För den som knappt hinner med att se en bråkdel av all den konst som i stort sett varje vecka året runt finns att beskåda i Stockholm kan det vara vanskligt att urskilja det kristillstånd som många talar om. Finns det, så existerar det knappast i konstnärsateljéerna. Däremot kan man hålla med om att det tillgängliga utrymmet för att exponera ny konst stagnerat (och till och med minskat) under de senaste åren, och samtidskonsten har i vissa avseenden svårare nu än förr att hitta fram till en ny publik. Alla initiativ som motverkar denna sorgliga utveckling är därför välkomna. För ett par veckor sedan gjorde Konsthögskolans elever utställningen "Krig" mitt i HötorgsCity, och nu är det dags för evenemang nummer två på ett snarlikt tema, som tar avstamp i ambitionen att låta samtidskonsten infiltrera den miljö där många människor rör sig i helt andra ärenden än att uppleva konst.

Art Volume är en minikonstmässa, belägen i strategiskt valda lokaler i Stockholms mesta innestadsdel, Södermalm. Till skillnad från "Krig" är detta inte i första hand konstnärernas utställning utan galleristernas, vilket i och för sig inte behöver vara en nackdel. Man skall dock inte förväxla Art Volume med en återupplivad SmartShow. Samtliga utställda verk hade med god marginal kvalificerat sig för en plats på Stockholm Art Fair (curator för Art Volume är också Katarina Swanström, som var projektledare för just Stockholm Art Fair 1998). Den som letar efter ungdomliga provokationer får med andra ord bege sig någon annanstans. Art Volume är emellertid tänkt att bli mer än en dagslända. Planer på andra aktiviteter som möten mellan svensk och internationell samtidskonst och temasamtal kring nutida konst ligger redan på ritbordet. Man får hoppas att de förverkligas, ty Art Volume är på det hela taget ett gott initiativ i en tid när samtidskonsten stadigt blivit allt intressantare och "samhällsnära" medan konstens institutioner tycks få allt svårare att finna sig i den nya situationen.

Konstnärlig initiativkraft och stringens saknas ändå aldrig. Hans Isakssons filigransarbete med en vanlig tepåse som grundmaterial kommenterar på ett utmärkt sätt den numera till leda upprepade frasen "less is more", liksom Richard Johanssons hybrid av industri och hemslöjd med ett bristfälligt förtäckt budskap sätter våra slentrianmässiga folkkulturella associationer ur spel. De internationella bidragen är inte så många som man hade kunnat förvänta sig, men isländskan Birgir Andréssons säregna "måleri" är värt en egen mässa. Hon intar finurligt en position mellan abstraktion och figuration. I hennes verk får textstycken representera bild, och abstraktionen ges funktionell innebörd i och med att en geometriskt abstrakt målning förvandlats till ett skåp komplett med dörrar, gångjärn och handtag. Det vittnar om synnerligen goda relationer både till konsthistorien och den egna kreativiteten.