Det senaste händelsen jag tänker på är den som skedde i fredags kväll på vernissagen av en delutställning i utställningsprogrammet "Making Differences" på Historiska museet, vilken tillkommit med anledning av konferensen ”Att förebygga folkmord”, som hålls i slutet av januari. Jag hade bestämt mig för att besöka utställningen redan innan Israels stockholmsambassadör Zvi Mazel vandaliserat konstnären om musikern Dror Feilers och konstnären Gunilla Sköld Feilers installation "Snövit och sanningens vansinne". Senare på kvällen hörde jag emellertid vad som hade skett, men förstod då inte riktigt händelsens magnitud - dess politiska och diplomatiska implikationer. Enligt uppgifter i media gick ambassadören till attack mot verket då han fått klart för sig att han inte skulle få sin vilja igenom (vilken var att verket skulle avlägsnas). Det är i dagsläget närmast omöjligt att avgöra huruvida det är en impulshandlig eller ett överlagt angrepp.

När jag nåddes av nyheten blev jag naturligtvis bestört över att ännu ett attentat mot ett konstverk skett, eftersom detta alltid är en stor tragedi - både för konstnären och yttrandefriheten. Dessutom förstod jag att alla andra verk på utställningen av bland andra Amit Goren (fr.o.m. 24/1), CM von Hausswolff, Roland Neveu, Philip Blenkinsop samt Bigert & Bergström skulle hamna i skuggan av det vandaliserade konstverket. Jag fullföljde ändå mina ursprungliga planer och begav på lördagsförmiddagen mig till Historiska museet för att se utställningen på allas läppar, fullt medveten om att det jag skall se kommer att tolkas genom det raster som fredagens händelser utgör. Det första som möter en när man gått igenom museet och ut på Rosengården där "Snövit och sanningens vansinne" är installerat är en kantat av J.S. Bach: "Mein Herz schwimmit in Blut" (Mitt hjärta simmar i blod), bearbetad av Dror Feiler. Det andra är Gunilla Sköld Feilers text där två parallella öden vävs samman - sagan om Snövit och de Sju dvärgarna och Hanadi Jaradat, en 29 årig kvinnlig advokat som i oktober 2003 sprängde sig själv och 21 andra oskyldiga Israeler till döds i staden Haifa. Hon blev därmed Islamiska Jihads första kvinnliga självmordsbombare, och har enligt uppgift i media givit upphov till en sorts "dödskult" bland militanta Palestinier.

Utöver detta består "Snövit och sanningens vansinne" av en bassäng fylld med blodfärgat vatten i vilken en vit båt med ett porträtt av Hanadi Jaradat som segel flyter. Jag har inga ambitioner att göra uttömmande analys av "Snövit" i denna text, jag hävdar att tolkningar av själva konstverket blivit näst intill omöjliga i och med vandaliseringen. Med detta sagt skulle jag vilja dela med mig av mina spontana intryck av "Snövit". Jag anser att verket var förvånansvärt schablonartat: En liten bräcklig farkost, hjälplöst drivande i ett "hav av blod" till ödesmättad musik. Detta tillsammans med texten om Snövit och Hanadi Jaradat, som jag aldrig blev klok på, gör verket närmast poetisk och estetiskt snarare än propagandistiskt. Detta konstaterande gör mig än mer brydd över ambassadörens agerande. Det tycks helt enkelt vara så att en pågående politisk konflikt lagt beslag på ett konstverk. Dessutom ger attacken verket en tyngd som jag inte tycker att det är förtjänt av. Hade Stockholmsambassadören verkligen försökt att tränga in i alla aspekter konstverket skulle han förmodligen inte ha kommit till slutsatsen att det "glorifierar självmordsbombare och uppmanar till israeliskt folkmord". Dror Feiler är nämligen själv jude, född och uppvuxen på en kibbutz i Israel. Han kom till Sverige först som 22 åring efter genomför militärtjänstgöring. Inte heller den andra konstnären, hans hustru Gunilla Sköld Feiler, kan ses som Israelfientlig eller antisemitiskt. Det torde därför vara uteslutet att verkets syfte är att uppmana till mord på oskyldiga Israeler. Det är därför inget mindre än en frapperande brist på vilja till förståelse för konsten i allmänhet och makarna Feilers verk i synnerhet som ambassadören uppvisar då han vandaliserar installationen.

Motvilja mot att förstå förenar emellertid så gott som alla "konstvandaler" på alla platser, i alla tider. Det som skiljer detta attentat mot andra är att det utförts av en högt uppsatt representant för en stat, därtill en demokrati. Det är mig veterligen första gången någonting sådant sker i Sverige och det är inget mindre än en skandal som måste få långtgående konsekvenser för alla inblandade parter. En ljuspunkt i bedrövelsen är annars att "Making Differences" konstnärlige ledare Thomas Nordanstad och Historiska museets chef Kristian Berg trots massivt tryck hela tiden visat civilkurage och ställt upp på konstnärernas sida mot dem som hotat deras konstverk, deras rätt att uttrycka sig. I skrivande stund är det tisdag, och jag sitter med dagens svenska tidningar framför mig. I de rikstäckande dagstidningarna får vandaliseringen ett mycket generöst utrymme - det har det fått de senaste tre dagarna och kommer med all sannolikhet att få den närmaste veckan (veckorna) också. I övriga medier får händelserna ett minst lika stort utrymme som i dagstidningarna. Dessutom har vandaliseringen fått genklang internationellt vilket gör detta till ett av de mest uppmärksammade angreppen på ett konstverk på senare tid. Åsiktsproduktionen är med andra ord redan i full gång, och vart man än vänder mig möts man av rader av kända och okända människor som uttalar sig tvärsäkert om händelserna - vare sig de själva sett det aktuella verket eller ej.

Men alla "åsikter" har också en tendens att dölja vad det hela egentligen handlar om, dvs. om man får vandalisera konst bara för att man bli provocerad av den. Så blir det alltid när någonting spektakulärt sker, och det är jag den första att beklaga eftersom debatterna i kölvattnet efter dylika händelser nästan alltid håller en pinsamt låg nivå. Som redan framgått anser jag att vandaliseringen av "Snövit " inte är något annat än ett skändligt attentat. Jag förstår dock att jag som är född och uppvuxen i Sverige har svårt att begripa hur oerhört infekterad konflikten i Mellanöstern är för dem som lever mitt i den. Min förståelse av verket är därmed en annan än till exempel en judes eller en arabs. Men detta får aldrig betyda att jag inte får uttala mig om verket efter att ha tagit del av det i sin helhet. Ingen kan förstå allt, alla kan förstå något och ingen tolkning har företräde framför andra. Det är därför som vandalisering av konst, bränning av böcker eller förstörande av musikers noter och instrument etc. är alltid är förkastligt och ett tydligt tecken på att någonting inte står rätt till. Genom att förstöra en människas mödosamt skapade uttryck begår man inte bara ett brott mot upphovsmannen utan mot alla människors rätt att uttrycka sig och därmed också mot sig själv. Utan konst, litteratur, musik, teater, dans, osv. vore livet oändligt torftigt - för att inte säga outhärdligt - och yttrandefrihet och demokrati skulle inte kunna existera.

Jag ser det därför som vars och ens skyldighet att se till att rätten och möjligheten till fortsatt skapande inte kringskärs av vare sig fantaster, statstjänstemän eller regeringar. Min uppmaning är därför att, om möjligt, besöka någon av de många utställningarna, evenemangen och debatter som hålls i samband med konferensen för förebyggande av folkmord. "Making Differences" visas under perioden 17/1 - 7 /2 förutom på Historiska museet också på Kulturhuset, Judiska museet, biografen Zita, Filmhuset och Dramaten/Elverket. Men se inte min uppmaning som en uppoffring, utan som en möjlighet att ta del av en eller flera utställningar, debatter, filmer som visas i samband med Stockholms Internationella Forum. Det finns mycket intressant att se, inte minst på Historiska museet, utöver makarna Feilers verk. Ingen behöver givetvis lyda min uppmaning att besöka utställningarna, debatterna, filmerna eller dela min syn på paret Feilers verk utan det står var och en fritt att bilda sig en egen uppfattning. Detta skiljer mig och de flesta andra svenskar från Israels stockholmsambassadör Zvi Mazel, som genom sin vandalisering under vernissagen i fredags omöjliggjorde för andra att själva ta del av och bedöma "Making Differences" och "Snövit och sanningens vansinne" utifrån dess egna kvaliteter.

Bilder (uppifrån och ned): Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler (2 bilder), Bigert & Bergström)

Det fullständiga programmet för Making Differences finns på adress: www.makingdifferences.com.