Platser för mänskliga möten och diskussion kring samtidskonsten är inte alltför många. IASPIS gör ett heroiskt arbete tillsammans med olika partners för att skapa sådana mötesplatser, och Moderna Museet gör tappra ansatser i samma riktning (även om man emellanåt haft den beklagliga ovanan att förlägga evenemangen till dagtid, när alla utom den inre kretsen av branschfolk är upptagna). Behovet att mötas kring samtidskonsten är inte nytt, och har egentligen att göra med samtidskonsten som företeelse i sig. Väldigt sällan placerar den sig som att välartat föremål för ett distanserat betraktande. Vanligare är att den kräver dialog och interaktion för att realiseras i enlighet med upphovsmannens intentioner. Interaktion och dialog är dock inte vad man i första hand förknippar institutionaliserade seminariediskussioner och paneldebatter med. Sådan kommunikation låter sig hellre bedrivas vid bardisken. Tankar som dessa riktning föresvävade den grupp elever vid Konsthögskolan i Stockholm som 1994 startade Bildbaren, med första hemvist hos Hannas K på högtrendiga Skånegatan. Efter att en längre tid legat i träda återuppstår nu Bildbaren med Gustav Hellberg, Charlotta Mickelsson, Patrick Nilsson och Fredrik Persson som informell organisationskommitté. Avsikten är att man en gång i månaden skall bjuda in till ett samtal i barmiljö med intressanta gäster som krydda i diskussionen.

Strax före påsk hölls nypremiären i Konstnärsklubbens lokaler, denna gång med Thomas Adlercreutz som gäst. Thomas driver till vardags projektet Artspace på Arlanda. Inom ramen för Artspace har det näst intill omöjliga åstadkommits, nämligen att låta samtida konstnärliga uttryck möta den kanske mest krävande publik som kan tänkas: flygresenärer. Arlanda genomströmmas varje år av 17 miljoner människor, och för Thomas var det en utmaning i den högre skolan att ta reda på hur de reagerar i mötet med konsten. Han kommer ofta tillbaka till de "upplevelsekors" som vår omvärld är fyllda med, och som ytterst bestämmer vad vi ser och vad som passerar oss spårlöst förbi. I en miljö som Arlanda har beteendevetare redan prickat in lokalernas upplevelsekors och satt prislappar på dem. De är hett åtråvärda reklamplatser, som företag glatt betalar tiotusentals kronor per vecka för att få fylla med sina produkter och budskap. Men när mer eller mindre märkliga objekt placeras ut med begreppet "konstverk" och "Artspace" som passersedel, då moltiger kassaapparaterna. Och ändå händer det något mycket speciellt. Tidskriften Wallpaper lär ha utropat Arlanda/Artspace till en av världen 25 mest intressanta platser, och Thomas kontaktas regelbundet av storföretag som vill veta mer om människors reaktioner inför konstverken i den extremt upplevelsetäta flygplatsmiljön.

Kanske är detta inte så underligt, när allt kommer omkring. Idén om Artspace utgick från vetskapen om att en flygplats utgör något av det mest genomanalyserade som finns. "Allt" har registrerats och förutsetts vad gäller besökarnas sätt att röra sig och agera. Thomas ville därför pröva vad som händer när man släpper in något som uppträder "fel" i detta ändamålsenliga miniatyr universum, när ett individuellt, mänskligt uttryck tydliggörs i ett sammanhang som få av oss har möjlighet att påverka ens en liten gnutta. Att konsten därmed kommer att konkurrera med reklamen om uppmärksamhet oroas inte Thomas av, snarast tvärtom. Bägge må befinna sig på samma arena, men de deltar i olika spel. Thomas värjer sig mot synen på Artspacekonsten som ett offer för kommersialismen, och menar att ett konstverk till skillnad från reklambudskapet inte behöver svällande finansiella muskler och prime time för att nå publiken. I en totalt genomkommersialiserad värld är konsten kanske till och med det sista genuint mänskliga uttryck som finns kvar. Det betyder å andra sidan inte att konstnärerna bör ikläda sig missionärens och asketens grådaskiga kåpa. Från att inledningsvis haft kostnadstäckning som ekonomisk målsättning har ökande sponsoranslag gjort att Artspace numera kan betala hyggliga arvoden till sina utställare.

Besök Bildbarens hemsida! Konsten gjorde i juli 1999 en intervju med Thomas Adlercreutz. Läs den här!

Anders Olofsson (text och foto)