"Vad bör göras?" är titeln på en bok av den ryske författaren och politiske teoretikern Nikolaj Tjernysjevskij. Boken i sig tillhör knappast den skara klassiker som gjort det ryska litterära språket känt i väst. Men utan Tjernysjevskijs verk hade inte Lenin inspirerats till ett eget politiskt tänkande som i sin tur ledde fram till den ryska revolutionen. Att ställa frågan vad som egentligen bör göras är med andra ord en laddad handling, oavsett i vilka beslut den utmynnar. Företar man samtidigt en rekognosceringsflygning över allt det som gjorts, görs och borde göras blir värdet ännu större. Först när det förflutna sammanställts med nuet och speglas i en avlägsen framtid blir skeenden begripliga och möjliga att formulera som sammanhängande helheter. Rubriken "Gjort, Göra, Göras" var också tema för ett heldagsseminarium den 31 mars arrangerat av Konstakuten i Stockholm (med stöd av Stockholms Kulturförvaltning och Kulturrådet). Syftet med seminariet var att presentera ett antal projekt och aktiviteter som försiggår vid sidan av de etablerade kulturinstitutionerna och kulturens kommersiella kanaler. Spännvidden i de deltagande projekten var stor, från Nordiska Konstkolans gedigna och genomarbetade utbildningsprogram till BildBarens mer informella satsning på att skapa en mötesplats för konstnärer. Att söka gemensamma nämnare och röda trådar i de olika presentationerna är därmed inte en enkel uppgift. Det betyder inte att gemensamma beröringspunkter saknas.

Ett fenomen som bör noteras är att de "alternativa" konstprojekten av naturen tycks ha större framgång utanför Stockholm än inom huvudstadens tullar. Konstakuten, SOC och BildBaren i all ära, men projekt av det slag som The Pineapple i Malmö och Sub Bau i Göteborg representerar är något man hade önskat sig mer av på Stockholms institutions- och galleridominerade konstscen. Både Sub Bau och The Pineapple har sin bakgrund i den konstsituation som råder i Göteborg respektive Malmö, där utbudet av gallerier inte är överväldigande. I sådana sammanhang blir det tvärtom en överlevnadstaktik att helt förlita sig på skapandet av mänskliga nätverk och relationer till aktörer utanför den traditionella konstvärlden. Sub Baus samarbete med lokala företag i läkemedelsbranschen och The Pineapples projektsamverkan med kolleger i Danmark och Tyskland blir mot denna bakgrund förklarligt. Att både Sub Bau och The Pineapple också har ambitionen att länka in i ett föränderligt socialt sammanhang, och därigenom sätta konstens samhälleliga roll i fokus, är närmast oundgängligt om man beaktar det faktum att de bägge verkar i kulturmiljöer där inte (som i Stockholm) tunga kulturmyndigheter och byråkratier dikterar dagordningen. Men nya tider innebär också nya medier. Sub Bau drog tidigt igång sin webbplats och har fått flera efterföljare som insett Internets betydelse som kommunikativt medium. En webbplats som Rollons föddes ur just ambitionen att via en snabb kanal ge uttryck för och kommentera de ofta kaotiska skeendena inom samtidskonsten och på samma gång (som Sub Baus parallellprojekt Standard Konstförmedling) erbjuda en plattform för att utveckla kommersiella relationer mellan enskilda konstnärer och presumtiva konstköpare.

Internets styrka skall inte underskattas, men den nya tekniken är i grund och botten inte alls nödvändig för att efterlämna ett djupt intryck i samtidskonsten. Nordiska Konstskolan drivs av två svenska konstnärer som ett utbildningsprojekt i finska Österbotten. Konstskolan arbetar enligt principen att enbart engagera gästlärare, vilket kan tyckas aningen vågat. Resultatet har dock varit över förväntan: omkring 75% av studenterna som lämnar Nordiska Konstskolan kommer in på en högre konstnärlig utbildning. Att vara icke-institutionaliserad är givetvis inget mål i sig, och det finns alltid en förförisk trygghet att söka i institutionernas och etablissemangets famn. I somliga fall känns dock detta famntag speciellt kvävande. För Lo Caidahl uppstod tanken till intervjuboken Konstens anspråk som konsekvens av en personlig och professionell livskris av det slag som man sällan hör någon tala öppet om. Ur arbetet med att intervjua och dokumentera konstsynen hos ett antal mer eller mindre välkända konstnärer återföddes sakta men säkert tron på konsten som en livsnödvändighet. Marc Broos Alma Löv Museum i Värmland är exempel på en lika seriös tillämpning av konsten som livselixir, om än med betydligt mindre traumatiska förtecken. Berättelsen om den holländske floristen Broos, som efter konvertering till konstnär startar ett konstmuseum uppkallat efter en åländsk Grande Dame har en episk kvalitet som stundtals skymmer det faktum att Broos på kort tid faktiskt lyckats göra en svensk avkrok till ett verkligt centrum för europeisk samtidskonst. Så nästa gång självförtroendet sviker - som konstnär, gallerist eller allmänt konstintresserad - anbefalls ett besök på Alma Löv Museum. Tar man sig därifrån med svartsynen i behåll är man förmodligen ett hopplöst fall överallt i världen.

Seminariets presentatörer:
Alma Löv Museum: Marc Broos
Bildbaren: Gustav Hellberg och Patrik Nilsson
Konsten: Anders Olofsson
Konstens anspråk: Lo Caidahl
Nordiska Konstskolan: Susanne Brännström och Örjan Wallert
Rollon: Annelie Nilsson
SOC: Annika Drougge
Sub Bau: Stefan Karlsson
The Pineapple: Torbjörn Limé