|
|
| Ny nordisk film och video på Moderna Museet |
För bara
ett par decennier sedan var videokonst något smått mystiskt,
i bästa fall svårbegripligt och minst av allt säljbart.
Man kan utan överdrift påstå att situationen är annorlunda
idag. Vid den nu pågående biennalen i Venedig slåss de
stora videoinstallationerna med varandra om uppmärksamheten, och även
svenska gallerister börjar nu kunna sälja videoverk. Det är
mot denna bakgrund man skall förstå den helg ägnad åt
nordisk videokonst som Moderna Museet arrangerade den 18 och 19 september.
Evenemanget hade föregåtts av ett omfattande insamlingsarbete
där konstnärer i de nordiska länderna inbjudits att skicka
in film och video tillkommen under perioden 1995-99. Resultatet är
imponerande. Cirka 350 verk landade i museets brevlåda, varav ett
50-tal slutligen valdes ut för biografvisning. Nämnas bör
också att Moderna Museet arbetar på att bygga upp ett videotek
med permanenta möjligheter att ta del av videokonst. Dessutom har
man tänkt sig att låta verken som visades under videohelgen
gå vidare på turné till konsthallar och länsmuseer
ute i landet.
![]() Videokonstens ämnesval är svårt att kategorisera, men på senare tid har viss kritik riktats mot den för att vara apolitisk, och mest ägna sig åt individens privatsfär. Jonas Ekeberg kunde - främst i yttre avseende - urskilja ett korn av sanning i detta, men påpekade att vi måhända står inför en ny slags politisering som växer ytterst subtilt ur den individuella upplevelsesfären, och skyr de braskande parollerna. En stor del av diskussionen kom annars att uppehålla sig vid videokonstens distributionsapparat och visningstekniker. Panelens enda konstnär, Tobias Bernstrup, kritiserade det sätt på vilket videokonsten ofta hanteras på gallerier och museer. För det första finns det fortfarande en grundmurad missuppfattning att video alltid gör sig bäst i en TV-monitor, för det andra negligerar de flesta utställningsarrangörer det tekniska underhåll som krävs för att skapa idealiska visningsförhållanden. Jonas Ekeberg framkastade hypotesen att denna underlåtenhetssynd kan ha sina rötter i med vanföreställningen att videokonst är billig bara för att själva tekniken idag finns i var mans ägo. Tvärtom har kostnaderna för att producera videokonst hela tiden ökat, och kräver - åtminstone vid ett internationellt evenemang av Venedigbiennalens storlek - statligt stöd eller näringslivssponsring. Alternativa visningskanaler
som TV var flertalet av paneldeltagarna tveksamma till. Dels har det visat
sig mycket vanskligt att övertyga TV-folket om att det finns ett publikt
intresse för videokonst, dels är flertalet videoverk inte avsedda
att distribueras via ett medium för enkelriktad masskommunikation.
Konstnärernas krav på omständigheterna som deras videoverk
visas under är emellertid inte särskilt väl utvecklade,
menade Tobias Bernstrup. Han uppmanade därför kollegerna att
inte bara noga specificera med hjälp av vilken teknik ett visst verk
är avsett att visas, utan att därutöver skriva in detta
som en klausul i köpeavtalet när verket säljs. Maria Lind
jämförde detta med att bifoga en beskrivning av den upphängningsanordning
en stor målning kräver, men frågan är om inte saken
är allvarligare än så. Ytterst är problemets innebörd
om en konstnär finner det acceptabelt att hans/hennes verk visas nattetid
i skarven mellan action- och porrinslag på någon kabel-TV-kanal,
eller om videokonst har rätt att ställa samma krav på presentationen
som måleri och skulptur kunnat göra i hundratals år. Svaret
borde vara givet.
Anders Olofsson
(text och foto)
|