Intervju med Andreas Brändström, gallerist
När Andreas
Brändström började arbeta på Bukowski Auktioner i
Stockholm 1981 var inte galleristyrket något som tillhörde framtidsplanerna.
Att det överhuvud taget blev Bukowskis var mer eller mindre en slump,
men det estetiska intresset fanns där från starten, och det
växte med tiden.
- Jag började samla
industridesign, men kom efter ett tag att längta efter något
som eggade intellektet mer. Det fann jag i den samtida konsten.
Andreas konstsamlande (i
relativt blygsam skala) ledde i sin tur in i gallerivärlden, och efter
en kortare sejour hos Galerie Nordenhake startade han 1994 Galleri Andreas
Brändström.
- Redan under tiden med Claes
Nordenhake hade jag kunnat odla mitt internationella intresse, och när
jag öppnade eget galleri fanns det redan i inledningen en ambition
att försöka nå ut med den skandinaviska konsten utanför
Sverige och våra grannländer.
Den ”affärsidén”
menar Andreas håller än idag. Men den är inte lika enkel
att genomföra som den är att formulera.
- Att arbeta med konstnärer
internationellt kräver mycket mer tid, arbete och energi än vad
man kan föreställa sig. Och man måste vara medveten om
att den internationella konstmarknaden är betydligt tuffare rent affärsmässigt
än den svenska.
Andreas hävdar också
att vi idag står inför en situation där det är en
nödvändighet för framgångsrika svenska konstnärer
att tidigt satsa på en internationell karriär. Antalet svenska
konstsamlare och institutionella konstköpare är helt enkelt för
litet, och de som har mycket pengar i samhället satsar dem ofta på
annat än konst. Internationell framgång är dock inget som
förverkligas över en natt.
- Det handlar om långsiktighet,
och som gallerist måste man ha både resurser och personlig
uthållighet för att kunna följa en konstnär ut i världen.
På sätt och vis kan man säga att det råder ett slags
”Moment 22-situation”. Antingen satsar man internationellt, och tar risken
att knäckas på kuppen. Eller också avstår man från
alla internationella åtaganden, och löper då i stället
risken att kvävas av isoleringen.
Galleri Andreas Brändström
har alltsedan starten gjort sig känt för att regelbundet göra
utställningar som inte direkt tillhör den kategori konst som
samlarna brukar vilja ta med sig hem. Arijana Kajfes öken och Henrik
Håkanssons upp-och-nedvända djungel är två bra exempel.
Även om verk som dessa inte går att sälja, är Andreas
övertygad om att de ändå fungerar som ”anslagstavlor” för
galleriet, och därigenom fångar publikens intresse.
- Det är min önskan
att folk skall tycka det är spännande att besöka galleriet,
eftersom de aldrig skall veta vad de kommer att få se.
Andreas tillstår i
förbifarten att han vid några tillfällen försökt
vara kommersiellt kalkylerande, och satsa på att göra en garanterat
säljbar utställning. Men den strategin har alltid misslyckats.
- Man kan aldrig ersätta
intuitionen med beräkning. Det är viktigt att du personligen
gillar den konst du ställer ut. För egen del skulle jag vilja
beskriva kriterierna för den konst jag gillar som direkt, emotionell
och drabbande. Formatet och mediet är ointressanta, det är något
helt annat som jag tittar efter hos den konst och de konstnärer jag
möter.
Lyhördhet för det
omedelbara är dock inte den enda av de egenskaper Andreas menar att
en god gallerist bör besitta. Social kompetens är minst lika
viktigt, eftersom galleristyrket tillstörsta delen handlar om att
skapa relationer med olika slags människor. En inte oviktig del av
verksamheten är också pedagogisk.
- Till skillnad från
exempelvis ett auktionshus försöker vi på gallerierna att
vara en slags utbildare för publiken. En del besökare känner
sig dumma för att de inte tror sig förstå vad de ser, men
det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon
absolut sanning om konsten. Man måste våga möta den och
bilda sig en egen uppfattning, något som dessvärre allt färre
tycks ha tid och ork att göra.
Hur framtiden ser ut för
Galleri Andreas Brändström är inte heller något självklart.
Den internationella satsningen är redan ett faktum, men dess former
kan utvecklas, tror Andreas.
- Det är visserligen
viktigt att ha ett eget rum för att göra utställningar i,
men allt arbete med konstnärerna behöver inte nödvändigtvis
vara knutet till gallerilokalen.
Konstens erövring av
nya medier har också bidragit till att förändra den affärsmässiga
sidan av galleriets verksamhet.
- Fotografiets allt starkare
ställning är något som varken gallerister eller konstkritiker
ifrågasätter. Vissa samlare vägrar dock fortfarande att
köpa fotografier, men de tvingas nog att förr eller senare tänka
om ifall de vill förvärva verk av vår tids betydande konstnärer.
Återigen en pedagogiskt
konststycke att gå iland med, verkar det som. Men Andreas är
säker på vad det är värt, och vad som står på
spel:
- Som gallerist får
du inte kompromissa med ditt uppdrag och den linje du valt. I så
fall förlorar du blixtsnabbt det anseende som du kan ha ägnat
år åt att bygga upp. |