Att tala om klassiska konstnärer och tidlösa konstnärskap tillhör inte det lättaste, åtminstone inte nuförtiden. Tidens tand gnager frenetiskt på det mesta, till och med på idéer och konstnärliga uttrycksformer som för inte så länge sedan ansågs normerande för vad som anses är konst. Så särdeles förkastligt är nu inte det. Historien (inte minst konsthistorien) erbjuder tillräckligt många bevis för misstanken att den konstnärliga ofriheten börjar med upprättandet av normer och regler. Kring detta dilemma har också genom århundradena ett otal konstteoretiska bataljer utspelat sig. "Tidlöshet" är därför ett ganska olämpligt kriterium att grunda sin uppskattning av konst på. Däremot finns det - än i våra dagar - enskilda konstnärer som, utan att anses vara "tidlösa", ändå förmått surfa vidare på historiens vågor. Marcel Duchamp är sådan konstnär. Hans lyskraft har till och med ökat ju längre bort vi rört oss från hans samtid. På annat sätt kan man inte tolka det faktum att en paneldiskussion på ämnet Duchamp lockar en så talrik publik att hela skulpturhallen på Liljevalchs Konsthall fylls. Detta var nämligen precis vad som skedde för en knapp vecka sedan, när Liljevalchs avslutade sin programserie "Nyfiken på..." med att söka pejla vår samtids relation till Marcel Duchamp.

För performancekonstnären Catti Brandelius är Duchamp i stort sett identisk med det moderna, idébaserade konstbegreppet, där publikens roll är kraftigt accentuerad på bekostnad av konstverket som föremål. Samtidigt kände hon sig aningen störd av att tolkningsföreträdet när det gäller Duchamp mer eller mindre helt och hållet annekterats av män med en ganska snäv synvinkel på honom. Konstkritikern Charlotte Bydler menade att denna beskrivning är en förenkling. Snarare är det så, att Duchamp på flera punkter haft större betydelse för kvinnliga konstnärer än för manliga. Hans spel med identiteter och dubbeltydigheter har legat till grund för ett flertal kvinnliga konstnärskap i postmodernismens kölvatten. Genom att Duchamp löser upp de traditionella hierarkierna som behärskat konsten i hundratals år underminerar han även maktförhållandena mellan könen som under lång tid gjort konstvärlden till en herrklubb. Liljevalchs intendent Niclas Östlind väckte frågan om det egentligen inte är i denna roll som katalysator Duchamp betytt mest, och inte i kraft av de (ganska få) verk han kan tillskrivas. Intendent Iris Müller-Westman från Moderna Museet påpekade att Duchamp i grund och botten inte var särskilt intresserad av att visa sina egna verk. Många av oss känner dem därför enbart från fotografier. Dessutom var han ganska frikostig med att signera kopior av verken - det låg i linje med hans konstfilosofi att arbeta på det sättet - något som i sin tur gör att samma verk inte bara existerar i olika versioner, utan också i versioner som färdigställts efter hans död.

Charlotte Bydler underströk att det hos Duchamp finns ett lite teatraliskt förhållningssätt, som var medvetet kalkylerat. Han iscensätter sitt eget konstnärskap som ett experiment, överförtjust när han lyckas kollra bort publiken. Niclas Östlind tillade, med stöd hos den franske filosofen Pierre Bourdieu, att det just är denna flexibilitet och förmåga till snabba rollbyten som gjort att vi fortfarande uppfattar Duchamp som aktuell, trots att de enskilda verk som bär hans namn kanske inte längre tilldrar sig samma intresse som de en gång gjorde. Men vi bör samtidigt vara medvetna om att det än i våra dagar på många platser i världen skulle uppfattas som oerhört provokativt om ett museum ställde ut en pissoar (som Duchamp gjorde redan 1917) under den käcka rubriken "konst". Iris Müller-Westman varnade i detta sammanhang för att göra Duchamp alltför mycket teoretisk och didaktisk, med risk för åtföljande tråkighet. Han är en konstnär som ställer krav på publiken, men som samtidigt uppmuntrar den att hela tiden hitta egna stigar genom hans konstnärskap, oberoende av antalet hur tät skogen av befintliga tolkningar ter sig. Catti Brandelius avslutade träffsäkert med konstaterandet, att det mest intressanta med tolkningarna av Marcel Duchamps verk är att de oftast inte leder någonstans, och att det är själva poängen med dem.

Bilden (från vänster till höger): Niclas Östlind, Charlotte Bydler, Iris Müller-Westman, Catti Brandelius