Något oreserverat stöd fick han dock varken från panelen eller publiken. Flera debattörer framhöll tvärtom det positiva i att antalet aktörer på scenen ökat, och att nya former för samverkan etableras som både frambringar fler beställare och frigör ekonomiska medel. Ann-Sofi Noring från Statens konstråd påpekade att nyorientering i riktning mot ett friare förhållande till uppdraget även gäller de statliga institutionerna. Konstrådet har exempelvis sedan en tid tillbaka möjlighet att arbeta med hela den offentliga miljön, och inte bara de statligt ägda byggnaderna. Beate Sydhoff framhöll som en viktig faktor att själva begreppet "det offentliga rummet" också genomgår en ständig utveckling. Med hjälp av nya medier som Internet skapas exempelvis ett offentligt rum med betydligt större omfattning än ett ordinärt förortstorg. Detta tema hade kunnat fördjupas ytterligare, men dominansen i auditoriet av aktiva och engagerade skulptörer gjorde att diskussionen i långa stycken körde fast i munhuggning kring vad som (lite tillspetsat) kan beskrivas som det skattefinansierande vårdandet av den modernistiska traditionens kvarlevor. Begreppet "mångfald" användes flitigt på såväl podium som i auditoriet, men dess innebörd höljdes i töcken. Ärliga ambitioner saknas inte att låta fler än ett fåtal arter blomma i den offentliga konten, men det är svårt att helt frigöra sig från misstanken att mångfalden för det mesta inte innefattar experiment av det "stora, vansinniga" slag som konstnären Clara von Rettig efterlyste.  

Det motstånd som kan skönjas återfinnes inte alltid där man skulle kunna förvänta sig att påträffa det, nämligen hos hos kulturinstitutionernas tjänstemän. Anders Engmans summariska avfärdande av den nya konsten som intellektuell och antiestetisk avslöjade med all önskvärd tydlighet att hindren för en innovativ, samtidsorienterad offentlig konst inte enbart frodas i kulturbyråkratin, utan lika mycket (i enskilda fall kanske ännu mer) bland vissa konstnärer, som genom åren vant sig vid att kämpa med varandra om de krympande offentliga medlen. Beate Sydhoffs förslag om att göra offentliga konstverk tidsbegränsade skulle måhända bidra till att några skyttegravar skottades igen, och att unga konstnärer med andra uttrycksmedel än de traditionella fick chansen att möta publiken utanför gallerierna och konsthallarna. En mer intim samverkan med näringsliv och massmedier är heller inget som bör dömas ut med en slapp hänvisning till att konsten alltid blir sämre i miljöer där stora pengar är i omlopp. Som alltid handlar det om på vems villkor saker och ting sker, och i sättet att hantera denna problematik kan man spåra en tydlig generationsklyfta bland konstnärerna. För dagens unga konstnärer är själva konstnärsrollen inte fixerad, utan ett ständigt utprovande av roller, där samverklan och partnerskap inte nödvändigtvis måste sökas i konstens inhägnad. Om denna kreativitet kan mötas med generositet från både konstnärskolleger och kulturtjänstemän kanske konstens offentliga samtal med sin publik utan större dramatik kommer att söka sig nya vägar, om vilkas sträckning vi idag inte har en aning. 

Bilden (från vänster till höger): Philippe Legros, Ann-Sofi Noring, Anders Engman