Suste Bonnén 
 
Alltsedan den moderna konstmarknadens uppkomst i det förra århundradet har en viktig aspekt av konstverket varit dess mobilitet. Konst som köps och säljs - och som genom varje affär förhoppningsvis ökar i marknadsvärde - måste kunna flyttas i samma takt som verkens ägare genomför sina transaktioner. I det modernistiska avantgardets ideologi fanns redan från början en reaktion mot konstverkets förtingligande, vilket i princip gör det till en bland många andra varor på konsumentmarknaden. Både Dada och Fluxus gjorde i stället själva handlingen till konstverkets kärna. Konstnärens uppgift var inte att producera unika och högt värderade objekt för den borgerliga konstpubliken utan tvärtom att bringa det befintliga systemet i otakt, såväl på det estetiska som det ekonomiska området. Ytterst var målsättningen att väcka människors insikt om att den traditionella indelningen i ”konst” och ”icke-konst” i själva verket enbart bygger på konventioner, och inte grundas på någon evigt uttalad sanning. För de flesta renläriga dadaister och Fluxus-konstnärer var det därför närmast ett tecken på misslyckande om den konstnärskapet utmynnade i framställningen av ett föremål, försett med prislapp. 
 
 
Ett annat sätt att bemöta marknadskrafternas inflytande över konsten växte fram i spåren av minimalismen. Inför eftervärlden har denna rörelse till stor del kommit att identifieras med Robert Smithson (även om inte var ensam). Smithson hyste en grundläggande misstänksamhet mot den institutionaliserade exponering av konstverk som försiggår i gallerier och på konstmuseer. Hans misstänksamhet hade till viss del politiska motiv, men ännu viktigare var övertygelsen om att konsten hämmades och gjordes tandlös när den förvisades till speciella lokaler. För Smithson var varje plats i omgivningen en potentiell hemort för konsten, vilken han menade måste träda i nära samspel med den geografiska, historiska och kulturella miljö som är konstverkets förutsättning. Smithson kom att utveckla en attityd till det konstnärliga skapandet som bäst kan beskrivas med det engelska begreppet ”site-specific”. Att skapa verk som är ”site-specific” innebär inte bara att konstnären tar hänsyn till den fysiska omgivningen som verket frambringas i. Det inrymmer även medvetenheten om att konsten varken kan skyddas i museets reservat eller stängas in i samlarens bankvalv, utan är prisgivet åt vädret, klimatet och de organiska nedbrytningsprocesserna. Genom att bli en del av mänsklighetens fysiska livsvillkor upphör konstverket att vara en fetisch, och blir ett naturligt element i vår kollektiva erfarenhet.  

Smithsons hållning kan förefalla kompromisslös, och minst lika pockande som konstmarknadens makt över konstnärerna. Men kanske finns det en tredje väg som låter sig beträdas. Ett möjligt inlägg i den debatten hittar man i Köpenhamn, strax invid Christiansborg. Där, i en av kanalerna, har danskan Suste Bonnén placerat sin skulptur ”Agnete og Havmanden”. Titeln anspelar på en dansk folkvisa om den sköna Agnete som blir Havmandens brud, och föder honom sju söner nere i havsdjupet. Men när hon en dag hör hembyns kyrkklockor önskar hon en sista gång besöka fastlandet. Med Havmandens hjälp återvänder hon, men väl på det torra bestämmer hon sig för att stanna där. De sju sönerna blir kvar med sin far i havet. Av denna påfallande moderna skilsmässohistoria har Suste Bonnén gjort en skulpturgrupp helt under vattnet. Skylten på broräcket säger oss att vi står inför ett offentligt konstverk, men om inte vind och ljus är gunstiga mot betraktaren går vi miste om konstupplevelsen. Verket upptar onekligen en del av stadens rum, och ändå inte. Även vid förmånliga väderförhållanden kan vi enbart skönja konturerna av figurerna under vattenytan, men aldrig skapa oss ett fullödigt intryck av dem. Liksom folkvisans mytiska väsen undflyr de våra sinnen, och inrättar sig i marginalen av upplevelsespektret. Bonnéns skulptur är ”site-specific”, men inte i smithsonsk bemärkelse. ”Agnete og Havmanden” lutar sig varken mot själva kanalens historia eller folkvisans mångfaldiga transformationer. Den söker sig fram till - och finner - en glipa i det beskrivande språket, som plötsligt öppnar ofullkomligheten för en fantasi med lösa tyglar. 
 

Anders Olofsson (text och foto)