Den 17 april öppnar på Edsvik konst & kultur den hittills största utställningen i Sverige med samtida latinamerikansk konst. Utställningen varar till och med den 30 juni. I samband med utställningen inbjöd IASPIS till ett samtal om konsten i Latinamerika.

När Edsvik konst & kultur öppnar sin upplaga av vandringsutställningen ”The Garden of Forking Paths” med 24 latinamerikanska konstnärer i fokus är det därför att tolka som ett tecken i tiden. Vissa av konstnärerna (som exempelvis Alfredo Jaar) är redan kända för en västeuropeisk publik, men detta beror mindre på goda kunskaper i latinamerikansk konst än på det faktum att de sedan en längre tid ställt ut i USA. När företagsamma IASPIS dagarna innan utställningen öppnar bjöd in tre av konstnärernam - Ernesto Pujol, Liliana Porter och Tania Bruguera - till en paneldiskussion om den latinamerikanska konstens ställning var detta en av de problemställningar som stod på dagordningen. Samtliga var överens om att utställningens titel (ursprungligen hämtad från författaren Jorge Luis Borges) är genialisk. Latinamerika uppfattas av många västerlänningar som en enda sammanhängande kultur, vilket är helt fel. Latinamerika är tvärtom ett myller av länder, folkslag och kulturer vars olikheter ofta är större än vad som förenar dem. Exotism och färgrikedom saknar inte, men är inte jämnt fördelad över hela kontinenten. 

Liksom i fallet USA har Latinamerika också fungerat som en smältdegel för ett brett spektrum av kulturella (läs europeiska) influenser, och den nationella identitetsfrågan blir därmed mycket nära relaterad till frågan om extern kulturell påverkan och ekonomisk-politisk makt. Men lika lite som det finns en ”USA-identitet” existerar det en homogen ”latinamerikansk identitet”. Vad som finns är en ständigt föränderlig jagkänsla, beroende av i vilken kontext man för tillfället råkar befinna sig och vilket motstånd man möter från omgivningen. Situationen föder ambivalens. För de latinamerikanska konstnärer som sökt sig till framför allt New York lockade både den kulturella dynamiken och marknadens storlek, men få av dem skulle ens efter många års vistelse i USA betrakta sig själva som nordamerikanska konstnärer. Ernesto Pujol (som alltid haft svårt att helt och fullt  tro på att det bara är nordamerikaner och latinamerikaner som saknar en fast definierad identitet) berättar att han fick sina misstankar bekräftade när han på senare år upptäckte de etniska motsättningar som hemsökt även Europa med full kraft.  

Att vi inte tidigare ställt frågor kring detta tycker han är förvånande, men samtidigt förståeligt. Av egen erfarenhet vet han att det först är som främling i en ny kulturmiljö som man tvingas ta ställning till innebörden hos ens egen identitet. Den kan emellertid aldrig enbart vara produkten av omgivningens attityder, och de tre konstnärerna var överens om att även andra ”perifera” kulturer som Afrika, Kina - och varför inte Skandinavien - utsatts för samma naiva och fördomsfulla vurm som Latinamerika. Mot denna bakgrund blir också hävdandet av avvikelserna begripliga. Sålunda intar det mer formalistiska intresset för informations- och medievärldens kodsystem inte alls samma plats i den latinamerikanska konstdebatten som i den på våra breddgrader. I stället är det politiska och sociala engagemanget fortsatta starkt, och har en konkret koppling till fullt synliga maktstrukturer i de latinamerikanska samhällena. Inför denna hårdhänta verklighet av fattigdom, förtryck och kamp förbleknar lätt den internationella konstmarknadens salongsfähiga "globalistiska" konst. 

Foton från vänster till höger: Tania Bruguera, Liliana Porter, Ernesto Pujol