- Jag känner helt enkelt att galleriet har blivit alltför institutionellt och statiskt, och vill prova något nytt. 

Att det bakom beslutet exempelvis skulle ligga bristande lönsamhet förnekar Andreas bestämt. 

- Jag skulle kunna driva galleriet vidare på nuvarande nivå, men för mig räcker det inte. Problemet är att tiden inte räcker till för några innovationer, och jag har inte möjlighet att anställa fler medarbetare som kan avlasta mig. 

Detta dilemma delar Andreas med många andra innovativt sinnade gallerister. Man vet vad som behöver göras, men marginalerna är för små för att frigöra tillräckliga utvecklingsresurser. I många fall är också själva galleriformen och dess traditioner är en hämsko i sig. 

- När vi jobbade med SmartShow hände det emellanåt att våra utländska vänner kom med olika mer eller mindre vilda samarbetsförslag. Många av oss blev helt konfysa då, eftersom vi mest var vana vid att göra utställningar med ett fast antal konstnärer i våra gallerier. 

När Andreas kastar loss är därför siktet primärt inställt på att hitta arbetsformer som inte begränsar och låser fast. Ett genomgående tema i de senaste årens konst har varit det ökande oberoendet av gallerier och museer, men på arrangörssidan är fortfarande strukturen tämligen opåverkad. 

- Man har dessutom inte räknat med att publiken förändras. Att regelbundet besöka gallerier, läsa kulturtidskrifter och dagstidningarnas konstrecensioner är inte lika naturligt för 60-talsgenerationen som det var för deras föräldrar. De flesta idag verkar också ha mindre tid över för allt som inte är arbete och familjeliv, och det gör inte direkt galleristernas och museichefernas liv lättare. 

Andreas är övertygad om att dessa förändringar kommer att få inverkan på hela konstmarknaden, och att alla - konstnärer såväl som gallerister - måste arbeta på att gå ut och söka den nya publiken där den finns, om inte branschen skall stagnera. 
  
- Min nya roll tycker jag rätt mycket påminner om den som agenten har i musikbranschen. Jag kommer visserligen fortfarande att arbeta med en fast grupp av konstnärer, men även engagera mig i evenemang som involverar konstnärer jag inte tidigare haft någon relation med. Men hur rollen kommer att formas i detalj får vi se. 

Helt utan utställningslokal kommer han i alla fall inte att vara. Kontakt finns redan etablerad med ett nystartat företag som nästa höst skall flytta in i nya lokaler. Andreas kommer att hjälpa till med att bygga upp företagets konstsamling, men även ha en egen mindre lokal i grannskapet. 
  
- Aktivitet på den kulturella arenan har stadigt blivit allt viktigare i profileringen av moderna företag. Och det bör avgjort vara mer intressant för uppåtsträvande näringsidkare att stödja samtidskonsten än att exempelvis sponsra Operan. 

Avsikten är emellertid inte att etablera ett nytt galleri med fast utställningsprogram, personal och andrahandsförsäljning. 

- Nej, det handlar mer om att ha ett rum för att exempelvis introducera nya konstnärskap, något som jag saknat tid för att satsa på ordenligt som heltidsgallerist. 

Med Andreas Brändström i en ny roll och Claes Nordenhakes sikte inställt på Berlin riskerar Stockholms konstliv onekligen att bli fattigare. Men samtidigt öppnas möjligheter för utveckling av etablerade gallerier och även nyetableringar, vilket inte varit alltför vanligt under de senaste åren. 

- Det saknas i alla fall inte konstnärer. Bara från landets konsthögskolor utexamineras flera tiotal elever varje år, så här finns potential för den som vill satsa.