Intervju med Charlotte Lund, gallerist
 
Valet av galleristyrket är ofta lika intuitivt och slumpartat som valet av konstnärsyrket. Sällan handlar det om att följa en tidigt utvecklad livsstrategi, utan att följa vägen dit ett allt starkare intresse för samtidskonsten leder. Charlotte Lund är inget undantag. Med en ekonomutbildning i bagaget reste hon 1987 till New York, och fick av en slump arbete i en konsthandel som drevs av Stellan Holm och Peder Bonnier. För Charlotte öppnade sig – bokstavligt talat – en helt ny värld. 

- Jag hade inga kunskaper om konst med mig från Sverige, men intresset vaknade snabbt. Att jobba i en verksamhet som sysslade med konsthandel ledde till en mängd personliga kontakter med amerikanska konstnärer, men efter en tid började jag sakna möjligheten att göra utställningar. 

Via ett kortare mellanspel som konsthandlare i Oslo återvände Charlotte 1992 till Sverige med en mer konturskarp idé om vad hon ville göra.  

- Efter åren i konsthandelsbranschen ville jag få ut något mer än att bara köpa och sälja konstverk. Jag ville göra utställningar i en egen lokal, men eftersom jag snabbt insåg att det inte skulle gå att bara visa amerikanska konstnärer blev det viktigt att etablera kontakter med svenska konstnärer och skapa en lokal förankring. 
  
Galleri Charlotte Lund öppnade i september 1993 i en liten lokal på Riddargatan i Stockholm. Galleriet var från början ett enmansföretag, och har så förblivit. 

- En sak som jag var absolut säker på när jag startade var att jag inte ville ha några partners! Jag beundrar i och för sig de branschkolleger som delar ett framgångsrikt partnerskap, men det är inget för mig. 

Galleriet började i liten skala. Medverkan i de numera smått legendariska SmartShow-mässorna gav dock oväntad draghjälp. Idag är Galleri Charlotte Lund väl etablerat och står just inför en ny utmaning. 

- Den 4:e mars öppnar jag i nya lokaler på Skeppargatan. De är mer än tre gånger större än vad jag har att röra mig med idag, så kraven kommer att öka på flera olika sätt. Å andra sidan blir det möjligt att visa konstnärer i en bredare omfattning än förr om åren. Då har jag av utrymmesbrist emellanåt blivit tvungen att utesluta vissa verk med större format ur utställningarna. 

Med större lokaler följer också den praktiska möjligheten att ha ett separat ”showroom” där det går att visa kunderna konst som inte tillhör den aktuella utställningen. Galleristen kan då emellanåt kosta på sig att göra utställningar som inte nödvändigtvis måste löna sig intill sista kronan. Charlotte menar att denna frihet är viktig. Att välja konstnärer gör man nämligen inte utifrån strikt finansiella kalkyler. När hon intresserar sig för en ny konstnär är det oftast verken hon möter innan hon stiftar bekantskap med personen. Och för det mesta är det någon ny vinkling på en befintlig problematik som fångar hennes uppmärksamhet. 

- Teknik och medium är i grund och botten mindre intressant. Verken måste utstråla ett engagemang, men jag störs inte av att de också är estetiskt tilltalande. Skönhet är inget att förakta, tvärtom. 

Hon är mycket tydlig med att poängtera att galleriet är ett företag som måste ha ett långsiktigt perspektiv på sin verksamhet, inte bara begränsat till de marknadsmässiga aspekterna. 

- En tydlig linje i allt man gör är A och O, inte minst därför att det alltid innebär en stor investering att börja arbeta med en ny konstnär. Det finns heller ingen enkel väg till framgång – man får räkna med att arbeta med små marginaler, och sköta merparten av det praktiska arbetet själv. Det man inte behärskar från början får man vackert lära sig, eftersom det är dyrt att köpa in tjänster. 

De flesta gallerister är enmansföretagare, men Charlotte Lund vill framhålla den kollegiala stimulans som framför allt de senaste årens alternativa konstmässor fört med sig. 

- SmartShow är ett utmärkt exempel, som kom att betyda väldigt mycket för relationerna mellan de unga galleristerna, inte bara de svenska. Utomlands håller det på att växa fram ett likartat nätverk mellan deltagarna i de nya eller mindre konstmässorna i exempelvis Basel och Berlin. 

Det internationella intresset för skandinavisk konst har under senare år fått allt större inflytande på den svenska konstmarknaden och galleristernas arbete. För Charlottes del betyder det en mer markerad koncentration på galleriets svenska konstnärer, speciellt som hon har en uttalad ambition att följa dem ut i världen. 

- Men jag kommer givetvis inte att sluta ställa ut utländska konstnärer, även om utmaningen i detta är mindre. Utländska konstnärer har i allmänhet redan ett galleri som representerar dem. 

För Galleri Charlotte Lund innebär allt detta sammantaget att kontinuerligt deltagande i de stora internationella konstmässorna blir nödvändigt. Att göra utställningar med svenska konstnärer utomlands är emellertid en dyrbar historia. Charlotte ser dock en del positiva tecken på att man från svenska statens sida äntligen tänker i rätt riktning. 

- Tillkomsten av IASPIS tycker jag är en klar ljuspunkt. Och vad man än må säga om Moderna Museet så var det lika viktigt att man fick en utländsk chef som att bygget överhuvud taget blev av. 

 
Anders Olofsson (text och foto)