För många (även innanför den snäva konstkretsen) är Chris Burden mest känd som performancekonstnär med ett antal spektakulära evenemang på sin meritlista. Han har blivit skjuten, bränd av elektricitet, korsfäst, instängd i ett klädskåp under flera dagar och så vidare. I pressen utmålades han när det begav sig som en konstens Alice Cooper. Den sensationslysta publiciteten gjorde emellertid att han till slut tog farväl av performancekonsten, inte utan besvikelse över de feltolkningar som han ansåg sig blivit utsatt för. Hans performances var nämligen aldrig ämnade att generera publicitet kring honom som privatperson. De extrema situationerna han försatte sig i var en metod för att externalisera inre drömmar, fantasier och rädslor, att nå en punkt där den personliga inre världen kan kommunicera med andra människor på ett djupare plan. Ofta varade själva "verket" endast ett kort ögonblick. Publiken bestod för det mesta av speciellt inbjudna personer, vilka gör att de flesta idag enbart känner Burdens performances från fotografier.  

Men detta var också en av poängerna. Burden fascineras av den process genom vilken en performance tar form inuti konstnärens huvud, bearbetas där i månader, realiseras inom en tidrymd som kan mätas i sekunder, för att slutligen bli en myt som fortsätter att engagera. Somliga har jämfört Burdens performances med vad den karismatiske Hermann Nitsch och Wienaktionisterna företar sig, men den jämförelsen tycker inte Chris Burden är relevant. Med en konstutbildning som minimalistisk skulptör bakom sig känner han sig främmande inför österrikarnas religiöst färgade riter. Överhuvud taget vill han inte ens kallas avantgardist. I grund och botten menar han sig vara en traditionell konstnär, och är övertygad om att exempelvis impressionisterna hade arbetat på samma sätt som han själv om de hade levt i vår samtid. 

En betydande del av Burdens konstnärliga verksamhet har kretsat kring förhållandet till vetenskap och teknik. Frågan om han är teknikoptimist eller teknikpessimist tycker han dock är svår att besvara entydigt. "B-car", den portabla bil som han lät bygga 1975, hade sitt urspung dels i tankarna på ett energisnålt fordon, dels i något Burden tolkar som "hippiementalitet", föreställningen om självhushållning på alla områden. I fallet "B-car" skulle detta i sin förlängning innebära att ingen i praktiken vore tvungen att köpa bilar tillverkade av multinationella företag, ett tankeexperiment som tilltalade Burden. Att bygga "B-car" var således också en politisk handling, men Burden värjer sig mot att uppfattas som en politisk konstnär i ordets konventionella bemärkelse. Konstnären arbetar inte med absoluta sanningar, och den bästa politiska konsten menar han är den konst som gör oss uppmärksamma på att varje problem alltid har två sidor, och att de frågor man ställer ofta är viktigare än de eventuella svaren. 

Ofta återkommer Chris Burden till likheterna mellan konstnärligt skapande och vetenskaplig forskning. I fulländade vetenskapliga experiment av det slag han reproducerat med sin "Speed of light machine" finns en enkelhet och skönhet som inte är mindre än ett konstverks. Och den viktiga länken mellan planering, genomförande och dokumentation som är rättesnöret för alla vetenskapsmän är också kriterier som Burden menar vara viktiga för konstnären om verket skall kunna apellera till publiken. Det hjälper inte hur briljanta ideér man frambringar i sin hjärna, om de inte kan realiseras i yttervärlden på ett sätt som lämnar ett intryck efter sig.