- I början av 90-talet var det trash och slacker som gällde. Det var kul, men jag har alltid haft en speciell dragning till måleriet. Och idag - till skillnad från när vi startade Galleri Tre - finns många nya, intressanta målare att arbeta med. 

Före Galleri Tre hade James arbetat i konstbranschen sedan 1979, mestadels som anställd i olika gallerier både i New York och Stockholm. Eva-Lottas bakgrund är nästan diametralt motsatt. Efter att ha ingått i redaktionen för de teoretiskt tunga konsttidskrifterna Material och Index och varit prefekt vid Konstfack innehar hon nu en lektorstjänst vid Konsthögskolan i Stockholm. Kan inte detta i vissa lägen leda till lojalitetskonflikter? James svarar ett bestämt "nej" på den frågan. 

- Vår rollfördelning är strikt. Jag och Eva-Lotta tar tillsammans alla viktiga beslut, men det är sedan jag som ansvarar för den löpande driften av galleriet. 

Att konsten blev James Flachs livsbana är inte underligt. Med två morbröder som är konstnärer och en konsthandlande far var karriärvägen egentligen på förhand definierad. Det genuina konstintresset är också en egenskap som James vill framhålla som speciellt viktigt för varje seriöst satsande gallerist. 

- Älskar man inte konst och dessutom inte är beredd att satsa det mesta av sin tid på galleriet gör man det svårt för sig i branschen. 

Förr eller senare hamnar galleristen i dilemmat att å ena sidan sitta med erbjudandet att göra en oerhört bra utställning, och å den andra vara övertygad om att den omöjligt kan bli någon försäljningssuccé. Med sina erfarenheter från Galleri Tre underskattar James inte den problematiken. 

- Givetvis väger det konstnärliga värdet alltid tyngst. Men på Galleri Tre gjorde vi alltför många icke-kommersiella utställningar, och det dränerar ekonomin. Det är - som du säkert anar - en fråga som man får ta ställning till från gång till gång. 

Flera av de unga gallerier som startat under senare delen av 90-talet har lagt ned avsevärd energi på att profilera sig hårt. För James har detta emellertid inte haft hög prioritet. 

- Det låter väl inte särskilt originellt att säga att vi försöker göra så bra utställningar som möjligt. Men någon uttalad profil finns inte. Möjligen kan man säga att det blivit utställningar med ganska mycket färg… Nej, jag tror det viktigaste av allt ändå är att vi inte blir uppfattade som antingen ett målerigalleri, ett fotogalleri eller något annat på förhand definierat. 

Att James inte lagt särskilt stor vikt vid att hårdprofilera galleriet betyder inte att valet av konstnärer som han arbetar med är mer eller mindre slumpartat. 

- För mig är det viktigt att konstnären bakom verket har en integritet och en tydlig identitet. I jämförelse med detta är teknisk fulländning inte så viktig. Värme och humor är också egenskaper jag uppskattar hos konstnärer. Alltför många vill till varje pris vara "korrekta", och det är aldrig en bra utgångspunkt för att skapa bra konst. Det måste i stället ske utifrån ett inre behov, en verkligt djup och äkta ärlighet. 

James tillhör den skara gallerister som trots sin förhållandevis unga ålder hunnit vara med genom ett par rejäla upp-och-nedförsbackar på konstmarknaden. 

- 80-talet vågar man väl knappast tala om längre. Men det mesta som sagts om 80-talet är sant. Det lånades pengar och köptes konst i en helt otrolig omfattning, och köpa konst var "rätt". När smällen kom i 90-talets början blev klimatet med ens tufft, och gallerier började försvinna. 

Men det öppnades också nya gallerier, vilka hängde på den slackerestetik som var en reaktion på 80-talets högtidlighet. Slackerperioden var viktig för konsten, men knappast en bekväm tid för galleristerna. Om det fanns några stora konstköpare kvar på marknaden så var det inte i första hand slackerkonsten de satsade på. 

- De första SmartShow-utställningarna blev på sätt och vis höjdpunkten. Som manifestation var de oerhört lyckade, men publiken var i många fall upprörd. 

När slackerestetiken förlorat sin dragningskraft kring 90-talets mitt var därför många gallerister lättade. Slackerperioden har följts av ett tillstånd kännetecknat av en betydligt större mångfald, något som i sin tur gjort det lättare att producera utställningar med verk som också går att sälja. 

- Men det är en överdrift att påstå att jobbet blivit enkelt. Det finns mycket pengar i omlopp i dagens samhälle, men få konstsamlare och företag som konsekvent satsar på att köpa konst. Jag tror att det är ett generationsskifte på väg bland konstsamlarna, men det största problemet är nog ändå att det nu - till skillnad från under 80-talet - inte längre är "rätt" att investera i konst. Att de regler ändrats som tidigare gjorde det möjligt för företagen att skriva av investeringar i konst har inte direkt underlättat situationen. 

Tuffare villkor på marknaden brukar betyda hårdare konkurrens. I Stockholm - en av Europas galleritätaste städer - borde detta gälla även gallerierna. I viss mån instämmer James. 

- Som aktörer på marknaden är gallerierna förstås konkurrenter. Men vi har också ett starkt, gemensamt intresse, och det är att göra den totala marknaden större. Auktionshusen brukar ofta framhållas som en grupp farliga konkurrenter, men som jag ser dem arbetar de på en helt annan marknad med andra kunder. 

Även om endast ett litet fåtal av dagens gallerister tjänar mycket pengar tycker James ändå att situationen ser ljusare ut än på många år. 

- Framför allt är den konstnärliga mångfalden mycket större än tidigare. Det är exempelvis helt ”godkänt” att arbeta inom klassiska genrer som måleri och skulptur utan att man riskerar att hamna ute i kylan. Jag tycker också att dagens unga konstnärer har ett mycket friare förhållande både till estetiska teorier och konstmarknaden som sådan. Det bådar gott för framtiden.