Den frånvarande kritiken – e-postintervju med Frans-Josef Petersson

”Varje ny konstnärsgeneration behöver sina kritiker, hävdas det ibland. Idag är detta på sin höjd en konstkritikers önskedröm” konstaterar frilanscuratorn Frans-Josef Petersson och en av redaktörerna för nättidskriften NU-E, i sin uppslagsrika text ”Den frånvarande kritiken” i senaste numret av Paletten 258 (3/04). Och han fortsätter: ”Vilken betydelse har en kritik, baserad på nationella medier, för konstnärer som ställer ut på biennaler runt om i världen innan han eller hon deltagit i en större utställning i sitt hemland – än mindre fått en recension i den inhemska dagspressen?”

Artikeln är en skarpsynt genomgång av främst dagspressens konstkritik – dess bristande kvalitet och ständigt minskande betydelse. Men det rör sig inte om någon svartmålning. Tvärtom finns här en uppriktig vilja att bryta den negativa spiral som konstkritiken hamnat i det senaste decenniet, vilken i förlängningen bara kan leda till en ytterligare marginalisering. Jag tog för Konstens räkning kontakt med Frans-Josef Petersson för att be honom utveckla några resonemang i sin artikel.

Först skulle jag vilja fråga dig om upprinnelsen till artikeln ”Den frånvarande kritiken” i Paletten 258?

Jag skrev en kort debattartikel efter seminariet ”Pressures on Art Criticism” på Moderna Museet, och försökte utan framgång få in den på kultursidorna i en av dagstidningarna. Efter ett tag fick jag möjlighet att, i en något längre version, publicera mina tankar i Paletten. Jag reagerade på den trötthet som genomsyrade seminariet på Moderna, som jag tycker speglar en situation där konstkritiken fått en allt mer marginaliserad position i den samtida diskussionen kring konst, kultur och samhälle. I panelen, och publiken, satt trots allt några av landets främsta konstkritiker. Och jag tyckte helt enkelt att de hade allt för lite intressant att säga. Framför allt verkade det som att man medvetet undvek att diskutera konstkritikens situation utifrån kritisk praxis.

Mina resonemang utgick då, och gör det fortfarande, från en läsares perspektiv. Jag ser många konstutställningar, en del är spännande andra är mindre intressanta. Däremot läser jag väldigt sällan spännande och intressant konstkritik. Kritiken verkar idag skrivas med utgångspunkt från att det skrivna saknar reell betydelse. Och sanningen är väl att kritiken, om man ska vara hård, inte förmår mycket mer än att ge publicitet åt, och bekräfta, rådande ordning. Konstkritikens problem är att den är alienerad i förhållande till en läsande publik, och i viss mån även i förhållande till den samtida konsten. Hur ska man då kunna uttolka, förmedla, och i bästa fall, leda en diskussion?

Du skriver att konstkritiken, efter ett uppsving på 1980-talet, idag saknar ett avgörande inflytande på konstens inriktning. Varför tror du att det har blivit så?

Enligt vad jag har förstått hade konstkritiken generellt en starkare position på den tiden, och det fanns ett antal kritiker vars åsikter fick ett stort genomslag och så vidare. I ett svenskt sammanhang kan man ju också framhålla 90-talet med ett antal betydelsefulla tidskrifter som Material, Index och senare NU. Men att uppehålla sig vid det som varit är ointressant. Mitt engagemang gäller det som skrivs idag.

Dagens situation hänger naturligtvis samman med en rad olika strukturella förutsättningar inom media, politik och samhälle. Tidskriftsituationen i Sverige är ju bedrövlig, och dagstidningarna har varit föremål för en allmän förflackning. Konsten befinner sig i en paradoxal situation där konstnärer och curatorer i allt högre grad kommit att utgå från en kritik av konstens institutionella inramning, samtidigt som konstnärlig produktion kommit att bli allt mer insnärjd ett globalt nätverk av institutionella produktionsplatser som museer, konsthallar, ateljé program och så vidare. Kanske har den traditionella avantgardetanken på att överbygga klyftan mellan konst och samhälle besannats i en allt mer institutionaliserad global konstekonomi? I en sådan situation måste man fråga sig vem som har kontrollen över de konstnärliga produktionsmedlen, och hur kan man förstå relationen mellan samtidskonst och samhällsekonomi.

Se bara på hur den ekonomiska makten är fördelad i svenskt konstliv. Museer och konsthallar må beklaga sig över snåla anslag, men de är ändå veritabla guldgruvor jämfört med landets konsttidskrifter. Situationen för nättidskrifter ska vi inte tala om. När konstkritikerförbundet vill anordna ett seminarium får de lita på välviljan hos större institutioner som Moderna Museet och Liljevalchs. Själv generar konstkritiken varken pengar, eller kulturpolitisk goodwill, och det är inte självklart vem som gynnas av en bättre kritik. Initiativet finns hos curatorer och liknande personer, som är knutna till olika institutioner och som förstår att rida de vågor som utgår från den politiska makten. Gratis inträde på museer, kravet att nå nya publikgrupper är lovvärda initiativ, men kan också ses som utslag av populism och en överdriven instrumentalisering av konst och kultur. Är det exempelvis rimligt att konstinstitutioner avkrävs ett ansvar för samhällets tillkortakommanden vad gäller social och kulturell integration?

Som jag ser det är problemet att konstkritiken inte förmått leva upp till en dubbel utmaning, dels från den evenemangskultur som genomsyrar dagens samhälle och som kommit att få ett allt större inflytande också över konstens begränsade sfär, och dels från en kvalificerad diskussion om konstens institutionella inramning som utgår från konstnärlig och curatoriell praxis. Det finns naturligtvis inget egenvärde i att kritiken ska ha ”ett avgörande inflytande på konstens inriktning”, och en del kanske tycker att det är bra att så inte är fallet. Själv tror jag att konstkritiken har, eller snarare borde ha, en viktig funktion. Men den måste bli skarpare och mer intressant, och jag efterlyser därför en diskussion som inte bara fokuserar på olika strukturella förhållanden utan även utgår från hur kritiken skrivs, dess språk, dess praxis.

Du påstår också att kritiken har en tendens att konservera nedärvda former som saknar motsvarighet inom konstvärlden. Du exemplifierar med återinvigningen av Tensta Konsthall, där den turkiska konstnärsgruppen Oda Projesi, vars flera månader långa kollektiva skapandeprocess, sedan bedömdes inom ramen för en traditionell recension, på de stora dagstidningarnas kultursidor. Hur anser du att nämnda och andra liknade konstprojekt ska behandlas av kritikerna?

Varför är konstkritiken så beroende av en viss form, när det är legio för konstnärer och curatorer att utmana nedärvda konventioner? Den kritiska bevakningen av Tensta Konsthall under nuvarande ledning har varit närmast obefintlig, och därför är den tacksam att lyfta fram som ett exempel på kritikens oförmåga att ta sig an alternativa konstnärliga former. En utställning med Oda Projesi är inget estetiskt objekt och jag skulle vilja läsa en analys av de kulturpolitiska förutsättningarna för konsthallens verksamhet och de olika ställningstaganden som ligger till grund för utformningen av utställningsprogrammet. Med Oda Projesi handlar det om ett socialt engagerande projekt som passar som hand i handske med politiska direktiv om ökad lokal förankring. Detta kan ställas i relation till konsthallens gamla ledning, som föll just på grund av att man inte accepterade att politiska direktiv skulle påverka utformningen av utställningsprogrammet. Vilken inställning är mest rimlig? Det vore önskvärt med en konstkritik som på allvar tar tag i frågan om hur konstnärligt värde relaterar till värden av social och politisk karaktär. Kanske ett undersökande reportage vore en lämplig form för att utröna hur väl verksamheten stämmer överens med ledningens och konstnärernas ambitioner?

På seminariet på Moderna Museet yttrade någon, jag tror det var Lars O Ericsson, att curating också kan vara en kritisk utsaga. Det är förvisso sant, det kan det vara. Men det är det ytterst sällan. Utformningen av en utställning bestäms oftast av en rad överväganden av praktisk, politisk och ekonomisk karaktär, och just de förutsättningar som i högst grad påverkar utställningens slutgiltiga form är just de som inte förmedlas till besökarna. Problemet med dagens konstkritik är att inte heller den ”låtsas om” de faktorer som faktiskt har ett avgörande inflytande på den konstnärliga verksamheten. Och vad fyller den då för funktion, varför ska man läsa den? Kritiken kan ibland verka närmast godtrogen, då den i allt för hög grad skriver under på konstnärers och curatorers påståenden. Jag skulle själv aldrig lita på en curator. Jag tycker att konstkritiken har en viktig funktion i att i ett offentligt sammanhang förmedla och granska olika konstnärliga utsagor utifrån deras specifika sammanhang.

Du skriver ovan att problemet med konstkritiken är att den inte förmått leva upp till kraven från dels evenemangskulturen, dels från en kvalificerad diskussion om konstens institutionella inramning som utgår från konstnärlig och curatoriell praxis. Vart menar du denna diskussion ska äga rum? Dagstidningarnas kultursidor förlorar alltmer mark och svenska konsttidskrifter har traditionellt sett inte ägnat sig åt konstkritik?

För min del får diskussionen gärna äga rum dels i befintliga media, på kultursidorna men också i tidskrifterna. Nätpublikationer fungerar utmärkt för konstkritik det är ju Konsten.net ett bra exempel på. Ett annat är norska Kunstkritikk.no. Det nätforum som jag driver tillsammans med Robert Stasinski, NU-E (www.nu-e-nu), har inte publicerat konstkritik i form av recensioner, men kommer att fokusera på att problematisera just den samtida konstkritikens situation. Nättidskrifter har ännu inte samma prestige, åtminstone inte i kulturbyråkratiska sammanhang, som traditionella media, men kan lämpa sig väl för mer experimentellt skrivande än vad som är möjligt på kultursidorna och i de traditionella tidskrifterna. Jag är övertygad om att olika nätforum kommer att ha ett avgörande inflytande på kritikens utveckling de närmaste åren. Tidskriften U-N-I-O-N är också intressant i sammanhanget, med en redaktion som drivs av en genuin vilja att utveckla det konstkritiska språket. Seminarier och bokutgivning är andra verksamheter kan vara viktiga för att stimulera en diskussion. Olika organisationer skulle också kunna spela en viktig roll om de tog sig i kragen. Konstkritikersamfundet kanske kommer att ta ett större ansvar och utgöra en aktiv och vital kraft i dessa frågor? Kanske är det dags för företrädare för den tröga akademiska världen, och de konstvetenskapliga institutionerna runt om i landet, att bidra med något till den samtid som de trots allt lever i? I stället för ännu en curatorutbildning kunde man som i Frankfurt starta ett institut för konstkritik. Det vore progressivt.

Mot slutet av din artikel skriver du att det redan i konstkritikens barndom fanns en motsättning mellan att bedöma konsten utifrån sin historiskt betingade kriterier eller med utgångspunkt från betraktarens upplevelse i mötet med verket. Detta föranleder dig sedan att avslutningsvis fråga om det inte återigen är dags att kritiskt granska den värdegrund som genomsyrar konstvärlden och i luckra upp den tolkningsram som vi ärvt från 1900-talets sista decennium? Hur skulle du önska att konstkritiken utvecklades framöver?

Som curator önskar jag mig i första hand god publicitet för mina projekt. Men jag tror också att konstens ökade beroende av ett antal institutionella produktionsplatser, samt museernas inriktning mot masskonsumtion och en tendens att använda sig av ett utvidgat kulturbegrepp för att locka till sig nya publikgrupper, kommer att tvinga fram en radikalisering av konstkritiken. Jag utger mig inte för att ha en patentlösning för hur en sådan kritik ska se ut, men efterlyser en seriös diskussion kring både den ideologiska värdegrund och det teoretiska konstbegrepp som strukturerar dagens konstdiskurs. Samtidskonstens globalisering, utvidgade konstbegrepp, en ökad betoning av konstnärliga processer och curating har inte kompletterats av en motsvarande utveckling av teoretisk, och därmed kritisk, förståelse.

Kritikens problem är att dess verktyg – analys, tolkning, värdering – saknar betydelse utanför en viss värdegemenskap som utgår från en historisk självförståelse. Denna situation luckras oundvikligen upp av en rad sociala och ekonomiska faktorer, och att sträva efter att förstå utvecklingen skulle för kritikens del innebära en ökad självförståelse som är absolut nödvändig om dess utsagor ska ha relevans. Jag efterlyser inte en subjektivism, eller en slags existentiell konstkritik, utan en kritik som utmanar en historiserande och institutionell konstförståelse. Och då syftar jag både på konstens faktiska institutioner, och dess institutionella/teoretiska grundvalar. Jag tror att detta låter sig göras endast utifrån en omvärdering av kritisk praxis.

(Redaktionens kommentar: Frans-Josef Petersson har undanbett sig illustrationer till intervjun, vilket vi respekterar.)