- Umgås man till vardags finns det ingen grogrund för att se på varandra med misstänksamhet, säger Eva. Allt handlar om att lägga grunden för ett ömsesidigt förtroende.

Ibland har konstnärer och curators betraktats som konkurrenter om utrymmet i utställningsrummet. Niklas har en teori om varför denna relation upplevs som laddad.

- I grund och botten blir det väldigt sällan problem när konstnärer och curators skall samarbeta, förutsatt att man skapar förtroende och respekt för varandra. Detta måste i sin tur bero på att man förstår varandras roller och funktioner. Uppstår det alls några problem ligger de snarare i omgivningens och massmediernas mottagning av utställningen, inte i vad som händer när utställningen byggs upp.

Power inflikar att det nog är lätt att fokuseringen på curatorn blir onödigt stor, speciellt när det handla om stora, internationella sammanhang.

- Man får inte glömma att det bakom varje huvudansvarig curator också finns en mängd co-curators, människor som arbetar mycket hårt men oftast inte får något erkännande alls.

- Attityden till curatorn beror också på i vilken konstvärld man befinner sig tillägger Niklas. Man får inte glömma att det finns fler än en. I exempelvis mitt arbete med en film om offkonst har jag fått uppleva lite annat…

Själva begreppet "curator" är inte nytt, men det är först på senare år curatorn kommit att hamna i massmediernas strålkastarljus. Framför allt har detta skett efter det att en kår frilansande curators vuxit fram, utan fasta förbindelser med de offentliga kulturinstitutionerna. Ändå är det fortfarande ett fåtal som vet vilken roll curatorn egentligen har.

- Att kalla sig "curator" och tro att alla vet vad man sysslar med är nästan en omöjlighet, konstaterar Karin. Inte många vet vad ordet betyder. Dessutom är curatorrollen föränderlig, eftersom den påverkas av i vilken tid och på vilken plats man råkar befinna sig.

Pia tycker ändå att arbetet som curator kanske är det mest idealiska som det går att ha om man är intresserad av samtidskonst.

- Yrket rymmer en enorm flexibilitet, och man kan nästan göra vad som helst. Men man behöver samla erfarenhet under lång tid för att vinna respekt från kolleger och konstnärer. Ingen kan gå omkring och bara kalla sig "curator", för det krävas att man ständigt utvecklar sig.

Alla är överens om att curatorutbildningens mål inte är att ge en "legitimation", som vederbörande sedan kan slå sig till ro med.

- Utbildningen ger oss grundförutsättningarna, säger Power. Sedan är det upp till var och en av oss vad vi vill göra med dem.

I september är det dags för examination i form av en stor utställning, där var och en av studenterna gör sin egen, fristående del. Därefter väntar en tuff arbetsmarknad. När man betraktar det svenska konstlivet från ett fågelperspektiv är det lätt att dra slutsatsen att allt av intresse pågår i storstäderna, och att det också är där som arbetstillfällena finns. Men det är en sanning med stor modifikation.

- Vill man jobba med konst är Stockholm definitivt för litet, säger Karin. Och vi på utbildningen har redan kunnat märka ett allt större intresse från institutionerna i landsorten att hyra in frilansande curators för speciella projekt.

I det långa loppet kanske en situation kan uppstå, där det bara finns vinnare?

- Ja, varför inte? säger Niklas. Vi är allesammans intresserade av att jobba med att förmedla samtidskonst till en publik även utanför storstäderna, och för en lokal konsthall blir det oftast billigare att hyra in resurser för en kortare insats än binda upp egen personal.

Just rollen som konstförmedlare, som länk mellan konstnärerna och publiken, har blivit en allt viktigare uppgift för curatorn. Eva menar att detta hänger intimt samman med det sätt som samtidskonsten utvecklas på.

- Idag utvidgar sig konsten genom att söka kontakt med uttrycksformer som inte av tradition tillhör konsten, som spelfilm och teater. Det betyder också att konsten flyttar ut från sina traditionella visningsplatser.

För konstnärerna har livet därigenom säkert blivit mer spännande, men kraven har i proportionerlig grad ökat på publiken. Pia inser att problemet finns.

- Det är verkligen inte lätt för konstpubliken att hänga med i svängarna nuförtiden. Ena året är alla utställningar väldigt teoritunga, och nästa år förväntas konstupplevelser vara omedelbara. Jag tror att man som curator kan göra en viktig insats genom att hjälpa betraktaren att skaffa sig självförtroende nog för hitta sitt eget förhållningssätt till konsten av idag.