Verkligheten, Umeå: ”Fort Krauss” (t.o.m. den 14 maj)

– There is no failure to make.

Så förlåtande uttrycker sig Bernd Krauss själv om sitt konstnärskap, där livsfilosofi och konst går in i varandra. Kanske kan det uttryckas som ”Ingenting är fel – konst”. För det finns ju många som sysslar med det här. Konst som vill visa att livet är en ständigt pågående process och inget är värt mer än något annat. Man skulle kunna kalla det ett ganska extremt postmodernt uppblandat, upplösande, befriande undersökande av nuet. Allt som existerar samtidigt är också möjligt att blottlägga. Strukturer som inte syns kan krängas av sin döljande kostym.

Så kan man alltså gå in på galleriet Verkligheten som Krauss gjort, öppna det stängda rummet och vräka ut allt som göms därinne och göra det användbart. Emballagematerial, stolar, plastpåsar som rivits itu görs till ett tak under taket. Kartonger har plattats ut målas med tusch och blir vägar. Var är jag? På en skräpig bakgata i Berlin eller på ett galleri i Umeå? Att skilja konst från verklighet blir nästan en omöjlighet. För där känns ju stolarna igen som vanligtvis brukar vara utställda till seminarierna, där är ju en rest från en annan konstutställning. Där är dryckesbackar. I baren kan man få gratis dryck och varför inte ett spett av sönderklippta disktrasor och svamp! Krauss gör det han kallar ett fort. En fästning i huset i stället för utanför det, och istället för att stänga ute så bjuder han in. Eleverna vid Konsthögskolan i Umeå kan delta i projektet, komma och göra sin grej. Blanda mixa. Se vad som händer.

I projektet ”Production in Progress”, vilket utställningen är en del av, är ett resultatet av samarbetet med utställningens curator Maria Lind, som av Krauss fått uppdraget att utifrån ett gammalt material från hans egen konsthögskoletid i Berlin för närmare 10 år sedan välja något för att återuppbyggas i Umeå. Det vi ser är alltså en ny version av något gammalt som också ska blandas med konsthögskoleelevernas egna tillägg. Ännu en konstnär är inbjuden att delta i projektet, Carey Young. Vad hon kommer att bidra med är ännu inte helt klart, mer än att hon kommer att medverka till hösten 2005.

För Krauss handlar det framför allt om att göra saker och och att göra dem själv. Ljusrampen – som ska föreställa blommor men som fått skruvar istället för kronblad – gillar jag bäst. Och att göra det som kan verka onödigt: varför sitta i en pappersskräpträdgård och fika när man kan sitta ute i solen? Hur tänkte han? Var det materialet som styrde idén eller idén som styrde materialet?

– Lustigt att du frågar det. Det är en fråga som vi just använt i intervjuerna av de nya eleverna till Konsthögskolan. Men jag tänker inte så. Det är på det ena sättet ibland, och det andra sättet vid andra tillfällen.

Krauss har under sina tre månader som artist-in-residence vid Konsthögskolan i Umeå hellre själv varit eleven. Han har jobbat sida vid sida med studenterna och har velat tona ner sin egen roll som "överordnad" för att därmed bryta ner gränser och hierarkier. Att arbeta så ökar lyhördheten från båda håll och det blir ett växelvis utbyte. Kommunikationen och mötena blir viktiga byggstenar i det ständigt föränderliga verket, vilket också kännetecknar den relationella estetiken.

Problemet med en sådan ambition måste ändå vara att hierarkin trots allt finns inbyggd, då idén kommer från de som har större erfarenhet, de etablerade, de äldre. Så blir det ett incitament som hellre bekräftar det man vill riva ner, hur godhjärtad ansatsen det än tycks se ut. Till att börja med. Varför inte i stället prova tanken, att en del är vuxnare i vissa sammanhang och en del inte är det? Eller skulle det vara att begå ett misstag?

Adress: Pilgatan 16