Konstens årskrönika 2004

Konstlivet under år 2004 var i stort sett en god spegling av hela landets liv: hausse i en samhällssektor motsvarades ofta av baisse i en annan. På de större av landets museer gick flaggorna i topp under 2004. Framför allt gällde detta Moderna Museet i Stockholm, som med fritt inträde i ryggen lockade en rekordpublik förbi de numera obefintliga entrékassorna. Det tog dock ett tag innan museimaskineriet rullade utan gnissel. Ett antal sympatiska – men inte särskilt originella – utställningar kulminerade till sist i en stor, retrospektiv utställning med Ann-Sofi Sidén, faktiskt en av de bästa presentationer museet producerat på många år. En del sordin lades emellertid på glädjen i och med att Sören Engblom, en av museets veteraner och eldsjälar, avled på senhösten.

Att konstmuseer sysslar med konstutställningar är knappast förvånande. Men under året fortsatte en trend som kunnat skönjas redan under 2003, och som går ut på att samtidskonsten även ”infiltrerar” annan museiverksamhet. Historiska museet i Stockholm slog följe med Sjöhistoriska museet och Nordiska museet, och lyckades åstadkomma en av svenskt konstlivs fåtaliga skandaler när Israels ambassadör saboterade ett verk av Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler. Men denna incident var endast en marginalanteckning till en mycket viktigare frågeställning, nämligen på vilka villkor konsten arbetar i ovanliga sammanhang. Som galjonsfigur i stäven på murken skorv, eller som en katalysator för nya processer och ett nytt publikarbete? Trots vissa spännande projekt finns det anledning att oroas, inte minst inför 2005 när i stort sett varje institution med självaktning skall koka soppa på de spikar som heter konst och design.

Men allt i museivärlden var inte klang och jubel. På många mindre museer och konsthallar – ingen nämnd och ingen glömd – upplevde man hur nedläggningshot verkställdes, eller hur chefsvakanser hölls öppna tills verksamheten mer eller mindre självdött. Denna cyniska icke-politik tycks dessvärre ha cementerats som en metod för lokala makthavare att kväsa alltför självständiga konstinstitutioner. I Stockholm blåste det friskt kring en gång hyllade verksamheter. Tensta konsthall fick en ny ledning, som kämpade med uppgiften att ge konsthallen en ny profil. Då denna visade sig ligga ganska nära vad samma arrangör redan gjort inom ramen för Konst2 i Skärholmen går det inte att undvika farhågorna för att det ambitiösa konceptet i längden blir ganska uttunnat.

I Solna gick kulturpolitikerna mer kamouflerat till väga, och gjorde ett förestående ledningsskifte till förevändning för att eliminera Olle Olsson-huset som samtida konstscen. Till skillnad från aktörerna kring Tensta konsthall var de som förekom i Olle Olsson-fallet inte så massmediatillvända, vilket gjorde att denna kulturskandal mer eller mindre fick utspelas i det tysta. Samtidigt fortsatte arrangörer som Studio 44, Konstakuten, ID:I Galleri, Candyland och ETC Galleri att visa samtida konst med låg budget och stora ambitioner, vilket borgat för att Stockholms konstliv känts mer vitalt än krisdrabbat.

Även om galleriernas verksamhet inte kan sägas ha kännetecknats av någon högkonjunktur kändes det ändå som om något ovanligt hänt. Under året öppnade både Milliken Gallery, Gunnar Olsson och Brändström & Stene i lokaler som till sina ytor väcker ljuva minnen av det berusande (och berusade) 80-talet. En fortsatt press på lokalhyrorna nedåt är förstås en av orsakerna, men förhoppningsvis inte den enda. Vad än de övriga skälen kan vara är det uppenbart att ett tillskott av gallerier med stora visningsrum fyller en vit fläck på kartan mellan Magasin 3 och projektrummen på Södermalm. Kanske är det symptomatiskt att två av årets bästa utställningar gjordes av just Magasin 3 (Mona Hatoum) och det ”projektrumslika” ALP Galleri Peter Bergman (Stefan Otto).

Minnesvärda separatutställningar gjordes under året även av Petter Zennström (Knäpper + Baumgarten och Galleri Lars Bohman), Allen Grubesic (Natalia Goldin Gallery), Esko Männikkö (Galerie Nordenhake), Helena Mutanen (Galleri Göran Engström), Yngve Rådberg (Galleri Gunnar Olsson) och Thomas Elovsson (Roger Björkholmen Galleri). Men mest känsla av alla konstnärer utstrålade Elis Eriksson, som med en subtil och urilsken utställning på Galleri Lars Bohman satte kniven i den hycklande välfärdsstaten. Och han vred om den, med en övertygelse om att konstnärens röst alltid tillhör dem som saknar såväl röst som ord. Det engagemanget går utöver alla kortsiktiga trender och hugskott.Skall man ha en enda önskan inför konståret 2005 så är det definitivt att hettan och lidelsen åter finner en väg in i den samtida konsten. Dess förmåga att infiltrera, analysera och kommentera världen vi lever i är det inte längre någon som misstar sig på. Men i en tid när ett människoliv förefaller skörare än någonsin krävs det onekligen något mer.

Bilder (uppifrån och ned): Elis Eriksson, Dror Feiler/Gunilla Sköld Feiler, Stefan Otto, Petter Zennström, Yngve Rådberg