Crowther menar att impressionismen är det första exemplet på hur det teknisk-vetenskapliga synsättet appliceras i konsten, och då är det inte i första hand impressionisternas intresse för optiska effekter som avses. När impressionisterna avbildar Europas storstäder, ångfartyg och framrusande lokomotiv snuddar de vid den teknologiska världsbildens kanske allra viktigaste element, nämligen bejakandet av den oavlåtliga förändringen. Fascinationen inför den moderna världens hektisk förändringsrytm kom att stegras ytterligare med de italienska futuristerna och de ryska konstruktivisterna, som ställde sin konst i de revolutionära rörelsernas tjänst. Redan Charles Baudelaire hade hävdat att den nya världen var i besittning av en unik skönhet i sig, oavhängig alla tidigare skönhetsideal. I framför allt futuristernas tappning kom denna skönhet att tjäna som alibi för en skrämmande destruktivitet, en form av underkastelse inför obarmhärtiga naturlagar. 

Frågan om motstånd eller kapitulation hade dock aktualiserats långt tidigare. Den fotografiska teknikens snabba framgångar i slutet av 1800-talet hade gjort det nödvändigt för konstnärerna att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till fotografiet. Somliga ansträngde sig att måla i enlighet med det nya mediets prestationer, men andra - Degas är ett exempel - föregrep fotografiet genom att utveckla helt nya principer för komposition och ljusåtergivning. Paul Crowther vill dock inte hävda att det rörde sig om en maktkamp där ena parten avgick med segern. I slutet av 60-talet slår nämligen utvecklingen knut på sig själv när några konstnärer började göra detaljtrogna målningar baserade fotografiska förlagor. Desas konstnärer rörde sig knappast på en högteknologisk nivå, utan använde sig av en metod för kopiering och förstoring som alltsedan renässansen lärts ut på varje konstakademi med självaktning. Denna reversering av tågordningen i bildframställningen hade subversiva, estetiska konnotationer som inte till fullo begreps av samtiden. Popkonsten stampade otåligt i farstun, och med den inträder nästa fas i samlivet mellan konst och teknik. 

Popkonstens bidrag till diskussionen är knappast särskilt tongivande om man enbart begränsar sig till material och tekniska lösningar. Dess ideologiska inflytande är emellertid enormt. Popkonstens dyrkan av "the ad mass culture" med dess programmatiska konsumtionsfilosofi och indifferens inför värden med påstått evig varaktighet lade grunden för postmodernismens trolöshet, accentuerad av en digitaliserad reproduktionsapparat inför vars alster konstens traditionella hyllning till originaliteten förvandlas till ett tappert men falnande hopp. Det växande utbudet av digitala bilder och videokonst har emellertid inte övertygat Paul Crowther om att vi står inför ännu ett genombrott i konstens relation till tekniken. Framför allt videokonsten betraktar han snarast som ett steg tillbaka, ett i grund och botten narrativt medium som inte åstadkommer mycket mer än en reproduktion av surrealismens estetik. Historiens slagskugga menar Crowther borde avskräcka. Det tog inte särskilt lång tid för surrealismen att förvandlas till reklam och affischkonst, och idag kan man inte se en enda musikvideo utan att möta de surrealistiska klichéerna en masse. 

Detsamma menar Crowther gäller digital konst, som i bästa fall lyckas återupprepa den abstrakta sekelskifteskonstens bravader. Konstnärliga genombrott har alltid haft att göra med etablerandet av en ny visuell kod, och någon sådan har Crowther inte sett sedan kubismen. Hans historiebeskrivning är onekligen fascinerande att ta del av, men inte utan problem. Ibland förefaller det som om hans akademiska modell och subjektiva, personliga preferenser skymmer utsikten och krymper verkligheten på en och samma gång. Kritiken mot videokonsten träffar i många fall säkert rätt, men att göra detta till ett belägg för tesens riktighet är lika orättvist som att skriva måleriets historia utifrån ett material bestående av en samling amatörmålares verk. Kan man acceptera att Crowthers målbild inte delas av alla är resan dit ändå tankeväckande.