Videokonstens ämnesval är svårt att kategorisera, men på senare tid har viss kritik riktats mot den för att vara apolitisk, och mest ägna sig åt individens privatsfär. Jonas Ekeberg kunde - främst i yttre avseende - urskilja ett korn av sanning i detta, men påpekade att vi måhända står inför en ny slags politisering som växer ytterst subtilt ur den individuella upplevelsesfären, och skyr de braskande parollerna. En stor del av diskussionen kom annars att uppehålla sig vid videokonstens distributionsapparat och visningstekniker. Panelens enda konstnär, Tobias Bernstrup, kritiserade det sätt på vilket videokonsten ofta hanteras på gallerier och museer. För det första finns det fortfarande en grundmurad missuppfattning att video alltid gör sig bäst i en TV-monitor, för det andra negligerar de flesta utställningsarrangörer det tekniska underhåll som krävs för att skapa idealiska visningsförhållanden. Jonas Ekeberg framkastade hypotesen att denna underlåtenhetssynd kan ha sina rötter i med vanföreställningen att videokonst är billig bara för att själva tekniken idag finns i var mans ägo. Tvärtom har kostnaderna för att producera videokonst hela tiden ökat, och kräver - åtminstone vid ett internationellt evenemang av Venedigbiennalens storlek - statligt stöd eller näringslivssponsring.  

Alternativa visningskanaler som TV var flertalet av paneldeltagarna tveksamma till. Dels har det visat sig mycket vanskligt att övertyga TV-folket om att det finns ett publikt intresse för videokonst, dels är flertalet videoverk inte avsedda att distribueras via ett medium för enkelriktad masskommunikation. Konstnärernas krav på omständigheterna som deras videoverk visas under är emellertid inte särskilt väl utvecklade, menade Tobias Bernstrup. Han uppmanade därför kollegerna att inte bara noga specificera med hjälp av vilken teknik ett visst verk är avsett att visas, utan att därutöver skriva in detta som en klausul i köpeavtalet när verket säljs. Maria Lind jämförde detta med att bifoga en beskrivning av den upphängningsanordning en stor målning kräver, men frågan är om inte saken är allvarligare än så. Ytterst är problemets innebörd om en konstnär finner det acceptabelt att hans/hennes verk visas nattetid i skarven mellan action- och porrinslag på någon kabel-TV-kanal, eller om videokonst har rätt att ställa samma krav på presentationen som måleri och skulptur kunnat göra i hundratals år. Svaret borde vara givet.