Med bägge fötterna på golvet... 

Gallerirummet är en av konstupplevelsens viktigaste förutsättningar. Utställningslokalen med dess vitmålade väggar är den miljö i vilken de flesta av oss fortfarande möter konsten. Men konstens rum består inte bara av väggar. Debatten om Moderna Museets golv visar att horisontalplanet är en minst lika vital faktor. I slutet av 80-talet och början av 90-talet gjorde konstnären Fredrik Wretman ett antal installationer där stora fotografier av amerikanska gallerigolv spelade en huvudroll. Förutom den fantasifulla dubbeltydigheten i att placera bilder av golv utmed väggarna i ett rum inbjöd fotona också till funderingar öven vilken slags konstnärlig verksamhet som kunde tänkas förekomma på respektive plats. Inspirerad av Wretmans verk bestämde jag mig för att vända kameran nedåt hos ett antal stockholmsgallerier, och låta deras golv berätta sin alldeles speciella historia.
 
 
Andréhn-Schiptjenko 		 Hos Andréhn-Schiptjenko möter vi det klassiska gallerigolvet av gråmålad betong. Det är ett robust golv som tål det mesta vad gäller både visuellt och mekaniskt slitage. I ett tidigare liv som Galleri Sten Eriksson förvandlades just detta golv till en vattenspegel av Fredrik Wretman, och 1998 använde Carin Ellberg det som plattform för sina subtila textilobjekt. Andréhn-Schiptjenkos golv klarar av att bära det mesta utan att inkräkta på själva konstverken, vilket är nödvändigt när det handlar om en galleriverksamhet som innefattar utställningar där teknikerna varierar kraftigt, från foto och video till ljudinstallationer, teckningar och ibland även måleri. Man skulle kunna säga att golvet fungerar som en erfaren hovmästare: ständigt tillhands men utan att märkas. 
 
 
Galleri Göran Engström 
 		 Det första man lägger märke till när man stiger in genom dörren hos Galleri Göran Engström är den öppna spisen och parkettgolvet. Bägge förmedlar en hemma-hos-känsla, som inte alltid är precis vad man förknippar med samtidskonst. Eller förhåller det sig i själva verket tvärtom? Ganska mycket talar för det, ty Galleri Göran Engström har under en lång följd av år tillhört elitskiktet bland huvudstadens gallerier. Kanske är hemkänslan en av nycklarna till framgången, vissheten om att - precis som i ett smakfullt inrett hem - klassisk modernism à la Ola Billgren och uppsluppna installationer signerade Martin Wickström kan fungera på samma villkor. Det knarriga trä som besökarna förflyttar sig över utstrålar kontinuitet och välstånd. Det är inget ställe där dagsländorna frodas, utan som har långsiktigheten som ledstjärna. Satsas gör det förstås, men med ett ordentligt estetiskt förtroendekapital bakom ryggen. 
 
 
Galleri Enkehuset 
 		 Skall man göra det riktigt svårt för sig som gallerist bör man välja en lokal med så djupt symbolisk funktion att den är omöjlig att eliminera. Galleri Enkehuset har, i enlighet med detta resonemang, Stockholms både vackraste och mest hopplösa utställningslokal. Knappast någon besökare kan undgå att märka att lokalen tidigare fungerat som gudstjänstrum, även om de bibliska väggmålningarna numera avlägsnats. Inte heller golvet är av det neutrala slaget: grova plankor som i det höga och långsmala rummet får karaktären av ett segelfartygs bordläggning. Galleriet är, från golv till tak, en enda stor utmaning. Arbetsresultatet är därför omöjligt att förutse. Här har också producerats utställningar med ojämn kvalitet, och skalan sträcker sig från det känsligt sublima till det högljutt magplaskande. 
 
 
Schaper Sundberg Galleri 		 Schaper Sundberg Galleri har avsiktligt valt att odla mångtydigheten och den kameleontiska attityden som sitt eget varumärke. Det avspeglas tydligt även på golvnivå. I det yttre utställningsrummet består golvbeläggningen av stora, kvadratiska plattor av stengods, ganska likt vad man brukar stöta på i frisörsalonger och blomsterbutiker. Det är knappast ett diskret golv, utan en yta - eller scen - som aktivt slår följe med de utställda verken, på gott och ont. I det inre rummet är det i stället breda träplankor som skapar en intim stämning, utmärkt väl anpassad för att visa grafik, teckningar och mindre projekt. Det råder en uppenbar spänning mellan dessa bägge rum, vilken ofta lyfts fram i själva utställningarnas arkitektur som brukar beskriva en djärv pendling mellan det visuellt utåtriktade och det filosofiskt introverta. 
 
 
Index		 Index har koncentrerat sin utställningsrepertoar på fotografiskt baserade uttrycksformer. En typisk Indexutställning (om det finns sådana) vänder sig lika mycket till ögat som till hjärnan, och även när själva de konstnärliga verkningsmedlen är brutala sker det inom en modererande och intellektuellt detaljrik inramning. Att galleriets aktiviteter även omfattar konstbildning och sociala evenemang av typen temakvällar och föreläsningar ställer speciella krav på omgivningen. Index golv består av ljust trä i en varm nyans, vilken märkligt nog förstärks av de annorstädes tämligen kyliga lysrörsarmaturerna. Detta - i kombination med den låga takhöjden - gör att besökaren lätt upplever galleriet som en förlängning av någons vardagsrum, en plats att för att stilla samtala och utbyta tankar. 
 
 
Galerie Nordenhake 
 		 Hos Galerie Nordenhake gäller en kärv no nonsense-attityd till allt som heter konst. Gallerigolvet är av det klassiska slaget - gråmålad betong - och takhöjden svindlande. Detta är en av de få lokalerna i Stockholm där de riktigt stora verken visas, och då handlar det inte bara om yttermåtten. När Richard Serras väldiga fartygsplåtar ställdes ut sjönk golvet ett stycke, och spåren kan fortfarande iakttas. Sådana skavanker gör man sig inte gärna av med, för de lägger en historisk dimension till ett galleri vars utställningsaktiviteter ofta kombinerar stramhet, fysikalitet och skönhet. Golvet fungerar som en dagbok över minnesvärda händelser, och låter sig (speciellt när ljuset faller i en flack vinkel genom de höga fönstren) läsas med lika stor behållning som den aktuella utställningen. 
 
 
Konstakuten 		 Även Konstakuten använder numera den gråmålade betongen som golvyta i sina utvidgade lokaler på Södermalm. Den riktiga patinan som följer efter år av tunga utställningar har av naturliga skäl ännu inte hunnit infinna sig, men tidens tecken saknas fördenskull inte i golvbeläggningen. Tittar man noga är det inte svårt att urskilja den gamla kontorsrumsindelningen i denna f.d. SL-fastighet, och med lite fantasi kan man livfullt föreställa sig hur tjänstemännen bara för några dagar sedan låst och forslat bort sina lådhurtsar. Upplevelsen känns inte alls distraherande, ty Konstakuten arbetar med ett utställningskoncept som hellre tar fasta på flexibilitet och spontanitet än vinnlägger sig om det vältrimmade och intellektuellt distanserade.