställning med hennes verk lite tunn. Å andra sidan speglar den en aspekt av hennes konstnärskap som befinner sig vid sidan av de komplexa videoverken. Hiller, som är utbildad antropolog, har genom hela sitt konstnärskap intresserat sig för människans förmåga till transcendenta upplevelser i en tid när religionen inte längre erbjuder de självklara redskapen för detta. Hon har tidigare bland annat sysslat med människor som trott sig se mystiska budskap förmedlade via TV-skärmen just när kvällens program slutat och med barn som uppvisat paranormala egenskaper. Hela tiden har hon varit mycket tydlig med att hon varken solidariserar sig med eller avvisar de översinnliga fenomenen - hon ser dem som ett tidens tecken som indirekt bär vittnesbörd om den andliga torftigheten i det moderna samhället. På Moderna Museet presenterar hon dels ett ljudverk, där olika personer berättar om sina mötet med UFO:s och utomjordningar, dels en serie bilder som skapats genom förstoring av "mikromålningar" på diabilder. Den senare tekniken var ett omtyckt salongsnöje kring förrförra sekelsktiftet, och man turades om att söka tolka de "dolda" budskap som föreföll dyka upp när bilderna förstorades. Hiller återknyter med enkla medel kontakten med denna period av spontant inre sökande, ett välkommet memento i en tid när så mycket handlar om yta. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Mats Hjelm är en av Sveriges absolut främsta videokonstnärer. Av någon anledning har han emellertid inte fått samma massmediala exponering på hemmaplan som exempelvis Ann-Sofi Sidén och Annika Larsson, trots en rad stora utställningar. Utomlands räknas han dock till videokonstnärernas elitdivision. Kanske har detta att göra med det faktum att Hjelm arbetar mycket omsorgsfullt och med tiden på sin sida - många av hans projekt har tagit åratal att slutföra. Verken är i allmänhet långa - bortåt en timme styck är ingen ovanlighet. Men den tiden skall man unna sig som betraktare. Hjelms arbetsmetod är att locka in oss i en stämning där bildflödet, text och musik samverkar för att skapa en närmast hypnotisk situation. Verken tar uti med de riktigt stora frågorna som politik, sociala orättvisor och den egna identitetens rötter, men Hjelm undviker sorgfälligt att trilla i de ideologiska fallgroparna. Hans verk rör sig i ett cirkulärt flöde, och den intellektuella logiken luckras upp till förmån för ett intuitivt förhållningssätt. Nu visar Brändström & Stene hans nyaste verk, "Black like Him", tillsammans med hans numera klassiska trilogi "White Flight", "Man to Man" och "Kap Atlantis". Skall du bara se en enda konstutställning i höst är det denna du ska välja. (Adress: Hudiksvallsgatan 6)

Att teckningskonsten åter står i centrum är nog inget som undgått den konstintresserade. Men i många fall handlar det inte om ett tecknande som lunkar på i traditionens väl nedkörda spår. Allt oftare smälter teckningen samman med exempelvis foto och film i olika former. Fredrik Hofwander, årets mottagare av Beckers konstnärsstipendium, arbetar med blyertsteckning utifrån fotografiska förlagor. Att använda fotografier som utgångspunkt för teckning eller måleri är inget nytt, det har gjorts alltsedan kameran såg dagens ljus (och innan dess med hjälp av exempelvis camera obscura). Men Hofwander nöjer sig inte med att teckna av ett fotograferat motiv. Han klipper samman flera foton till collage, som sedan omvandlas till teckningar via ett lika omsorgsfullt som tidskrävande hantverk. Resultatet blir bilder från ett lätt igenkännbart svenskt samtidslandskap som samtidigt ser mycket främmande ut. Tankarna går till Lars Tunbjörks dokumentation av Sverige eller Andreas Johanssons collage av slitna stadsmiljöer (den sistnämnde är, som Fredrik Hofwander, utbildad vid Konsthögskolan i Malmö). Man fastnar först vid enskilda detaljer, men sedan sjunker blicken in i Hofwanders strama miljöer där livet tycks ha stannat och människorna dragit bort. (Adress: Lövholmsbrinken 1)

Erik Jeor har alltsedan han lämnade Kungl. Konsthögskolan (och förmodligen långt tidigare) uppvisat ett speciellt intresse för organiska strukturer som s.a.s. löper amok, för att till sist växa in i ett symbiotiskt förhållande med sin värdorganism. På Konsthögskolans vårutställning 2005 visade han en ihålig skulptur föreställande en s.k. feedee, en person som låter sig kedjematas av en annan människa och därför ökat så kraftigt i vikt att vederbörande blivit fullständigt immobil. Deras ömsesidiga relation bygger på en av de mest grundläggande mänskliga reflexerna – modern som ammar sitt barn – men resultatet är en destruktiv symbios som oftast leder till det motsatta, nämligen feedeens död. I sina akvarellmålningar har Jeor fortsatt att odla denna fascination inför det hämningslösa, det som utvecklar en egen logisk struktur som på sikt hotar hela det normsystem (estetiskt såväl som socialt) som hyllar det välbalanserade och proportionerliga. I hans nya serie bilder kolliderar Jackson Pollock med Petter Zennström under konstnärens entusiastiska överinseende. Stora färgkluttar har droppats på det våta papperet och närmast smält igenom underlaget. Kring öarna av färg slingrar sig olika organiska system av tarmar, ådror eller rötter med ett lika oklart ursprung som syfte. Man anar någon form av parasitär relation, men det kan lika gärna röra sig om ett ömsesidigt livgivande som ett enkelriktat dränerande av livsenergi. Hos Erik Jeor är positiva och negativa laddningar bara två sidor av samma mynt. (Adress: Tegnérgatan 4)

Minns ni den pigge Dr Dolittle, han som kunde prata med djuren? Människan har i alla tider fascinerats av den del av skapelsen som lever samma organiska liv som oss själva, men som vi inte kan kommunicera med. Därav den outsägliga lycka som zoologerna upplever när de efter år av arbete med diverse symbolsystem lyckas få apor att ”tala om” att de blir rädda vid åsynen av djurparkens veterinär. Big deal. Natalie Jeremijenko är konstnär och ingenjör – relativt framgångsrik får man säga, eftersom hon figurerar på MIT Technology Reviews lista över de 100 mest intressanta innovatörerna. Hon har tidigare bland annat låtit bygga om robothundar så att de kunnat spåra miljögifter, och framställt en mjukvara som kalkylerar hur många pappersark en skrivare producerar. När volymen uppgår till pappersmassan från ett träd skrivs en årsring ut – en påminnelse om den digitala teknikens miljöpåverkan. Jeremijenko kopplar avancerad teknik till processer och situationer som är mycket vardagliga, och visar dem därigenom i ett nytt ljus. På Mejan Labs visar hon bland annat digitaliserade fågelpinnar, som kan ”översätta” fåglarnas önskemål och drömmar. Visst handlar det emellanåt om mer fågelfrö, men att fåglarna även kan citera Martin Luther Kings tal vid Lincolnmonumentet i Washington 1963, det var en lika spännande som upplyftande nyhet. (Adress: Akademigränd 3)

Gerry Johansson är måhända svensk fotografis störste estet. Sedan 60-talet har han avbildat miljöer (och ibland även människor) med ett sinne för formell exakthet sin närmar sig Henri Cartier-Bressons jakt på ”det avgörande ögonblicket” när alla delar av bildkompositionen förhåller sig i perfekt balans i förhållande till varandra. Johanssons bilder från USA, tagna under 30 års tid, kommunicerar med en tradition av tungt amerikanskt dokumentärfoto med bland andra Walker Evans och Robert Frank som främsta representanter. Och Johanssons ännu pågående projekt med Sverigebilder (det påbörjades i slutet av 80-talet) förebådar exempelvis Lars Tunbjörks ödsliga bilder av bostadsområden och kontor. I Gerry Johanssons Sverige har folkhemmet spruckit upp, och blottlagt dess inre motsättningar. Det är emellertid inget som kan spåras i form av mänskliga handlingar – människan som synligt subjekt är frånvarande i Johanssons bilder. De spår hon lämnat efter sig är dock inte svåra att lägga märke till. Byggnader, reklamskyltar, övergivna fordon och allehanda bråte från civilisationens utmarker lever i symbios med varandra och levererar en förnimmelse av borttonande, trots att den fysiska stabiliteten hos motiven övertygar. Förmodligen är det själva kamerans ställföreträdande seende som är Gerry Johanssons egentliga motiv. I hans genomgående mycket sparsmakade bildrum skärps vårt synsinne till den yttersta, och längtan efter identifikation ersätts av en gryende visshet om att verkligheten alltid är ett under i det lilla formatet. (Adress: Götaplatsen)

Den som till äventyrs besökte Modernautställningen 2006 på Moderna Museet förra året kan inte ha undgått Matti Kallioinen. Hans installation var en av utställningens stora behållningar. Nu är han tillbaka, med sin första separatutställning, något som känns lite underligt med tanke på den höga grad av professionalism han ger prov på. Kallioinen rör sig gärna i en värld där utopierna lever och science fiction inte är fiktion, utan en högst tänkbar verklighet. Rötterna till denna världsåskådning kan man finna i 50- och 60-talets teknikoptimism, där inga gränser fanns för vad människan skulle kunna åstadkomma tillsammans med sina vänner maskinerna. En hel del vatten har flutit under broarna sedan dess, men drömmarna är lika vackra nu som då. På så sätt blir de också en spegling av människans eviga längtan efter ett samhälle utan konflikter mellan naturen och kulturen. I sin presentationsteknik har Kallioinen dragit stor nytta av exempelvis tidiga science fiction-filmer, där allt var hemmagjort på ett lite småtaffligt och bitvis rörande sätt. Framtiden som leklåda, helt enkelt. Det gör utställningen till ett sällsynt förförande nöjesfält som tillfredsställer alla sinnen. All lek har emellertid ett slut, och möjligen kan man bakom de glada färgerna och roliga ljuden ana ett mörkt stråk av vemod över att denna framtid förmodligen är dömd att förbli - en dröm. (Adress: Luntmakargatan 78)

Patrik Karlström är en konstnär som under flera års tid samlat, katalogiserat och återanvänt näringslivets bildvärld sådan den kommer till uttryck i årsredovisningar och visionsdokument. Alla framåtsträvande företag vinnlägger sig om att utstråla kreativitet, högteknologi och framstegstro. Desto underligare är det då att deras val av bilder ofta är stereotypt, beroende av etablerade förebilder och minst av allt högteknologiskt. Tidigare har Karlström bland annat gjort abstrakta målningar, där han använt årsredovisningarnas Excelgrafik (några sådana målningar visas även i den nya utställningen) och därigenom åstadkommit något som liknar tidigt konstruktivism eller ibland till och med Hilma af Klint-parafraser. Han har också grupperat årsredovisningarnas bildmaterial efter ämne, vilket fått det schablonmässiga valet av bilder att framstå ännu tydligare. Hur många mountainbikers, vindsurfare och bergsbestigare har inte passerat revy i storföretagens kommunikation med allmänheten under det senaste decenniet? Denna gång är det broar som gäller, dock med den skillnaden att broarna inte är hämtade från näringslivsdokument, utan fotograferats av konstnären själv. Bildernas titlar är dock autentiskt årsredovisningsmaterial, och när bilderna av gamla broar möter titlar som ”Our heritage is our future” och ”Seize the day after tomorrow” uppstår en sällsam dubbelexponering. Bron som symbol är lika gammal som religionerna, och den spelar även i modernt metafysiskt tänkande en huvudroll. Patrik Karlström har emellertid Photoshoppat sina broar, och eliminerat alla detaljer som kan leda tankarna till det 21:a århundradet. Resultatet är en bildvärld halvvägs mellan ”Sagan om ringen” och samtida theme parks, en omgivning som befinner sig på ljusårs avstånd från det globala, digitaliserade samhället. Näringslivets schizofreni i blixtbelysning. Sug på den! (Adress: Kommendörsgatan 15)

Tidigare i vår kunde vi se Konstfacks kandidater från institutionen Konst (det vill säga de studenter som i enlighet med Bolognamodellen avverkat sin treårsutbildning) i full frihet på Konsthall C i Hökarängen. Nu kan även innerstadspubliken ta del av en begränsad utgåva i Galleri K på Kulturhuset. Utställningsrummet gör att antalet verk är tämligen begränsat, både till format och antal. I gengäld finns samtliga kandidaters portfolios på plats, liksom engagerade guider från Konstfack. Stressade cityshoppers rekommenderas att ta del av bland annat Lise Haurum Christensens presentation av världens mest perfekta människa och Magdalena Nordins julpjäs, passande nog presenterad genom en TV-försedd julkrubba. Det är verk som tveklöst ger betraktaren ett något annorlunda perspektiv på den kommersiella stressen i närområdet. Men med tanke på utställningens lokalisering är det synd att publiken inte får en repris av Magdalena Nordins bidrag till Red Bulls konsttävling, vars pristagare ställde ut i januari månad just på Kulturhuset. Hennes lika entusiastiska som systemkritiska ”målarbok” hade varit värd en comeback i autentisk Kulturhusmiljö. (Adress: Sergels torg)

Minns ni sommarolympiaden i Moskva 1980? Om inte, så är det knappast underligt. Det var den olympiaden som bojkottades av 65 nationer som ett resultat av att Sovjetunionen invaderat Afghanistan året innan. Visst var guldmedaljerna fortfarande guldmedaljer, men med något mindre glans än om länder som USA, Västtyskland och Japan faktiskt deltagit. Ungefär samma känsla insmyger sig när man besöker Konstmässan. Det mest påtagliga intrycker är att något saknas. Om med tanke på att 30-talet av de tyngsta gallerierna även detta år valt att arrangera sitt jätteshowroom Market på Konstakademien (samtidigt som de konstnärsdrivna utställningsarrangörerna intar Konstnärshuset) är det inte underligt att Konstmässan haltar. Till och med Konstmässans tidigare så stimulerande elevutställning har krympts till en ynka korridor, och detta i en tid när intresset för vad som pågår på landets konsthögskolor ökar. Det är bara att fortsätta hoppas på att mässgeneralerna till slut lyckas prata ihop sig, även om man kan tvivla på den saken.

Men nu orkar jag inte längre höra mig själv gnälla. Konstmässan bjuder också på en del godbitar som inte bör missas. För första gången arrangerar man ett gediget performanceprogram, och specialutställningen om konststaden Borås övertygar, även om Jim Dine och hans Pinocchio tillåts breda ut sig lite väl mycket. Galerie Bel’Art läser trenden rätt och satsar på teckning, men inte av unga samtidskonstnärer utan av den svenska modernismens klassiker som Lennart Rodhe, C O Hultén och Ulf Rahmberg. En konsthistorisk lektion och ett gott belägg för att svensk teckningskonst inte är en dagslända. Galleri Niklas Belenius (som också är en av performancearrangörerna) presenterar en stilfull men utmanande monter med bland andra Line Bergseth, Katarina Norling, Stina Stigell och den gamle fridstöraren John Duncan. Allra bäst är dock underskattade galleriet Mirai Projects, som bland annat bjuder på verk av den intressanta japanen Hiroshi Ohashi, Jonas Pike Dahlström och en miniatyrinstallation av Andreas Hammar, med kusliga reminiscenser till stämningsfulla skräcksagor som Tim Burtons ”Sleepy Hollow” (se bilden överst). Till årets okrönta mässdrottning utser vi Katarina Norling, som redan i entrén till mässan överväldigar med ännu en utflykt i pojkboksäventyrens värld i form av en stolt seglande armada (se bilden ovan). (Adress: Malmvägen 2-4, Sollentuna)

Visa mig ditt rum och jag skall säga dig vem du är! Rum har en närmast symbiotisk relation till oss som individer. Att gestalta rummet omkring oss är i princip lika viktigt som att forma sin egen identitet. Inte undra på att TV:s heminredningsprogram och interiörbutikerna slår ständigt nya rekord. Cecilia Ömalm Krajcikovas rum är emellertid beskaffade på annat sätt. Här är det inget mysigt självförverkligande och postindustriell cocooning som gäller, utan en stark förnimmelse av undertryckt våld och mörka drömmar. Om markis de Sade kan sägas ha representerat upplysningstidens nattsida, så visar Cecilia Ömalm Krajcikovas bilder en vår collagekultur strax innan den störtar samman. Hennes bilder av tomma rum ger vid en första anblick intrycket av att vara gamla kopparstick eller tuschteckningar, men verken har kommit till genom ett nästan maniskt noggrant arbete där olika arkitektoniska detaljer från skilda tidsperioder fogats samman digitalt till en helhet som sedan reproducerats via en speciell inkjetplotterteknik. Men det är inte tekniken eller projektets omfattning som imponerar, utan dess förmåga att hitta de ömma punkterna i samtidskulturen. Ömalm Krajcikova lockar oss med skenbart klassisk komposition, detaljrikedom och visuell balans. Men blir vi kvar i hennes bildrum lite längre börjar den välartade helheten att krackelera, logiken ställs på huvudet och De vackra detaljerna tycks bära på mystiska kodbudskap. ”Malmaison” är utställningens titel, vilket ordagrant betyder ”det onda huset”. Den ondska vi här möter är dock inte av det storslaget diaboliska slaget – den är i stället en 1700-talsparafras på heminredningstidningarnas photoshophelvete. Ta dig en lång funderare innan du hänger upp de där paisleymönstrade draperierna. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

I våras släcktes ett av Stockholms mest lyckade offentliga konstprojekt ned, när, projektet ”Colour by Numbers” av Erik Krikortz, Loove Broms och Milo Lavén avslutades. Under ett halvt års tid hade det varit möjligt att via en vanlig knapptelefon styra ett batteri färgade lampor monterade på utsidan av Ericssons teletorn. Och man behövde inte vara granne med tornet för att kunna vara med: ljusspelet visades upp på Internet. Bakom projektet låg idén om att skapa en ”demokratisk installation”, ett offentligt konstverk som inte placerats ut av någon kulturnämnd, utan som skapas av betraktarna i interaktion med varandra. Erik Krikortz intresse för konstens roll i samhället är inte tillfällig. Hans examensprojekt vid Konstfack var en blogg med titeln ”Konst som yrke”, där han inbjöd till debatt om konstnärernas levnadsvillkor och konstens situation i dagens Sverige. Nu är han åter aktuell med ett offentligt verk, ”Emotional Cities”. Via en webbsida kan var och en registrera sitt humörläge på en 7-gradig skala som löper från lila (nedstämd) till rött (glad). Resultatet styr vilken färg som kommer att projiceras på Hötorgsskrapornas fasader. Projektet passar som hand i handske med Moderna Museets Baertling-utställning (Moderna Museet är också den institution som bjudit in Erik Krikortz). Inte bara för att Baertling i hög grad var involverad i den första skrapans tillkomst, både han och Krikortz delar visionen av ett offentligt rum där konsten gripit makten och tvingat reklamen på reträtt. Det är en dröm som känns alldeles särskilt nödvändig i ett grannskap där en desorienterad filmindustri blåser upp gröna gummitroll på Filmstaden Sergels tak. Adressen till ”Emotional Cities” är www.emotionalcities.com (Adress: Hötorgscity)

Himmel, trädstammar och får är några förkommande motiv i de målningar som Michael Kvium har gjort speciellt för utställningen på danska Ordrupgaard. I ”Silent eye” som fått strålande recensioner i dansk press är naturen i fokus, men ändå inte. Himmeln i en långsmal målning i horisontalläge är uppsplittrad i kvadratiska rutor blandat med lika fyrkantiga orangefärgade målningar i målningen. De blad- och grenlösa träden tycks lika döda som levande. Särskilt en målning vill jag återkomma till. Konstigt nog är det inte i första hand de smått humoristiskt gestaltade fåren på grön- eller kanske rödbete vars okonventionella hängning väcker uppmärksamhet. Inte heller är det alla delarna av triptyken som drar min blick till sig, inte ens den mest uppseendeväckande delen - den som avbildar en naken dvärgliknade man med skylten ”DIE” i händerna - är avgörande för om jag ska dröja mig kvar eller inte. Ögat fastnar i stället i tavlans mitt där trädstammar, återigen utan blad- och grenverk, är det huvudsakliga motivet. Lager på lager, med väl synliga penseldrag blir färgen som ett med skiftningarna i barken och nävern. En oväsentlighet i det stora hela kan tyckas, men helt klart värd att läggas till listan över stimulerande konstupplevelser. (Adress: Vildvordevej 110, Charlottenlund)

Mona Sahlin, Thåström och Lunds konsthall – alla tycks fylla 50 i år. Konsthallen som för första gången slog upp portarna hösten 1957 med utställningen ”Svensk nutidskonst” föregår händelserna. Redan under våren firas bemärkelsedagen med en jubileumsutställning. Urvalet bland de tusentals verk som visats under årens lopp är medvetet subjektivt. Givetvis är det som upplagt för att någon konstnär oförtjänt rinner genom sållet. Själv saknar jag till exempel Maria Miesenberger. Men så hymlar inte heller konsthallen med att den inte lyckats få med allt på önskelistan. Utöver den subjektiva ansatsen har även ett försök att närma sig historien ur ett objektivt perspektiv gjorts. Katalogen ”Exhibition posters” innehåller en förteckning över alla konstnärer som ställt ut under årens lopp samt reproduktioner av alla affischer som gjorts till de cirka 500 utställningarna. Av dessa har särskilt en etsat sig fast i det kollektiva minnet. Sture Johannessons affisch – föreställande en piprökande naken kvinna i en skånsk lövskog – till den av klåfingriga politiker indragna utställningen ”Underground” 1969, har inte bara suttit på väggen i var och varannan Lundabos tonårsrum. Den har också blivit något av ett varumärke för Lunds konsthall både i Sverige och utomlands. Nästan lika mycket rabalder väckte retrospektiven av Sture Johannesson 2004 då polisen beslagtog hampaplantorna i en installation i atriumgården. Men när konsthallen nu ser tillbaka på sitt liv som konstinstitution är det i mångt och mycket en annan sida som visas upp. I ett genomtänkt och kanske lite snällt tillbakablickande får besökaren stifta bekantskap med det ena stora namnet efter det andra. Det betyder inte att den provokativa linjen helt har avmattats. Den humoristiska uppkäftigheten i Poul Gernes fotografiska ”Rövbilder” från 1965 där konsthallen liksom moonar för besökarna går inte att ta miste på. Still going strong med andra ord. (Adress: Mårtenstorget)

Det våras för leranimationen. Det började med Nick Parks numera klassiska ”Wallace & Gromit” och har fortsatt med Nathalie Djurberg och nu även Moa Lönn, som under sommaren visar ett urval av sina verk i glasburen på Odenplans tunnelbanestation. Moa Lönn tillhör den innovativa konstnärsgruppen Material Girls (tillsammans med Maria Johansson och Johanna Günther). Material Girls har ambitionen att förnya konsthatverket, bland annat genom att låta material och idéer få ett tätare samband än vad som kanske är vanligt inom traditionellt konsthantverk. I Moa Lönns fall tar sig detta bland annat uttryck i att de objekt som förekommer i animationerna också ställs ut tillsammans med videomonitorerna som visar de färdiga filmerna. Lönns animationer har inte den våldsamhet och expressivitet som kännetecknar exempelvis Nathalie Djurbergs verk. I stället arbetar hon med en lätt igenkännbar vardag, där plötsliga infall drivs till sin spets: lermannen som kryper ned i badkaret upplöses till smutsvatten och spolas ned i golvbrunnen, korvarna på tallriken slingrar sig om varandra i fåfänga försök att undgå att bli uppätna. I Lönns leranimationer handlar det verkligen mycket om lera, och i ett av verken låter hon till och med en stor, mörk lermassa rulla fram av egen kraft över golvet, efterlämnande ett slemmigt snigelspår. I fokus står hela tiden den lustfyllda arbetsprocessen, en känsla som vi alla kan identifiera oss med. Och att döma av den yngre publikens positiva reaktioner har Moa Lönn lyckats hitta barnet inom oss alla. (Adress: T-banestation Odenplan)

Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium har under drygt 30 års tid varit ett av de mer träffsäkra stipendierna i den svenska samtidskonsten, om man med träffsäkerhet menar förmågan att välja unga konstnärer med god karriärpotential. Stipendiet, som ges till elever på väg ut från konsthögskolorna till den bistra verkligheten, är pekuniärt inte så imponerande, men är en språngbräda med otroligt bra svikt för den som tänker sig ett liv som konstnär. Konstnärer som Linn Fernström, Sissel Tolaas, Karin Mamma Andersson, Eva Löfdahl, Martin Wickström, Jacob Dahlgren och Cecilia Edefalk bär syn för sägen. Årets stipendiater är tre till antalet: Johannes Heldén, Caroline Mårtensson och Martin Sundvall. Fram till i början av 2008 kan ett urval av deras verk beskådas på Bonniers konsthall. Caroline Mårtensson har bland annat sysselsatt sig med en av patriarkatets sista orubbade bastioner, jaktkulturen. När hon tillverkar jakttorn i miniatyr, små som barnstolar eller i ett format som kanske skulle passas något av de jagade villebråden, då devalveras machismon i ett huj och blir nästan lite näpen. Martin Sundvall (bilden) arbetar applicerar konstens klassiska intresse för konstruktion och representation på en modern teknologi. Han utgår från personliga minnen och erfarenheter som han sedan helt eller delvis återskapar med hjälp av avancerad teknologi för att slutligen utmynna i närmast minimalistiska konstverk. Johannes Helldén är stipendiattrions poet, som blandar litterära texter med ljud, animationer och objekt. Hans inspirationskällor hittar man i olika populärkulturella genrer, men också i skönlitteraturen och musiken. (Adress: Torsgatan 19)

Stockholms konstpublik är ett tåligt släkte. Ibland får den på huden av gallerister som känner sig försakade i någon lite mer avlägsen del av staden, och som – med viss rätt – tycker att de konstintresserade emellanåt gärna kunde röra sig lite utanför de välbekanta stråken. Men när det gäller konstmässor är det en annan sak. Då låter sig konstpubliken villigt jagas mellan centrum och periferi, utan att knota. Varför kan man verkligen fråga sig. För ingen av de numera tre konstmässor som publiken erbjuds i år förmår erbjuda en riktigt fullödig upplevelse. Att konstmässor handlar om försäljning av konst är inget som någon längre höjer på ögonbrynen för. Men att alla konstmässor också bör vara en generös investering i marknaden – kort och gott ett evenemang för att fånga in en ny publik – det är något som glömts bort på vägen. Årets periodiska och inåtvända munhuggning mellan företrädarna för Konstmäsan och Market är ur denna synvinkel ett tämligen ovärdigt lågvattenmärke. För lika väl som det finns gallerier på Konstmässan som mycket väl platsar på Market så finns det deltagare i Market som inte levererar mycket mer än en resumé av den gångna utställningssäsongen. De gallerier som gör bra ifrån sig på årets upplaga av Market är följaktligen också de som till vardags alltid producerar välarrangerade utställningar.

ALP Galleri Peter Bergman visar nya och underfundiga miniatyrmålningar av Kristoffer Zetterstrand, flankerade av bland andra Katarina Lönnbys läckert fulsnygga lilla bronsskulptur (bilden till höger). Måleri i det större och hänryckande formatet presenterar Galleri Mariann Ahnlund. Debutanten Lisa Manners bilder (hon lämnar Konsthögskolan i Umeå i vår) är bland bästa jag sett i en genre där Henrik Samuelsson tidigare varit ensam (bilden ovan). Genomgående fungerar montrarna på Market bäst där galleristerna hållit tillbaka böjelsen att i god demokratisk ordning låta så många av utställarna som möjligt få vara med. Mårtensson & Persson låter Johan Löfgren släppa loss med ett riktigt tabubelagt motiv – fåglar – kring ett färggrant discogolv, och Galleri Charlotte Lund presenterar en nyproducerad och suggestiv videotriptyk av Maria Friberg. Milliken Gallery åstadkommer mässans höjdpunkt genom att ställa ut Olav Westphalens ”reproduktioner” i gråskala av kända konstverk som auktionerats ut nyligen. Storleken på bilderna har Westphalen anpassat till marknadsvärdet, en träffsäker spark i konstmarknadens rumpa. Nästa år har Markets ledning aviserat tuffare konkurrens om utrymmet genom att man önskar få med fler utländska gallerier. Hur urvalsproceduren då skall gå till kan man fundera över. Auktion, först-till-kvarnen eller det slags ljusskygga kameraderi som statliga bidragsnämnder ibland anklagas för? Man skall givetvis inte måla fan på väggen, men visst finns det en orsak till viss oro över vilken slags framtid Market önskar sig. (Adress: Fredsgatan 12)

Äntligen! Man tvingas ta till Gert Fylkings klassiska akademiutrop när Roger Metto öppnar sin retrospektiva separatutställning på Millesgården. För även om Metto regelbundet radat upp separatutställningar på gallerier runt om i landet så är detta första gången har gjort en större museiutställning på egen hand. Det är på tiden. Mettos måleri har alltid haft landskapet som vilopunkt, ett motiv som i våra dagar fått ett förnyat konstnärligt intresse. Kanske har det att göra med på det fokus på människans fysiska närmiljö som miljödebatten skapat, kanske med konstnärernas egen leda vid en konst som enbart sysselsätter sig med inomkonstnärliga teman. Mettos natur är en säregen hybrid av en känsla för de fria vidderna han förmodligen fått med sig från sin barndoms Norrbotten och en genuin kärlek till populärkulturens bild av den amerikanska Västern. Här stämmer Tom Mix möte med Caspar David Friedrichs gåtfulla protegéer, Alperna med Klippiga bergen. Cowboyidealet andas macho och starka, tysta män, men man får inte glömma bort att cowboyen är betydligt mer komplicerad än så. Mellan John Waynes och James Stewarts kofösare ligger att avstånd lika brett som det mellan Kiruna och Dresden. Man bör inte heller glömma bort att Metto även är ett barn av den måleriska abstraktionens epok. De abstrakta färgfälten och Petter Zennström-inspirerade färgrevorna i bildplanet får landskapen och de igenkännbara detaljerna att sväva i en egen rymd. (Adress: Herserudsvägen 32)

I vår tids överflöd av mer eller mindre sofistikerade digitala tekniker kan det vid en första anblick förefalla underligt att teckning och olika grafiska tekniker av äldre märke allt oftare kommit att ta plats i den samtida konsten. Men funderar man lite djupare på saken är fenomenet kanske ändå inte så underligt. I den uppkopplade erans betoning av snabbhet och ständig nåbarhet har behovet kommit att öka av ett tillstånd där lugn, eftertanke och prestigelöshet råder. Monotypin är en teknik som förmodligen de flesta konstnärer arbetat med åtminstone under sin utbildningstid, men sin storhetstid som publikt konstnärligt uttryck hade den på 80- och 90-talet. Då var ett tungt vägande motiv att monotypin (ett unikt tryck) gjord av en känd konstnär var en överkomlig produkt på konstmarknaden. Idag är det emellertid andra egenskaper som lockar konstnärerna. Lättheten i själva det tekniska handlaget, möjligheten att skapa verk som befinner sig i det spännande gränssnittet mellan original och kopia samt släktskapet med exempelvis fotografiska tekniker är starka incitament för att åter ta upp monotypin som uttrycksform. ”Monotypier” samlar 7 konstnärer som spänner över nästan två generationer: Andreas Eriksson, Jenny Granlund, Andrea Hösel, Olav Christopher Jenssen, Mari Rantanen (bilden till vänster), Lars Monrad Vaage (bilden på startsidan) och Charlotte Widegren. Till utställningens allra största förtjänster hör att man (till skillnad från fallet är i många andra samlingsutställningar) givit var och en av de deltagande konstnärerna ordentligt med utrymme, såväl fysiskt som till antalet verk. Det gör att man också får en rik och mångdimensionell bild av monotypins möjligheter, som spänner från Vaages närmast skissartade interiörstudier över Andreas Erikssons meditativa klipp-och-klistra-övningar till Mari Rantanens raffinerade måleriparafraser. Konstnärshusets nytändning av både monotypin som genre och den egna verksamheten imponerar. (Adress: Smålandsgatan 7)

År 1996 gjorde Moderna Museet utställningen ”På:tiden”. Nu är det dags för ”Mot tiden”, en inte omotiverad omformulering. Tiden är elementet som ofrånkomligen styr våra liv, och som i våra dagar blivit en bristvara fullt i klass med ädla metaller och sällsynta frimärken. Filmskaparen Andrej Tarkovskij talade om filmen som ett skulpterande i tid, och frågan är om inte konsten också befinner sig ganska nära denna karakteristik. Pressmeddelandena som ackompanjerat ”Mot tiden” kan lätt ge farhågorna att detta är ännu en utställning ägnat åt temat berättande – i så fall för vilken gång i ordningen? – men så illa är det faktiskt inte. Visserligen åtföljs utställningen av en texttung tegelstenskatalog (som också är ett fristående litterärt verk), men berättandet som sådant är ändå inte utställningens huvudtema. Här handlar det i stället om en mycket mer komplex väv av minne, förlust och återskapande av en verklighet som lämnat den verkliga världen och transformerats till fiktion. Flera av konstnärerna och verken som deltar i ”Mot tiden” har varit flitigt exponerade på senare år, men med hjälp av en ovanligt effektiv utställningsarkitektur (signerad Klas Ruin) uppnår de en ny fräschör. ”Mot tiden” är en utställning som man inte bör hasta igenom, utan uppleva med alla sinnen och gott om tid. Då förmår den säga något subtilt men träffsäkert om människans kamp för mening medan sanden i timglaset obönhörligen rinner ut. (Adress: Torsgatan 19)

Whyred, en av det svenska modeundrets banerförare, har tillsammans med curatorn Yuvinka Medina startat ”Whyred Art Project”. Projektet bygger på samarbete med enskilda konstnärer, som kommer att utföra verk i anknytning till Whyreds butiker, dock utan att användas för att garnera kollektionerna. I Whyreds butik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm kan man nu ta del av Malin Petterssons Öbergs projekt ”Fanny Look”. Öberg, som gick ut Konstfack i våras och bland annat deltog i utställningen ”På spaning efter det jag som flytt” på Bonniers Konsthall, har speciellt intresserat sig för språk, grafisk form och den typ av meningsproduktion som befinner sig i gränsen mellan sant och falskt. ”Fanny Look” är namnet på en av de många kinesiska barnmodegrossister som håller till i ett speciellt område i Paris. Alla företagen har namn som tycks vara resultatet av en icke-engelskkunnigs lek med ett datoriserat översättningsprogram, och ibland blir resultatet betydligt mer dråpligt än det oskyldiga ”Fanny Look”. Men vad är det egentligen som händer i detta bisarra affärsdistrikt? Nästan inga kunder ses komma och handla, ägarna ogillar starkt att få sina butiksfasader fotograferade och verksamheten skyddas på alla sätt och vis från insyn. Är det i själva verket som ryktet säger, att alla affärerna i själva verket är täckmantlar för den kinesiska maffian? Malin Pettersson Öberg ger inga definitiva svar på dessa frågor. Hennes uppsåt är nämligen inte att leverera ännu ett ”undersökande” konstprojekt, utan att göra oss alla till delar av den urbana mytbildningen. Den moderan staden som ett raster av rykten och vandringssägner: en labyrint av innebörder, lika oöverblickbar som de medeltida städernas myller av gränder eller en kinesisk boomtown. (Adress: Whyred North, Mäster Samuelsgatan 5)

Magasin 3:s stora vårutställning ägnas åt Pippilotti Rist, en av samtidskonstens riktigt stora stjärnor. Hela konstvärlden, och halva den övriga världen, vet att konstnären uppkallats efter Astrid Lindgrens anarkistiska barnbokshjältinna, och visst finns det något uppsluppet och anarkistiskt hos Rist. Hennes numera klassiska videoverk ”Ever Is Over All”, där hon lojt vandrar längs en gata och slår in vindrutorna på parkerade bilar med en blomstjälk av järn, är ganska typisk för Rists attityd till konstnärskapet: hon gör vad som faller henne in. På så vis utgör hennes verk en välgörande motvikt till det genomkonceptualiserade gravallvar som stundom hämmar den samtida konsten. På Magasin 3 visas ett gediget tvärsnitt av Rists karriär, både äldre verk och ett nyproducerat platsspecifikt verk. Mycket av hennes konstskapande handlar om att dra ned tempot och göra oss uppmärksamma på fenomen som vanligtvis exkluderas från vårt synfält, antingen för att de är tabubelagda eller för att vi helt enkelt inte bemödar oss om att titta riktigt så noga som vi borde. En enkel mobil gjord av tomma plastförpackningar eller ett större verk som videoinstallationen ”Sip My Ocean” (där Rist i suveränt förakt för skönsångens konventioner tolkar Chris Isaaks ”Wicked Game”) bär bägge på djupare budskap, men de kräver ingen mer avancerad analys. Pippilotti Rist vill i stället återupprätta vår totala sinnesnärvaro som utställningsbesökare, och skapar små universum som med precisa medel lockar in oss mot deras centra. Rists verk inbjuder till stora, utställningsarkitektoniskt sofistikerade rumslösningar. Men allra effektivast är hon kanske ändå i det begränsade formatet. ”Selbstlos im Lavabad” är den minsta videoinstallation jag sett: en skärm projicerad genom ett litet hål i golvet, där konstnären själv frenetisk söker påkalla vår uppmärksamhet. (Adress: Frihamnen)

Kontinentala historiker brukar emellanåt framhålla Sveriges avveckling av sitt stormaktsvälde som en ödets lyckosamma ironi - vi svenskar slapp helt enkelt ifrån den långa och plågsamma process som avvecklingen av exempelvis de franska och brittiska kolonialväldena genomgick. Lika fullt deltog Sverige i periferin som kolonialmakt. Den västindiska ön S:t Barthélemy var under perioden 1784-1878 svensk koloni. Från början var ön en god inkomstkälla för den svenska staten genom frihandeln man bedrev där, men med tiden blev kolonin snarare en ekonomisk börda, och det var med lätt hjärta man överlät den till fransmännen 1878. Under augusti månad levandegör konstnären Fredrik Helander och arkitekten Fredrik Pettersson detta stycke halvt okänd svensk kolonialhistoria på en liten ö i Djurgårdsbrunnsviken. Ön, som är konstgjord, anlades i samband med Stockholmsutställningen 1897. På ön byggde man upp en modell av det medeltida Stockholm, befolkad av statister i tidstypiska dräkter. Evenemanget blev också startskottet för det breda och växande historieintresse som ledde fram till uppförandet av Skansen och Historiska museet. "Projekt kolonin" genomförs i samma anda, med ett tidstypisk hus, rekvisita och guider i 1800-talskostymer. Parallellt med utställningen på ön erbjuds ett gediget föreläsningsprogram på Sjöhistoriska museet och sidoprojekt utförda av andra konstnärer. Konstprojekt med "undersökande" ambitioner har ofta en tendens att bli mästrande eller tråkiga. Det gäller inte "Projekt kolonin", som är ett vitalt sätt att damma av historien. Mer information kan man hitta på projektets hemsida, www.kolonin.com. (Adress: Djurgårdsbrunnsviken, intill Skånska gruva