Ny nordisk film och video på Moderna Museet
 
För bara ett par decennier sedan var videokonst något smått mystiskt, i bästa fall svårbegripligt och minst av allt säljbart. Man kan utan överdrift påstå att situationen är annorlunda idag. Vid den nu pågående biennalen i Venedig slåss de stora videoinstallationerna med varandra om uppmärksamheten, och även svenska gallerister börjar nu kunna sälja videoverk. Det är mot denna bakgrund man skall förstå den helg ägnad åt nordisk videokonst som Moderna Museet arrangerade den 18 och 19 september. Evenemanget hade föregåtts av ett omfattande insamlingsarbete där konstnärer i de nordiska länderna inbjudits att skicka in film och video tillkommen under perioden 1995-99. Resultatet är imponerande. Cirka 350 verk landade i museets brevlåda, varav ett 50-tal slutligen valdes ut för biografvisning. Nämnas bör också att Moderna Museet arbetar på att bygga upp ett videotek med permanenta möjligheter att ta del av videokonst. Dessutom har man tänkt sig att låta verken som visades under videohelgen gå vidare på turné till konsthallar och länsmuseer ute i landet.  
Helgen avslutades med en paneldiskussion på temat "ny nordisk film och video". Jonas Ekeberg, ansvarig för nästa års nordiska biennal "Momentum" i norska Moss, menade att man har goda skäl att se positivt på utvecklingen inom videokonsten. Traditionen från den postmoderna fotokonsten med dess starka medvetenhet om betydelsen av olika bildspråk har efterträtts av en lätthet i det sätt på vilket konstnärerna närmar sig även komplexa ämnen. Samtidigt förefaller det som om vi befinner oss inför en vattendelare i videokonsten, med å ena sidan småskaliga, intima lågbudgetproduktioner och å den andra monumentala, oerhört kostsamma videoinstallationer. Cecilia Widenheim, intendent vid Moderna Museet, såg i detta ett strategi från videokonstnärernas sida att både närma sig och ta avstånd från det traditionella filmmediet och dess historia. Märkbart är dock att de cinematografiska inslagen i dagens videokonst är tydligare än tidigare, att det långsamma, reflekterande berättandet därigenom fått en renässans. Maria Lind, kollega med Cecilia Widenheim, ville jämföra denna utveckling med vad som nu sker inom exempelvis måleriet. Många målare understryker öppet de långa tillkomstprocesserna bakom verken, ett fenomen man kan tolka som en reaktion mot samhällets hetsiga, stackatoartade livsrytm.  

Videokonstens ämnesval är svårt att kategorisera, men på senare tid har viss kritik riktats mot den för att vara apolitisk, och mest ägna sig åt individens privatsfär. Jonas Ekeberg kunde - främst i yttre avseende - urskilja ett korn av sanning i detta, men påpekade att vi måhända står inför en ny slags politisering som växer ytterst subtilt ur den individuella upplevelsesfären, och skyr de braskande parollerna. En stor del av diskussionen kom annars att uppehålla sig vid videokonstens distributionsapparat och visningstekniker. Panelens enda konstnär, Tobias Bernstrup, kritiserade det sätt på vilket videokonsten ofta hanteras på gallerier och museer. För det första finns det fortfarande en grundmurad missuppfattning att video alltid gör sig bäst i en TV-monitor, för det andra negligerar de flesta utställningsarrangörer det tekniska underhåll som krävs för att skapa idealiska visningsförhållanden. Jonas Ekeberg framkastade hypotesen att denna underlåtenhetssynd kan ha sina rötter i med vanföreställningen att videokonst är billig bara för att själva tekniken idag finns i var mans ägo. Tvärtom har kostnaderna för att producera videokonst hela tiden ökat, och kräver - åtminstone vid ett internationellt evenemang av Venedigbiennalens storlek - statligt stöd eller näringslivssponsring.  

Alternativa visningskanaler som TV var flertalet av paneldeltagarna tveksamma till. Dels har det visat sig mycket vanskligt att övertyga TV-folket om att det finns ett publikt intresse för videokonst, dels är flertalet videoverk inte avsedda att distribueras via ett medium för enkelriktad masskommunikation. Konstnärernas krav på omständigheterna som deras videoverk visas under är emellertid inte särskilt väl utvecklade, menade Tobias Bernstrup. Han uppmanade därför kollegerna att inte bara noga specificera med hjälp av vilken teknik ett visst verk är avsett att visas, utan att därutöver skriva in detta som en klausul i köpeavtalet när verket säljs. Maria Lind jämförde detta med att bifoga en beskrivning av den upphängningsanordning en stor målning kräver, men frågan är om inte saken är allvarligare än så. Ytterst är problemets innebörd om en konstnär finner det acceptabelt att hans/hennes verk visas nattetid i skarven mellan action- och porrinslag på någon kabel-TV-kanal, eller om videokonst har rätt att ställa samma krav på presentationen som måleri och skulptur kunnat göra i hundratals år. Svaret borde vara givet. 
 

 
Anders Olofsson (text och foto)