 |
Egentligen började
det hela med Louvren. Utställningslokaler drivna av konstnärer
är ingen ny företeelse i europisk kultur. Däremot är
den en av de livskraftigaste och mest vitala, något som bekräftades
med eftertryck när FESARS (First European Seminar for Artist Run Spaces)
gick av stapeln under en intensiv pingsthelg I Stockholm. Inbjudare och
arrangör var gruppen bakom Konstakuten, och de dryga 30-talet organisationer
och gallerier som deltog representerade sammanlagt 16 europeiska länder.
Seminariets ordförande Per Hüttner kunde dessutom berätta
att man av praktiska skäl varit tvungen att begränsa antalet
deltagare, vilket tyder på att behovet finns av en mer etablerad
form av kommunikation över nationsgränserna.
|
 |
Det något byråkratiska
begreppet internationellt kulturutbyte är annars något som FESARS-deltagarna
i allmänhet redan är bra på. En stor del av seminariet
ägnades åt deltagarnas presentationer av den egna verksamheten.
I flertalet fall är just byggandet av nationella och internationella
nätverk en högprioriterad aktivitet, inte minst därför
att den breddar basen både vad gäller erfarenheter och uppslag
till projekt. Det kan i detta sammanhang vara dags att avliva myten om
konstnärsdriven utställningsverksamhet som en lite bisarr och
halvamatöristisk ”sidekick” i konstbranschens periferi. Kvalitet och
ambitioner varierar naturligtvis, men det är något som inte
bara gäller gallerier och konsthallar som fungerar i konstnärernas
egen regi. Det dominerande intrycket är en hög grad av professionalism,
kombinerad med ett ofta mycket innovativt tänkande när det handlar
om finansiering och medieexponering. Inslaget av nya medier och experiment
är– inte helt oväntat – större än bland majoriteten
av de kommersiella gallerierna. Eftersom finansieringen till största
delen inte är kopplad till försäljningen av konstverk är
det naturligt att tusen blommor blommar, utan risk att någon grym
ekonomidirektör tar till sekatören.
|
 |
Detta innebär inte
att det är en behaglig bisyssla att ansvara för en konstnärsdriven
utställningsverksamhet. Deltagare med mer än ett decenniums arbete
bakom sig kunde berätta utförligt om hur finansieringsfrågan
varje år varit ett precis lika nervöst kapitel, oberoende av
samhällsklimatet och den ekonomiska konjunkturen. Och här är
vi tillbaka till Louvren igen. När den franske kungen på 1700-talet
upplät ett av sina slott för konstnärerna att leva, arbeta
och ställa ut i var det givetvis inget anarkistisk experimentverkstad
han föreställde sig skulle bli resultatet. Statens hand har också
alltsedan dess vilat över de konstnärsdrivna gallerierna och
konsthallarna, även om det under de senaste hundra åren inte
handlat om en strävan att utöva ett direkt inflytande över
utställningsprogrammet. I och med beroendet av offentliga medel finns
ändå en komplikation inbyggd i verksamheten. Det är nämligen
lika lätt (om inte lättare) att bli av med sina anslag som att
– om tillgången på offentliga medel råkar vara god –
gradvis förvandlas till ett utskott på den offentliga kulturbyråkratins
träd. En av seminariets gästföreläsare, Jesús
Pedro Lorente från universitet i Zaragoza, ville till och med hävda
att de flesta konstnärsdrivna gallerier förr eller senare måste
välja mellan att låta sig institutionaliseras eller lägga
ned verksamheten.
|
 |
Seminariets avslutande diskussion
tydde på att problematiken inte är okänd. Många av
deltagarna driver en väl etablerad verksamhet, antingen i egna lokaler
eller som renodlade projektorganisationer. Frågan om valet av identitet
kommer då förr eller senare som ett brev på posten. Vill
man vara ett alternativ till de kommersiella gallerierna? En katalysator
i den individuella konstnärliga utvecklingsprocessen? Ett bihang till
de statliga och kommunala konsthallarna? Eller kanske ett alltmer formaliserat
nätverk för internationellt kultursamarbete på gräsrotsnivå?
På denna fråga erbjöd förstås inte FESARS något
svar. Förväntningar finns emellertid så att det räcker
och blir över, ibland på oväntat håll. Det finns
exempelvis ett gryende intresse för konstnärsdrivna gallerier
från de nya medie- och hitechföretagens sida, eftersom man uppfattar
dem som mer intressanta ur ett framtidsperspektiv än konstbranschens
traditionella aktörer. Vad som händer om detta lite trevande
intresse på sikt leder till sponsringspengar, marknadsföring
och ett konkret involverande i företagens imageskapande kan man idag
bara spekulera i. Men på samma sätt som själva konstnärsrollen
under de senaste åren genomgått en förändring kan
man vara övertygad om att även fenomenet konstnärsdriven
utställningsverksamhet fortsätter att ta sig nya skepnader.
Anders Olofsson
(text och scanning av vernissagekort
från
NOASS, Purgatori, Raum für Kunst och Rúrí)
|
|
Länkar
till FESARS-deltagarnas hemsidor finns under en speciell rubrik på
vår länk-sida! |
