- Jag blev alltmer desillusionerad, berättar Charles Esche när han en kulen måndagskväll möter en talrik publik på Index i Stockholm.

- Det var omöjligt att se hur politiken överhuvud taget skulle kunna förändra något. Inom politiken, inte minst västern, ägnade man sig uteslutande åt att driva nationella frågor i en tid som krävde ett betydligt vidare perspektiv.

Resultatet blev att Esche lämnade politiken för konsten. Men det betydde inte att han även tog avsked från tanken på att vara med och förändra samhället.

- Vad jag framför allt upptäckte, och det gäller än idag, var att politiken hade ett alltför snävt och administrativt förhållande till samhället. Det fanns helt enkelt inget utrymme för att se möjligheterna. Men det fann jag att man gjorde inom konsten.

Via innovativt konstarbete i Glasgow och Edinburgh landade Charles Esche som chef för Rooseum i Malmö 2000. Efter att ha varit ett av det svenska konstlivets flaggskepp hade Rooseum hamnat i något av ett kramptillstånd, bland annat orsakat av finansiella problem och politiska intriger kring museets framtid. Under 2001 har Esche och hans platschef Åsa Nacking tillsammans med sina medarbetare förvandlat Rooseum från ett flaggskepp till en hel flotta av mindre farkoster, var och en utformad för att lösa speciella uppgifter. Själva museibyggnaden fungerar fortfarande som lokal för tillfälliga utställningar, men utställningsytorna har kompletterats med projektrum, gästateljéer och ett antal ambitiösa aktiviteter på andra platser i Malmö.

- Vi lever i en oerhört spännande tid för konsten. Öppenheten har aldrig varit större än vad den är nu, och jag är övetygad om att just en institution som Rooseum kan medverka till att skapa en kreativ enhet av tiden, rummet och människorna. I arbetet kring konsten kan vi mötas och utveckla den gemensamma hållning som inte politikerna förmår formulera.

Charles Esche påminner om att Malmö är en unik plats för att bedriva ett sådant arbete. Stadens befolkning består idag till 30% av människor från länder utanför Skandinavien, vilket är en enorm utmaning för alla som vill arbeta med kulturellt betingade uttryck.

- Som kulturinstitution måste vi alltid visa en öppenhet till dialog. Vi behöver och kan inte förverkliga alla idéer som kommer fram, men den positiva inställningen till själva samtalssituationen är nödvändig.

Arbetet med att genom konstprojekt bygga mötesplatser mellan olika befolknings- och intressegrupper har varit centralt i Rooseums verksamhet under det gångna året. Man har exempelvis låtit elektronmusikentusiaster använda museet som produktionsplattform, arrangerat klubbkvällar med modern dansmusik, haft film- och videofestivaler samt inbjudit enskilda konstnärer för att genomföra socialt relaterade projekt med Rooseum som bas. I år kommer den danska gruppen Superflex att öppna en webbradiostudio i en av Malmös förorter. Rooseum står som arrangör och finansiär. Man har även inlett samarbeten med konstnärer i Polen och de baltiska staterna som delar Rooseums vision om hur konst skall kunna fungera i samhället.

- Vi menar att det är viktigt att institutionens verksamhet har nära förbindelse med de lokala förhållandena. Jag är mycket skeptisk till den slags utställningsverksamhet som går ut på att samma konstverk transporteras omkring mellan olika museer och konsthallar i världen.

Charles Esche tillhör inte dem som anser att konstmuseerna spelat ut sin roll. Visserligen övervägde han faktiskt ett tag att stänga själva museibyggnaden, men han ändrade uppfattning.

- Jag tror att man skall välja presentationsform utifrån vilket slags projekt det handlar om. I vissa fall kanske en CD-skiva eller en webbsajt är bäst, men i andra fall är den traditionella utställningen fortfarande att föredra. Och då behöver man en byggnad.

Han återkommer ofta till konsten som ett sätt att formulera kraftfulla visioner, och hur denna process i vår tid fått fungera som alternativ till ett politiskt liv på tomgång. Han är dock noga med att understryka att detta inte innebär en politisering av konsten på välkänt 70-talsmanér.

- Den avgörande skillnaden idag jämfört med tidigare är att det inte handlar om att trumma igenom en viss ideologi. Situationen är helt öppen, och konsten har inget att tjäna på att gå hand i hand med politikerna.