Till att börja med undrar jag om du kan berätta för Konstens läsare hur idén till antologin ”Texst” föddes?

MB: Jag har själv använt mig och utgått från text eller skrift i mina verk sedan jag inledde min bana som konstnär. Texterna har varit integrerade i mina utställningar eller fungerat som parallella utsagor till objekt eller bilder. Vissa av mina verk som serien ”Who is...?” har presenterats som textinstallationer där besökarna har fått veva fram texten på läsapparater, eller ta del av dem som banderoller, på läsmöbler eller andra konstruktioner. Samtidigt har jag också ägnat mig åt essäskrivande tillsammans med min vän och kollega Fredrik Ekman (tillsammans publicerade vi 2001 Orienterarsjukan och andra berättelser). Jag insåg att texter tagit allt större plats i många andra konstnärers arbete, inte minst i samklang med digitala teknikers framgång. I och med arbetet med ”Texst” ville jag få en överblick över svenska konstnärers förhållningssätt till text, eller skrift (för att undvika det något problematiska textbegreppet uppfann jag ordet texst). Jag ville också ta ett första steg i en diskussion om vad olika användningssätt av skrift betyder i utställningssammanhang och i konstkontexten ­ alltifrån en instrumentell eller "genomskinlig" textanvändning till arbeten som berör litterära frågeställningar. Vilka läsarter uppstår i utställningsrummet? På vilket sätt har dessa läsarter en särprägel? Vilka förvandlingar sker med texter när de hamnar i konstens domän? Vilka är presentationsformerna av skrift i konsten? När blir text texst (text-bild, hybrid eller metafor för text)? Jag tyckte också att mycket textanvändning i konsten skedde slumpartat och ogenomtänkt, att det behövdes en diskussion och kanske till och med en terminologi kring textanvändning i konsten. Jag bildade en diskussionsgrupp eller ett redaktionsråd med konstnärer och två elever som med sina arbeten hade visat på en artikulerad inställning i frågan. I gruppen ingick också författaren Mara Lee som kunde närma sig ämnet från en litterär utgångspunkt.

”Texst” föddes alltså ur ett behov av att strukturera och fördjupa både din egen och andra konstnärers förståelse av textens användning inom konsten idag, är det rätt uppfattat? Kan du berätta lite mer om det du berör i ditt svar, det vill säga hur gick arbetet redaktionsgruppen till?

MB: Medlemmarna i gruppen hade olika intressen och olika kontaktnät. De hade gått på olika konsthögskolor. Men majoriteten av oss var eller hade varit knutna till Konstfack, vilket också oundvikligen speglar resultatet. Vi sa från början att vi ville undvika en konsthistorisk eller heltäckande samling (vad det nu skulle betyda) utan istället göra ett medvetet subjektivt urval, även om ett sådant urval skulle innefatta mindre etablerade konstnärer. Vi diskuterade och jämkade oss samman. Mara Lee, främst, föreslog ett antal mer renodlade författare som bidragsgivare vilka alla arbetar med frågeställningar som har mycket gemensamt med bildkonstnärernas. Man skulle kunna kalla dessa författares arbeten för materiella eller konceptuella, ofta med ett intresse för den grafiska formen och boksidan som ett "rum". Hela projektet tar ändå sin utgångspunkt ifrån konstkontexten, enligt min mening, och den text/läsning som kan skapas där och som jag vill kalla texst. Därför insåg jag efterhand att det i många avseenden egentligen var "fel" att göra en sån här antologi (som liknar den litterära kalendern) då många av de verk vi var intresserade av enbart existerade i utställningens form (eller i vissa fall som text i film och video). När de överfördes till det tryckta mediet förvandlades de i större eller mindre utsträckning. Man kan göra en jämförelse med en antologi med rocktexter ­ utan musiken går något väsentligt förlorad. Nu deltog flera av bidragsgivarna själva i processen att omforma sina textverk så att de fungerade i det tryckta mediet, i andra lyckade fall var de ifrån första början skapade för tryck. Inom gruppen rådde ibland en förvirring inför dessa frågor och våra diskussioner rörde mycket jämförelser mellan litteraturens och konstens kontext. Vår övertygelse var ändå att även om ett sådant här arbete innebär transformering, anpassning och ibland förluster fanns det skäl att lyfta fram text/skriftaspekten i konsten, just därför att dessa diskussioner kan leda vidare. Man kan kalla ”Texst” för ett pilotprojekt och diskussionsunderlag. Jag tänkte att en konsthögskola regelmässigt skulle kunna framställa ett sådant här "rum i tryck" för elevers arbeten, på samma sätt som man tillhandahåller andra rum: elevgallerier och hemsidor.

Jag förstår att ni stötte på problem då ni skulle överföra konstverk med mer eller mindre tydligt textinnehåll till antologi, ändå tycker jag att ni lyckades över förväntan bra med tanke på att ni inte hade några föregångare att falla tillbaka på. Jag skulle vilja återkomma till i min sista fråga, men innan det vill jag fråga dig om det jag berör i min ingress; konstnären som forskare och forskande konstnärer. Vilka möjligheter respektive risker ser du med att konstnärer nuförtiden ikläder sig rollen som forskare i alltfler sammanhang?

MB: Det finns en gammal förbindelse mellan konst och forskning, som man lätt glömmer bort. Jag tror att konsten och forskningen hade en ganska likartad form av samhällelig "upphöjdhet" ganska långt fram i historien. Både konstnärer och forskare försågs med lik från bårhusen för att studera dem anatomiskt. Vid något tillfälle i historien ­ jag vet inte när denna symboliska vändpunkt inträffade ­ fick inte konstnärerna längre åtnjuta detta privilegium. Kanske var det början på konstens marginalisering. Många äldre tiders vetenskapsmän var också konstnärer. I dag när deras vetenskapliga resultat många gånger gått om intet framstår deras konstnärliga gärningar som det enda verkligt värdefulla. För att ta ett exempel: den tyske darwinisten och biologen Ernst Haeckels vetenskapliga resultat har visat sig vara en räcka falsarier, trots att de levt kvar som sanningar i läroböcker ända fram till 1980-talet. Man kan göra sig löjlig över dem. Men hans akvareller av "konstformer i naturen" och hans påhittade "urämne" Monera är fantastiska konstverk. Om man tänker på de skopiska uppfinningarna och olika visuella presentationsformer i historien finns också ständiga flöden mellan vetenskap i konst. Det går strängt taget inte att hålla isär de egentliga bevekelsegrunderna för konst och vetenskap vid en blick på historien. Nu hör man människor inom konsten kritisera vetenskapen för att ha en förment objektiv hållning till sitt material, men sanningen är ju att en sådan kritik enbart slår mot en helt föråldrad vetenskapssyn, som knappast är tongivande längre. Det verkar snarare, i mina ögon, som många vetenskapsdiscipliner närmat sig konsten. Konstnärer behöver nu inte ta på sig en akademisk skrud för att forska, förmodligen är de fortfarande också på gott och ont "friare" än de flesta forskare när de närmar sig ett ämne. De behöver inte skapa samma avgränsningar och kan dessutom i högre grad använda sig av okunskap och missförstånd. Som du märker störs jag inte av att konsten får en forskningsstatus, det sker närmast som en naturlighet, och det är kanske inte främst är konstens förtjänst.

Jag håller med dig om att de som är rädda för att konsten ska ”förstöras” av forskningen ofta har andra och mera djupt liggande orsaker för sin skepticism. Men som du mycket riktigt påpekar har konstnärer i någon mening alltid forskat, och i takt med att konstnärsrollen gradvis har förändrats i mera akademisk riktning har steget till att kliva in i forskarsamhället blivit allt kortare, vilket också jag i grund och botten tror är bra. Till sist skulle jag vilja fråga dig om på vilket eller vilka sätt du önskar gå vidare med ”Texst” (antologin och begreppet)?

MB: Jag vill jag etablera ett samtal kring textanvändning med mina elever. Till hösten ska vi på Konstfack förmodligen ha ett samarbete med Biskops Arnö. Personligen är jag intresserad av berättarens roll och berättarrösten i film. Jag vill fokusera på textens medium och hur mediet påverkar och omvandlar text. Jag tror också att text- användningen i konst kommer att bli intressantare och mer riktad och hoppas att ”Texst” har en del i en sådan diskussion.

Antologin ”Texst” finns både i tyckt form och på nätet. Materialet på webbsajten är i stort sett identiskt med den tryckta antologin förutom att ytterligare material av vissa konstnärer lagts in, samt att den kommer att uppdateras under 2004. Adressen är: www.text-texst.com

Kort om Magnus Bärtås: Född 1962, konstnär, författare och lärare på Institutionen för konst, Konstfack. Magnus Bärtås arbeten sträcker sig oftast över långa tidsrymder där verken växer och förändras. I den serie filmer han för närvarande arbetar med (kallade ”Who is...?”) spelar ett antal personer rollen av sig själva efter ett manus skrivet av konstnären, manus som tidigare visats i textinstallationer. Magnus Bärtås har ingått i redaktionerna för tidskriften 90TAL och Tidskriften Index samt medverkar regelbundet i Cabinet Magazine (New York). 2002 publicerade han, tillsammans med Fredrik Ekman, essäsamlingen Orienterarsjukan och andra berättelser (Bokförlaget DN), och 2005 utkommer ytterligare en essäsamling, även denna tillsammans med Fredrik Ekman.

Bilder (uppifrån och ned): Johannes Sjögren (1-2), Magnus Bärtås (3), Lisa Torell (4-5)