Vem är Gazira Babeli?

Konstnären Gazira Babeli föddes i mars 2006…

– Nej vänta nu! En tvååring kan väl inte vara konstnär?
– Gazira Babeli är ingen människa...
– Jasså är det en hund eller kanske en apa?
– Nej, hon är en avatar.
– En vaddå tar?

En avatar är en form av grafiskt alias som lever i en virtuell värld och det var i mars 2006 som avataren Gazira Babeli skapades i Second Life. Sedan dess har hon gjort en spikrak karriär som konstnär i Second Life, men även etablerat sig på den riktiga konstscenen genom att medverkat på olika festivaler och utställningar med sin konst. För närvarande är hon t.ex. aktuell i samlingsutställningen ”Holy Fire: Art of the digital age” på iMAL i Bryssel. Själv kallar hon sig inte konstnär i första hand utan ”Second Life Code Performer” eftersom hennes konstverk är performance och interaktiva installationer som hon har skapat med hjälp av små program av datorkod.

Gazira Babeli poängterar också att hon inte är ett konstnärligt projekt av en annan konstnär (något som inte är ovanligt i Second Life) utan Gazira Babeli ÄR en konstnär i Second Life. Att hennes konstnärskap baseras på kod är därför naturligt eftersom en konstnärs liv och verksamhet i Second Life helt består och styrs av kod. För oss vanliga användare är webben och virtuella världar en grafisk miljö som vi använder av oss för att navigera och för att kunna utnyttja olika funktioner, men bakom den grafiska fasaden finns alla de instruktioner och koder som bygger upp gränssnittet. Konstnärer som t.ex. Jodi har i olika nätkonstverk dekonstruerat grafiska gränssnitt och avslöjat själva koden och konstruktionen bakom det vi ser på skärmen. För Gazira Babeli handlar det inte om att blottlägga de underliggande konstruktionerna utan för henne är kod det naturliga mediet för en avatarkonstnär i en virtuell värld. För att kunna utforska, ifrågasätta och töja på den verklighet som man lever i måste man behärska själva den existentiella grunden, och i Gazira Babeli fall är det kod som är mediet och inte penseln, leran eller kameran.

Gazira Babeli har sagt att ”Linden Labs är ett Fluxus-Project”. Linden Labs är det företag som har skapat Second Life och visst finns det några likheter mellan Second Life och Fluxusrörelsen. I George Maciunas Fluxus-manifest från 1965 skriver Maciunas: ”Fluxuskonstnären demonstrerar att han är ersättbar och delaktig, att publiken klarar sig själv, att vad som helst kan vara konst och vem som helst göra den”. Fluxuskonstnärena Ken Friedman och Owen Smith har sammanställt ”Fluxus Performance Workbook”, en bok som gratis kan laddas ner på nätet och som innehåller instruktioner hur man kan återskapa kända Fluxus-verk bara genom att följa enkla instruktioner. På samma sätt som man kan återskapa och återupprepa de flesta av Gazira Babelis konstverk. På hennes hemsida finner du nämligen de instruktioner och koder som du behöver för att återskapa verken precis som i en Fluxusperformance. I verket ”Buy Gaz 4 One Linden Dollar!” går Gazira Babeli steget längre och visar att det inte bara är konsten som kan kopieras och massproduceras i Second Life utan även konstnären. För 1 Linden dollar, som är den officiella valutan i Second Life, kan man köpa en avatar som ser exakt ut som Gazira Babeli, så om du möter Gazira Babeli i Second Life så är det kanske inte hon eller så är det hon, vem vet?

Vilken typ av konst är det då Gazira Babeli skapar? När hon visade sin samlingsutställning ”Collateral Damage” i april 2007, som naturligtvis ägde rum i Second Life, så fanns där många sneglingar på konsthistorien. ”You love Pop Art - Pop Art hates you ” bestod av stora Campbells soppburkar som anföll besökarna, titeln och burkarna leder tankarna osökt till Andy Warhol. ”Nudes Descending a Staircase” var en anspelning på Duchamps målning från 1912 och bestod av ett antal tavlor med en naken kvinna som ramlade ner för en trappa. I ”Avatar on canvas” kunde åskådaren kliva in i tavlan och sätta sig på en stol vilket resulterade i att kroppen drogs ut och förvrängdes som i målning av Francis Bacon, och i ”Gaz of the Desert”, en 23 minuter lång film, eller machinima som det kallas då filmen spelas in i en virtuell värld, byggde till stora delar på Luis Bunuels film ”Simon in the desert” från 1965.

De konsthistoriska referenserna hittar man även i verk som ”Who's afraid of Madeleine, Bathsheba and Simonetta” som är en performance bestående av en erotisk dans framför konsthistoriska verk som Rembrandts Bathsheba och Botticellis Simonetta. Gazira Babelis performance blir en ironisk kommentar till den ideala kvinnobilden i konsthistorien och i samtiden. För Gazira Babelis avatar är som många andra i Second Life en idealbild, i det här fallet en kvinna, som är snygg, ung och sexig, har stora bröst, är smal, solbränd och naturligtvis inte en rynka. I verket ”Ursonate in SL” som består av en installation av en jättestor kran där det droppar ut kossor, bilar och andra föremål är det Kurt Schwitters dadaistiska ljudsonat ”Ursonate” från 1922-1932 som har varit inspirationen. I Schwitters fall handlade det om en lek med språkets beståndsdelar, där de ursprungliga ljuden sätts ihop till en helt ny komposition, medan det i Gazira Babelis fall istället är objekt som på ett lekfullt, ja, nästan surrealistiskt sätt droppar fram en visuell symfoni.

Den italienska skulptören Luciano Fabro, en av arte poveras förgrundsgestalter, hyllas också i ett av Gazira Babelis verk: ”Unbroken Eggs: Monument to Luciano Fabro” består av två stora torn i marmor med några vita ägg som ligger mellan tornen. Verket är en parafras på Fabros utomhusskulptur ”The nest” från 1994. När besökaren närmar sig tornen börjar dem att skälva och rasar snart ihop. Trots sin yttre stabila yta är de väldigt fragila, medan äggen som å andra sidan verkar sköra, förblir hela trots att tornen rasar över dem. Man kan inte låta bli, när man ser verket, att associera till 11:e september och World Trade Center-tornen som raserades i New York 2001.

Även om konsten i Second Life kan upplevas som väldigt annorlunda är den inte historielös, utan tvärtom så finns det ofta anspelningar på konsthistorien. Det kan ju tolkas som om konsten är osjälvständig i sitt uttryck, men jag tror snarare att det har att göra med att konstnärer som Gazira Babeli vill återerövra konsthistorien och göra sina egna tolkningar. Konsthistorien bli ett bildarkiv som man kan klippa och klistra ur, sampla och mixa till nya konstellationer och innebörder. I den virtuella världen blandar man tidigare epokers uttryck med samtidens populärkultur utan specifika värderingar.

Det är väl kanske en del av konceptet i new media art, oops! Det skulle jag inte ha sagt, nu kommer en stor svart tornado och sveper iväg med mig. ”Don’t Say...” är nämligen ett konstverk som består av en stor svart tornado som sveper med sig den besökare som har mage att nämna ordet new…du vet vilket ord jag menar.

Nu är det är inte bara den konsthistoriska kontexten som konstnärerna i Second Life verkar beroende av utan även den verkliga konstscenen. För även om Gazira Babeli säger att hon ÄR en konstnär i Second Life så är det fortfarande det verkliga konstlivet som lockar och som verkar har högre status. Det är annars svårt att förklara varför konstnärer som Gazira Babeli ställer ut sina verk på verkliga gallerier och medverkar på verkliga festivaler och skapar konstverk och DVD-filmer av sina virtuella konstverk som man kan köpa i den verkliga världen. Trots att konstnären Gazira Babeli är en avatar och lever i en virtuell värld med en virtuell ekonomi så finns det fortfarande ett behov av att kliva över till den andra sidan för att nå ut till en större publik och förmodligen bli mer accepterad av det verkliga konstlivet.

Gazira Babeli http://www.gazirababeli.com/