På spottavstånd från entrén till HitechBuilding på Sveavägen i Stockholm reser sig en låg byggnad med guldtak direkt ur trottoaren. Konstverket, för det är ett konstverk, heter "Parabol". Upphovsman är Ulrik Samuelson. Det är inte första gången denne konstnär tagit det offentliga rummet i besittning. I Stockholm har han bland annat utformat Kungsträdgårdens tunnelbanestation, som han förvandlat till en fyndplats för objekt vars förlagor hämtats från det berömda slottet "Makalös". Samuelsons konst rör sig ofta i ett kulturkommenterande skikt, där han låter drömmar och visioner sammanstråla med fysiska objekt som gestaltats med hjälp av såväl intellektuellt som emotionellt laddat material. Han blandar abstrakta mönster, föremål, text och bild till en enhet som mynnar ut i ett brett kulturbegrepp man inte kan avgränsa nationellt. Vi känner igen oss, och upplever samtidigt det vi ser som väldigt exotiskt. Ulrik Samuelsons parabol - vanligen en diskusformad antenn för mottagning av audiovisuella signaler - är raka motsatsen till allt vad högteknologi heter. Byggnaden är låg, helt tillsluten och motsträvigt hukande som en knotig allmogestuga. Finishen (och inte minst det glänsande taket) är dock lika oklanderlig som lacken på de vrålåk de unga IT-miljonärerna brukade parkera framför HitechBuilding innan dotcom-krisen slog till. Vad är det för signaler Samuelsons parabol tar in? Svaga impulser som minner om den nya ekonomins bristfälliga förgyllning över det gamla, svenska samhällets grå yta? Meningen är att vi aldrig skall få veta svaret. Den möjlighet till insyn som dörrar och fönster ger saknas. Kvar står en symbol, lika oantastligt estetisk som dagdrömmarna i cybersamhället.

Andreas Gedins ingrepp i det offentliga rummet är av ett mer diskret slag, men inte mindre verkningsfullt. Under sommaren pågår projektet "Mer och mer - akvarellen" i trädgården utanför Liljevalchs konsthall i Stockholm. I trädgårdens fontän har Gedin låtit "förbättra" vattnets kulör med lite blått färgpigment. I normala fall är det förstås himlen som ger vattnet dess blå färg, men här har konstnären dragit sitt strå till stacken för att åstadkomma en naturupplevelse som är bättre än standardversionen. Detta slags "förbättringsarbete" är dock ingen nyhet i kulturhistorien. 1800-talets trädgårdsarkitekter gjorde sitt bästa för att imitera en "vild" natur, och filmregissörer som Michelangelo Antonioni drog sig inte för att måla om landskapet i de fall detta behövdes för att motsvara regissörens vision. Så långtgående ambitioner att agera demiurg har inte Andreas Gedin. Men hans lilla accent ger oss ändå en tankeställare om hur mycket av vår naturupplevelse som är resultatet av en faktisk verklighet, och hur mycket som bygger på våra förväntningar. Är vattnet blått blir vi nöjda, för att det är så vatten skall se ut! Lika nöjda som vi blev så länge IT-aktiernas kurser fortsatte att skjuta i höjden som fyrverkeripjäser. Men erfarenheten har lärt oss att det varken går att lita på naturen eller företagsekonomin. Betraktade genom konstens filter är dock bägge alltid lika fulländade som den perfekta tankens flykt.