Just nu: H.arta, Timisoara, Rumänien

"I was told as a child that Timisoara in its glamorous times in the 1930s was called ‘the little Wienna’. Back then, Vienna was absolutely inaccessible to me so any comparison was impossible. I can be tourist now and can compare, but still..." (Anca Gyemant: ”Timisoara and ‘the Wes’". "Collect call", Index och Center for Arts Analysis, Bukarest, 2005.)

För många svenskar förknippas Rumänien förmodligen fortfarande med den tyranniske diktatorn Nicolae Ceausescu som höll landet i ett järngrepp i mer än tre decennier, fattigdom och vanvårdade barn på misskötta barnhem. Deras bild av oss var länge lika endimensionell. Drygt femton år efter kommunismens sammanbrott står Europa emellertid inför en unik historisk möjlighet, där nästan hela världsdelen kan delta i utformningen av en gemensam framtid. Utvecklingen i det gamla Östeuropa har tagit olika vägar i de olika länderna men målet tycks emellertid vara ett och detsamma; att efter västeuropeisk modell bygga ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle grundat på marknadsekonomi. Dessa omvälvande förändringar har dock haft ett högt pris i form av politisk instabilitet och social misär. Stora grupper har fått det sämre, många känner sig osäkra och har svårt att anpassa sig till de nya livsbetingelserna.

– Vi var alla tonåringar när Ceausescu störtades och har levt största delen av våra liv i ett postkommunistiskt samhälle, säger Anca Gyemant, som tillsammans med Maria Crista och Rodica Tache utgör den rumänska konstnärstrion "H.arta", som de startade efter examen vid konstakademin i universitetsstaden Timisoara i slutet av 2001. Just nu är på sitt första Sverigebesök, inbjudna av sin samarbetspartner Index (www.indexfoundation.nu) och Svenska Institutet. Deras besök består av en både av en Stockholmvistelse och en resa till Umeå, för att träffa Anders Jansson, curator på Galleri Verkligheten. Det är en uppföljning av utställningen "Collect call", med Henrik Andersson, Johanna Billing och Lisa Torell, som Index genomförde tillsammans med H.arta i oktober 2004, och imponerades av deras beslutsamhet och professionalism.

Mats Stjernstedt, chef för Index, berättar att han kom i kontakt med H.arta via en text om sin verksamhet de ha skrivit i till en seminariekatalog med anledning av Pereferic biennalen 2003. (Det är en två veckor lång festival i Iasi som tack vare föreståndaren Mattei Bejanaru blivit av något av en internationell företeelse.) När Mats sen åkte till Bukarest på research hösten 2003, fick han kontakt med Raluca Voinea som skapat konstsajten "e-cart" (www.e-cart.ro), som för övrigt gästade Stockholm, Gävle och Norrköping redan i januari 2004, som Index första gäst i deras pågående rumänska projekt. Både Raluca och Mattei har varit mycket viktiga inspirationskällor för H.arta.

I ett land där en stor del av befolkningen, under mer än tre decenniers diktatur utnyttjades som angivare och informatörer av Ceausescus beryktade säkerhetstjänst "Securitate" är misstänksamheten fortfarande djupt rotad. Särskilt som det fortfarande förekommer mycket korruption och maktmissbruk, i synnerhet inom polisväsendet. Men det finns trots allt en stolthet över att man kastat av sig tyranniets ok och man talar om "Revolutionen" med påtaglig stolthet och glädje.

För Anca, Maria och Rodica var det därför väldigt viktigt att H.arta, som både är namnet på deras samarbete och själva utställningslokalen, skulle vara en helt oberoende mötesplats för skapande och diskussioner med främst yngre konstnärer, i en stad och ett land som har ett mycket komplext förhållande till samtidskonst.

– Vår utbildning på Konstakademin var mycket formell och hierarkisk, och det var först efter examen vi kunde börja skapa den konst vi själva ville, säger Anca.

– Vi fick lära oss att skapa Konst med stort K, men ingen av oss var intresserade av det. Istället ville de göra processinriktad samtidskonst med ett tydligt socialt och politiskt engagemang.

De berättar vidare att på alla landets högre utbildningar innehas tjänsterna av lärare som sitter ohjälpligt fast i ett av diktaturen präglat tänkande, och reformeringsarbetet går därför ytterst långsamt. H.artas lokaler är inrymda i en industribyggnad parallellt med ett privat företag där en av dem Rodica arbetar. Hennes arbetsgivare har varit vänlig nog att låna ut lokalen gratis. Ingen av dem kan försörja sig som konstnär utan måste ha minst ett heltidsarbete för att kunna leva någorlunda drägligt samtidigt som de har lite pengar över till sitt eget skapande.

– Även om Rumänien genomgått stora förändringar efter järnridåns fall så är känslan av isolering påtaglig, berättar Anca. Innan de kom till Stockholm hade de bara varit i Österrikes huvudstad Wien. Ny teknik har gjort kommunikationen med omvärlden lite lättare men allting är en fråga om pengar, eller snarare bristen på dem. Men det är inte enbart ekonomiska omständigheter som försvårar möjligheten till ett internationellt nätverk. Rumänien är ett land som fortfarande är svårt att resa ut ifrån. Även till grannländerna krävs det visum och en skriftlig inbjudan för rumänska besökare och för att ett utresetillstånd ska medges. Det betyder därför oerhört mycket för H.arta att Index möjliggjort för dem att komma till Sverige.

H.arta utför utan tvivel ett sorts pionjärarbete för samtidkonst i Timisoara, och rentav hela Rumänien, men när jag frågar dem om de känner som pionjärer blir de nästan generade.

– Nej, vi vill bara ge unga konstnärer en möjlighet att träffas och samarbeta och ha tillgång till en lokal där de samtidigt kan ha utställningar. Vi vill främst arbeta nära människor, med deras egna problem på en lokal nivå, vilket inte känns särskilt "avantgardistiskt", invänder de.

När de kommer tillbaka till Timisoara ska de sammanställa utställningen med den självironiska titeln "Usually I do this", tillsammans med Aura Balanescu, Kosma Levente, Szilard Szöke, Sorin Verme och Ciprian Homorodean, vars utgångspunkt är hur de medverkande konstnärerna försörjer sig eftersom ingen av dem kan leva på sitt yrke. Men alla svårigheter till trots är jag, likt Mats Stjernstedt på Index, övertygad om att H.artas arbete inte varit förgäves. Det går framåt för Rumänien och för konsten, bara alltför sakta! Förhoppningsvis kommer det inom en inte alltför avlägsen framtid att finnas anledning att återigen utropa "Ex Oriente Lux" (Från öster kommer ljuset), trots allt.