Intervju med Andreas Brändström, gallerist

När Andreas Brändström började arbeta på Bukowski Auktioner i Stockholm 1981 var inte galleristyrket något som tillhörde framtidsplanerna. Att det överhuvud taget blev Bukowskis var mer eller mindre en slump, men det estetiska intresset fanns där från starten, och det växte med tiden. 

- Jag började samla industridesign, men kom efter ett tag att längta efter något som eggade intellektet mer. Det fann jag i den samtida konsten. 

Andreas konstsamlande (i relativt blygsam skala) ledde i sin tur in i gallerivärlden, och efter en kortare sejour hos Galerie Nordenhake startade han 1994 Galleri Andreas Brändström. 

- Redan under tiden med Claes Nordenhake hade jag kunnat odla mitt internationella intresse, och när jag öppnade eget galleri fanns det redan i inledningen en ambition att försöka nå ut med den skandinaviska konsten utanför Sverige och våra grannländer. 

Den ”affärsidén” menar Andreas håller än idag. Men den är inte lika enkel att genomföra som den är att formulera. 

- Att arbeta med konstnärer internationellt kräver mycket mer tid, arbete och energi än vad man kan föreställa sig. Och man måste vara medveten om att den internationella konstmarknaden är betydligt tuffare rent affärsmässigt än den svenska. 

Andreas hävdar också att vi idag står inför en situation där det är en nödvändighet för framgångsrika svenska konstnärer att tidigt satsa på en internationell karriär. Antalet svenska konstsamlare och institutionella konstköpare är helt enkelt för litet, och de som har mycket pengar i samhället satsar dem ofta på annat än konst. Internationell framgång är dock inget som förverkligas över en natt. 

- Det handlar om långsiktighet, och som gallerist måste man ha både resurser och personlig uthållighet för att kunna följa en konstnär ut i världen. På sätt och vis kan man säga att det råder ett slags ”Moment 22-situation”. Antingen satsar man internationellt, och tar risken att knäckas på kuppen. Eller också avstår man från alla internationella åtaganden, och löper då i stället risken att kvävas av isoleringen. 

Galleri Andreas Brändström har alltsedan starten gjort sig känt för att regelbundet göra utställningar som inte direkt tillhör den kategori konst som samlarna brukar vilja ta med sig hem. Arijana Kajfes öken och Henrik Håkanssons upp-och-nedvända djungel är två bra exempel. Även om verk som dessa inte går att sälja, är Andreas övertygad om att de ändå fungerar som ”anslagstavlor” för galleriet, och därigenom fångar publikens intresse. 

- Det är min önskan att folk skall tycka det är spännande att besöka galleriet, eftersom de aldrig skall veta vad de kommer att få se. 

Andreas tillstår i förbifarten att han vid några tillfällen försökt vara kommersiellt kalkylerande, och satsa på att göra en garanterat säljbar utställning. Men den strategin har alltid misslyckats. 

- Man kan aldrig ersätta intuitionen med beräkning. Det är viktigt att du personligen gillar den konst du ställer ut. För egen del skulle jag vilja beskriva kriterierna för den konst jag gillar som direkt, emotionell och drabbande. Formatet och mediet är ointressanta, det är något helt annat som jag tittar efter hos den konst och de konstnärer jag möter. 

Lyhördhet för det omedelbara är dock inte den enda av de egenskaper Andreas menar att en god gallerist bör besitta. Social kompetens är minst lika viktigt, eftersom galleristyrket tillstörsta delen handlar om att skapa relationer med olika slags människor. En inte oviktig del av verksamheten är också pedagogisk. 

- Till skillnad från exempelvis ett auktionshus försöker vi på gallerierna att vara en slags utbildare för publiken. En del besökare känner sig dumma för att de inte tror sig förstå vad de ser, men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon absolut sanning om konsten. Man måste våga möta den och bilda sig en egen uppfattning, något som dessvärre allt färre tycks ha tid och ork att göra. 

Hur framtiden ser ut för Galleri Andreas Brändström är inte heller något självklart. Den internationella satsningen är redan ett faktum, men dess former kan utvecklas, tror Andreas. 

- Det är visserligen viktigt att ha ett eget rum för att göra utställningar i, men allt arbete med konstnärerna behöver inte nödvändigtvis vara knutet till gallerilokalen. 

Konstens erövring av nya medier har också bidragit till att förändra den affärsmässiga sidan av galleriets verksamhet. 

- Fotografiets allt starkare ställning är något som varken gallerister eller konstkritiker ifrågasätter. Vissa samlare vägrar dock fortfarande att köpa fotografier, men de tvingas nog att förr eller senare tänka om ifall de vill förvärva verk av vår tids betydande konstnärer. 

Återigen en pedagogiskt konststycke att gå iland med, verkar det som. Men Andreas är säker på vad det är värt, och vad som står på spel: 

- Som gallerist får du inte kompromissa med ditt uppdrag och den linje du valt. I så fall förlorar du blixtsnabbt det anseende som du kan ha ägnat år åt att bygga upp.

Här kan du berätta vad du tycker om artikeln! Observera att dina synpunkter går till redaktören, och inte publiceras med automatik.
Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Copyright (om ej annat anges): Konsten samt respektive författare. Visningen optimerad för IE/Netscape 4.x, samt upplösningen 1024x768 bildpunkter.