Ett berlinskt kalejdoskop

Prenzlauer Alle 238, Prenzlauer Berg, Berlin. Ingenting som har en historia låter sig definieras, skrev en gång Nietzsche, och aldrig har det varit så uppenbart sant som i fallet Berlin. Med namnet ”Berlin” förknippas så mycket att det är omöjligt att på ett begränsat utrymme ge en utförlig beskrivning av staden. För ingenstans är väl historien och nuet så intimt sammanflätande som i just här med allt vad det innebär politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Allt som sker idag i Tyskland har på ett eller annat sätt en länk tillbaka till världskrigens katastrofer och det som föregick dem. Här i Berlin lever man i högre grad än resten av Tyskland i skuggan av det förflutna och kommer att göra det långt in i framtiden för hela Europa. Den Europeiska unionen, EU, och valutaunionen, EMU, är heller inget annat än en direkt produkt av nazisternas fruktansvärda framfart under andra världskriget. Här i Tyskland lever tanken på EU som det fredsprojekt det än gång var tänkt att vara, kanske är det också därför som valet till Europaparlamentet den 13 juni verkar tilldra också sig mycket större intresse här än i Sverige där den politiska debatten om EU fortfarande handlar om vi ska vara med eller inte. Trots de senaste årens konjunktursvacka är Tyskland alltjämt Europas starkaste ekonomiska makt och Sveriges viktigaste handelspartner. Det som sker i tysk ekonomi har omedelbara följder för hela Europas ekonomi. Berlin är emellertid en närmast bankrutt stad, främst till följd av de enorma kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västberlin.

Åren direkt efter återföreningen fanns en stor entusiasm i över att Tyskland återigen var ett land, en nation. Av förklarliga skäl ville man inte tänka på alla de problem som skulle bli konsekvensen av många decennier av delning av staden. Man hyste en stor förtröstan att allting skulle lösa sig bara landet enades. Nu femton år efteråt har Tyskland ännu inte blivit det enade land och Berlin den enade stad man hoppats på. Berlinmuren finns kanske inte kvar i verkligheten, annat än som ett memento på utvalda platser, men i människors huvuden kommer den att existera länge än. De sociala, ekonomiska och kulturella skillnaderna är gigantiska mellan Öst och Västberlin, inte minst mellan Berlinarna själva (Öst-, ”Ossis”, och Västberlinare ”Wessis”). Bilden av en splittrad stad är nästan lika sann idag som under Kalla kriget, men skillnaderna ligger numera inte främst på ett politiskt, ideologiskt, plan utan på ett ekonomiskt. Utflyttningen från Berlin är alltjämt stor; staden är byggd för 5 miljoner bor nu enbart drygt 3,1, vilket ytterligare förvärrar den ekonomiska situationen. Men trots att Berlin inte har några pengar har det hittills inte hindrat omfattande nybyggnationer och renoveringar i både före detta Öst och Väst, vilket är ett tecken så gott som något på att man inte har gett upp hoppet om att staden återigen ska bli en. Samtidigt finns det fortfarande många hus i Öst, bara något kvarter från där jag sitter och skriver detta, med sedan länge flagnad färg och gapande kulhål från andra världskriget som en ständig påminnelse om att historien aldrig är långt borta.

Att ge en rättvisande bild av konsten i Berlin är ungefär lika svårt som att beskriva staden i korta ordalag. Till skillnad från till exempel Stockholm finns här flera ”konstvärldar” som verkar mestadels parallellt, trots att de alla representerar den så kallade samtidskonsten. Berlin är de privata initiativens stad och de senaste årens ekonomiska kris har inte hindrat människor från att förvekliga sina drömmar. Även om man begränsar sig till konsten är utbudet övermäktigt stort. Jag tänkte här därför koncentrera mig på att i korthet berätta om ett begränsat antal intressanta gallerier, museer och utställningsrum belägna främst i stadens östra och centrala delar, snarare än de enskilda utställningar som visas där för tillfället. Det är nämligen här, avsides från de värsta turiststråken som främst de unga konstnärerna och galleristerna lever och verkar. Det finns många orsaker till varför det blivit så men en förklaring kan vara att det efter murens fall blev mycket billigt att hyra lägenheter och lokaler i före detta Östberlin vilket lockade många unga konstnärer och andra kulturarbetare att bosätt sig här. Inte mist gäller det de många svenska konstnärer, eller för den delen de konsthögskolor, som under längre eller kortare tider bott och arbetat här. I april avslutades också en uppmärksammad utställning med ett drygt 30 tal skandinaviska konstnärer bosatta i Berlin på Nationalgalerie im Hamburger Banhof; ”Berlin North”.

Alla stadsdelar i Berlin har sina egna galleristråk men det hindrar givetvis inte vissa från att vara mera fyllda av galleri, institutioner och konstnärsdrivna alternativ än andra. Stadsdelen Mitte, centralt i forna Öst, har sedan återföreningen blivit något av ett centrum samtidskonsten. På gångavstånd finns här fler än 50 kommersiella gallerier och konstnärsdrivna dito. Dessutom finns där mängder av andra platser, till exempel olika kulturhus, som bland mycket annat också visar konst. Det är således nästan omöjligt att ge några säkra tips om vad man bör se eftersom det beror på vad som visas just då och vad man är intresserad av. De gallerier och institutioner som under denna vistelse fångade min största uppmärksamhet var Galerie Johann König, på Weydingerstrasse 10 alldeles invid Rosa-Luxemburg Platz, där just nu en mycket intressant samlingsutställning, ”Capital ims”, med konstnärer som arbetar i gränslandet mellan konst och design pågår. Barbara Wien Galerie på Linienstrasse 158, som både är ett galleri, ett förlag och en av de bättre bokhandlarna för böcker av och om av samtida konstnärer och konstnärskap. När jag var där nu visades en mindre intressant måleriutställning med Antje Dorn, istället var det bokhandeln som intresserade mig.

På samma adress, Linenstrasse 158, ligger Kuckei + Kuckei som specialiserat sig på internationell samtidskonst. Några personliga favoriter bland gallerier som alltid visar bra konst är Prüss & Ochs Gallery, Sophiestrasse 18, med inriktning på samtidskonst från främst Sydostasien. Schipper & Krome, Linienstrasse 85, Klosterfelde på Zimmerstrasse 90/91, som mest visar internationell, konceptuell, konst. Galerie Barbara Weiss, Zimmerstrasse 88 – 91, och inte att förglömma, svenska Galerie Nordenhake, på samma adress som Barbara Wiess, som liksom sin namne i Stockholm visar både samtida måleri, fotografi, installationer och videokonst. Bland de icke kommersiella, konstnärsdrivna, gallerierna och utställningsrummen kan jag varmt rekommendera PODEWIL, Klosterstrasse 68 – 70, som är en scen för nutida konstmusik, ljudkonst, nutida dans, performance, video, etc. Rekommendera kan jag också Projektraum Mathias Kampl på Aguststrasse 35, K & S, Linienstrasse 156, Sparwasser HQ, Torstasse 161 och KunstBank, Brunnenstrasse 188 – 190, för att bara nämna några. För den som är intresserad av andra uttryck än de som visas på gallerier och museer har mycket att se på i staden. Graffiti, postgraffiti och ännu mera svårdefinierade urbana uttryck finns rikt representerat främst i Öst och då särskilt i Friedrichshein.

Den stora konsthändelsen i Berlin denna sommar är annars ”Das Moma im Berlin” (tom. 19/9). Museet för modern konst i New York har tack vare en renovering flyttat 200 verk av bland andra Malevitj, Picasso, Mondrian, Hopper, Pollock, Warhol, till Neue Nationalgallerie, Potsdamer Strasse vid Potsdamer Platz. Det är i många avseenden en enorm satsning och publiktrycket har sedan öppningen i slutet av februari varit mycket stort. Vid sidan om utställningen kommer en lång rad mycket ambitiösa kulturella evenemang om och med nordamerikans kultur att genomföras under namnet ”American season”. Bakom ”Moma i Berlin” står den tysk-amerikanska biljätten Daimler-Chrysler vilket också är förklaringen till varför den överhuvudtaget är möjlig att genomföra. Sponsring ses här nämligen inte som något konstigt utan snarare en nödvändig förutsättning för ett rikt konst- och kulturliv. Dessutom kan Moma i Berlin ses som ett försök att skapa möten mellan USA och Europa, vars relationer varit minst sagt frostiga sen invasionen av Irak.

Ett råd för den som vill se på konst i Berlin är att börja sin vistelse med att besöka en större institution, till exempel ett museum, och där köpa ”Der Kunstfüher” som är en tvåspråkig konstguide (tyska och engelska). Om man kan tyska kan man samtidigt passa på att ta ett exemplar av gratistidningen ”Kunstzeitung” som kommer ut månadsvis och i kortare och längre artiklar behandlar konstlivet i Tyskland och Österrike. Ett annat sätt att få reda på vad som händer i Berlin i största allmänhet är att köpa ”Zitty” eller ”Tip” som kommer ut varannan vecka och innehåller det lite om det mesta, men för att ha någon glädje av dem måste man kunna tyska åtminstone hjälpligt. Det sistnämnda, att det är bra att kunna tyska, gäller överlag eftersom nästan inga tyskar talar engelska, eller något annat språk heller för den delen. Behärskar man inte språket blir det svårt att göra sig förstådd, men med några tyska fraser och ”kroppsspråk” klarar man sig hjälpligt.

Men gallerier och museer till trots är det staden själv som är den stora upplevelsen. Berlin är vår närmaste metropol samtidigt som den förkroppsligar mycket av Europas moderna historia. Jag vet heller ingen annan storstad i Europa med så många stora kontraster som just Berlin. Dessutom kan staden uppvisa en rasande snabb utveckling, inte minst inom arkitekturen, som jag tyvärr inte berört i denna artikel. Det är kontrasterna mellan olika delar av staden och inom en och samma stadsdel som gör Berlin så fascinerande. Segregationen är enormt och växande problem, samtidigt som den gör staden mera intressant och dynamisk. Berlins kalejdoskopiska mångfald är förmodligen en av dem främsta orsaken till varför så många konstnärer, musiker, och andra kulturarbetare har sökt och fortfarande söker sig hit. Själv skulle jag inte bli förvånad om staden ytterligare kommer att befästa sin ställning som ett centrum för Europas unga konstnärer de närmaste åren. Än kostar det inte mer än i Stockholm att leva här, men är mycket mer stimulerande!