Projektrum och konstnärsdrivna utställningslokaler som Sauna, SOC, Studio 44, ID:I Galleri, Konstakuten, Yeans, Signal, Filmform och många andra har under det gångna året skapat spännande mötesplatser för publiken och oetablerade, alternativt okonventionella, konstnärers verk. Och när den konventionella utställningsverksamheten hos Galleri Enkehuset i Stockholm stagnerade visade paraplyprojekt som Modern Talking och Simon Says att en fysisk utställningslokal kan fyllas med annat än fysiska objekt, och likväl formulera ett tydligt konstnärligt uttryck.

På försommaren visade bland annat den bitvis lysande avgångsutställningen vid Konsthögskolan i Stockholm att den konstnärliga standarden på landets högre konstutbildningar uppvisar en stigande kurva. De konstnärsdrivna utställningsrummen och projekten kommer även framgent att utgöra en betydelsefull länk mellan utbildningen och den professionella konstvärlden för de nya konstnärerna. Där erbjuds den slags vitala och otvungna atmosfär som är personligt utvecklande. Problemet på längre sikt kan dock vara en viss brist på kritisk distans som lätt kan resultera i aktiviteter som inte sträcker sig mycket längre utöver än att vara sociala evenemang för de närmast inblandade.

Man kan säga vad man vill om galleriernas verksamhet, men en av deras starka sidor har alltid varit förmågan att så broar mellan konstnärer och publik. 90-talets ekonomiska kris gjorde galleriklimatet bistert, men under de senaste åren har läget ljusnat något. Nya och nygamla kommersiella gallerier som ALP Galleri Peter Bergman, Knäpper + Baumgarten, Kaos Gallery och Natalia Goldin Gallery har genom sin satsning på oetablerade konstnärer bidragit till att krisstämpeln som under en längre tid häftat vis konstscenen inte märks så tydligt. Även välrenommerade gallerier visade sig kunna bjuda på överraskningar. Hos Wetterling Gallery laddade man om sitt varumärke från att vara identiskt med åldrande modernism till att utstråla fräckhet och provokation. Och Andréhn-Schiptjenko förvandlade ett mässfall i utställningskalendern till en spännande mötesplats for surrealistiska tendenser i samtidskonsten. Men traditionen kan också vara en källa att hämta styrka ur, vilket bevisades när Claes Nordenhakes stockholmsfilial presenterade Håkan Renberg i en osedvanligt stark och förtätad separatutställning.

Ordet ”kris” användes under året desto oftare i samband med de offentlig finansierande institutionerna. Med Moderna Museets permanenta lokaler stängda för ombyggnad och ledningsproblem som hämmade verksamheten vid somliga av de andra museerna och konsthallarna var det inte förvånande att man kanske inte nådde de riktigt svindlande konstnärliga höjderna. Ändå gjordes en hel del minnesvärda utställningar. Moderna Museets c/o-evenemang, serien ”Udda veckor” och annan programverksamhet kändes som betydligt mer än en utfyllnad. I Malmö fortsatte Rooseum att utforska nya områden av relationer mellan konstinstitutionen och publiken och Färgfabriken i Stockholm pejlade framgångsrikt förhållandet mellan konst och formgivning. Vid Baltic Art Center, Norrköpings konstmuseum, Bildmuseet i Umeå, Uppsala konstmuseum och Sjöhistoriska museet i Stockholm kunde man definitivt inte avläsa krisstämning och missmod i utställningsprogrammet.

Detsamma gällde nedläggningshotade Tensta konsthall, som producerade en av årets bästa utställningar med den thailändska konstnären Araya Rasdjarmrearsnook, i stimulerande konkurrens med privatägda Magasin 3 som visade turkiska Ayse Erkmens installation. Göteborg bjöd publiken på hela två samtidiga biennaler med internationellt deltagande. Vad institutionerna som kollektiv beträffar kommer 2004 att bli ett ödesår. Visserligen nyöppnar Moderna Museet, men i kölvattnet av lågkonjunkturen har flertalet lokalpolitiker redan aviserat medskärningar i kulturbudgeterna. Måhända var det ingen tillfällighet att båda Moderna Museet och Wanås på samma dag höll varsitt seminarium kring frågan om konstinstitutionernas framtid skall se ut. I takt med minskande anslag tänjs innovationsförmågan till det yttersta. Men man behöver inte blicka särskilt långt för att finna inspirationskällor. I Oslo, en stad av bara halva Stockholms storlek, planerar de stora konstmuseerna utställningar med Arte povera-konst, Ólafur Eliasson och Mario Merz. Med svensken Sune Nordgren i ledningen för Oslos konstmuseiorganisation finns det anledning att hysa vissa förväntningar.