Kulturhuset, Stockholm: "Everything useful is ugly" (29/6-11/8)
 
Utbildningsinstitutioner som Konstfack är egentligen materialiserade omöjligheter. Inom sina väggar rymmer man det mesta (t.o.m. foto) av vad som ger vår dagliga omvärld dess estetiska form. Hur skall man tillreda en sådan soppa utan att buljongen känns alltför tunn och smaklös? Det är en utmaning som heter duga. Å andra sidan kan man hävda att Konstfack med alla sina institutioner under samma tak borde vara ovanligt väl rustat för att gå iland med uppgiften. Trots detta kan det inte hjälpas att det stundom tycks vila en utilitarismens förbannelse över Konstfack. I de allra flesta fall handlar utbildningen trots allt om att forma egensinniga individer till överlevare på den stentuffa designmarknaden.
   
Under sådana omständigheter behövs andningshål. "Everything useful is ugly" är just ett sådant, som ger Konstfacks studenter möjlighet att under en föredömligt lång tid ställa ut sina kandidatarbeten i en centralt belägen utställningslokal. Här har man valt att fokusera på det pågående arbetet i stället för de fixa och färdiga produkter som Vårutställningen brukar exponera. Utsläppta på detta grönbete slås man av hur nära konsteleverna (som inte deltar) som designstudenterna befinner sig. Det är i och för sig inte underligt. Grupper som Uglycute, N55, Atelier van Lieshout och Superflex har visat hur lättgenomträngligt membranet är som skiljer konst från design, och de har därigenom återknutit banden med 60-talets socialt och funktionellt orienterade estetik.
   
Kanske är verkligen det nyttiga fult, om man framhärdar att bedöma situationen utifrån en konventionell estetisk norm. Det enda verkligt fula i Konstfacks utställning på Kulturhuset är annars de imploderande ribbstolar man använt sig av för att ge de dryga 70-talet verken en tydlig inramning. Annars är, som tidigare sagts, närheten till samtidskonsten vad som är mest utmärkande för "Everything useful is ugly". (Man har till och med satt samman ett eget videoprogram.) Några exempel: Hanna Mattsson utgår från ett visuellt minne av ett snötäckt fält, där alla föremål täckts över av ett vitt hölje. Hennes verk "Dolda former" består av samma slags objekt, förfärdigade av olika material. Objekten har hon placerat på en bordsskiva och dolt dem med identiska filtöverdrag. Intrycket av visuell serialitet bryts emellertid abrupt när man lyfter upp objekten, som ömsom är tunga och hårda, ömsom lätta och mjuka. Synen och känseln korskopplas på ett sätt som leder till en stimulerande förvirring. Är det ögat eller känseln man skall lita på? Eller är det hjärnan som har sista ordet?
   
Även Christina Östergren arbetar med objekt i en samtida skulptural tradition. Hennes "Befriade stycken" bär slående likheter med exempelvis Kirsten Ortweds verk, och fungerar enligt samma estetiska principer. Det handlar inte om skulptur i traditionell bemärkelse, objekt placerade i reserverade zoner för att beundras på avstånd. Östergrens verk klättrar, klänger och infiltrerar sin omvärld. De visar inga tecken på att vilja anpassa sig till på förhand definierade regler för hur konst skal uppträda. Deras befrielse kommer inifrån, och växer från ett stadium av materiell instabilitet som känns löftesrik. Emma Kronvalls keramiska verk faller också smidigt in i det samtidsskulpturala formspråket. Hennes föremål rör sig i närheten av en estetik som praktiseras av bland andra Bianca Maria Barmen, och som utgår från mycket enkla former. Med dessa som bas låter konstnären enstaka accenter frigöras, ofta uttryckta som frusna, vinkelräta rörelser. Kronvall gör inte stort väsen av sig, och kräver betraktarens koncentration för att upplevelsen av verken skall bli optimal.
   

Simon Sjödins verk utstrålar den motsatta ambitionen. Här är det inlevelse, action och kollisioner som ger konsten ett inflöde av energi. Sjödins "Storyboards", keramiska skateboards, har dekorerats med mönster som förefaller hämtade ur skiftande etniska formbibliotek. Konsten att dekorera skateboards har på senare år blivit en självständig genre inom populärkulturen, och Sjödin skruvar upp intensiteten ännu ett litet stycke genom att ge sina brädor ett utseende som gör att de lätt skulle kunna misstas för kultföremål eller prydnadsföremål hemmahörande i en annan världsdel. Alexander Wolfs "Morfiska strukturer" påminner ganska mycket både i form och idé om vad den danska N55-gruppen åstadkommit. Korsningen av science fiction och omedelbar nytta har resulterat i verk som symboliserar en del av den futuristiska drömmen om sammansmältningen av liv och konst. Wolfs former är konstruerade så att de i princip kan kopplas till varandra i all oändlighet. Visionen hägrar av ett jordklot, helt omslutet av de morfiska strukturerna.

 

Bilder (uppifrån och ned): Hanna Mattssson, Christina Östergren, Emma Kronvall, Simon Sjödin, Alexander Wolf

Adress: Kulturhuset, Sergels torg, Stockholm
 
Anders Olofsson (text och foto)