"Re:Cycle El Dorado" – ett
omvänt Eldorado
 Samtal
med Valeria Montti Colque och Marcus Mårtenson i samband med
konstinstallationen "Re:Cycle El Dorado" under Stockholms
kulturfestival 12-17/8
- Hur kommer det sig att ni arbetar ihop?
- Vi jobbar både tillsammans och var och en för sig.
Vi började jobba ihop för att det var roligt och det föll
sig ganska naturligt eftersom vi arbetar på liknande sätt
och deltog i varandras performances.
- Jag tänker på latinamerikanska eller mexikanska
altare där man tänder ljus för de döda när
jag ser era installationer. Som en dödsmässa. Även
sopprojektet verkar handla om död. Sopor transformeras för
att återuppstå som något annat med ett nytt liv.
En tingens/sakernas dödsmässa. Vad är det som lockar
med döden?
- Altare är inte nödvändigtvis döden utan ett
ställe där man kan be om en massa olika saker. Jag (Valeria)
ser det som symboler. Dödskallar är fina men också
och bra motbilder mot dagens kändisdyrkan. Jag (Marcus) har
precis tagit en fil. Kand. i religionsvetenskap och mitt intresse
för det andliga avspeglar sig säkert i det jag gör.
Absolut inte från en dogmatisk religiös synvinkel utan
mer andlighet som sådan. Jag upplever att andligheten har
gått förlorad i det här kommersiella samhället
som finns idag. Men när vi jobbar ihop försöker vi
skapa öppna bilder som många kan relatera till. Vi försöker
skapa en egen typ av mytologi, en egen typ av andlig värld
där våra egna drömmar, symboler och erfarenheter
kan få plats.
 -
Varför är det viktigt med andlighet idag?
- För att skapa motbilder till det hypermaterialistiska samhället
där mycket handlar om yta och där vi har kommit bort från
djupet som blivit lite tabu och hotfullt. Det finns absolut något
gott också med materialismen och individualismen. Att folk
kan ha ett eget uttryck och får vara sig själva. Att
alla inte måste se ut, tycka och ha det på samma sätt.
Nackdelen när det går till överdrift är att
man avskärmar sig via sina ägodelar, att och det leder
till en stor ensamhet i samhället. Man kanske konsumerar för
att man vill nå fram till andra men det blir i stället
tvärtom, att allt man har står emellan sig själv
och andra.
- Ni ska bygga en skulptur av sopor framför Kulturhuset
under Stockholms kulturfestival nu i augusti. Det handlar om ”en
utmaning att försköna det ordinära som uppfattas
som fult, att skapa något väsentligt av det oväsentliga”
står det i programtexten. Varför lockar denna utmaning
och varför lockar det fula?
- Det är roligt att hitta former och färger i olika material,
att se det som beståndsdelar till att bygga något nytt.
Det har egentligen inte så mycket med att göra om det
är värdelöst eller värdefullt från början
utan att låta sig inspireras av materialet. En del material
köper vi, så det är inte så att vi hittar
eller får allt även om vi har fått väldigt
mycket. Folk har så mycket saker och verkar nästan bli
lättade och glada över att få ge bort lite och att
det kommer till användning. Själv har jag (Valeria) ganska
svårt att slänga saker eftersom jag har minnen förknippade
med nästan allt.
- Jag har sett ert stora lager. Blir det inte lite jobbigt
att ta hand om alla saker?
- Vi är ganska selektiva och försöker att ta bara
sånt vi kommer att använda. Men vi behöver större
och större lagerutrymmen för att få plats.
- ”En nästan helig föreställning”
står det i programtexten. Vari ligger det heliga?
 -
Det blir som ett rituellt avsked när folk lämnar från
sig saker och talar om vad saken har betytt för dem. Vår
installation är uppkallad efter Eldorado som är en mytologisk
stad av guld i Colombias djungel som spanska kolonisatörer
letade efter. Vi bygger istället upp något vackert av
gamla saker som får ett nytt liv i ett nytt sammanhang. Saker
från många olika människor och hem blir något
eget tillsammans.
- Är det så att ni medvetet väljer att arbeta
utanför gallerivärlden eller ”den vita kuben”?
- Vi ställer gärna ut på gallerier men det är
också roligt att visa konst på platser där folk
går förbi av en slump. Att man stöter på konst
utan att behöva söka upp det. En dansk stadsarkitekt har
gjort en undersökning om vilka platser som var minst frekventerade
i Köpenhamn, och just konstgallerier var en sådan plats.
Konstnärerna ska kanske mer än de gör ta konsten
ut dit människor finns. Någon har sagt att konsten är
människors lungor och om då folk fjärmar sig från
konsten så är väl det inte så bra. Om konsten
inte når ut till människor så får samhället
problem.
- Känner ni er främmande på den svenska konstscenen?
Är det så att ni vill lägga till något annat,
känns den begränsad?
- Det får inte bli tråkigt. Ursprungligen kommer jag
(Marcus) från en graffititradition där man gjorde saker
på eget initiativ. Den kreativa impulsen kan gå förlorad
när man ska be om lov hos olika instanser i olika steg. Det
elitistiska stråket kräver så stor intellektuell
insats att man ibland nästan upplever att man behöver
en manual för att förstå. Vi kanske vill krydda
det lite. Förmedla något med magkänsla. Det finns
något återhållet, minimalistiskt och rent i Sverige
idag som vi båda är lite på korståg mot.
- Ni kombinerar många starka uttryck. Uppmaningar om
att leva i fred, tänka på miljön kombineras med
ikonmåleri, serieaktiga figurer och stridsberedda soldater
med enorma vapen, andar, spöken, demoner.
 -
Att medvetet leka med ljusa och mörka sidor blir ett sätt
att balansera mörker och ljus. Det är så mycket
krig och våld runt oss. Budskapet att våld löser
problem prånglas ut hela tiden. Mängder av olika deckarserier
visas dagligen där en enorm brutalitet visas upp med nästan
kirurgiska närbilder av lemlästade brottsoffer. Det är
något vi lever med dagligen. Samtidigt får vi höra
hela tiden att man inte ska bruka våld, att våld är
dåligt. När vi arbetar försöker vi äga
båda de mörka och ljusa sidorna och leka med det i stället
för att förtrycka det och låtsas att det inte finns
där.
- Demonerna blandas med bilder om kärlek, bröllop
mellan staten och makten. Vissa bilder ni jobbar med är både
demoniska och utrycker en vilja att tänka på miljö
och etiska livskvaliteer. Vad betyder det och hur lyckas ni förena
dessa motsatser och hur mycket är ni politiska konstnärer?
- Jag (Marcus) växte upp i USA i början av 80-talet med
en väldigt idealiserad bild av Reagan och har som vuxen reflekterat
mycket över deras utrikespolitik och kommit att omvärdera
mycket. Dels ur ett andlig perspektiv och känner mig kritiskt
mot USA som imperium och att bygga imperier överhuvudtaget.
Att göra motsägelsefulla bilder är spännande
och det är så livet är. Dualitet, gott och ont,
det ena kan skifta över i det andra.
- Det är bra om konsten är politisk, men för mig
(Valeria) är det viktigaste att vara närvarande och uttrycka
sig överhuvudtaget. Det är inte viktigt att vara plakatpolitisk,
vi vill inte skriva folk på näsan. Det måste svänga,
något som rycker med som man inte kan ta bort för att
man ska föra fram ett rent politiskt budskap, det är viktigare
att nå fram och påverka med en känsla.
Konstnärernas hemsidor:
http://www.myspace.com/cooltimebrother
http://www.myspace.com/valeriamontticolque |
